En ny debut

Orkar ni lyssna på en antagningshistoria till? Jag vet att det kan kännas både inspirerande och jobbigt på samma gång när någon annan skriver på kontrakt. Den här gången ska jag bli barnboksförfattare och det känns som om jag ska debutera på nytt.

Jag har varit med i facebookgruppen Barnboksförfattare och barnboksillustratörer sedan 16 oktober 2014. Jag gick med när jag deltog i ett par olika barnboksantologier men har sedan dess haft mycket låg profil i gruppen. Jag älskar dock att läsa diskussionerna och gläds med varje ny bok som presenteras där. Framöver hoppas jag känna mig mer som en i gänget än en fluga på väggen. För nu är det klart, kontrakt är skrivet och en ny bok för 9-12 åringar är under produktion.

Det började med ett inlägg i facebookgruppen från Ulrika Slottner, förläggare och grundare av Idus förlag. ”Vi får ofta frågan om vad vi letar efter för manus just nu. Oftast blir svaret: ”Det som får oss att säga wow!” Just nu har vi dock också ett par ämnen som det frågas mycket om. Det ena är böcker om skilsmässor och det andra är om reumatism.” Skilsmässor kan jag inget om. Men reumatism! Jag slängde mig på luren och ringde en vän. ”Är du med?” Hon kan mer om sjukdomen än jag kan, framför allt när det gäller barn. Och att få skriva en bok med henne vore rena drömmen. Så vi satte igång och tänkte att efter sommaren lär vi ju ha ett manus som vi kan skicka in. Vi till och med mailar till Ulrika i början av sommaren. Tänker att det är bra att hon vet att vi jobbar på det. Eller, i alla fall, att vi planerar att jobba på det …

Och sommaren kom och sommaren gick. Visst blev det skrivet en del, men ni vet hur det är. På sommaren finns det så mycket annat kul att göra. Och så kommer hösten och ett till inlägg från Ulrika i samma grupp. Tänk om någon annan skulle hinna före! Plötsligt känns det som en tävling. Vi skriver och skriver, läser andra böcker för barn i samma läsålder, funderar och skriver om. Vi har trots det en hel del kvar att skriva när jag kliver in på Bokmässan i Göteborg och ser Ulrika i Idus färgglada monter. Jag botaniserar bland böckerna och känner otroligt starkt att jag skulle vilja vara en del av Idusfamiljen.

När Ulrika vänder sig mot mig och börjar prata så säger jag det. ”Vårt manus om reumatism är nästan klart, du får det på mailen inom kort.” Ibland öppnar sig munnen och säger något man inte visste att man tänkte säga. Ulrika presenterar mig glatt för monterkollegorna och säger att hon ser fram emot manuset.

Så nu gällde det verkligen att skriva färdigt. En månad tar det, sedan skickar vi manuset direkt till Ulrika som tackar för förtroendet. Två veckor senare mailar hon tillbaka att manuset känns helt rätt för förlaget och att vi är välkomna med frågor.

Och det är här jag får lust att skrika så väggarna skallrar som jag berättade om i mitt förra blogginlägg. Vid första antagningen var jag glad men tveksam. Hade frågor, funderade, hörde mig för hos vänner och bekanta. Men i det här fallet handlar det om ren och skär glädje. Vi har inga frågor, inte en enda. Dagen därpå skriver vi kontrakt.

_______________________________________________________________________________________________________

_________________________________________________________________________________________________________

Vill ni veta hur det kändes? Bara för er fotograferade jag mig själv, minuter efter antagningsbeskedet.

Har du också skrivit kontrakt och debuterar med någon bok (fakta, barnbok, vuxen, ljudbok …) tveka inte, utan läs det här och ansök till oss för att ta över bloggstafettpinnen för 2023.

Till dig som väntar

Det är en alldeles särskild känsla att skicka iväg ett manus till förlag. Att sträcka ut händerna som i en tiggargest och be om 1) uppmärksamhet 2) gillande 3) pengar. För det är ju det allt handlar om. Att hitta någon som tycker om det du har skrivit tillräckligt mycket för att vilja investera i dig. Manus nummer två är skickat. Jag vill ju så gärna att uppföljaren ska bli antagen. En man till Amanda behöver och längtar efter Jul i Ulebergshamn (men sen är det slut med hurtfriska boktitlar).

Allra värst är det första gången och jag känner så med dig som just nu sitter och väntar på ditt allra första förlags-ja. Att inte veta om det någonsin blir ett ja, den känslan är svår att värja sig mot. Och jag vet att det går att ge ut böcker själv. Jag vet att det finns hybridlösningar, men för den som väntar just på ett förlags-ja är det en klen tröst.

Jag jobbade en gång på en veckotidning där jag bestämde hela innehållet (i princip) själv. Stressen och produktionstakten var tidvis hög men jag behövde aldrig fundera på om det skulle bli en tidning eller om mina texter dög. Jag inbillar mig att det är så det känns att vara riktigt populär författare.

Är det min tur nu? Eller blir det aldrig min tur? Jag tror varje opublicerad författare i takt med att tiden går känner av uppgivenheten. Hur mycket tid kan man med att lägga ned på en dröm som kanske aldrig blir sann? Vem är jag om jag aldrig blir publicerad? Har jag då kastat bort mitt liv på luft?

Jag önskar jag kunde säga att just din tid kommer. Men jag vet inte. Att även kända författare har blivit refuserade någon eller några gånger är inte heller det någon garanti för att ditt manus ska bli antaget på sikt.

Däremot kan jag skicka med dig ett ord på vägen. Skriv. Producera så mycket text du bara kan. Byt genre, försök få noveller publicerade, nappa på allt du kan. Och skriv med ett självförtroende som om du vet, ända in i själen, att din tid kommer.

Litterär skyddsväst

Antagningsbeskedet golvade mig. Semestern hade precis börjat och vi stod mitt uppe i ett bygge (alla som har byggt om, byggt nytt eller byggt till vet precis hur kaosartat det stundtals kan vara). När mailet kom sjönk jag inte ned på golvet i den segergest jag alltid hade tänkt mig utan det golvade mig på ett helt annat sätt. Jag blev misstänksam och tog genast på mig min litterära skyddsväst för att gömma mig mot eventuella missförstånd eller försök att lura mitt sköra författarhjärta.

Menade de allvar?
Var det verkligen fråga om traditionell utgivning?
Har förlaget stabil ekonomi?
Varför ringde de inte?
Varför skrev de att mitt manus var ”fantastiskt?” Bara det låter ju skumt!

Knappt två månader efter jag skickade manuset till tre förlag svarade mitt förlag att de ville ge ut boken och jag vågade inte tro på det. Men varför hade jag skickat iväg manuset om jag inte trodde på ett positivt besked? Jo – för jag hade hoppats på några uppmuntrande ord, en positiv refus som visade att jag var på rätt väg när jag gav mig in i en för mig helt ny genre. Och det var därför jag skickade manuset till en lektör efter jag skickade det till förlag (helt fel ordning, jag vet). I samma veva som antagningsbeskedet kom utlåtandet från lektören. Visst var det lovande, manuset. Men ”fantastiskt” var inte ett ord lektören använde. Jag tackade genast ja till erbjudandet om utgivning (förstås!) men bad att få lämna in en ny version.

Absolut, inget problem!
Men när vill ni ha det? Jag måste ha en deadline!
Ta god tid på dig, det räcker om vi får det om två veckor.

”God tid” och ”två veckor” är knappast synonymer i den här branschen så ni förstår säkert hur dessa två semesterveckor spenderades (förlåt familjen). Skyddsvästen kastade jag av mig och har sedan dess totalt blottat mitt sårbara hjärta. Så fort jag får ett releasedatum klär jag på mig den igen.

Höjdpunkter i författarskapet – även för aspirerande författare

Caroline Möllesand, WAPI

Igår fyllde mitt skrivkonto på Instagram ETT ÅR.
Jag uppmärksammade det förstås på sedvanligt sätt. Skrev om inspirationen och gemenskapen, tackade och skålade med alla fina följare, vänner, författare, lektörer och skrivkompisar.

Lite senare på dagen kom jag att tänka på en utmaning som jag fick för några veckor sedan: Att lista ”De tre bästa upplevelserna hittills i mitt författarskap”. Nu känns det som rätt tillfälle att ta tag i den.

För det första: Det kan vara känsligt att kalla sig författare och prata om författarskap innan man har publicerat någon bok. Trots att jag blivit antagen är jag själv inte helt bekväm med epitetet och kallar mig oftare för skribent, men var och en gör som man själv vill. Författare är INTE en skyddad titel. Ifall det känns bättre kan man ju kalla sig ”aspirerande författare”.
(Att det krävs två utgivna böcker för att bli medlem i Författarförbundet är en helt annan sak.)

För det andra: Om ens största hobby är att skriva, om man ägnar massor av timmar åt att utbilda sig, traggla text och drömma om att bli publicerad, då tycker jag det är mer än okej att snacka om författarskap också.

Etablerade författare med flera utgivna böcker och som är välkända i branschen räknar förmodligen in även åren före antagningen och utgivningen som del i sitt författarskap. För var – och vad – hade de varit utan den tiden?

Här kommer listan över mina tre höjdpunkter hittills:

1: Antagningen förstås! En sanslös glädjeboost i flera steg: Från det allra första meddelandet jag fick på instagram där WAPI bad att få läsa mitt manus. Till mejlet där de skrev att de ville träffas. Till mötet hos förlaget i Malmö. Till det påskrivna tvåboksavtalet som gäller utgivning i Sverige under 2022 och så småningom upp till ytterligare sex länder.

2: Möjligheten att få vara en av fem som bloggar om skrivprocessen här på Debutantbloggen under hela 2021. För mig har det varit en ära att dela med mig och försöka inspirera andra, dessutom nyttigt att reflektera över sitt skrivliv. Är otroligt glad över den fina respons jag har fått från många likasinnade.

3: All feedback jag fått på hela eller delar av mitt manus. Även det här är en upplevelse som är uppdelad på flera tillfällen. Jag älskar textrespons som får mig att bli bättre på skrivhantverket. Jag har lektörer, skrivcoacher, skrivarvänner, testläsare, förläggare och snart även redaktör att tacka för detta. Ingen nämnd, ingen glömd, men SÅ värdefullt!

Du som läser detta, spelar ingen roll om du är aspirerande eller etablerad författare: Har du funderat över de bästa upplevelserna du har fått vara med om hittills? Skriv ner dem för dig själv, publicera dem på din blogg om du har någon eller lägg ut i dina sociala medier. Det är inte så dumt att se tillbaka, sträcka på sig och konstatera hur givande det har varit.

För att knyta an till inledningen: Alla mina tre punkter är starkt förknippade med mitt Instagramkonto @caroline.skriver (omdöpt till @carolinemollesand). Mycket av det som jag varit med om hade nog inte hänt eller blivit så bra om jag inte hade varit aktiv där. ❤

PS. Tack för utmaningen och inspirationen @helenaziherl! (Jag är inte säker, men kanske är det @ellinor_wikman_author som ligger bakom utmaningen som cirkulerat runt ett tag?)

Intervju med förläggare Johanna Rydergren på WAPI

Förläggare Johanna Rydergren WAPI Caroline Möllesand

Vi vet att många av våra bloggläsare älskar att få reda på hur förlagsfolk tänker och arbetar. Äntligen har det blivit dags för mig att intervjua min förläggare, Johanna Rydergren på Word Audio Publishing International.

En del frågor är exakt samma som Ann och Anna ställde till sina förläggare i våras. Längst ner i inlägget hittar du länkar till deras intervjuer.

Hej Johanna, berätta lite om dig själv!
– Jag började som förläggare på WAPI så sent som i juni 2021, men jag har jobbat i över 20 år i förlagsbranschen. Min första anställning var som redaktör på Förlaget Harlequin – en bra skola eftersom jag fick redigera mängder av böcker. Jag har därefter drivit eget som frilansredaktör och översättare, samt jobbat på Bonnierförlagen och HarperCollins.

Gedigen erfarenhet alltså, kan du nämna några du har jobbat med?
– Några av de författare jag har samarbetat med de senaste åren är Emelie Schepp, Mariette Lindstein, Gabriella Ullberg Westin och Eli Åhman Owetz.

Vad är roligast med ditt jobb?
– Det jag tycker mest om är att bygga författarskap och hjälpa författare att utvecklas i sitt skrivande.

Alla kanske inte känner till så mycket om WAPI, kan du berätta om förlaget?
Word Audio Publishing International (WAPI) är ett ljudboksförlag med storsäljande författare som Sara H. Olsson, Christina Larsson och Susan Casserfelt. Förlaget ger ut underhållningslitteratur och sätter stort värde i att optimera berättelserna till ljudformatet. WAPI var bland de första att producera böcker direkt för ljud, och under nästa år kommer vi även att kunna ge ut pappersböcker. Vi ger framför allt ut titlar inom genrerna spänning, feelgood och sanna berättelser. 2021 köpte det danska förlaget Gyldendal WAPI och vi tar nu våra svenska författare vidare ut i världen på nya marknader, som i nuläget inkluderar Danmark, Norge, Finland, Spanien, Polen och Ryssland.

Okej, då går vi vidare till den frågan jag är lite nervös inför. Vad var det ni gillade med mitt manus?
– Vi föll för karaktärerna, miljön och tonen i ditt manus. Skildringen av hur de två lite kantstötta och väldigt olika kvinnliga huvudpersonerna reser sig och tar tag i sina liv fångade oss. Karaktärerna är trovärdiga, då både sympatiska och osympatiska drag hos dem skildras. Platsen där boken utspelar sig, Öland på sommaren, är perfekt för feelgood-genren och du är duktig på att levandegöra miljön. De korta kapitlen, med cliffhangers i slutet, för handlingen framåt och gör manuset väl anpassat för ljudboksformatet. Att du omväxlande ger oss Melindas och Sannas perspektiv driver på läsningen. Bokens huvudtema – att hitta tillbaka till livsglädjen efter en livsförändring – är starkt. Kort sagt, en välskriven feelgood-roman som innehåller både djup och en gnutta humor.

Oj … Tack! Det där får jag nog skriva ut och rama in tror jag. ❤
Vad letar ni efter när det gäller manus och författarskap?

– Vi letar efter riktigt bra feelgood-romaner, deckare/spänningsromaner och skildringar av starka livsöden. I utgivningsbeslutet väger vi också in om författaren har en egen plattform och intresse för att nå ut med sitt författarskap. Det viktigaste är självklart ett starkt och välskrivet manus, men har författaren en vision om sitt författarskap och kommande böcker är det positivt.

Hur gör man för att sticka ut i manushögen?
– Det första vi läser är följebrevet, så mitt tips är att lägga ner en del möda på det för att sticka ut i mängden. Brevet bör innehålla en kort sammanfattning av innehållet i manuset, gärna vilken genre manuset ingår i och om det finns tankar om att det kan byggas vidare på till en serie, och givetvis en presentation av författaren. Det är bättre att lägga tid på ovanstående än att formge texten på något speciellt sätt.

Vilka är de vanligaste misstagen folk gör när de skickar in manus?
– Det vanligaste misstaget är att man inte skickar ett helt råmanus utan bara några kapitel eller avsnitt. Förlaget behöver läsa ett helt manus, eller i alla fall ett väl utbyggt synopsis som även innehåller slutet på boken, för att kunna göra en bedömning om det håller hela vägen. Ett annat tips är att ta reda på vilka genrer förlaget är intresserad av innan du skickar in ditt manus.

Hur jobbar ni i er manusgrupp?
– Manusgruppen, där förläggare och redaktörer ingår, har möte en gång i veckan och då läser vi så mycket vi hinner i de manus som kommit in till förlaget och diskuterar tillsammans. Ibland kan det räcka att läsa tio sidor, andra gånger behövs kanske femtio för att bilda oss en uppfattning. De manus som har potential skickar vi vidare till lektör, eller så fortsätter någon av oss i gruppen att läsa. Efter att vi fått tillbaka manuset från lektör diskuterar vi och kommer fram till ett beslut.

Vilka är dina bästa råd till aspirerande författare?
– Fortsätt skriv! Har du en historia som du känner starkt för så ska du inte ge upp om du får nej från ett förlag. Det kan bero på tajming, att man redan har ett eller flera liknande manus på utgivningslistan, eller att manuset inte passar för just det förlaget. Kör du fast i skrivandet så finns det många skrivcoacher som du kan anlita privat för att få feedback på ditt manus. Var öppen och prestigelös inför feedback, ingen kan skriva en bok helt ensam.

Stort tack för att du delade med dig Johanna! Hoppas att många får nytta av det du har berättat.

/Caroline Möllesand


Länk till Ann Edlidens förläggarintervju.

Länk till Anna Grönlunds förläggarintervju.

Liknande tema: I måndags fanns en intervju med Gudruns redaktör.

Jag är antagen och bokavtalet är påskrivet!

Caroline Möllesand och Johanna Rydergren, WAPI
Caroline Möllesand och förläggare Johanna Rydergren.

För ett halvår sedan trodde jag aldrig att det här skulle hända – att jag skulle ha en antagningshistoria att berätta.
Men, här har ni den.

Förlaget heter Word Audio Publishing International, eller WAPI i kort form. Deras svenska kontor ligger i Malmö och WAPI ägs sedan årsskiftet av Danmarks äldsta och största bokförlag, Gyldendal.

Den 11 augusti fick jag det där mejlet som jag hittills bara har har hintat om som något positivt. Well, så här stod det:

”Hej Caroline. Hoppas att allt är bra med dig. Jag är ny förläggare på WAPI och har kikat på ditt manus. Redaktionschef Alex och jag skulle gärna vilja träffa dig på Zoom för att berätta lite om WAPI och höra mer om dig, manuset och hur du tänker dig fortsättningen på serien och ditt författarskap. Skulle du ha tid någon dag nästa vecka?”
Bästa hälsningar
Johanna Rydergren, förläggare

Min reaktion på det har jag redan beskrivit i det här inlägget – jag blev skitglad, vågade absolut inte hoppas för mycket men passade på att fira ändå. Mitt svar till dem löd:

”Hej! Så roligt, självklart vill jag träffa er. Zoom går bra, men om ni vill så kommer jag gärna ner till Malmö. Ni bestämmer.”

Kanske lite framfusigt, men äsch, jag ville inte riskera dålig uppkoppling och prat i munnen på varandra som det lätt kan bli via nätet. Personlig kontakt är ju alltid trevligast. De verkade bli glada över mitt förslag, så för tre veckor sedan tog jag tåget ner till Skåne. Förlagets lokaler ligger mitt i city på gångavstånd från centralstationen. Jag blev insläppt av gulliga redaktören Jenny, som var den som kontaktade mig på Instagram i början av sommaren och sade att de ville läsa mitt manus.

Egentligen skulle jag ha haft möte med två personer den där dagen, men en av dem var inte på plats. Enligt Johanna gjorde det inte så mycket, för hon sa:
– Det blir bra ändå, henne får du träffa nästa gång.
– Okej, svarade jag och försökte behålla något slags pokeransikte medan min inre röst vrålade: ”WHAT? Vadå nästa gång?! Menar hon att …?!”

Jag lyckades dämpa förhoppningarna och fick en rundvandring i lokalerna. Bland annat fick jag se studiodelen med de två ljudisolerade båsen där ljudböckerna blir inlästa. Sedan var det dags att sitta ner med förläggaren Johanna.

Nu önskar jag att jag hade spelat in det där samtalet, för jag kommer tyvärr inte ihåg vad hon sa. Jag vet att jag fick en del beröm som var svårt att ta in och jag svarade saker som ”oj”, ”jaha, tack” och ”kul att du tycker det”. Sedan ställde hon lite frågor om karaktärerna och kommande delar i serien. Jag berättade om mina idéer och frågade en del om henne och förlaget. Sedan var jag bara tvungen att dubbelkolla ifall jag hade missuppfattat henne, så jag frågade rakt ut:
– Jag vill inte ta något för givet, menar du att ni kanske skulle kunna tänka er att ge ut det här?
– Absolut. Vi ser fram emot att jobba med dig och ditt manus. Du kan få med dig ett preliminärt avtalsförslag som du kan läsa i lugn och ro på hemvägen.

Medan hon gick iväg till en annan dator för att fixa med det, satt jag kvar ensam i rummet med bubblande känslor och kunde inte låta bli att göra grimaser och skratta för mig själv.

Caroline Möllesand Word Audio Publishing International

Sammanfattningen av träffen är att allt kändes så himla bra. Min allmänna magkänsla var god och Johanna verkade genuint intresserad och behaglig. Ja, alla på kontoret var så välkomnande att jag inte hade kunnat önska mig ett bättre första intryck.

Efter mötet hade jag några timmar över innan mitt tåg skulle gå. Jag hade redan förvarnat min testläsare och skrivarvän Helena, som bor i Malmö, att vi förhoppningsvis skulle kunna ses. På bara tio minuter var hon på plats och vi gick till ett café och skålade i läsk och islatte för mitt lyckosamma möte. Sedan ägnade vi två timmar åt helt annat prat om ”livet och skrivet”.

Caroline Möllesand och Helena Ziherl

När jag kom hem till Kalmar följde några veckor av frågor, funderingar och mejlväxling med förlaget.

Nu när vi är överens och pappersexercisen är avklarad känns allt bra.
Superbra till och med!
Och jag börjar äntligen fatta.
Jag och mitt manus är antagna av förlag.

Från att ha varit inställd på att ge ut boken själv med diverse inköpa tjänster har jag nu alltså förmånen att få jobba ihop med förläggare och redaktör på ett lönsamt och expansivt förlag.

Snart börjar samarbetet som jag förväntar mig kommer bli både roligt och svårt. Manuset ska alltså redigeras några vändor innan det är dags för den färdiga boken att nå ut till läsare och lyssnare. Det ska bli kul att höra mer om vad de tycker saknas och vad som ska ändras i manuset. Några hintar har jag redan fått och det låter spännande.

Jag vet att du undrar …
När blir det utgivning?

Det är nog inte många som får exakta datum inskrivna i sina kontrakt och det förstår jag. Oförutsedda händelser kan dyka upp på alla möjliga håll, så därför nöjer jag mig med det som har sagts muntligt.

Planen är att del 1 i serien släpps våren 2022.
Sedan är tanken att del 2 ska släppas inom ett år efter det.
Ja, vi har skrivit avtal för TVÅ böcker!
Wow … Jag har en del att göra, ha ha.

Förutom de självklara digitala formaten så har WAPI en nyhet på gång som inte är på plats riktigt än. Men från hösten 2022 kan de även erbjuda pocket som jag tycker passar perfekt för min Ölands-feelgood.

Som om det inte vore nog, så vill WAPI växa på fler marknader och därmed lansera böckerna även utomlands. Det är hela sex länder som nämns i avtalet; Danmark, Finland, Norge, Polen, Ryssland och Spanien. Om och när det blir tal om översättningar till andra språk vet vi inte än, en sak i taget.

Vad som än händer så tycker jag att det är helt fantastiskt att de vågar och vill satsa resurser på en debutant som mig.
Tack för det WAPI, jag ska göra mitt allra bästa!