Att sabba sitt varumärke, och vara stolt över det.

Det här riskerar att bli lite kort, och kanske lite argt. Ber i förväg om ursäkt om det är så att jag sabbar onsdagsstämningen (finns den…?).
Men det känns viktigt att få detta sagt.

Jag har på sistone fått en del subtila hintar om att jag inte borde uttrycka mina ”politiska åsikter” så högljutt, om jag samtidigt vill bygga ett framgångsrikt varumärke som författare. Jag förmodar att risken är att jag kan råka stöta bort potentiella läsare/bokköpare.
Och visst – jag är tydlig med mina åsikter, på exempelvis Facebook och Twitter. Jag är också tydlig med helt andra saker. Som att den nya vinylboxen med Sisters of Mercy är helt gudomlig. Eller att Mad Max: Fury Road är ett feministiskt mästerverk. Eller att någon av mina döttrar sa någonting roligt. Och också, såklart, när det finns något att berätta som har med mitt författarskap att göra.
Ni vet; vanliga grejer som vanliga människor skriver om på sociala medier.

Men grejen är – världen brinner. Grymheter som vi nästan glömt att människan var kapabel till sker dagligen. Klimathotet närmar sig en point of no return, och trots att världens ledare borde vara desperat sysselsatta med att förhindra vår planets undergång, så tycks de lik förbannat mest bekymra sig över att se till att vi ska kunna köpa ännu billigare jeans och iPads.
Här hemma rusar ett rasistiskt, kvinnofientligt, arbetarfientligt och homofobiskt parti spikrakt uppåt i opinionsmätningarna. Ett parti som för knappt tjugo år sedan heilade och brände böcker på sina sammankomster.
I det offentliga samtalet har anständighetens gränser förflyttats så långt att det börjat få verkliga effekter ute i samhället. De allra svagaste och mest utsatta, de vars situation är så desperat att de inte ser någon annan utväg än att sitta på knä utanför våra butiker i hopp om att vi ska lägga några kronor i deras pappmugg, de hånas, misshandlas, utsätts för brandattentat. De mördas.
På nätet frodas det råa kvinnohatet. Och varje kvinna – eller rentav flicka – som får för sig att på något sätt utmana de patriarkala normerna eller strukturerna översköljs av en flod av sexualiserat hat som får de där grymheterna ute i världen jag nyss nämnde att plötsligt kännas betydligt närmare oss här hemma.

Ja, jag är författare. Jag skulle gärna vilja uppnå en viss framgång som författare. Jag vill gärna att mina böcker ska sälja, och jag vill gärna att de ska bli omtyckta.
Men före allt det där, före att vara författare, så är jag människa. En medmänniska. En världsmedborgare, en utav alla de miljarder som lever på det här blåa klotet och därför delar ett kollektivt ansvar för det.
Jag är pappa, mina barn ska växa upp i den här världen, en dag ska jag kanske rentav få barnbarn att älska att så att hjärtat går sönder. Och de ska växa upp i den här världen.
Hur ska jag kunna leva med mig själv om jag håller käften? Om jag låter världen brinna och bara vänder bort blicken? Så att jag inte ”riskerar att stöta bort läsare/bokköpare”?

Jag tänker fortsätta att vara tydlig med vad jag tycker. Jag tänker aldrig stillatigande se på medan hatet och intoleransen breder ut sig och vinner mark.
Om mina eventuella läsare har problem med det… Tja, då kan de söka sig till någon annans böcker.