Ralph och jag fick för ett tag sedan ett mejl från förlaget med datum till vår författarfotografering med fotografen Anna-Lena Ahlström. Det första jag gjorde var att googla henne; jag fick upp bilder på kungafamiljen, politiker och musikartister. Hemsidan avslöjade att hon var baserad i Stockholm och hade sin dagsljusstudio i Hammarby Sjöstad. Hon hade fotograferat porträtt, mode och skönhet i över ett decennium.
Efter att vi fick mejlet snurrade frågorna runt i huvudet. Hur ska vi presentera oss? Vilka är vi? Vem är jag?
”Ni behöver inte tänka på hår och smink, det bokar jag också, gäller främst Isabelle men lite ”duttande” på Ralph blir det också. När det gäller kläder så ta det som ni är bekväma i, och vi behöver flera ombyten, så att bilderna varierar. Hellre för mycket än för lite!” stod det i mejlet från förlaget.
Som forskare ska man ibland skicka med en profilbild som publiceras tillsammans med ens artikel. Under doktorandutbildningen gick jag en kurs för att bli bättre på att skriva vetenskapligt och läraren hade en punkt som handlade om bilden som ska finnas med i en publikation. Hon berättade att man bör vara strikt klädd, håret ska vara uppsatt och man bör le utan att visa tänderna. Sedan visade hon olika bilder på personer som log med en sådan där perfekt stängd mun. Nästan alla hade glasögon och de tittade liksom ned på betraktaren.
Jag har aldrig identifierat mig med den bilden. Måste man se sur ut bara för att man skrivit en vetenskaplig artikel? Varför kan inte en intellektuell person vara glad? Jag frågade vår förläggare vad hon tänkte om frågan. ”Skriver man coola böcker skadar det inte att man ser cool ut”, svarade hon. Bilden ska helt enkelt bidra till att gestalta boken.
Hur ser en författare ut? När jag läser en bok vill jag helst inte se skribenten. Om jag gillar huvudpersonen blir jag irriterad över att se en bild på en människa som inte påminner om den person jag skapat i huvudet. Självklart är inte författaren sina karaktärer men på något sätt tänker jag ändå att Astrid är Pippi trots att hon varken var ung eller hade rött hår.
Datumet för fotograferingen var den 16 december och jag vaknade tidigt hemma i gästrummet hos min mamma. Förmiddagen innan hade jag spenderat på tåget mellan Malmö och Stockholm med lätt illamående. Varje gång jag ska till en ny plats är jag nervös över att inte hitta. Jag börjar förbereda mig alldeles för långt innan och kommer därför nästan alltid för tidigt till möten. På samma sätt blev det denna gång.
Temperaturen låg strax över nollstrecket. Ralph, som inte övernattat i Stockholm, skulle komma direkt från tåget så efter att ha gått en promenad fram och tillbaka på gatan utanför studion valde jag att ringa på innan honom. En lång vacker kvinna med håret samlat i en tofs öppnade dörren, Anna-Lena. Samtidigt som mig kom sminkösen Anna Flavia och Cherie från Piratförlaget, lite senare även Ralph.
Sminkösen Anna Flavia Morbeck och Isabelle. Foto Ralph Bretzer.
Jag kom in en balsal, ja det kändes så, med solljus som strålade in genom fönstren. I rummet fanns ett litet kök, jag fick kaffe och det var en skål full av kanelbullar på bordet. Det kändes som att vara med i en film.
I vardagen har jag tre olika sorters kläder. Träningskläder, sjukhuskläder eller klänningar. Jag går aldrig runt i skjorta och kavaj och ser intellektuell ut. Min trettonåriga son sa innan fotograferingen att ”en författare har på sig svart skjorta, röd slips och en fancy hatt”. Något av dessa attribut äger jag inte. Träningskläder fungerar ju inte till fotograferingen så jag packade ned en vit läkarrock och klänningar i väskan. Ralph är alltid svartklädd, han har redan den riktiga författarlooken: svart kavaj och dito polotröja.
Ralph bliver fotograferad av Anna-Lena Ahlström. Foto Isabelle Steineck
I dagsljusstudien spelades soul och sminkningen höll på under en timme. Jag älskade det. Tänk att bli ompysslad av ett proffs under så lång tid, det har aldrig hänt tidigare. För mig är det något nytt att få foundation och bronzer i ansiktet. På morgonen, inför arbetet, har jag oftast inte ens tid att sätta på mascara.
Jag gillar att stå både framför och bakom kameran. Det är roligt att skapa uttryck, att ta bilder, Anna-Lena, Cherie, Anna och Ralph gjorde det ännu roligare. Tiden flög i väg.
En fläkt togs fram och Ralph började skratta.
”Fångad i en stormvind?”
”Varje gång jag tar fram fläkten associerar modellerna till Carola, det har blivit så vanligt att vi helt enkelt döpt den till Carola”, svarade Anna-Lena.
Vi skrattade.
”Vi vill gärna att vi tar några bilder i sjukhusmiljö också”, sa Cherie.
Sagt och gjort. Vi åkte bil till Södersjukhuset. Min kompis som är akutläkare mötte oss och visade var sjukhuskorridorerna var minst befolkade. Dagen slutade i källaren på sjukhuset.
När bilderna kom blev jag imponerad av Anna-Lenas förmåga att skapa en historia i bilderna.
”Liknar vi författare?” frågade jag min trettonåring.
”Ni liknar en deckarduo”.
Ja, vilka är vi egentligen Ralph och jag? Vi är Gasen och Bromsen. En deckarduo.
Författarporträtt. Foto Anna-Lena Ahlström
Debutantbloggen 