Domedagsshortsen
Häromdagen satt jag ute i solen (för våren har kommit till Skåne och det förvandlar mig till en ödla, jag vill helst bara sitta i solen, mycket mycket stilla) och frågade maken vad jag ska skriva om på bloggen, för källan hade sinat lite grann. Han kom med en massa bra förslag, men nu när jag tittar på dem och på vad jag redan har skrivit slår det mig att jag ju inte har berättat min antagningshistoria! Jag älskar antagningshistorier; de var en grej som fick mig att stå ut med att inte få mitt manus antaget under så lång tid, för de bevisar ju att det faktiskt kan hända. Så jag vet inte riktigt varför jag inte fått tummen ur och skrivit ner min egen?
Kanske för att det faktiska “ja”:et var så odramatiskt? Det var en rad i ett mejl. “Se det här som en bekräftelse på att vi vill anta din bok”, stod det. Då hade jag redan träffat förläggaren både digitalt och i verkligheten, och mejlet gällde egentligen när det skulle komma ett avtalsförslag. Jag visste alltså redan att manuset typ var antaget innan jag uttryckligen fick veta det.
Jag blev så klart väldigt glad över att få det i svart på vitt, men något som hade hänt ett par månader tidigare var faktiskt mycket mer hisnande än det där. Let me set the scene:
Det var mitten av juni, tre dagar efter ett första förlag helt oförhappandes hade hört av sig med ett utgivningserbjudande. Det var fredag, och jag skulle ha en Malmöhelg: hänga med en vän den kvällen, och gå ut och fira en annans födelsedag i efterskott kvällen därpå. Livet lekte, och det var dessutom värmebölja. Men det var första sommaren i huset vi flyttat in i föregående höst, så jag hade inte riktig koll på var jag hade gjort av sommarkläderna. De få plagg jag kunde lokalisera var antingen skrynkliga, i behov av tvätt eller från en svunnen tid när jag var en storlek (eller två) mindre. Nöden hade ingen lag. Jag pressade flåsande och svärande in mig i ett par dassigt svarta shorts. Bara jag inte gjorde några plötsliga rörelser skulle jag kanske klara mig. Jag skulle ta tåget från Eslöv, där kan man ju stå.
Fast bussen till Eslöv var osedvanligt smockfull. Sommarlov och de kids i byn som inte har föräldrar med pool ville självfallet till olika vattendrag, så i ett virrvarr av läppglans och strandväskor satte jag mig – ytterst långsamt – i en sorts damsadel på ett säte som inte helt satt fast i väggen. Så fort bussen började guppa fram på landsvägen insåg jag att det inte bara var plötsliga rörelser som hotade spräcka domedagsshortsen utan ALLA rörelser. De skar in köttet på platser jag inte visste att ett par jävla kortbyxor kunde skära in, det var som om jag hade odlat ett par till bilringar över natten eller något, samlat på mig flera liter vätska i kroppen. Jag rätade på ryggen, sög in magen och tog fram mobilen för att distrahera mig från obehaget.
1 nytt mejl.
Ämne: “Manus”.
Jag fick hjärtklappning redan där, och den stegrades medan jag skummade igenom meddelandet. “… väckt vårt intresse … vi läser fortfarande … hör av dig om det redan blivit antaget”.
Förlagets namn stod i första meningen, men av någon anledning uppfattade jag inte det förrän jag hade läst klart.
“Tack för att du har skickat ditt manus till Norstedts!”
N O R S T E D T S.
Men hade jag ens skickat dit den här gången? Jag hade fått standardrefuseringar från dem tidigare, och den här förlagsrundan hade jag varit mer selektiv.
Nä.
Jag hade tänkt vara mer selektiv. Min man hade sagt att det vore dumt att inte skicka dit, det var ju ändå mitt drömförlag.
Jag läste igenom mejlet en gång till, och det stod verkligen Norstedts, det var från en förläggare där, och pang, så jag fick jag en enorm panikattack.
De är något jag har levt med av och till sedan jag var 19. De kan ta sig lite olika uttryck, men oftast ger de mig svårt att andas, yrsel, stickningar i händer och fötter, hög puls och illamående. Den här innehöll alla de inslagen, plus att jag ju fan inte vågade röra mig i domedagsshortsen.
Men jag har trots allt fått panik på det där sättet i 25 år, så jag har en del strategier för att hantera det. Min bästa är att messa min man. Jag skriver helt enkelt att jag har panik, för att erkänna att det händer brukar ta udden av det. Han behöver inte svara – men det är fint om han gör det – utan jag behöver mest berätta det för någon.
Han svarade inte den här gången.
Jag satt och stirrade på mobilen, försökte att inte röra mig, kunde inte direkt djupandas eller ens andas lite diskret i fyrkant, för jag litade inte på att byxtyget skulle hålla för det.
Jag läste mejlet igen.
Började skriva ett svar. Skrev “oj, så kul!” och att ett annat förlag redan hade gett mig ett erbjudande men att jag inte tackat ja än, eftersom jag väntade på att höra från ännu ett par förlag som hade velat läsa den här omarbetade versionen av manuset, “så fortsätt läsa, ni!”
Skickade det.
Lyfte blicken och såg rapsfält och blå himmel, Skarhults slott som tornade upp sig i fjärran.
Ehehehehe
När jag klev av bussen vid stationen i Eslöv en kvart senare var jag kolugn. Men jag kunde inte sluta flina. Jag log mot a-lagarna, jag log mot småbarnen i sina vagnar. Jag log mot gymnasieungarna som hängde hopsäckade på en bänk och bolmade rök. Jag log mot kajorna, solen, tågrälsen som glänste och sjöng.
N-o-o-o-r-s-t-e-d-t-s!
Herregud. Jag har alltid velat få en bok utgiven av Norstedts (och det har jag skrivit om här), men jag har länge fattat hur himla svårt det är. Jag vet att jag lovade min man, fotonörden, en dyr ny kamera om jag fick napp av just dem första gången jag skickade in mitt manus, för det var så liten risk att jag skulle behöva hosta upp några stålar till det.
Men ändå.
Mejlet jag fått var långt ifrån ett “ja”. Det stod att de fortfarande läste, att de inte hade bestämt sig än. De sonderade terrängen. Poängen var kanske att det var så långt ifrån de “nej” jag hade fått tidigare. Eller så var poängen att det liksom var ett “hej”, för efter sådana kan vad som helst hända.
Mycket förväntansfull aspirerande författare i den luftiga och rymliga klänning hon gick och köpte sig när hon väl kom fram till Malmö
Debutantbloggen 