Sisyfos Bengtssons läxa

När man en månad efter releasen fortfarande övervägande bemötts av tystnad gör man konstiga saker. Som att lägga upp en fan-sida för sin bok på Facebook. (Finns här!) Som att be alla man känner att rekommendera Gå på djupet för recensenter. (Finns här!) Som att skriva brev till sig själv från sin andra sida. (Finns inte här. Herregud, nån självbevarelsedrift ska man väl ha!)

Det är då man måste erinra sig gamle Sisyfos Bengtsson.

Som ni säkert vet var Sisyfos en snubbe i den grekiska mytologin som jiddrat lite för mycket med gudarna under sin levnad och därför straffades i Hades ”sig sjelfvom till straff och androm till varnagel”, som det heter. Hans straff bestod i att gång på gång tvingas rulla ett stenblock uppför ett berg. Varje gång han kommit upp med stenen och äntligen kunde andas ut, rullade stenhelvetet ner igen och han var tvungen att börja om.

Jag tyckte att det var en schysst metafor för livet. Och ett ballt namn. Jag var 20 år gammal och behövde ett internetnick.

Ibland, när internetvärlden kändes mer verklig än Uppsalas studentliv, låtsades jag att jag hette Sisyfos på riktigt också. Jag tog mig efternamnet Bengtsson, därför att Sisyfos Bengtsson lät roligt på samma sätt som Giuseppe Larsson i Henning Mankells Danslärarens återkomst. Det användes nästan bara i kulturella sammanhang. Till exempel försökte jag övertala basisten i mitt band, Fredrik, att presentera mig på scen som Sisyfos Bengtsson. (Han tittade klentroget på mig.) Och om man tittar noga i resultatlistan för SM i Poetry Slam 2005 ser man namnet Sisyfos Bengtsson där nånstans långt nere. Det är jag.

Jag är inte 20 längre. Jag har lämnat Uppsalas studentliv långt, långt bakom mig – och jag behöver inte Sisyfos Bengtsson längre.

Men lever man i flera år med en Sisyfos så nära sitt hjärta måste det få sätta sina spår. Då kan man inte låta sig knäckas av tystnaden. Den är bara ännu ett stenblock som rullar ner. Det gör ont, och man är berättigad till både gnäll och en ansenlig samling martyrpoäng – men det är inget skäl att ge upp.

Bara på det igen. Hårt arbete och tålamod – och jag vet att jag alltid varit bättre på det förstnämnda än på det senare. En dag ska det hända. Och visst finns det fortfarande välvilligt inställda recensenter som ännu inte fått veta om Gå på djupet? Och engagerade bokhandlare som ännu inte förstått att det här är värsta studentpresenten?
Hårt arbete och tålamod. Bara på det igen.

Är det något som Sisyfos Bengtsson har lärt mig, är det detta. Det låter måhända klyschigt som fan, men det finns en anledning till att vissa uttryck blir klyschor.

/Marcus

PS. Fick till slut en recension! Och den är positiv också! Damn you, stenhelvete! Upp ska du igen!

9 reaktioner på ”Sisyfos Bengtssons läxa

  1. Ping: Att tjäna två herrar « Debutantbloggen

  2. Hoppas att du får en trevlig läsupplevelse! Jag kan så här på förhand meddela 1) att åtminstone en bibliotekarie i Kungsbacka läser boken just nu, och gillar den, och 2) att väldigt många verkar gilla boken fast de inte bryr sig ett dyft om fotboll. Så hav förtröstan! Och återkom gärna! 🙂

  3. Idag har jag lånat Gå på djupet på bibblan i Kungsbacka. Boken var frontad på en hylla med fotbollstema inför VM. Fotboll är inte min starkaste gren, men att följa denna blogg har gjort mig nyfiken. Ser fram emot en spännande läsresa på nya vägar …

  4. Tror för övrigt inte heller att recensioner automatiskt leder till stålar. Men det leder till bekräftelse, och det var väl därför vi började med det här? 🙂

  5. Sf/fantasy-fallet är lite mystiskt. Jag är nu ingen kännare, men jag har observerat åtminstone tre saker:

    1) Om författaren är känd bland recensenterna (typ Kalle Dixelius), blir boken recenserad ändå. Om boken växer till ett populärkulturellt fenomen (Twilight) hamnar den på essä- och debattsidorna istället.

    2) Sf/f-genrerna har en enorm subkultur skapad runt sig – de flesta böcker som säljs verkar säljas till stamkunder som läser väldigt mycket, men mest inom genren. Köparna har alltså bättre koll än de vanliga recensenterna i vilket fall som helst. (Finns det inte en massa bloggar och sociala nätverk med läsarrecensioner och sånt också?)

    3) Det finns en enorm spännvidd i kvalitet i vad som ges ut. (Brasklapp: jag läser inte tillräckligt mycket sf/f. Det här är det min sambo som har sagt.) Samtidigt kan det se svårt ut att ta sig in i genren (många titlar, många berättelser som är serier om 3-10 böcker). Om en fördomsfull recensent råkar snubbla på en riktigt dålig Warhammerish-berättelse som första upplevelse är det lätt för denne att förkasta hela genren.

    (Det sista problemet löser man förstås på samma sätt som när man till slut började recensera metal på musiksidorna. Ta in nån som redan begriper.)

    I övrigt är det svårförklarat. Kulturjournalister borde väl vilja kasta sig över berättelser som experimenterar med förutsättningarna för människans existens?

    Men med det sagt, undrar jag om det inte är bättre att inte bli recenserad alls än att bli hopbuntad med tjugo böcker till som någon tyckte att man hörde ihop med, få tre ord som beskriver den egna boken och sen buntrubriken ”Inget nytt på xx-fronten”…

  6. Visst är det toppen att få recensioner. Men rösten från läsarna betyder mest (för mig i alla fall). Och är det så som Nene hört att recensioner inte säljer böcker är det fantastiskt. Jag tror ens egna PR är det man ska satsa på. Och skaffa sig ett nätverk.

    Och sedan kan många recensenter redan ha fått sin sommarläsning. Du ska se att det lossnar!

  7. Att kunna sätta boken i ett fack verkar ju mest vara viktigt ifall man inte skriver sk litterära romaner (jag opponerar mig mot den genrebenämningen, men det är en annan femma), då ska allt plötsligt ha ett fack att läggas i. Mystiskt. Och ja, deckare blir styvmoderligt behandlade och det är en skam att det tagit så lång tid för dem att ens få recensioner, men man tänker sig också att när tidningarna nu har släppt på den biten – kan de då inte bara ta och behandla böcker som böcker? Är inte mångfald något eftersträvansvärt även i kulturen och litteraturen? Varför måste det nödvändigtvis vara en genre på böckerna inför recensionen? Det känns underligt.

    Och nej, alla jag har pratat med säger att recensioner inte säljer böcker. Eller att det åtminstone inte är en direkt korrelation mellan recensioner och försäljningssiffror. Så mycket annat spelar in.

    Och deckare som genre blir i alla fall recenserade, även om de måste få etiketten deckare då, sf/f kommer inte ens i närheten av kultursidorna.

  8. Rent PR-mässigt hade det nog varit bättre att kalla den ungdomsroman. Fast… det är ju inte en sån…

    Undrar om inte deckarna ändå blir allra mest styvmoderligt behandlade åtminstone i de stora tidningarna. Där kan ju en enda recension utan att tveka hyvla av tjugo deckare i ett svep. Blir inte många rader per bok då inte…

    Vi får väl se vad som händer på recensionsfronten. Och hur viktigt det visar sig vara. En bekant till mig fick för ett tiotal år sedan sin debutroman recenserad. Säkert 15 olika tidningar hade bara positiva saker att säga. Boken sålde i 200 ex…

  9. Priftis,

    Visst ville du undvika att boken skulle klassificieras som ungdomsroman men det kan hända att den ändå hos kritikerna betraktas som genrelitteratur. Och visst får genrelitteratur recensioner – bilderböcker, chick-lit (fråga Marika King), till och med deckare får recensioner (Lotta Olsson gav sig på Stieg Larssons trilogi i DN, men det känns som om Jan Arnold får fler recensioner än Arne Dahl, trots att det är samma författare…). Men det kan hända att din bok inte riktigt passar in i någon etablerad genre och därför förbryllar.

    Jag gissar bara. Själv hade jag aldrig läst Offside innan jag gick på din releasefest. Det är en helt främmande värld för mig, som att läsa Cosmopolitan eller Elle eller rörmokarnas branschtidning. Sedan stod jag där i köket hemma och läste i någon timme, helfascinerad. Men tyvärr har jag inte läst Gå på djupet än (jag fastnade i The Brief Wonderful Life of Oscar Wao och Shantaram och De Apatiska och Den Stora Klyvningen och har inte läst ut någon av dem än. Din står på tur. A bench-warmer än så länge). Kanske finns det flera som inte hunnit än. Kanske. Paola Russos väldigt starka En säck full med Gud, som diskuterades här, fick vänta på rescensioner. Men sedan kom det flera sådana på nätet.

    Jag känner i alla fal två som med stor tillfredställelse läst Gå på djupet. Och rekommenderat den till mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s