Vad minns du mest av en läst bok, hur den börjar eller slutar? Är det roligast att skriva anslag eller slutscen?
Sabina: Hur den slutar, om jag måste svara på en av dem. Men om det är en twist mot slutet så sitter början mycket starkare. Jag tycker det är lika roligt att skriva båda, svårt att välja 😀
Sara: Jag älskar böcker som har något till synes obetydligt med i början som sedan får stor betydelse i slutet, så jag skulle nog säga att det jag minns mest är en kombination av båda. Jag älskar till exempel den lilla detaljen om norrskenshuset i Stina Jacksons bok Ödesmark, den får mig att typ tappa andan på sista raden. När jag skriver själv gillar jag faktiskt båda också, det är mitten som är tråkigast!
Emeli: Början, alltid. Samma sak med filmer, jag minns sällan efteråt hur det gick. Jag gillar att skriva anslag då man där sätter tonen för det hela, att få in mycket information på ett subtilt sätt i ett kort stycke text. Att fånga läsarens uppmärksamhet. Slut är skitsvårt då jag ofta tycker att det blir för konstruerat. Det är som att livet i sig innehåller en massa börjor men färre naturliga slut. För vilka skulle det vara? Döden och uppsägningar, typ. Uppbrott mellan personer. Och så kan man ju inte sluta en berättelse: … och så lämnade de varandra och sågs aldrig mer. SLUT. Eller: Och så dog hen och där slutar denna saga.
Emma: Hur den börjar, tveklöst. Älskar en bra inledning, kan förlåta en rätt svajig fortsättning bara starten är stark och lovande. Men det är nog roligare att skriva slutscener. Eller? Hm. Jag ändrar anslag oftare än slut, har svårt att bli nöjd med hur det börjar. Som jämförelse har slutreplikerna i Outsäglig sorg och saknad överlevt en massa redigeringar över flera år. Fast jag höll i och för sig på och harvade med en epilog som rök efter ett tag …
Isabelle:
Båda. I vissa böcker är det mest starten och andra slutet. Jag läste precis ut storsäljaren När kräftorna sjunger av Delia Owens. Jag var nyfiken på varför den låg på topplistorna. I den boken kommer jag mest ihåg slutet eftersom jag så gärna önskade just det slutet. Författaren gav mig som läsare just det jag ville ha. Kanske är det en av förklaringarna till att just den boken är så populär? Jag kan inte välja vad som är roligast att skriva. Allt!
Ralph:
Det beror helt och hållet på boken. Är det en spänningsroman så är det nog själva upplösningen jag minns bäst kort tid efter läsningen. Ett halvår senare behöver det dock inte alls vara det jag minns bäst. I mina två favoritromaner, Gabriel Garcia Marquez Hundra år av ensamhet och Mikhail Bulgakovs Mästaren och Margarita är det de briljanta inledningarna som jag bär med mig så här drygt 30 år efter att jag första gången läste dem.
Debutantbloggen 