När Norstedts sa ”hej”

Domedagsshortsen

Häromdagen satt jag ute i solen (för våren har kommit till Skåne och det förvandlar mig till en ödla, jag vill helst bara sitta i solen, mycket mycket stilla) och frågade maken vad jag ska skriva om på bloggen, för källan hade sinat lite grann. Han kom med en massa bra förslag, men nu när jag tittar på dem och på vad jag redan har skrivit slår det mig att jag ju inte har berättat min antagningshistoria! Jag älskar antagningshistorier; de var en grej som fick mig att stå ut med att inte få mitt manus antaget under så lång tid, för de bevisar ju att det faktiskt kan hända. Så jag vet inte riktigt varför jag inte fått tummen ur och skrivit ner min egen?

Kanske för att det faktiska “ja”:et var så odramatiskt? Det var en rad i ett mejl. “Se det här som en bekräftelse på att vi vill anta din bok”, stod det. Då hade jag redan träffat förläggaren både digitalt och i verkligheten, och mejlet gällde egentligen när det skulle komma ett avtalsförslag. Jag visste alltså redan att manuset typ var antaget innan jag uttryckligen fick veta det.

Jag blev så klart väldigt glad över att få det i svart på vitt, men något som hade hänt ett par månader tidigare var faktiskt mycket mer hisnande än det där. Let me set the scene:

Det var mitten av juni, tre dagar efter ett första förlag helt oförhappandes hade hört av sig med ett utgivningserbjudande. Det var fredag, och jag skulle ha en Malmöhelg: hänga med en vän den kvällen, och gå ut och fira en annans födelsedag i efterskott kvällen därpå. Livet lekte, och det var dessutom värmebölja. Men det var första sommaren i huset vi flyttat in i föregående höst, så jag hade inte riktig koll på var jag hade gjort av sommarkläderna. De få plagg jag kunde lokalisera var antingen skrynkliga, i behov av tvätt eller från en svunnen tid när jag var en storlek (eller två) mindre. Nöden hade ingen lag. Jag pressade flåsande och svärande in mig i ett par dassigt svarta shorts. Bara jag inte gjorde några plötsliga rörelser skulle jag kanske klara mig. Jag skulle ta tåget från Eslöv, där kan man ju stå.

Fast bussen till Eslöv var osedvanligt smockfull. Sommarlov och de kids i byn som inte har föräldrar med pool ville självfallet till olika vattendrag, så i ett virrvarr av läppglans och strandväskor satte jag mig – ytterst långsamt – i en sorts damsadel på ett säte som inte helt satt fast i väggen. Så fort bussen började guppa fram på landsvägen insåg jag att det inte bara var plötsliga rörelser som hotade spräcka domedagsshortsen utan ALLA rörelser. De skar in köttet på platser jag inte visste att ett par jävla kortbyxor kunde skära in, det var som om jag hade odlat ett par till bilringar över natten eller något, samlat på mig flera liter vätska i kroppen. Jag rätade på ryggen, sög in magen och tog fram mobilen för att distrahera mig från obehaget.

1 nytt mejl.

Ämne: “Manus”.

Jag fick hjärtklappning redan där, och den stegrades medan jag skummade igenom meddelandet. “… väckt vårt intresse … vi läser fortfarande … hör av dig om det redan blivit antaget”.

Förlagets namn stod i första meningen, men av någon anledning uppfattade jag inte det förrän jag hade läst klart.

“Tack för att du har skickat ditt manus till Norstedts!”

N O R S T E D T S.

Men hade jag ens skickat dit den här gången? Jag hade fått standardrefuseringar från dem tidigare, och den här förlagsrundan hade jag varit mer selektiv.

Nä.

Jag hade tänkt vara mer selektiv. Min man hade sagt att det vore dumt att inte skicka dit, det var ju ändå mitt drömförlag. 

Jag läste igenom mejlet en gång till, och det stod verkligen Norstedts, det var från en förläggare där, och pang, så jag fick jag en enorm panikattack. 

De är något jag har levt med av och till sedan jag var 19. De kan ta sig lite olika uttryck, men oftast ger de mig svårt att andas, yrsel, stickningar i händer och fötter, hög puls och illamående. Den här innehöll alla de inslagen, plus att jag ju fan inte vågade röra mig i domedagsshortsen.

Men jag har trots allt fått panik på det där sättet i 25 år, så jag har en del strategier för att hantera det. Min bästa är att messa min man. Jag skriver helt enkelt att jag har panik, för att erkänna att det händer brukar ta udden av det. Han behöver inte svara – men det är fint om han gör det – utan jag behöver mest berätta det för någon.

Han svarade inte den här gången.

Jag satt och stirrade på mobilen, försökte att inte röra mig, kunde inte direkt djupandas eller ens andas lite diskret i fyrkant, för jag litade inte på att byxtyget skulle hålla för det.

Jag läste mejlet igen. 

Började skriva ett svar. Skrev “oj, så kul!” och att ett annat förlag redan hade gett mig ett erbjudande men att jag inte tackat ja än, eftersom jag väntade på att höra från ännu ett par förlag som hade velat läsa den här omarbetade versionen av manuset, “så fortsätt läsa, ni!”

Skickade det.

Lyfte blicken och såg rapsfält och blå himmel, Skarhults slott som tornade upp sig i fjärran.

Ehehehehe

När jag klev av bussen vid stationen i Eslöv en kvart senare var jag kolugn. Men jag kunde inte sluta flina. Jag log mot a-lagarna, jag log mot småbarnen i sina vagnar. Jag log mot gymnasieungarna som hängde hopsäckade på en bänk och bolmade rök. Jag log mot kajorna, solen, tågrälsen som glänste och sjöng.

N-o-o-o-r-s-t-e-d-t-s!

Herregud. Jag har alltid velat få en bok utgiven av Norstedts (och det har jag skrivit om här), men jag har länge fattat hur himla svårt det är. Jag vet att jag lovade min man, fotonörden, en dyr ny kamera om jag fick napp av just dem första gången jag skickade in mitt manus, för det var så liten risk att jag skulle behöva hosta upp några stålar till det.

Men ändå.

Mejlet jag fått var långt ifrån ett “ja”. Det stod att de fortfarande läste, att de inte hade bestämt sig än. De sonderade terrängen. Poängen var kanske att det var så långt ifrån de “nej” jag hade fått tidigare. Eller så var poängen att det liksom var ett “hej”, för efter sådana kan vad som helst hända.

Mycket förväntansfull aspirerande författare i den luftiga och rymliga klänning hon gick och köpte sig när hon väl kom fram till Malmö

Debutantbloggens Greatest Hits

Som jag skrev i mitt första inlägg är jag en Debutantbloggen-fangirl. Jag skrev i min ansökan hit att den har gett både information och stöd, och när jag i mitt inlägg om hur man blir antagen har en punkt om att läsa på, you best believe att det bland annat är just den här bloggen jag menar att du kan använda som lektyr. Den är en guldgruva på många olika sätt, och jag tycker att alla aspirerande författare borde gå loss och hoppa mellan söktermer, årgångar och skribenter.

Men för den vilsna (eller lata?) kommer här en lista på några bra inlägg att börja med. De flesta är helt ovetenskapligt utvalda, plockade främst för att jag gillar dem, men inom semi-vetenskapliga kategorier ändå, eftersom jag som kan titta bakom kulisserna på bloggen ser vad människor brukar vilja läsa om. Jag har däremot medvetet valt bort en del av del de allra mest populära inläggen (och det som är nummer 1 för all framtid är inte med, men så är det mest läst av allt pga att en länk i det är uppköpt av ett nätkasino?) för de kommer folk hitta till ändå, och jag har med flit inkluderat alla mina bloggkolleger för i år för att, well, 2023 roolz OK?

De flesta av inläggen jag tipsar om skrevs rätt nyligen, och det har att göra med hur föränderlig dinosauriebranschen för böcker trots allt är. Förlag har tillkommit och försvunnit; ljudböcker är enormt och det var det verkligen inte när bloggen startades; det finns andra utgivningsformer nu jämfört med för femton år sen. Men jag rekommenderar att  du läser äldre inlägg också. För vissa saker – som författardrömmar och uppföljarångest och refuseringsregn och antagningseufori, t.ex. –  är eviga.

Hur som helst, let’s go: 

SKRIVTIPS:

Vi börjar med min kollega Emelis inlägg om geniala idéer och annat, som innehåller väldigt bra tips, råd och synpunkter från olika människor i bokbranschen:

En riktigt genial idé.

Äh, vi tar ett till från en kollega, Saras schyssta researchtips till er krimförfattare, och OBS! Det finns en del 2 till den här, läs den också:

Research-tips till dig som skriver krim

Hanna Höglunds tips är lite mer handfasta, gäller själva skrivandet, och är också bra:

Redigeringstips 1: stegring

Redigeringstips 2: more or less

Och slutligen kommer Marcus Magnusson och omkullkastar allt:

Mitt bästa råd – lyssna inte på alla råd

SKRIVPROCESS:

Här är ett par inlägg om själva skrivprocessens himmel och helvete, med lite olika vinkel. Först ut en av 2017 års bloggare, Marica Källner, om mönster av misstag man kan göra med sin text, och sedan ett gästinlägg av författaren och förläggaren Elise Karlsson om bearbetning:

Samma problem i olika texter

Den hemska och lustfyllda bearbetningen

SKICKA TILL FÖRLAG:

Åh jisses, vad sådant här är poppis! I princip alla skriver och har skrivit om det här, så bloggen är en aldrig sinande källa när det gäller information om att skicka sitt manus till förlag. Här är två fina och olika inlägg av Mattias Kvick respektive Per Åsberg:

Om att skicka manus

Hur smalt är egentligen det berömda nålsögat?

FÖLJEBREV:

Det här är också vansinnigt populärt att både läsa och skriva om på bloggen. Och inte undra på, följebrev framstår ju som lite mystiska. Om man letar runt på nätet får man vitt skilda bud både vad gäller hur viktiga de är och hur de ska se ut. Här kommer några exempel på följebrev som i någon mån har varit helt rätt, eftersom manusen de, eh, följde med har blivit utgivna. Eller ska bli, för först ut är mina kolleger Steineck & Bretzer som debuterar i augusti:

Följebrevet

Här har vi Hanna Nordlanders brev och tankar kring det:

Det här med följebrev

Slutligen, en av våra föregångare, Samuel Åhman:

Följebrev och skogsbrand

REFUSERINGAR:

Jag tror faktiskt jag lärde mig att man kunde få olika sorters “nej” från förlagen på Debutantbloggen, och det är mycket möjligt att det var just inlägget av Nene Ormes som jag läste då. Men in med dig och välj och vraka, för det här ämnet har det skrivits mycket om på bloggen under årens lopp, och här finns inte bara info utan även otaliga bevis på att du verkligen inte är ensam om förlagen ger ditt manus kalla handen ❤

Så, Nene Ormes:

Förlagskontakt av åttonde graden

Charlotte Cederlund berättar här:

Mina refuseringar

Och så Anna Grönlund:

Olika slags refuseringsbrev.

ANTAGNINGSHISTORIER:

Okej, är det inte det här man främst hänger på bloggen? Det här är en annan sak nästan alla skriver om, och länge må det fortsätta, tycker jag, eftersom ingen antagningshistoria är den andra lik. Och blir man någonsin mätt på dem? Jag blir i alla fall inte det, så varsågod, här är Ina Lagerwalls historia om att skriva om och om och om, Sara Molins om ett himla förlagsmeck hit och dit, Ann Edlidens lyxiga berättelse och Victoria Everbrands chockartade upplevelse:

Om hur jag blev antagen: Skriv om och om igen.

Tusen refuser och ett ja som försvann – min väg till förlagskontrakt

En nästan outhärdlig antagningshistoria

Ursäkta, var sa du att du ringde ifrån, sa du?

FÖRFATTARLIV:

Inlägg inom det här området finns det många av, och det berör många skilda aspekter av hur det är att vara och jobba som författare. Det kan vara hur författarbesök går till, hur man hanterar intervjuer, hur man pallar skriva roman nummer 2, 3, 4 osv. Återigen, in och botanisera, men här är två inlägg jag gillar, först ett av min kollega Sabina om vem som egentligen är författare och sedan ett gästinlägg av Johanna Schreiber med sjukt bra råd:

Att få kalla sig författare 

6 saker jag önskar att jag vetat som debutant

PEPP:

Sist men inte minst, lite pepp! Det går att finna lite varstans på den här bloggen, så att välja ut bara tre inlägg känns väldigt futtigt, men jaja. Ni får gräva själva, ju! Gräv med er! Här är några guldkorn jag råkade på medan jag rotade runt för att skriva det här inlägget.

Först ut, Anna Lönnqvist om det där med att skriva andra boken och att vara sann mot sig själv:

Jag har konstrat och försökt göra mig till

Sedan, Fredrik Frängsmyr om att skynda långsamt och att ord kan räknas på olika sätt:

Varje ord är början på en ny miljon

Och så slutar jag där allt liksom började, med en av bloggens grundare, Augustin Erba. Det är ett kort men naggande gott inlägg, och fint, eftersom han inte bara är författare numer utan även förlagschef. Läs det, så fattar ni.

En förmiddag på förlaget

Lilla guiden till att bli antagen

Sjukt glad tjej med avtalsförslag!

Förra veckan delade jag, er oerhört kunniga misslyckandets mästare, med mig av mina bästa tips för att INTE bli antagen, men nu vänder vi på steken. För efter typ 35 år och 25 refuseringar fick jag ju faktiskt ett förlagsavtal, så nu ni, nu ska ni få veta hur man gör!

Eller nä. Ni ska få veta vad som funkade för mig, helt enkelt. Jag har inga knep, jag tror inte på quick fixes, men här är några grejer jag tror jag gjorde rätt:

1 Skriv! Skriv klart! Skriv om! Visa texten för andra!

Ja, jag klumpar ihop det mest basala. Det kanske är det svåraste också? Många har jobbigt med de där delarna, på olika sätt och av olika anledningar. Det kan vara knepigt att hitta en idé att skriva om eller besvärligt att välja bara en, tufft att följa den till vägs ände och att arbeta vidare efter det, tungt att riva upp och bygga om. Och att vara tveksam/ängslig/livrädd för att låta andra läsa det man har skrivit verkar vara väldigt vanligt bland aspirerande författare. Men oavsett om du har svårt eller lätt för det där grundläggande så är det utan tvekan huvudsaken. Det blir inget antaget utan det, det går inte att komma undan, och det finns mig veterligen inga genvägar runt det heller. Och hey, whoa – om du vill fortsätta skriva böcker är det exakt så livet ser ut. Du skriver, skriver klart, skriver om, visar din text för förläggare, redaktör, etc, skriver om igen, skriver mer, yadda-yadda. Vill du bli författare? Punkt 1 är att vara författare. 

2 Läs + läs på!

Det tog, som jag har berättat tidigare, väldigt lång tid för mig att förstå att man skriver bättre om man läser, så hett tips: läs! Läs allt möjligt, jag varken köper eller fattar idén om att man bara ska läsa sådant man vill skriva, ju mindre insnöad desto bättre tycker jag, så sluka allt! Högt, lågt, nytt, gammalt, bra och kasst, bara kör.

Ett annat hett tips är att läsa på. Om branschen, till exempel, om antagningsprocessen, om vad som händer efter avtalet är påskrivet. Det kan avdramatisera det och ge dig mer realistiska förväntningar. Det lär ta kål på en del romantiska föreställningar om att ge ut en bok, men vill du dagdrömma om det eller faktiskt göra det?

Den här punkten kan dessutom göra din väg mot målet lite rakare eftersom den nog hjälper dig ringa in vad du vill med ditt skrivande. Vill du få en bok publicerad eller räcker det egentligen med att skriva för dig själv, för byrålådan? Och är det ett stort, traditionellt förlag som gäller för dig eller är du öppen för egenutgivning eller hybridförlag? Ju mer du vet om hur det funkar, desto bättre beslut kan du ta.

3 Skicka in till förlag!

Ja, om du sitter där med ett färdigt och bearbetat manus. Om texten är klar och du känner att du inte kommer längre på egen hand, skicka in den.

Jo!

Gör det!

Jag skickade in mitt manus för tidigt första gången – det var alldeles för långt, som ett fantasyepos, typ – men jag ångrar inte det. Jag lärde mig mycket av svaren jag fick, inte bara av den enda positiva refuseringen jag fick utan av standard-nej:en också. Och tro mig, du dör inte av ett avslag, inte ens av flera, inte ens om det regnar tack-men-nej-tack över dig. Missförstå mig rätt: det suger, men det är a) inte du som blir refuserad utan din text och b) du kan använda dig av avslagen. Det kräver reflektion först och ofta rätt omfattande jobb sedan, men du blir en bättre skribent av det, jag lovar. Visst är det surt om förlagen inte ens hintar om vad det är de inte gillar med ditt alster, men du kan ändå ta det som en signal om att något i ditt manus inte funkar. Du blir garanterat bättre på att skriva genom att försöka lista ut vad det är och sedan åtgärda det på något sätt eller genom att skriva något helt annat istället.

4 Ha tålamod!

Mm-hm, för du kommer inte undan att det tar tid. Allt med att skriva och släppa böcker tar tid. Först har vi skrivprocessen, som om du inte är en AI eller en utomjording lär ta månader eller till och med år i anspråk. När du väl har fått ett manus antaget ska det oftast bollas mellan dig och förläggare, kanske några gånger, och sedan sker samma sak med en redaktör, och slutligen ska det korrläsas innan det går till tryck och blir en bok. 

Men innan dess har vi förlagsrundorna. 

Ja, plural, eftersom de flesta inte får sitt första manus antaget första gången det skickas in. Och hur lång tid det tar innan förlagen hör av sig efter inskick är ett ständigt aktuellt ämne i aspirerande-författar-kretsar, och jag kan berätta hur det såg ut för mig, men en viktig poäng är ATT DET KÄNNS SOM TUSENTALS ÅR. Du kommer säkert kolla mejlen flera gånger i timmen, du kommer kanske inte kunna sova, du kommer ha koncentrationssvårigheter av och till på jobbet, och tiden kommer slääääääääääpa sig fram. 

Det får du liksom bara ta, för det mesta.

Det längsta jag har väntat på ett svar från ett förlag var över sju månader. Det blev ett nej, men ett utförligt och givande nej. De flesta förlag har svarat inom tidsramen de nämner på sina hemsidor – oftast tre månader – och vissa har inte svarat alls (då räknar jag inte de som uppger att de bara svarar om utgivning är aktuellt). I mitt fall – och det här är inte sant för alla! OBS, OBS, vet andra som varit med om raka motsatsen till detta! – gick det snabbt att få svar när det blev ett ja. Jag fick mitt första erbjudande om utgivning två veckor efter inskick och bara några dagar senare uttryckte ett annat förlag intresse (fast det kändes självfallet som TUSENTALS ÅR ändå.)

Och en annan tålamodsprövande men samtidigt väsentlig grej: låt texten vila. Ordentligt. Flera gånger om. Ja, det kan vara slita-sitt-hår-frustrerande, men du vinner på det. Allt du gör som kan få dig att se på det du skrivit med annan blick är värdefullt, och det där är väl ett av de billigaste och enklaste sätten att göra det på. Det kräver bara att du gör … ingenting.

Sjukt glad och stöddig tjej som precis skrivit på förlagsavtal!

5 Skriv något nytt, något mer, något annat!

Det här kan vara det bästa rådet, faktiskt. Det kan dessutom appliceras lite närsomhelst under den extremlånga processen av att skriva, skicka in till förlag, bli refuserad, försöka igen, bli antagen och ha förläggar-, redaktörs- och korrläsningsrundor etc. Och det tar ju inte ens slut där! Min lärare Therése poängterade att det är viktigt att vaska fram en berättelse man kan leva länge med, för när ens bok väl släpps måste man antagligen marknadsföra den och snacka om den och så i ett bra tag också.

“Var otrogen”, sa Therése. “Skriv något annat under tiden, vänsterprassla med en annan text!”

Jag gjorde så. Under de första åren när jag skrev på Outsäglig sorg och saknad skrev jag några noveller och ibland klev jag ur den huvudsakliga handlingen och skrev några (ibland MÅNGA) sidor om något sidospår eller någon bifigur. När manuset var ute på sin andra förlagsrunda skrev jag ett råmanus på 50 000-ish ord (som mår bra i byrålådan, thank you very much). Jag kände mig rätt lugn med att senaste inskicksvändan i juni ifjol skulle bli sista chansen för Outsäglig eftersom jag hade börjat skissa på ett nytt manus. 

(som jag skriver på nu, på allvar, varenda dag)

(medan jag skissar på manus nr 3 🙂)

(som kommer bli så jävla bra, alltså, hallå, det handlar om – )

(nä. nope. Sorry.)

Jag tror det är ett gott tecken om det är nya skrivprojekt som får en att orka fortsätta med de pågående för det är ju, likt det jag nämnde under punkt 1, det som är att vara författare. Att skriva och skriva och skriva, klart och om och nytt och annat, igen och igen och igen.

Och det var det.

Det där är några av de saker jag gjorde som ledde till att mitt manus blev antaget. Annat bidrog så klart också, och lite tur och lite tajming kan man kanske inte jobba sig fram till, men allt annat – oh hell yeah! Så ner i gruvan med dig, kämpa på, ge inte upp, aldrig någonsin, och lycka till.

För mer generella livsråd, lyssna på denna 90-tals-dänga av Des’ree:

Mejlet från förlaget

För en gångs skull har läkarsekreteraren planerat in en lunchpaus mellan patienterna. Jag sitter på kontoret, tar fram två rågbrödsmackor med ost och tittar ut över Köpenhamn. Rikshospitalet ligger mitt i staden och från trettonde våningen är det utsikt över hustaken till Öresund. Varje gång dörren öppnas till huvudentrén på sjukhuset känner jag hur pulsen ökar och jag kan inte riktigt förstå att jag tillhör personalen.  

Från fönstret ser jag hur en ambulanshelikopter flyger förbi för att landa på sjukhustaket. Vem ligger där på britsen inuti dess metallskrov? En strokepatient? Någon som varit med om en olycka? Eller någon som ska få behandling efter ett hjärtstopp? Kanske skulle jag gå ut och fråga om jag kunde få följa med på en tur. Tänk att få flyga över hustaken, Öresundsbron och de vita vindkraftverken.    

På telefonen har ett nytt mejl plingat in. Det kommer från en Anna, ”Om ert manus” står det i ämnesfältet. Anna? Vem är Anna? ”Om ert manus”? Så brukar det stå om ett förlag refuserar ens bok men då är det väl inte ett namn som avsändare utan någon anonym förlagsadress?  

Tre veckor innan hade Ralph och jag skickat in vårt första verk, ”Medan giftet sprider sig” till tio olika förlag. Ingen hade ännu svarat med det förväntade refuseringsmejlet. Nu skulle det bli första gången. Respons redan efter tre veckor, det betyder ju nästan garanterat ett nej. Eller? Ingen har väl lyckats hinna läsa ens följebrevet på så kort tid.   

Datorskärmen lyser upp och jag ser att nästa patient loggat in. Nu går det i vart fall inte att läsa mejlet. Hur skulle jag kunna vara en bra läkare direkt efter att ha läst ett refuseringsbrev? Jag kallar in patienten, lyssnar, ordinerar medicin och berättar om de undersökningar vi utför på avdelningen. När den sista personen för dagen gått ut från kontoret tar jag fram telefonen igen.  

Nu är jag nästan själv i korridoren. De flesta sjuksköterskor har gått hem. Det är bara professorer som sitter och arbetar med sina ansökningar i rummen bredvid.   

’För några veckor sedan skickade ni ert manus Medan giftet sprider sig till oss på Piratförlaget. Jag har nu läst det med stor behållning och skulle väldigt gärna vilja prata lite om det med er om ni har lust och möjlighet.’ 

Aaaaa!!! Anna från Piratförlaget vill prata med oss!!! Jag vill lyfta armarna och skrika men det fungerar inte när man sitter i vit rock, strama byxor och ett stetoskop om halsen. Inte med kollegor i rummen bredvid heller, för den delen.  

”Lust och möjlighet”? Såklart jag har det. Jag kan prata nu. Pulsen blir så hög att jag överväger att mäta mitt blodtryck. Sinustakykardi. Jag tar två andetag och går långsamt ut till trapporna. Jag måste ringa Ralph, nu!  

Han svarar nästan på en gång men har såklart inte läst mejlet. Jag ber honom läsa och lägger på. 

Jag går ner till källaren på Rikshospitalet för att byta om. Den mytomspunna källaren som gett inspiration till tv-serier och böcker.

I källaren kommer tvivlet.

Källaren på Rikshospitalet

Anna vill ju bara prata med oss, hon har inte lovat något… Varken jag eller Ralph är ju kändisar. Varför skulle ett så stort förlag vilja ge ut vår bok? Hon kanske är en bedragare som egentligen inte kommer från Det riktiga Piratförlaget utan ett hybridförlag med liknande namn. Stod det Anna från Pliratförlaget kanske?  

Ralph ringer tillbaka och vi pratar, pratar och pratar. Tre dagar senare kommer det väntade teams mötet och vår oro minskas. Hon finns i verkligheten! Hon lovar att skicka ett kontrakt. Samtalet varar 40 minuter och Ralph och jag är höga av endorfiner.  

Men efter samtalet kommer inget kontrakt. Mejlkorgen är tom. Har vi inbillat oss?  

Tystnad.  

Fem dagar går… Vi får ett mejl från ett mindre förlag som också vill ge ut boken, men vad ska vi svara dem? Vi har väl redan en deal.

Eller… Har vi verkligen en deal. Sa hon att det kommer ett kontrakt.  

Oron blir större. 

Borde vi skriva till det mindre förlaget att vi är intresserade? Nej, det kan vi ju inte göra. Vi har ju en muntlig överenskommelse.  

Efter tio dagar kommer förlagsavtalet. Oron släpper. Vi signerar.  

Lycka.   

/Isabelle  

En ny debut

Orkar ni lyssna på en antagningshistoria till? Jag vet att det kan kännas både inspirerande och jobbigt på samma gång när någon annan skriver på kontrakt. Den här gången ska jag bli barnboksförfattare och det känns som om jag ska debutera på nytt.

Jag har varit med i facebookgruppen Barnboksförfattare och barnboksillustratörer sedan 16 oktober 2014. Jag gick med när jag deltog i ett par olika barnboksantologier men har sedan dess haft mycket låg profil i gruppen. Jag älskar dock att läsa diskussionerna och gläds med varje ny bok som presenteras där. Framöver hoppas jag känna mig mer som en i gänget än en fluga på väggen. För nu är det klart, kontrakt är skrivet och en ny bok för 9-12 åringar är under produktion.

Det började med ett inlägg i facebookgruppen från Ulrika Slottner, förläggare och grundare av Idus förlag. ”Vi får ofta frågan om vad vi letar efter för manus just nu. Oftast blir svaret: ”Det som får oss att säga wow!” Just nu har vi dock också ett par ämnen som det frågas mycket om. Det ena är böcker om skilsmässor och det andra är om reumatism.” Skilsmässor kan jag inget om. Men reumatism! Jag slängde mig på luren och ringde en vän. ”Är du med?” Hon kan mer om sjukdomen än jag kan, framför allt när det gäller barn. Och att få skriva en bok med henne vore rena drömmen. Så vi satte igång och tänkte att efter sommaren lär vi ju ha ett manus som vi kan skicka in. Vi till och med mailar till Ulrika i början av sommaren. Tänker att det är bra att hon vet att vi jobbar på det. Eller, i alla fall, att vi planerar att jobba på det …

Och sommaren kom och sommaren gick. Visst blev det skrivet en del, men ni vet hur det är. På sommaren finns det så mycket annat kul att göra. Och så kommer hösten och ett till inlägg från Ulrika i samma grupp. Tänk om någon annan skulle hinna före! Plötsligt känns det som en tävling. Vi skriver och skriver, läser andra böcker för barn i samma läsålder, funderar och skriver om. Vi har trots det en hel del kvar att skriva när jag kliver in på Bokmässan i Göteborg och ser Ulrika i Idus färgglada monter. Jag botaniserar bland böckerna och känner otroligt starkt att jag skulle vilja vara en del av Idusfamiljen.

När Ulrika vänder sig mot mig och börjar prata så säger jag det. ”Vårt manus om reumatism är nästan klart, du får det på mailen inom kort.” Ibland öppnar sig munnen och säger något man inte visste att man tänkte säga. Ulrika presenterar mig glatt för monterkollegorna och säger att hon ser fram emot manuset.

Så nu gällde det verkligen att skriva färdigt. En månad tar det, sedan skickar vi manuset direkt till Ulrika som tackar för förtroendet. Två veckor senare mailar hon tillbaka att manuset känns helt rätt för förlaget och att vi är välkomna med frågor.

Och det är här jag får lust att skrika så väggarna skallrar som jag berättade om i mitt förra blogginlägg. Vid första antagningen var jag glad men tveksam. Hade frågor, funderade, hörde mig för hos vänner och bekanta. Men i det här fallet handlar det om ren och skär glädje. Vi har inga frågor, inte en enda. Dagen därpå skriver vi kontrakt.

_______________________________________________________________________________________________________

_________________________________________________________________________________________________________

Vill ni veta hur det kändes? Bara för er fotograferade jag mig själv, minuter efter antagningsbeskedet.

Har du också skrivit kontrakt och debuterar med någon bok (fakta, barnbok, vuxen, ljudbok …) tveka inte, utan läs det här och ansök till oss för att ta över bloggstafettpinnen för 2023.

Till dig som väntar

Det är en alldeles särskild känsla att skicka iväg ett manus till förlag. Att sträcka ut händerna som i en tiggargest och be om 1) uppmärksamhet 2) gillande 3) pengar. För det är ju det allt handlar om. Att hitta någon som tycker om det du har skrivit tillräckligt mycket för att vilja investera i dig. Manus nummer två är skickat. Jag vill ju så gärna att uppföljaren ska bli antagen. En man till Amanda behöver och längtar efter Jul i Ulebergshamn (men sen är det slut med hurtfriska boktitlar).

Allra värst är det första gången och jag känner så med dig som just nu sitter och väntar på ditt allra första förlags-ja. Att inte veta om det någonsin blir ett ja, den känslan är svår att värja sig mot. Och jag vet att det går att ge ut böcker själv. Jag vet att det finns hybridlösningar, men för den som väntar just på ett förlags-ja är det en klen tröst.

Jag jobbade en gång på en veckotidning där jag bestämde hela innehållet (i princip) själv. Stressen och produktionstakten var tidvis hög men jag behövde aldrig fundera på om det skulle bli en tidning eller om mina texter dög. Jag inbillar mig att det är så det känns att vara riktigt populär författare.

Är det min tur nu? Eller blir det aldrig min tur? Jag tror varje opublicerad författare i takt med att tiden går känner av uppgivenheten. Hur mycket tid kan man med att lägga ned på en dröm som kanske aldrig blir sann? Vem är jag om jag aldrig blir publicerad? Har jag då kastat bort mitt liv på luft?

Jag önskar jag kunde säga att just din tid kommer. Men jag vet inte. Att även kända författare har blivit refuserade någon eller några gånger är inte heller det någon garanti för att ditt manus ska bli antaget på sikt.

Däremot kan jag skicka med dig ett ord på vägen. Skriv. Producera så mycket text du bara kan. Byt genre, försök få noveller publicerade, nappa på allt du kan. Och skriv med ett självförtroende som om du vet, ända in i själen, att din tid kommer.

Litterär skyddsväst

Antagningsbeskedet golvade mig. Semestern hade precis börjat och vi stod mitt uppe i ett bygge (alla som har byggt om, byggt nytt eller byggt till vet precis hur kaosartat det stundtals kan vara). När mailet kom sjönk jag inte ned på golvet i den segergest jag alltid hade tänkt mig utan det golvade mig på ett helt annat sätt. Jag blev misstänksam och tog genast på mig min litterära skyddsväst för att gömma mig mot eventuella missförstånd eller försök att lura mitt sköra författarhjärta.

Menade de allvar?
Var det verkligen fråga om traditionell utgivning?
Har förlaget stabil ekonomi?
Varför ringde de inte?
Varför skrev de att mitt manus var ”fantastiskt?” Bara det låter ju skumt!

Knappt två månader efter jag skickade manuset till tre förlag svarade mitt förlag att de ville ge ut boken och jag vågade inte tro på det. Men varför hade jag skickat iväg manuset om jag inte trodde på ett positivt besked? Jo – för jag hade hoppats på några uppmuntrande ord, en positiv refus som visade att jag var på rätt väg när jag gav mig in i en för mig helt ny genre. Och det var därför jag skickade manuset till en lektör efter jag skickade det till förlag (helt fel ordning, jag vet). I samma veva som antagningsbeskedet kom utlåtandet från lektören. Visst var det lovande, manuset. Men ”fantastiskt” var inte ett ord lektören använde. Jag tackade genast ja till erbjudandet om utgivning (förstås!) men bad att få lämna in en ny version.

Absolut, inget problem!
Men när vill ni ha det? Jag måste ha en deadline!
Ta god tid på dig, det räcker om vi får det om två veckor.

”God tid” och ”två veckor” är knappast synonymer i den här branschen så ni förstår säkert hur dessa två semesterveckor spenderades (förlåt familjen). Skyddsvästen kastade jag av mig och har sedan dess totalt blottat mitt sårbara hjärta. Så fort jag får ett releasedatum klär jag på mig den igen.

Höjdpunkter i författarskapet – även för aspirerande författare

Igår fyllde mitt skrivkonto på Instagram ETT ÅR.
Jag uppmärksammade det förstås på sedvanligt sätt. Skrev om inspirationen och gemenskapen, tackade och skålade med alla fina följare, vänner, författare, lektörer och skrivkompisar.

Lite senare på dagen kom jag att tänka på en utmaning som jag fick för några veckor sedan: Att lista ”De tre bästa upplevelserna hittills i mitt författarskap”. Nu känns det som rätt tillfälle att ta tag i den.

För det första: Det kan vara känsligt att kalla sig författare och prata om författarskap innan man har publicerat någon bok. Trots att jag blivit antagen är jag själv inte helt bekväm med epitetet och kallar mig oftare för skribent, men var och en gör som man själv vill. Författare är INTE en skyddad titel. Ifall det känns bättre kan man ju kalla sig ”aspirerande författare”.
(Att det krävs två utgivna böcker för att bli medlem i Författarförbundet är en helt annan sak.)

För det andra: Om ens största hobby är att skriva, om man ägnar massor av timmar åt att utbilda sig, traggla text och drömma om att bli publicerad, då tycker jag det är mer än okej att snacka om författarskap också.

Etablerade författare med flera utgivna böcker och som är välkända i branschen räknar förmodligen in även åren före antagningen och utgivningen som del i sitt författarskap. För var – och vad – hade de varit utan den tiden?

Här kommer listan över mina tre höjdpunkter hittills:

1: Antagningen förstås! En sanslös glädjeboost i flera steg: Från det allra första meddelandet jag fick på instagram där WAPI bad att få läsa mitt manus. Till mejlet där de skrev att de ville träffas. Till mötet hos förlaget i Malmö. Till det påskrivna tvåboksavtalet som gäller utgivning i Sverige under 2022 och så småningom upp till ytterligare sex länder.

2: Möjligheten att få vara en av fem som bloggar om skrivprocessen här på Debutantbloggen under hela 2021. För mig har det varit en ära att dela med mig och försöka inspirera andra, dessutom nyttigt att reflektera över sitt skrivliv. Är otroligt glad över den fina respons jag har fått från många likasinnade.

3: All feedback jag fått på hela eller delar av mitt manus. Även det här är en upplevelse som är uppdelad på flera tillfällen. Jag älskar textrespons som får mig att bli bättre på skrivhantverket. Jag har lektörer, skrivcoacher, skrivarvänner, testläsare, förläggare och snart även redaktör att tacka för detta. Ingen nämnd, ingen glömd, men SÅ värdefullt!

Du som läser detta, spelar ingen roll om du är aspirerande eller etablerad författare: Har du funderat över de bästa upplevelserna du har fått vara med om hittills? Skriv ner dem för dig själv, publicera dem på din blogg om du har någon eller lägg ut i dina sociala medier. Det är inte så dumt att se tillbaka, sträcka på sig och konstatera hur givande det har varit.

För att knyta an till inledningen: Alla mina tre punkter är starkt förknippade med mitt Instagramkonto @caroline.skriver (omdöpt till @carolinemollesand). Mycket av det som jag varit med om hade nog inte hänt eller blivit så bra om jag inte hade varit aktiv där. ❤

PS. Tack för utmaningen och inspirationen @helenaziherl! (Jag är inte säker, men kanske är det @ellinor_wikman_author som ligger bakom utmaningen som cirkulerat runt ett tag?)

Intervju med förläggare Johanna Rydergren på WAPI

Vi vet att många av våra bloggläsare älskar att få reda på hur förlagsfolk tänker och arbetar. Äntligen har det blivit dags för mig att intervjua min förläggare, Johanna Rydergren på Word Audio Publishing International.

En del frågor är exakt samma som Ann och Anna ställde till sina förläggare i våras. Längst ner i inlägget hittar du länkar till deras intervjuer.

Hej Johanna, berätta lite om dig själv!
– Jag började som förläggare på WAPI så sent som i juni 2021, men jag har jobbat i över 20 år i förlagsbranschen. Min första anställning var som redaktör på Förlaget Harlequin – en bra skola eftersom jag fick redigera mängder av böcker. Jag har därefter drivit eget som frilansredaktör och översättare, samt jobbat på Bonnierförlagen och HarperCollins.

Gedigen erfarenhet alltså, kan du nämna några du har jobbat med?
– Några av de författare jag har samarbetat med de senaste åren är Emelie Schepp, Mariette Lindstein, Gabriella Ullberg Westin och Eli Åhman Owetz.

Vad är roligast med ditt jobb?
– Det jag tycker mest om är att bygga författarskap och hjälpa författare att utvecklas i sitt skrivande.

Alla kanske inte känner till så mycket om WAPI, kan du berätta om förlaget?
– Word Audio Publishing International (WAPI) är ett ljudboksförlag med storsäljande författare som Sara H. Olsson, Christina Larsson och Susan Casserfelt. Förlaget ger ut underhållningslitteratur och sätter stort värde i att optimera berättelserna till ljudformatet. WAPI var bland de första att producera böcker direkt för ljud, och under nästa år kommer vi även att kunna ge ut pappersböcker. Vi ger framför allt ut titlar inom genrerna spänning, feelgood och sanna berättelser. 2021 köpte det danska förlaget Gyldendal WAPI och vi tar nu våra svenska författare vidare ut i världen på nya marknader, som i nuläget inkluderar Danmark, Norge, Finland, Spanien, Polen och Ryssland.

Okej, då går vi vidare till den frågan jag är lite nervös inför. Vad var det ni gillade med mitt manus?
– Vi föll för karaktärerna, miljön och tonen i ditt manus. Skildringen av hur de två lite kantstötta och väldigt olika kvinnliga huvudpersonerna reser sig och tar tag i sina liv fångade oss. Karaktärerna är trovärdiga, då både sympatiska och osympatiska drag hos dem skildras. Platsen där boken utspelar sig, Öland på sommaren, är perfekt för feelgood-genren och du är duktig på att levandegöra miljön. De korta kapitlen, med cliffhangers i slutet, för handlingen framåt och gör manuset väl anpassat för ljudboksformatet. Att du omväxlande ger oss Melindas och Sannas perspektiv driver på läsningen. Bokens huvudtema – att hitta tillbaka till livsglädjen efter en livsförändring – är starkt. Kort sagt, en välskriven feelgood-roman som innehåller både djup och en gnutta humor.

Oj … Tack! Det där får jag nog skriva ut och rama in tror jag. ❤
Vad letar ni efter när det gäller manus och författarskap?
– Vi letar efter riktigt bra feelgood-romaner, deckare/spänningsromaner och skildringar av starka livsöden. I utgivningsbeslutet väger vi också in om författaren har en egen plattform och intresse för att nå ut med sitt författarskap. Det viktigaste är självklart ett starkt och välskrivet manus, men har författaren en vision om sitt författarskap och kommande böcker är det positivt.

Hur gör man för att sticka ut i manushögen?
– Det första vi läser är följebrevet, så mitt tips är att lägga ner en del möda på det för att sticka ut i mängden. Brevet bör innehålla en kort sammanfattning av innehållet i manuset, gärna vilken genre manuset ingår i och om det finns tankar om att det kan byggas vidare på till en serie, och givetvis en presentation av författaren. Det är bättre att lägga tid på ovanstående än att formge texten på något speciellt sätt.

Vilka är de vanligaste misstagen folk gör när de skickar in manus?
– Det vanligaste misstaget är att man inte skickar ett helt råmanus utan bara några kapitel eller avsnitt. Förlaget behöver läsa ett helt manus, eller i alla fall ett väl utbyggt synopsis som även innehåller slutet på boken, för att kunna göra en bedömning om det håller hela vägen. Ett annat tips är att ta reda på vilka genrer förlaget är intresserad av innan du skickar in ditt manus.

Hur jobbar ni i er manusgrupp?
– Manusgruppen, där förläggare och redaktörer ingår, har möte en gång i veckan och då läser vi så mycket vi hinner i de manus som kommit in till förlaget och diskuterar tillsammans. Ibland kan det räcka att läsa tio sidor, andra gånger behövs kanske femtio för att bilda oss en uppfattning. De manus som har potential skickar vi vidare till lektör, eller så fortsätter någon av oss i gruppen att läsa. Efter att vi fått tillbaka manuset från lektör diskuterar vi och kommer fram till ett beslut.

Vilka är dina bästa råd till aspirerande författare?
– Fortsätt skriv! Har du en historia som du känner starkt för så ska du inte ge upp om du får nej från ett förlag. Det kan bero på tajming, att man redan har ett eller flera liknande manus på utgivningslistan, eller att manuset inte passar för just det förlaget. Kör du fast i skrivandet så finns det många skrivcoacher som du kan anlita privat för att få feedback på ditt manus. Var öppen och prestigelös inför feedback, ingen kan skriva en bok helt ensam.

Stort tack för att du delade med dig Johanna! Hoppas att många får nytta av det du har berättat.

/Caroline Möllesand

---

Länk till Ann Edlidens förläggarintervju.

Länk till Anna Grönlunds förläggarintervju.

Liknande tema: I måndags fanns en intervju med Gudruns redaktör.

Jag är antagen och bokavtalet är påskrivet!

Caroline Möllesand och förläggare Johanna Rydergren.

För ett halvår sedan trodde jag aldrig att det här skulle hända – att jag skulle ha en antagningshistoria att berätta.
Men, här har ni den.

Förlaget heter Word Audio Publishing International, eller WAPI i kort form. Deras svenska kontor ligger i Malmö och WAPI ägs sedan årsskiftet av Danmarks äldsta och största bokförlag, Gyldendal.

Den 11 augusti fick jag det där mejlet som jag hittills bara har har hintat om som något positivt. Well, så här stod det:

”Hej Caroline. Hoppas att allt är bra med dig. Jag är ny förläggare på WAPI och har kikat på ditt manus. Redaktionschef Alex och jag skulle gärna vilja träffa dig på Zoom för att berätta lite om WAPI och höra mer om dig, manuset och hur du tänker dig fortsättningen på serien och ditt författarskap. Skulle du ha tid någon dag nästa vecka?”
Bästa hälsningar
Johanna Rydergren, förläggare

Min reaktion på det har jag redan beskrivit i det här inlägget – jag blev skitglad, vågade absolut inte hoppas för mycket men passade på att fira ändå. Mitt svar till dem löd:

”Hej! Så roligt, självklart vill jag träffa er. Zoom går bra, men om ni vill så kommer jag gärna ner till Malmö. Ni bestämmer.”

Kanske lite framfusigt, men äsch, jag ville inte riskera dålig uppkoppling och prat i munnen på varandra som det lätt kan bli via nätet. Personlig kontakt är ju alltid trevligast. De verkade bli glada över mitt förslag, så för tre veckor sedan tog jag tåget ner till Skåne. Förlagets lokaler ligger mitt i city på gångavstånd från centralstationen. Jag blev insläppt av gulliga redaktören Jenny, som var den som kontaktade mig på Instagram i början av sommaren och sade att de ville läsa mitt manus.

Egentligen skulle jag ha haft möte med två personer den där dagen, men en av dem var inte på plats. Enligt Johanna gjorde det inte så mycket, för hon sa:
– Det blir bra ändå, henne får du träffa nästa gång.
– Okej, svarade jag och försökte behålla något slags pokeransikte medan min inre röst vrålade: ”WHAT? Vadå nästa gång?! Menar hon att …?!”

Jag lyckades dämpa förhoppningarna och fick en rundvandring i lokalerna. Bland annat fick jag se studiodelen med de två ljudisolerade båsen där ljudböckerna blir inlästa. Sedan var det dags att sitta ner med förläggaren Johanna.

Nu önskar jag att jag hade spelat in det där samtalet, för jag kommer tyvärr inte ihåg vad hon sa. Jag vet att jag fick en del beröm som var svårt att ta in och jag svarade saker som ”oj”, ”jaha, tack” och ”kul att du tycker det”. Sedan ställde hon lite frågor om karaktärerna och kommande delar i serien. Jag berättade om mina idéer och frågade en del om henne och förlaget. Sedan var jag bara tvungen att dubbelkolla ifall jag hade missuppfattat henne, så jag frågade rakt ut:
– Jag vill inte ta något för givet, menar du att ni kanske skulle kunna tänka er att ge ut det här?
– Absolut. Vi ser fram emot att jobba med dig och ditt manus. Du kan få med dig ett preliminärt avtalsförslag som du kan läsa i lugn och ro på hemvägen.

Medan hon gick iväg till en annan dator för att fixa med det, satt jag kvar ensam i rummet med bubblande känslor och kunde inte låta bli att göra grimaser och skratta för mig själv.

Sammanfattningen av träffen är att allt kändes så himla bra. Min allmänna magkänsla var god och Johanna verkade genuint intresserad och behaglig. Ja, alla på kontoret var så välkomnande att jag inte hade kunnat önska mig ett bättre första intryck.

Efter mötet hade jag några timmar över innan mitt tåg skulle gå. Jag hade redan förvarnat min testläsare och skrivarvän Helena, som bor i Malmö, att vi förhoppningsvis skulle kunna ses. På bara tio minuter var hon på plats och vi gick till ett café och skålade i läsk och islatte för mitt lyckosamma möte. Sedan ägnade vi två timmar åt helt annat prat om ”livet och skrivet”.

När jag kom hem till Kalmar följde några veckor av frågor, funderingar och mejlväxling med förlaget.

Nu när vi är överens och pappersexercisen är avklarad känns allt bra.
Superbra till och med!
Och jag börjar äntligen fatta.
Jag och mitt manus är antagna av förlag.

Från att ha varit inställd på att ge ut boken själv med diverse inköpa tjänster har jag nu alltså förmånen att få jobba ihop med förläggare och redaktör på ett lönsamt och expansivt förlag.

Snart börjar samarbetet som jag förväntar mig kommer bli både roligt och svårt. Manuset ska alltså redigeras några vändor innan det är dags för den färdiga boken att nå ut till läsare och lyssnare. Det ska bli kul att höra mer om vad de tycker saknas och vad som ska ändras i manuset. Några hintar har jag redan fått och det låter spännande.

Jag vet att du undrar …
När blir det utgivning?

Det är nog inte många som får exakta datum inskrivna i sina kontrakt och det förstår jag. Oförutsedda händelser kan dyka upp på alla möjliga håll, så därför nöjer jag mig med det som har sagts muntligt.

Planen är att del 1 i serien släpps våren 2022.
Sedan är tanken att del 2 ska släppas inom ett år efter det.
Ja, vi har skrivit avtal för TVÅ böcker!
Wow … Jag har en del att göra, ha ha.

Förutom de självklara digitala formaten så har WAPI en nyhet på gång som inte är på plats riktigt än. Men från hösten 2022 kan de även erbjuda pocket som jag tycker passar perfekt för min Ölands-feelgood.

Som om det inte vore nog, så vill WAPI växa på fler marknader och därmed lansera böckerna även utomlands. Det är hela sex länder som nämns i avtalet; Danmark, Finland, Norge, Polen, Ryssland och Spanien. Om och när det blir tal om översättningar till andra språk vet vi inte än, en sak i taget.

Vad som än händer så tycker jag att det är helt fantastiskt att de vågar och vill satsa resurser på en debutant som mig.
Tack för det WAPI, jag ska göra mitt allra bästa!