Jag har aldrig haft skrivkramp

/ Annelie

Vad jag kan minnas har jag aldrig lidit av skrivkramp. Texter växer  ständigt fram i mitt huvud. Vissa fortsätter därifrån ut i världen för att möta läsare, medan andra tycks dunsta bort ur mitt medvetande innan jag riktigt fått fatt på dem.

Det som närmast liknar skrivkramp för min del är när jag inte riktigt får till det. Ofta är det början eller slutet på en text som inte blir som jag vill. Just nu filar jag på en text av ungefär samma omfång som min debutbok, det vill säga omkring hundra ord. Jag vet att jag måste förbättra slutet, få till den där knorren som är så viktig för att en barnbok ska fungera. Jag vet att den finns där. Jag vet att jag har lösningen inom mig. Men det kommer ingenting.

Andra kanske skulle kalla det skrivkramp, men för mig handlar det om en process där jag vet att jag måste vänta in något i mig själv. Det allra bästa sättet att påskynda detta är att ha en deadline. Då brukar allt lösa sig precis i lagom tid för att texten ska kunna fullbordas inom tidsramen. I det här fallet har jag ingen deadline. Då är det knepigare. Väntan blir mindre intensiv och jag är osäker på om det verkligen sker någon utveckling i min inre idéprocessor.

Under tiden jag väntar på att lösningen  ska uppenbara sig jobbar jag vidare med andra projekt. Det finns alltid en text att skriva.

6 reaktioner på ”Jag har aldrig haft skrivkramp”

  1. Pingback: Min arbetsprocess med ett nytt manus – del 1 « Debutantbloggen

  3. Jag tror det finns flera olika sorters ”skrivkramp”.

    Den första varianten är när man sitter framför, men man känner bara att texten inte fungerar, och man vet inte hur man ska lösa det.

    Den andra är när man vet vart man ska ta texten, men det är grymt kämpigt att ta sig dit. Skrivandet som brukar vara roligt är istället som att långsamt dra ut tänder.

    Den tredje är när orden helt enkelt vägrar att ställa sig efter varandra. När själva tankeflödet inte kan kristallisera sig på papper.

    Jag har upplevt den första och andra, men aldrig den tredje. (Tack och lov.) Min lösning för den första, är som jag nog skrivit tidigare, att ta en paus, göra något annat, och låta ens undermedvetna sortera ut vad som är fel. Ofta brister det någonstans i den narrativa strukturen.

    Min lösning för det andra är att sätta mig ner i stolen och tvinga mig själv genom texten. Det spelar ingen roll om den inte blir lika levande som annars. Jag kan alltid gå tillbaka och redigera den senare. När jag väl plöjt genom det segmentet så brukar det lossna.

    Det tredje har jag ingen erfarenhet av, och därför heller ingen lösning.

    Men detta är hur jag fungerar. Vi är alla olika.

    Gilla

    Svara

  4. Kloka ord om skrivkrampens vara eller icke vara!
    Jag har också svårt att se själv flödet som ett problem. Att komma igång känns inte svårt -det är snarare att ”stänga av” och skapa skrivpauser som kan vara problematiskt, tycker jag.

    Men jag instämmer i att flöde inte är detsamma som flyt. Ibland vill det sig inte, man får inte ordning på alla tankar och ord. Så känner jag ofta efter att just kommit igång med ett bokprojekt. En slags ”fas två” strax efter den inledande entusiasmen och ivern. Orden och tankarna tumlar först fram likt dagisbarn på utflykt, man liksom leker med dem. Och sedan konfronteras man med dilemmat hur allt ska organiseras och ”komma ihop” -det där trista stadiet när man så att säga blir dagisfröknen istället:)
    Men båda är kanske oundvikliga sidor av skrivandet. Och som du säger -det är väl bara att fortsätta skriva!

    Gilla

    Svara

Lämna en kommentar