Gästbloggare Linda Åkerström: Om att skriva barnböcker

Det finns en sak som har varit väldigt central sedan min barn- och ungdomsbok, Ödeckarna – Ingen vanlig tjuv, kom ut. Något jag själv inte ens funderade på innan andra gjorde det. Men något som många tycks undra över. Den absolut vanligaste frågan jag fått sedan dess är … och håll i er nu …

Varför skrev du en barnbok?

Va? Hur menar du? Är det konstigt?

Har jag inte svarat. Bara tänkt. För frågan hade aldrig slagit mig tidigare. Jag bara gjorde. Skrev.

Men jag har börjat fundera på det där. Om jag hade skrivit en så kallad vuxenbok, hade jag fått frågan då också?  Varför skriver du för vuxna? Kanske. Kanske inte. Nä, troligen inte. Och det är också en intressant tanke. Varför undrar man inte över det?

Jag har också haft svårt att ge ett konkret svar på frågan, för ärligt talat så vet jag inte riktigt. Jag hade lust. Jag gillar barn- och ungdomsböcker. Tycker om att läsa dem. Titta i dem. Tänka på språket. Hur har den här författaren gjort? Hur gör jag? Hur kan jag förbättra mig för att bli ännu bättre på att fånga in unga läsare i historien? Ja, det är något där, i det där sista. Att fånga in unga läsare i historien. Det fascinerar mig. När jag var barn läste jag mängder av böcker. Om jag inte tyckte boken var bra från början tog jag nästa. Numera är jag ju vuxen och sådär trist ordentlig och ambitiös. Jag läser oftast vidare för att se om boken blir bra längre fram (det blir den sällan). Så gör inte barn. Den ska vara bra direkt. Det tycker jag är intressant och utmanande.

Det finns också fördelar med att skriva en barn-/ungdomsbok. Man kan få bli tretton igen. Om man nu längtar efter det. Jag kan liksom låtsas att jag är en av karaktärerna och leva mig in i historien. Bli kär i snyggaste killen, längta efter diskon och fundera över vad jag ska bli när jag blir stor. Det är ganska praktiskt faktiskt. Bara att växla över till någon annan om det blir för jobbigt i vissa stycken … Och så kan man snabbt bli sitt vanliga vuxna jag igen när morsan i boken är för dryg eller så.

Sedan finns det ju svårigheter också. Förstås. Man måste ha koll på hur ungar funkar. Hyggligt i alla fall. Vad pratar de om? Var hänger de? Vad tycker de är coolt? Töntigt? Snyggt? Jag går ofta tillbaka i tanken till när jag var barn. Jag tror nämligen att tankar och känslor är ungefär detsamma. Folk blir kära, arga, rädda, glada vare sig de är fem, tretton, trettio eller sjuttio.  Men det andra, det yttre, är annorlunda nu mot då. Tur jag har egna barn. Där kan man hämta mycket.
Skolbesök är också bra. Och roliga. Vad jag fått reda på mycket där! Jag vet hur de tänker när de väljer bok på bibblan och vad de gillar för slags böcker och vilken sorts böcker de önskar fler av. Jag vet hur de pratar. Jag vet att de undrar över hur gammal min man är, vilken skostorlek jag har och hur mycket jag tjänar på varje bok … Dessutom vet jag att de som har hunnit läsa min bok redan längtar efter del två! Coolt.

Och apropå nästa bok så har jag också upptäckt ett problem. Min debutbok har ju just kommit ut i handeln. Tidningar ringer, radion ringer, tv ringer, skolor vill ha författarbesök …
Jag säger JA! Gärna! Vad kul! För det tycker jag. Det är verkligen jättekul att få vara med.
Och så får jag då frågor om boken. Vad handlar den om? Är huvudkaraktären Engla egentligen en mini-Linda? Hur tänkte jag när jag skrev? Har jag plockat idéer ur mitt liv? Jag funderar, svarar. MEN. Jag måste tänka till, fokusera. Det är då det trasslar till sig. Jag har nämligen lite småsjåigt med att sortera ut vilken bok det är jag ska prata om. I mitt huvud ligger nämligen fokus på NÄSTA BOK. Bok nummer två i Ödeckarserien som jag just nu håller på med. Märkligt. Är det så det fungerar för folk som skriver? Att nästa bokprojekt tar vid i tanken långt innan det första har landat på bokdiskarna?
Men jag har tur. Jag fixar det lätt. Jag är ju både kvinna (ja, jag har hört att vi klarar att fixa flera saker samtidigt …)och i mina bästa år (nåja). Och dessutom är jag ju en lyckans ost som fått möjligheten att ge ut böcker.  Just nu barn- och ungdomsböcker, men man vet aldrig. Det kanske blir en bok för större folk sen också. Möjligen. Eller inte. Och egentligen spelar det ju ingen roll vilken sorts bok man skriver. Har man lust att skriva så tror jag att det faller sig naturligt för var och en vad och i vilken genre man skriver. Det viktiga är att man skriver. Och skriver man något man själv gillar så blir det bäst. Tror jag.
Och föresten har jag egentligen redan gjort det. Skrivit en bok för stora också. Jag läser ju barn- och ungdomsböcker. Jag är ju stor. Då kan andra också göra det. Varför ska man ålderskategorisera böcker? Verkar trist tycker jag. Läs fritt i stället!