Tankar inför redigering

I detta nu sitter det en redaktör och går igenom Emmas nya liv och jag har ingen aning om vad jag kommer att få tillbaka. Det jag ser framför mig är att varje sida kommer att vara fylld med en massa kommentarer av typen Stryk! Utveckla! Gestalta! Vad menas? Overkligt! Mer dialog! Mindre dialog! Upprepning! och så vidare. Och vad är då nästa steg? Hur gör man alltså rent praktiskt? Arbetar vidare i samma dokument? Börjar ett nytt och kopierar in ett kapitel i taget? När jag skrev om manuset tidigare, efter feedback från ett förlag, gjorde jag just så. Tog ett kapitel i taget och byggde upp ett nytt dokument. Men då hade jag inga kommentarer i texten, utan bara ett mail med lite synpunkter. Känslan är ändå att jag kommer att göra på samma sätt igen. Det är liksom skönt att ha en avgränsad text att arbeta med. Inte titta på allt som kommer längre fram, utan bara koncentrera sig på en bit i taget.

När jag började skriva manuset till Emmas nya liv, så satte jag mig bara ner och skrev. Jag hade väl egentligen ingen aning om vad jag sysslade med. Sist jag hade skrivit något som liknade ett manus var när man skrev uppsatser i gymnasiet. Och det är ju inte riktigt samma sak. Att det hade gått en sisådär 20 år sedan dess gjorde inte heller saken lättare. Mitt manus landade på omkring 200 sidor och det är klart att jag någonstans under resan dit blev lite mer varm i kläderna. Lärde mig saker och utvecklades. Vilket förmodligen märks i manuset. Så en ordentlig redigering är precis vad som behövs för att få hela manuset att hålla ihop, bli en riktig bok. Förhoppningsvis gör även de omkring 700 sidor jag har skrivit efteråt (ca 7 noveller, 2 färdiga råmanus och 1 nästan färdigt råmanus) att jag har möjlighet att, tillsammans med redaktören, lyfta mitt manus några snäpp.

Medan jag går här i väntas tider, så dyker det ibland upp lite jobbiga funderingar. Tänk om det inte går att redigera mitt manus? Tänk om det är helt hopplöst? Tänk om det inte blir någon bok? Tänk om jag bloggar här på Debutantbloggen och så är jag ingen debutant?!

Okej… Att skriva ner dessa tankar var kanske inte så smart. Nu blev de plötsligt inte lika lätt att trycka undan dem. Att lägga locket på och låtsas som ingenting. Och att dela med sig av sina innersta farhågor här på bloggen bäddar väl för att folk ska undra vad den där Anna Alemo egentligen sysslar med? Eller så är det just det som är meningen? Att ni läsare ska få följa med genom alla möjliga känslor som kan bubbla upp under året som debutant. Och vem vet, nästa blogginlägg kanske innefattar lite hybris istället 😉