I dag kommer ”Berg har inga rötter” ut

Äntligen är jag och min roman framme.

Det har tagit trettio år av författardrömmar, över tre år av arbete (fast inte oavbrutet arbete förstås), och slutligen ett långt, segt och frustrerande halvår av väntan, men i dag kommer ”Berg har inga rötter” till sist ut.

Jag lär vara lycklig mest hela dagen tror jag, även om de stora glädjestormarna har kommit tidigare – när jag blev antagen och när jag fick hålla i den för första gången. Nu känns det mer som om jag klättrat upp för ett högt fjäll med en glidflygarskärm på ryggen. Jag står där och pustar vid en hisnande brant och ska precis till att kasta mig ut. Skärmen tycks mig rätt så bräcklig, och jag är orolig för hur landningen ska bli. Kanske kommer vi att slitas i stycken av recensenterna där nere eller bara sjunka ner i glömskans hav. Men idag kommer jag och min bok i alla fall att flyga. I dag ska det festas och firas med familjen, de sköna människorna på förlaget och en hel skock av gamla och nya vänner, och det kan ingen ta ifrån mig.

Men allra först tänker jag bli riktigt patetisk och säga några väl valda ord till min bok.

Det är ju vanligt, närmast en klyscha, att likna sin bok vid en bebis, och jag förstår varför. Den är tvinnad av ens hjärterötter, och man lägger ner så mycket tid och kraft och engagemang i den; det är verkligen nästan som med ett barn. Men jag skyggar trots det lite från liknelsen. Barn och andra människor är ändå viktigare än något annat i världen tycker jag, och vi glömmer det alltför ofta. Men det jag vill säga är något jag också skulle kunna säga till ett av mina barn:

Jag önskar att du ska få ett bra liv, och jag har gjort allt jag kunnat för att hjälpa dig till det. Det hade nog blivit lättare för dig om du varit hårdare och haft lite vassare armbågar, men jag vill att du ska vara just sådan som du är. Jag hoppas att det ändå kommer att gå bra för dig därute. Men hur det än går kommer jag alltid att älska dig.