Skratt, tårar och applåder

Ett hus köptes för att förverkliga drömmar. Förr om åren hade huset varit fyllt av människor med biljetter som köpts i luckan. Där hade funnits projektor på balkongen och genom det stora, vita rummet seglade sagor mot duken för att roa dem som satt i långa rader.

Men det var längesen. Nu är huset ett hem, en kennel och ett krukmakeri. En drömmerska som älskar att känna lera under sina fingrar tog över huset. I mörkerrummet står brännugnen, i biografen visas de färdiga skålarna upp och på projektorbalkongen står två korgstolar.

Till detta hus for fyra andra kvinnor. Två författare, en sömmerska och en musiker. De är par i systrar och de käraste av vänner. Gemensamt har de sitt behov av skapande och sin kärlek till ost. Både huset och drömmerskan hälsade dem välkomna när de kom fram. Fyra dagar skulle tillbringas där. Fyra dagar av paradis.

Tangentbordssmatter, symaskinssurr och gitarrplink. Högläsning, kläduppvisning och konserter. Någon lommade runt i värkande tystnad och de andra visade respekt. Någon stönade över det som inte ville sig och de andra klappade axeln. Någon skuttade över det som blev rätt och de andra klappade händer.

Alla fyra gick genom alla faser, för allt skapande är sig likt.

Te kokades, grönsaker stektes och ostar smulades, skars och mosades. När kvinnorna inte skapade måste de äta och de måste äta gott. Medan de åt måste de prata. Prata om projektet som väntade och som varit. Prata om livet som varit eller inte blev. Prata om stundande boksläpp också, förstås, vilket skulle kunna bero på att musikern skulle tonsätta författarinnas bokvideo och sömmerskan sy releaseklänning åt densamma.

Uppe på projektorbalkongen satt sen de två författarna med fötterna på samma fotpall och likadana datorer i knäet. Den ena hade just läst den andres manus. Bokcirkeln som tjuvstartades redan i bilen ner höll i sig hela resan. Tankar bollades fram och åter. Ny text kom till och lästes. Ögon torkades och huvud nickade imponerat.

Konst föder mer konst. Ett skapande rum inspirerar sina besökare. Öppna själar kan ge så mycket och få så mycket medan den som stänger sig inne sitter ensam. Här fanns ständigt något att fira, både mod och genialitet och varje framsteg möttes av uppriktig beundran.

Det skapande hjärtat trivs med likasinnade. I deras trygga sällskap vågar hon mer. Visst har de fyra setts förut, men aldrig sågs de så rörda så ofta som nu. Hur orden än vänds, låter de rätta sig inte finnas att beskriva tacksamheten för denna skaparresa, den andra i sitt slag.

De skrattade tills folk hotade med inkontinens. De åt tills maten nästan kom upp. De lyssnade, gav respons och lyssnade igen. Tårar blänkte, både tre och fyra gånger.

Som grädde på moset kan det vara så att Vilse Förlag gjorde sitt första erbjudande om publicering under denna resa. Det kan också vara så att bokvideon till Ljus som varit dolt hade sin premiärvisning strax före kompositören tog plats vid pianot och efter mycket hårslitningar sattes dessutom nålen i tyget som kom sin sömmerska att utbrista: ”Vi har ett liv!”

Sista kvällen lät sig inte passera i sömn. Vem kan acceptera att skaparhelger av episka mått ska ta slut? De fyra tog en klockan-två-på-natten-promenad under den lysande fullmånen och mindes, att första gången de sågs allihop, lyste nymånen löftesrikt.

Vad vill fullmånen lova dem? Att tiden är här när det är dags att blomma ut? De vill tro det. För så länge som de har sitt skapande och varandra, har de i sanning ett liv och skapande följs åt av skratt, tårar och ständiga applåder.

Elin komponerar. Jag njuter.

Mat! Med ost.

Releaseklänning i händerna på Katrin.

Projektorbalkongen. Magi skrivs och talas här.

Fyra dagar senare och jag nynnar fortfarande på den här låten. Bäst!

Ni vill läsa det Anna skriver. Lovar.

Jag fann provtrycket i händerna på någon annan. En tredje tog kort.

Ett ögonblick att spara.

Vi har ett liv! Ett klänningsliv.