En frihet att börja om

Jag har börjat skriva lite mer om mig själv, hur mitt skrivande fungerar och var jag är i min process här på bloggen efter att ha fått ur mig de flesta ”goda råd”-inläggen innan sommaren. Hoppas det känns okej och att ni inte blir uttråkade med ”åh nej, inte ett till inlägg om honom och hans jäkla process”.

Som ni kanske såg på Insta förra veckan så har jag precis skickat in manus nummer två ”Förrädarna” till förlaget. Boken är ju inte klar – nu följer minst fyra månaders redigering – men för mig känns det som att jag är rätt klar. Nu ska det slipas och förhoppningsvis inte skrivas om alltför mycket. Med andra ord börjar en lång process när jag frigör mig från den här boken, en resa som inte tar slut förrän en bit efter släppet. Eller … det där låter ju negativt. Vadå frigöra? Är jag inte nöjd med det jag gjort? Jo, men jag menar att jag har haft fingrarna långt ner i detaljerna i det här manuset. Jag vet utantill vad som händer i kapitel 47 utan att behöva titta efter. Jag kan hitta ett ställe i boken med ”sök”-funktionen eftersom jag kommer ihåg nyckelord som jag använde i just de paragraferna. Med andra ord: jag kan min bok lika bra som jag kunde ett ämne innan tentorna på KTH. Alla detaljer. Det är det djupet som jag ska släppa nu och det ska bli skönt!

Tuppluren gestaltad av ”Gubben i stugan”, en episkt dokumentär om stillhet. (Foto: svtplay.se)

Det har bara gått några dagar, men jag känner redan hur hjärnan vaknar till liv i takt med att utrymme frigörs. Den där delen av frontalloben som alldeles nyss grunnade över gestaltningen i boken är nu fri att vara kreativ. Det är det jag menar med friheten att börja om. Nu kan jag ju göra vad jag vill!

De första två dagarna efter att ha skickat in tog jag det lugnt. Det som brukar vara min skrivtid blev ”löktid” med näsan i mobilen, riktad mot en teve eller upp i taket under en tupplur (älskar dem, trots gubbvarningen på att medge det). Sen blev jag rastlös. Det kändes som att jag kastade bort tid på att bara göra ingenting istället för att gå vidare till nästa skrivprojekt. Så det har jag gjort.

Just nu spenderar jag dagarna med att fantisera ihop en möjlig historia till en tredje bok i serien. Och det är så himla roligt. Jag hade glömt känslan eftersom det var över ett år sedan jag gjorde det senast. Plötsligt är allt möjligt. Jag kan ha ihjäl vilken karaktär jag vill. De kan åka utomlands. Ja, varför inte ha flera scener i nästa bok ute i Europa istället för hemma i Stockholm? Det skulle vara roligt. Så gör jag nog. Och så vill jag plocka tillbaka en karaktär i story igen, någon som föll ut för några hundra sidor igen. Jag gillade honom så då gör jag det.

Det där ruset när man löser ett skrivproblem eller hittar på något bra kommer så gott som varje dag nu. Det är väl ingen slump att det är i just den här känslan som för folk att bestämma sig för att skriva en bok, folk som sedan kanske ger upp efter hundra sidor när gnetet tar över och det roliga inte visar sig lika ofta. Varför ska det vara så? Kan det inte alltid vara så här spännande och kreativt att skriva?

Jag har funderat på om jag ska göra om min nördigt rigorösa skrivprocess till att bli lite mer flexibel, just för att få in kreativitet oftare i processen: när jag skriver kapitlen som jag redan spaltat upp i min synopsis och till och med när jag redigerar. Kanske ska jag bryta mot en helig regel och börja jobba på flera manus samtidigt, bara för att alltid få ha en fot i den där kreativa fasen där jag hittar på. Skulle det kanske vara den perfekta kombon: redigera ett manus och rätta språk halva tiden, och hitta på en ny story andra halvan?

För mig är nog svaret ändå nej. Mina bästa idéer kommer först när jag dyker riktigt djupt i en ny historia. Precis som att jag måste fokusera när jag skriver, som att jag måste kunna varje detalj i manuset när jag redigerar, så måste jag försjunka helt i idéspåningen för att hitta de riktigt bra lösningarna. Någon timme här eller där räcker inte för att hitta in i tankesättet ordentligt. Att ta en halvtimmes promenad ger mig heller ingenting. Det är för mycket som stör i omgivningen. Först när jag sitter i ett tyst rum och koncentrerar mig så kommer kreativiteten igång på riktigt. Allt behöver sjunka in för att funka, så det är det jag spenderar mina skrivdagar med nuförtiden. Det är jag, en kaffe och ett hederligt skrivblock i ett tyst rum. Då händer det saker.

Jag har ett annat manus också – ett som legat i byrålådan några år nu. Kanske borde jag läsa genom det en gång till och se om man inte skulle göra något av det? Om inte annat så blir det ju en bra värdemätare på hur mitt skrivande (förhoppningsvis) utvecklats under de åren. Får man göra så?

Vi får se hur det blir. Redigera gammal bok eller fortsätta hitta på ny. Stay tuned.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s