Vad du gör med dina ord visar vem du är

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

Det här inlägget började som så många andra inlägg börjat för mig det här året. Jag har haft en idé, en tanke om vad jag vill prata om.

Så har någonting annat hänt.

Den här veckan tänkte jag prata om originalitet. Både här på bloggen och i mina egna texter. För det är ju väldigt svårt att säga något ”nytt” i en tid då det mesta redan är skrivet.

Det var planen.

Vad som hände? Det som brukar hända. Känslan tog över. Den där som ibland vill prata om någonting helt annat. Som inte låter sig övertygas utan prompt ska ha sin vilja igenom. Den här gången handlade det dock inte om en grym ny idé till en novell, eller tanketomheten som stundtals drabbat mig under året.

Den här gången handlar det om ett barn i Luciautstyrsel.

Jag antar att du inte har missat det. Den enorma hatvåg som sköljt över internet efter att Åhléns presenterade sin reklamkampanj. En kampanj som bland annat innehöll ett barn utklätt till Lucia. Men tydligen var det fel barn för den utstyrseln, vilket (vuxna) människor känt sig tvingade att påpeka i hatiska kommentarer.

Nu kanske du undrar varför jag skriver det här. Varför jag inte går tillbaka till den där idén om originalitet. För det är väl det en skrivarblogg ska handla om? Skrivandets hantverk och vedermödor?

Jag är ledsen, men jag håller inte med.

För det här har i allra högsta grad med skrivandet att göra.

Jag tänker ofta på det, när folk i diskussioner säger att ord inte har betydelse. Att de bara är PK, nymodigheter, påhitt (vilka ord är för övrigt inte påhitt?). För orden har betydelse. Det är genom orden vi definierar vår omvärld och visar hur vi förhåller oss till den. Genom språket kan vi bjuda in eller stänga ute. Vi kan skapa en värld för alla, eller för få.

Jag har svårt att förstå att folk inte ser det. Att ett ord inte bara är ett ord. Det är alltid laddat med så mycket mer. Ord är makt, brukar det pratas om. Och det stämmer. Den som har orden har möjlighet att påverka.

Så vad väljer vuxna människor att göra med sina ord? Hur använder de makten i bokstäverna? Möjligheten att göra sin röst hörd?

De väljer att hata ett barn.

Ett barn som inte gjort något annat än att ta på sig Lucianattlinne och krona och vill vara fin. Som vill få vara sig själv.

Förlåt för språket (nu när jag varit inne på ordens makt), men jag blir så förjävla arg.

Som barnboksförfattare möter jag många fördomar. Det finns mycket åsikter och förväntningar. Framför allt förväntningar på vad och hur jag ska skriva. Att skriva bara för att roa barn tycks nästan vara någonting fult. Det finns en underförstådd förväntan att böckerna ska vara moraliserande.

Jag kan på riktigt tycka att det räcker nu. Det är uppenbarligen inte barnen som behöver moraliserande böcker. Snarare en hel drös med vuxna som skulle behöva lära sig ett och annat om hur de ska bemöta andra.

Kanske det är dags för barnen att ”bara” få bli roade. Och för de vuxna att bli uppfostrade.

 

 

Om Camilla Linde

Skriver skräck och SF, gärna för barn och ungdom, och nördar loss på Joss Whedon.
Det här inlägget postades i Barnböcker, Camilla Linde, Debut, debutantbloggen. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Vad du gör med dina ord visar vem du är

  1. Bok&Film skriver:

    Jag håller med dig Camilla. Jag blev både förfärad och förbannad över hur vuxna människor beter sig mot ett BARN! Vad fan har hudfärgen med Lucia att göra, och för den delen även könet, för idag är det ”tillåtet” att vara sig själv. Men det gäller ju tydligen bara vita människor. Den ursprungliga Lucia var för övrigt inte vit, hon var Italienska. Och att vuxna människor ger sig på och hata ett barn verbalt offentligt är för mig helt obegripbart. Är folk verkligen så fulla av hat till alla som inte är som dem, tycker som dem och tror på det som de tror på? Vad spelar hudfärgen för roll? Vi ser alla likadana ut under skinnet. Vad spelar tron för roll? Var och en får väl tro eller inte tro på vad de vill, varför hata någon för det. Och vilket hörn vi än kommer ifrån på denna jorden så är vi alla människor och mångfald är något fint enligt mig och att få lära sig om andra kulturer är för mig ett privilegium och väldigt intressant. Nej, nu eldade jag upp mig själv och gick loss här. Förlåt. Vad jag vill ha sagt är att vi är alla människor och är lika mycket värda. Varenda en av oss. Och att som vuxen ge sig på ett barn av den enkla anledningen att han bar en Luciautstyrsel är vidrigt och vedervärdigt. Jag lider med pojken som fick sin glädje totalt krossad och som förmodligen mår så dåligt att han får inre ärr. Det är för mig obegripligt och otroligt sorgligt.

    • Camilla Linde skriver:

      Jag förstår precis hur du känner. Jag eldar också väldigt lätt upp mig när jag tänker/skriver/pratar om det här. Det är ett under att jag kunde hålla mig så stramt som jag ändå gjorde!
      Jag tycker också att det är så ofattbart sorgligt med barnperspektivet här. Att barn blir slagträn som arga vuxna kan svinga runt sig som de behagar. Det är fel på så många sätt att jag inte ens vet var jag ska börja.

  2. Hannibal skriver:

    Själv har jag enbart tänkt mig att skriva underhållningslitteratur, utan sensmoral eller slutsatser. Och jag kan ibland känna att den sortens historier inte anses värda papperet de är skrivna på, eftersom författaren måste lyfta ett samhällsproblem eller identifiera en orättvisa eller ett missförhållande för att få lov att ta plats. Men jag vill bara skriva för att roa mig själv, och om möjligt också den som läser. Men så meningslös verkar nästan inte litteraturen få vara.

    Om samhällsklimatet i övrigt kan jag bara gapa av förvåning åt de rättigheter som folk tar sig. Det verkar inte bara vara så att folk uttrycker sitt missnöje gömda bakom anonymitet på nätet utan som att de gjort aggressiviteten och förolämpandet till en sport. Därför att det är ”kul” att bära sig illa åt om man kan komma undan med det, inte för att man egentligen har så värst mycket emot den man attackerar.

    Lockelsen i att chockera har fått företräde framför allt annat, och det verkar nästan accepterat att häva ur sig osmakligheter så länge de är tillräckligt upprörande.

    (Oops, nu känner jag att jag kommer upp i varv här, och det är kanske bäst att jag avslutar kommentaren innan jag börjar skriva dumheter om nättroll.)

    • Camilla Linde skriver:

      Jag tycker absolut att litteraturen får vara så ”meningslös” (även för barn!). Det är underligt att en del nästan ser ner på litteratur som ”bara” underhåller. Samtidigt som det väl är en av de finaste sakerna man kan göra? Få någon att skratta och må bra, liksom.

      Och jag delar helt din känsla om samhällsklimatet. Jag blir ofta helt förstummad när jag ser saker folk häver ur sig. Det känns helt surrealistiskt. Det debattklimat som finns nu hade inte varit möjligt för en tio år sedan. Det har skett en enorm förskjutning av vad som är okej att säga. Och tyvärr inte åt det positiva hållet.
      Men jag hoppas och tror att vi kan mota tillbaka den ”trenden”. Vi måste bara ta upp striden.

  3. annisvensson skriver:

    Jäkligt klokt! Jag kan bara hålla med dig. Fortsätt låt den där känslan ta över emellanåt. Det ger intressanta texter som jag är glad över att få ta del av. Och säkerligen fler med mig.

  4. Camilla Jönsson skriver:

    Precis så!

  5. icafischerstrom skriver:

    Håller med. Var tog moralen i böcker för vuxna vägen. Det går att berätta moralsagor för barn allt en vill, men om de sedan plötsligt tar slut, var är då den vuxnes mening med att fortsätta förbättra sig?

  6. Johan Ring skriver:

    Jag behövde läsa det här just nu. Tack!
    Du säger exakt vad jag känner.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s