So, you wanna be a writer?

Christin Ljungqvist har tidigare skrivit på Debutantbloggen, bland annat om svårigheten i att bli antagen av ett förlag. Nu har hennes dröm slutligen blivit sann; till våren debuterar hon med boken Kaninhjärta på Gilla Böcker. Drömmar har alltid varit en stor och viktig del av hennes liv, särskilt när svåra saker hänt, därför handlar detta inlägg om vikten i att drömma – ett inlägg från hjärtat.

Förmodligen är det så med det mesta, att visste vi hur gropigt det skulle bli, hur toppigt och daligt, skulle vi aldrig ens börja. Vi skulle glutta in i vår egen framtid och välja det som finns närmast, det som är enklast, och vara lagom lyckliga, lagom olyckliga. Därför är jag hyperlycklig som ingenting visste i förväg och kämpade i flera år, gav upp, kämpade lite till, gav upp lite till, trodde mig vara sinnessjuk, förstod att skrivandet hade blivit ett behov ungefär som att andas, började hata det jag samtidigt älskade så att passionen väcktes, så att jag slutligen släppte alla hämningar och skapade mitt livsbästa manus.

Jag tror att jag fortfarande, på något plan, inte har förstått att drömmen jag strävat efter sedan tretton års ålder har blivit min verklighet, att jag lever drömmen nu, det är en lustighet. Så snart Ada Wester på Gilla Böcker hade ringt gick den brusande lyckan över till nedstämdhet, jag blev adrenalinbakis och matt. Att vara i en kamp, att sträva efter en dröm, kan bli en konstant i tillvaron, en livslåga. Allt du gör och säger, allt du tänker innefattar kampen, gynnar den, och när kampen är över blir du märkligt tom som om allting var förgäves, när det inte alls var det, tvärtom. Kampen lämnar dig tom och det tar tid innan tomrummet fylls av den förverkligade drömmen, innan det fylls av insikt och innerlighet. Givetvis blir ett fåtal saker som vi tänkt oss, nästan allt någonting annat, det gäller att hålla ett öppet sinne och ta emot det vi får, älska det vi har, känna tacksamhet. Jag tror jag har lyckats med detta, jag ser med spänning fram emot att debutera och tar mig an varje ny uppgift med nyfikenhet. På så sätt försvinner känslan av förlust när kampen gick ur tiden, på så sätt ersätts den.

Om jag hade en särskild förmåga skulle det aldrig bli att kunna se in i framtiden, åtminstone inte på en daglig basis, kanske bara när jag behövde, det skulle snarare vara att kunna se döda och prata med dem. Jag skulle fråga mormor, som dog när jag var fjorton år, om en större livsplan existerar, om saker och ting hänger samman, om hennes död har någonting med allt mitt att göra. Det skulle inte förvåna mig om hon svarar ja. Hade inte mormor dött och lämnat en familj i bitar skulle jag aldrig söka mig till de dunkla sidorna av livet, jag skulle aldrig leta, träffa de synska, gå kurser i medial utveckling, vilja tro, hamna i märkliga situationer och få veta människors oförklarade upplevelser. Jag hade aldrig slutat vara rädd för döden, jag hade fortsatt vara rädd, och jag hade inte hittat min genre.

Mycket knyts ihop med min första bok, Kaninhjärta, mitt livs största rosett, och jag känner för första gången på fjorton år att det är dags att gå vidare nu, att min familj går att limma och även jag. Någonting nytt börjar, inte bara ett författarskap på riktigt utan ett annat slags liv, och i sinom tid kommer jag glömma hur det känns att leva drömmen och bara leva, som om förverkligandet vore det mest självklara i världen. Förmodligen kommer jag också att kämpa för en annan dröm sedan, vara helt uppfylld av den, för tänker vi efter lever vi alla i våra förverkligade drömmar, hur stora eller små de än var förut.