Manus 3 är tillbaka hos det förlag som i slutet av maj kom med feedback. Feedback som genast fick mig supertaggad på att skriva om manuset och pausa den omskrivning till ljudbok som jag precis påbörjat. Och jag vet att jag egentligen inte skrivit om det där mailet som trillade in en måndag när sommaren låg för dörren. Ett mail som jag läste om och om igen och fick nypa mig i armen för att förstå att det faktiskt var till mig. Mailet började visserligen med ett direkt ”nej tack”, men därefter kom det mer. Betydligt mer. Konstruktiv kritik där de förklarade hur de såg på historien och vad som skulle kunna förbättras. Vad som behövde jobbas med. Samtidigt som de lyfte fram flera positiva aspekter i manuset. Och så sa de att de var nyfikna på att se hur jag kunde utveckla det vidare. Hoppades att vi skulle höras i framtiden. Håren på armarna reser sig när jag skriver det här och jag kan nog fortfarande inte riktigt fatta det.
Men, hursomhelst, manuset är nu omskrivet och tillbaka hos förlaget. Ett manus som jag själv tyckte blev betydligt bättre efter omskrivningen. Ett manus som verkligen ligger mig varmt om hjärtat och som jag tror på. Så långt är allt bra. Men det är nu det går upp för mig. Det är nu jag inser vad som kommer att hända. Förlaget kommer läsa och upptäcka att jag inte alls kan skriva. Att jag istället för att vidareutveckla manuset gjort det sämre. De kommer att undra varför de ens bemödade sig att skriva ett utförligt mail med synpunkter när jag uppenbarligen inte alls kan ta till mig feedback. Och tillslut så kommer det att trilla in ett nytt mail i min mailbox. Ett mail som kommer få mig att dra efter andan när jag ser avsändaren, få mig att darra när jag ska klicka upp det. Få mig att ta några djupa andetag. Förmodligen kommer jag redan utefter de första raderna i preview-fönstret ana vart det är på väg. Och när jag väl öppnar det kommer det att vara kristallklart. Vänligt men bestämt kommer de att klargör att det inte var vad de hade tänkt sig och avsluta med att önska mig lycka till på annat håll.
Så, för att inte gå och vänta på ett nej som trillar in om några månader, skickade jag helt enkelt in det till ytterligare några förlag. Vilket betyder att jag istället kan gå och vänta på flera nej. Verkligen smart … Och nu tänker kanske många av er att jag är i den berömda tvivelfasen. Att ni känner igen er. Att alla författare känner så och det betyder inte att manuset är dåligt. Men då vill jag bestämt hävda att det inte alls är så. Manuset är dåligt på riktigt. Rent av urkasst. Och nu tänker ni väl att det är precis så det brukar kännas …
Men strunt i det. Nu ska jag fokusera på det som komma skall. Jag har en bok som släpps snart och det är så mycket mer än jag någonsin kunnat drömma om. Att få vara med om det är helt fantastiskt. Just nu försöker jag få till en releasefest. Drömmen är att kunna ha ett öppet evenemang hyfsat centralt i Lund där vem som helst får komma Det verkar dock vara lite svårt för en okänd debutant att få napp, men skam den som ger sig. På något sätt ska jag fira detta. Det kan faktiskt vara enda gången som jag ger ut en bok (fast hoppas inte) och då vore det väl väldigt snöpligt om jag inte firade ordentligt 😊
Debutantbloggen 