Att ge ut själv: Loser eller visionär?

Jag har gått och sugit på idén att starta eget förlag ganska länge. Det är över ett år sedan tanken slog mig första gången och jag kollade upp vad som skulle krävas. Jag insåg att det var mycket jobb. Så pass mycket att jag lät det vila. Det fanns inte utrymme just då i mitt liv. Men idén ville inte släppa och för varje refusering kom den tillbaka med förnyad styrka.

Första gången jag nämnde tanken för min far reagerade han ungefär så här: ”Va? Ge ut boken själv? Men det är ju bara sådana där misslyckade författare som gör sånt.” Jag förstår hans reaktion. Det är en ganska vanlig inställning att man bara är en ”riktig” författare om man blir antagen på ett av de ”riktiga” förlagen. Författare som tar saken i egna händer och ge ut sin bok själv ses ofta med en viss misstänksamhet. Många associerar det med titlar som ”Tant Agdas diktsamling” eller ”Hovslätts Hembygdsförenings årsbok.” Begränsade upplagor för en begränsad publik. De har säkert sitt värde. Men det är inte den typ av självutgivning jag är intresserad av. Den är just alldeles för begränsad.  Jag vill nå ut. Jag vill, som alla författare, finna den stora publiken.

Saken är den att det finns tre olika sätt att ge ut själv. Folk blandar ofta ihop dem. Det första är om författaren kontaktar ett tryckeri och själv betalar tusenlappar för att få kanske hundra exemplar levererade hem till dörren. Då säljer man som privatperson. Marknadsföring och allt annat får man sköta helt själv. Det ska mycket till för att få någon volym på en sådan försäljning.

Det andra alternativet är att använda ett ”print-on-demand” förlag. Författaren betalar inte en krona, utan tankar bara upp text och omslag till förlagets server. Boken hamnar i förlagets katalog (d.v.s. hemsida) och vem som helst, inklusive författaren kan beställa så många exemplar de vill. Men eftersom varje beställd bok trycks individuellt så blir det väldigt höga priser. Jag har en kompis som gjorde så. Hans bok hamnade på 270kr, för en pocket och 420kr för en inbunden. Det är väldigt dyrt. Jag vet inte hur många kopior min kompis sålt. Inte överdrivet många skulle jag tro. Tyvärr.

Vad som återstår är det tredje alternativet. Den långa vägen. Att starta eget. Det är den vägen jag tänker vandra. Det är mycket att hålla reda på. Men det är värt det. För min text måste ut nu. Den måste andas och möta människor, annars dör den. Jag ska ge min text ett eget ISBN och en egen EAN. Jag ska fixa distribution, tryckeri och marknadsföring. Man ska kunna surfa in på mitt förlags hemsida och beställa, som pappersbok eller e-bok. Den ska registreras i bokrondellen så att man kan finna den på Adlibris, Bokus och alla andra större nätbokhandlare. Förhoppningsvis ska jag lyckas sälja in den till några vanliga boklådor också. Detta är enda sättet, om man faktiskt vill få några kopior sålda. Och det vill jag.

Efter en förklaring tyckte min far inte längre att det var en så usel idé. Inte riktigt så usel i alla fall. Faktum är att när jag förklarar för folk vad jag håller på med så reagerar de flesta med ”Oh, det är ju faktiskt ganska coolt! Du får säga till när boken är klar så jag får läsa den.” Det är så klart musik för mina öron. Plötsligt har man förvandlats från loser till visionär. Man får bara hoppas att det går bra, så man inte slutar som loser igen. 😉