Gästblogg: Håkan Lindgren – Roman eller novell, spelar storleken någon roll?

Jag heter Håkan Lindgren och debuterade 2015 med romanen Att raka en zebra. Innan dess hade jag gett ut flera noveller. Titta gärna in på min hemsida http://www.hakanlindgren.com. Ett stort tack till Debutantbloggen, som låter mig komma hit och ”prata”.

Vad är skillnaden på att skriva noveller och att författa en hel roman, förutom det uppenbara, kan man undra.

När jag började skriva var det vare sig det ena eller det andra, utan någonting helt annat, nämligen låttexter. Det var fantastiskt roligt, men också väldigt begränsande. Gränserna sattes av musikens ramar liksom av att hela storyn måste vara klar och färdigberättad på cirkus tre minuter. Lika underbart som det var när den var klar, lika frustrerande var det innan man nått så långt.

Friheten kom när jag började skriva på min första roman. Det var snart fem år sedan och jag hade hunnit samla på mig en del livserfarenheter, jag hade träffat min man och vi hade redan påbörjat vår långa resa att skaffa barn. För den som missat det, så är jag också en man och vårt beslut att skaffa barn var kanske inte riktigt lika självklart som för ett heterosexuellt par, och hur vi skulle gå tillväga var inte heller lika enkelt som för de flesta familjer. Romanen som föddes blev, även om det kanske inte var tänkt så till en början, en samling egna erfarenheter, blandat med min ibland alltför livliga fantasi. Friheten var den att kunna sätta sina egna ramar, att välja sitt eget språk, att hitta sin egen rytm, sin egen musik. Romanen kändes som det ultimata uttryckssättet.

Så utlyste skrivarsajten Kapitel1 en novelltävling. Jag hade aldrig skrivit en novell, om man inte räknar försöken i grundskolan (och det var mååånga år sedan), men jag tänkte att ”varför inte?”. Resultatet blev 15 minutes, en småtokig och dråplig historia om Ann-Sofi Munter, en kvinna som just blivit lämnad av sin drummel till man och som finner spänningen och lusten att leva på ett mycket oväntat sätt. Novellen vann inte tävlingen, men den kom med i novellantologin Vildsint Gryning året därpå.

Man skulle kanske kunna tro att det kortare formatet som novellen har skulle göra att den var mer begränsad än romanen. Men det är snarare tvärtom, skulle jag säga. Visst finns det begränsningar i hur mycket du hinner utveckla en karaktär och det blir kanske svårt att skriva sida upp och sida ned med miljöbeskrivningar, men i gengäld får du andra möjligheter.

En roman måste hållas samman från början till slut i hela bokens kanske trehundra sidor eller mer. Det ger dig oanade möjligheter att göra just det novellen inte klarar, du kan gå på djupet, du hinner utveckla långa och komplicerade sammanhang, du kan måla bilden med så mycket detaljer du önskar.

När du skriver en novell måste du hitta rätt direkt. Upp till 8.000 ord i Hoi’s modell (mina noveller är utgivna hos Hoi Förlag), jämfört med 110.000 i Att raka en zebra. Snacka om att raka bort allt överflödigt! Men vilken frihet att skriva om den mest befängda idé du kan drömma om! När du ser en händelse framför dig, när någon eller någonting inspirerar dig på tunnelbanan, i bussen, på stranden eller var som helst, så behöver det inte bli en hel roman. En scen, det behöver inte bli mer än en enda scen.

Min första novell som blev utgiven på egen hand var Lunatique. Det var ännu en tävling som låg bakom den. Jag bodde länge i Paris, och tävlingens tema ”Mångalen” födde en tanke som ledde till novellen. När den sedan gavs ut, gjorde förlaget det som sin första erotiska novell, fast det inte ens var tanken när jag skrev den. Novell nummer två, Soldier, skrevs å andra sidan som en erotisk novell, men hamnade i stället i genren skräck, eftersom man tyckte att den gav en slags ”Dr. Jekyll och Mr. Hyde”-känsla. Sedan kom en novelltrilogi om min kära Ann-Sofi Munter, med en omskriven 15 minutes som utgångspunkt. Den klassificerades som humor. Nästa novell, som också var skriven som en erotiknovell, kategoriserades som livsberättelser. Novellerna ger med andra ord en möjlighet att prova på olika stilar, olika genrer, som du inte skulle gjort annars. Vem vet, kanske jag ska prova på fantasy härnäst?

För mina noveller skriver jag inte heller någon storyboard eller liknande. Jag vet var jag skall börja och ungefär vart jag vill komma, sedan får karaktärerna gå och springa lite som de vill. Precis så som jag försökte med romanen första gången och som jag upptäckte inte alls fungerade för mig, då.

Jag älskar numera både roman- och novellskrivandet. Inte minst för att det ger mig möjlighet att blanda kortare och längre projekt. Romanskrivandet, som just nu upptas av uppföljaren till ”zebran”, Moscow Baby, har synopsis klart sedan länge och jag har skrivit närmare tre hundra sidor. Kanske femtio till, sedan är det dags för första redigeringsomgången. En novell kan man alltid ha i bakfickan, en tanke att arbeta på, en idé som inte passar in i romanen eller vad som helst. Någonting att skriva på när man reser, eller helt enkelt behöver byta infallsvinkel, tänka på någonting annat om man kört fast i den ”stora” boken.

Novellen är för mig ett fantastiskt komplement till romanen. För andra kanske det är tvärtom, men romanen har ändå alltid varit huvudmålet, den stora utgivningen jag väntat på, boken som förhoppningsvis kommer att synas hos bokhandlarna, den man får signera. Men novellen ger dig friheter, den ger dig utlopp för frustration, för galenskap och för mer eller mindre hemliga lustar som du behöver få ur dig. Dessutom kan de tjäna som reklampelare, så att fler läsare upptäcker dig och hittar till din(a) roman(er).

”Novel” på engelska betyder roman. Att ordet ligger så nära ”novell”, samtidigt som det betyder det motsatta, är egentligen ganska passande. Skillnaderna är i vissa hänseenden små och knappt märkbara, i andra lika stora som möjligheterna.