“Som 5-åring talade jag som en 1,5-2-åring.
Som 7-åring ville jag bli författare.
Så vad hände under glappet?“
Så avslutades mitt senaste blogginlägg som jag tänkt fortsätta med idag. Har du missat att läsa det, så kan du läsa det HÄR
Svaret på vad som hände under glappet var att pappa fick vårdnaden över mig. Det innebar att jag för första gången fick ett stabilt liv.
Jag var ca 5 år gammal då och vi kunde inte kommunicera med varandra genom ett talat språk.
Men vi hittade ett sätt ändå. Ganska snart började vi teckna till varandra. Jag minns vid några tillfällen hur pappa skyndade sig till bokhyllan i vardagsrummet och plockade fram lexikon för att hitta rätt ord i svenskan. Det var ett språk som också var nytt för honom.
I journalen läste jag att socialtjänsten hade sagt, när jag skulle få bo hos pappa, att fokuset i språket skulle vara svenska.
Under tiden som jag och pappa kommunicerade genom vårt egna teckenspråk, tog pappa hjälp/tips av vad jag tror måste varit pedagoger och lärare. Jag antar att det inte är så svårt att gissa på vad han fick för tips? 😊
Snart ägde jag MÅNGA böcker och ljudböcker. Jag minns vid den här tidpunkten hur jag satt med stora hörlurar som var kopplad till en kassettljudbok.
Jag blev frälst! Jag minns att jag läste mycket och jag minns känslorna jag kunde få av att läsa en bok. I vuxen ålder har jag bläddrat igenom några av mina favoritböcker på den tiden, och det är helt otroligt hur man kan återuppleva känslorna. Som att det skulle finnas en tidlös kanal genom mig och boken, som återuppstår varje gång vi får kontakt. En av känslorna jag fick av böcker, var hopp.
Pappa köpte mycket av allt som jag behövde. Jag blev stimulerad på alla möjliga sätt. Jag fick lära mig cykla, åka rollerblades, spela fotboll, läsa böcker, lyssna på musik, rita, gå på utflykt men också det allra viktigaste, jag hade någon som kommunicerade med mig.
Det gick fort för mig att lära mig svenska. Som förälder tror jag man blir förbluffad över hur fort det kan gå för sitt barn att lära sig saker. Bara i veckan insåg jag att min 1,5-åring tydligen kan räkna till tio, hackigt men ändå imponerande (vi har börjat räkna bilar på väg till förskolan nämligen).
Det andra svaret på frågan om glappet är att jag fick hopp genom böckerna jag läste. Hopp att också kunna bli vad jag vill även fast man har det svårt. Hopp om det mesta. Hopp om livet!
I och med att jag fick hopp så ville jag skriva en egen bok. Det var så jag kände som 7-åring. En bok som också blir läst av andra barn som får uppleva det jag upplevt.
Hopp är ett helsikes bra verktyg i livet och fungerar lite som ett ankare. Det ger en förankring och en fast punkt nere i vattendjupet. Vi kan inte se det men vi kan ändå lita på att det håller. Vi har en trygg punkt att hänga fast vid när det stormar.
Hoppet finns precis som med ankaret någonstans där vi inte kan se det; i framtiden. Barn är det mest värdefulla vi har. De är vår framtid, vår kärlek. När jag var barn hade jag en stormig uppväxt. Då var böcker en trygg punkt för mig att hålla mig fast vid när det stormade. Jag kopplade bort mig från verkligheten och fick hopp om att allting kommer bli bra. Det är vad böcker ger oss från när vi är barn.
De ger oss hopp. Något jag hoppas kunna bidra med i barnlitteraturen.
Nästa vecka på tisdag tänkte jag fortsätta med del III som också blir sista blogginlägget av “Min språkstörning”.
Vi hörs igen på tisdag!
/Sabina Hassan
Debutantbloggen 
Vilket fint inlägg! 🙂 Jag blev lite tårögd och jag känner igen det där så väl, hur böcker kan ge hopp, det är så otroligt viktigt. Tack för att du påminde mig om det. Jag tycker att du är modig som vågar gå tillbaka i tiden och dela med dig av det, jag tror att det kan inspirera många.
Hej! Tack snälla! 🙏🏽
Vad fint att läsa din kommentar:) Det värmde verkligen mitt hjärta! 💗 /Sabina