Skriva skräck (?!?)

1

Foto: Pernilla Dahlgren

Jag är en sådan som ofta fått höra att jag har livlig fantasi. Det är antagligen en passande egenskap att ha som författare, men det har också gjort att jag är extremt bra på att skrämma upp mig själv.

Därför har jag alltid undvikit skräckfilmer och skräckböcker. Jag vet liksom att min hjärna spinner iväg alldeles för mycket. En liten småläskig detalj kan växa sig storskrämmande utan att jag ens behöver anstränga mig. Och det värsta: en riktigt läskig film eller bok etsar sig fast i mitt långtidsminne och kommer eventuellt vara det sista jag minns när jag sitter där på ålderdomshemmet.

Jag är helt okej med att gå i skräckhus och är svår att försöka skrämma i verkligheten, men om jag blir tvungen att titta på en film med mammor som blivit övertagna av demoner eller täcken som oförklarligt fladdrar eller clowner med röda ballonger … brrr. Det tar veckor att återhämta sig.

Jag har inga problem alls med att undvika all skräckig kultur, förutom ur en liten aspekt: jag skriver ganska ofta i den genren själv. Det hela är lite ironiskt. Jag borde ju verkligen hålla mig så långt borta jag bara kan, för det är så jag gör som kulturkonsument. Men som kulturproducent är jag plötsligt någon annan.

Kanske handlar det om kontroll. När jag skriver skräck vet jag hur det ska sluta, jag vet precis vad som händer och varför, och även om jag ibland får lite adrenalinpåslag och känner hur det kittlar i nacken av alla läskigheter som jag skriver fram blir det aldrig värre än så.

Så vad är problemet då? Jo, jag vill såklart vara inläst på genren jag jobbar inom. Jag vill känna till de oskrivna reglerna, vad som redan är gjort, lära mig alla tips och trix, så att jag på bästa sätt ska kunna bryta mot reglerna och skapa något nytt.

Men det går inte. Priset är för högt. Jag prioriterar mitt mentala lugn.

Och det finns faktiskt en alternativ lösning. Istället för att jag ska ha gjort min research kan ju faktiskt andra få ha koll istället. Det finns många bra grejer med testläsare, och det är en av dem.

En annan fråga man kan ställa sig (och som jag eventuellt ställer till mig själv lite för ofta) är att om jag nu är så himla lättskrämd, vem kommer jag då egentligen någonsin lyckas skrämma? Utöver mig själv, vill säga. Borde inte det jag skriver bli värsta fjant- och light-skräcken, om jag nu är så harig?

Elleeeeer … är det så att jag vet exakt vad som kan bli läskigt och hur? Att jag har stenkoll på vilka frekvenser som ger vilka effekter? Att jag kan allt om hur skräcken maximeras? Det är ju liksom kunskap jag har lagrat i långtidsminnet.

Jag hoppas såklart att det är det senare som gäller. Just nu är jag i det där lyckliga skaparruset där allt känns lätt och självklart, så för tillfället är jag nästan övertygad om att det jag skrivit hittills är en riktig nagelbitar-text. När jag väl börjar redigera kommer jag antagligen skifta i inställningen och istället bli frustrerad över vilken mesig smörja jag åstadkommit med sådan glädje.

Nåja. Den tiden, den sorgen. Just nu vill jag bara tillbaka in i mitt demoniska universum och skrämma skiten ur de stackars ungar som är huvudpersoner i min berättelse.

Att knäcka läskoden

Version 3

Foto: Stefan Tell

Nästa vecka börjar mitt barns allra första skollov, och det är inte vilket lov som helst – det första lovet är läslovet. När mitt barn började skolan i augusti kunde hon med stor kämparglöd ljuda fram enstaka ord skrivna med versaler. Två månader senare läser hon.

När jag själv lärde mig att läsa var jag sju och ett halvt år och hade precis börjat skolan. Min upplevelse är att jag lärde mig att läsa väldigt snabbt, från att knappt ha ljudat fram ett enda ord till att i nästa stund kunna läsa i princip allt. Jag hade inte betat mig igenom en uppsjö av bokstavsappar, korsord och pysselböcker. Men alltid fått berättelser lästa för mig och alltid intresserat mig för böcker.

När jag knäckte läskoden var det som att den skrivna världen drabbade mig på ett sätt som jag hade svårt att värja mig inför. Jag minns hur jobbigt jag tyckte det var att helt plötsligt inte kunna titta på text utan att vara tvungen att läsa och förstå det som stod där.

IMG_4043

Nu återupplever jag hur det är när det inte går att värja sig för sin läskunnighet. Mitt barn läser allt som kommer i hennes väg: namn på dörrarna i trapphuset, vägskyltar, rubrikerna i dagstidningen, titlar på böckerna i bokhyllan, reklamblad och så vidare. Plötsligt tar hon del av information som tidigare bara varit för de som är vuxna i vår familj. Det leder såklart till massor med funderingar och frågor precis som när jag lärde mig läsa, men jag var så mycket äldre.

Läskunnighet och läsförståelse är en av vår tids viktigaste demokratifrågor. Det skiljer enormt i ordförråd mellan barn som fått böcker lästa för sig eller läst själva, och barn som inte har det. Och det är en ynnest att få vara med när läskoden knäcks och dörren till läsningens värld öppnas. Det finns så många böcker som jag längtar efter att stoppa i händerna på mitt barn. Att vi snart kommer att ha massor med litterära världar att återupptäcka och dela.

Även om jag jobbar på som vanligt när det är läslov ska jag försöka läsa lite extra veckan som kommer, just nu läser jag Ett eget lag av Malin Eriksson och ska sedan ta mig an höstens stora förväntansbok Kärlekens antarktis av Sara Stridsberg. Vad läser du?

Att börja om

IMG_4229

Under tiden som jag har arbetat med Vänd rätt upp har jag inte haft några andra skrivprojekt parallellt. Idéer har jag alltid men det här senaste året har jag varken haft tid eller ork att tänka vidare på dem. Redigeringen av Vänd rätt upp, jobb och föräldraskap har tagit alla min tid och energi. Men nu lever den sitt eget liv hos läsarna och det är sommarlovsdagar på stranden för mig. Barnet och kusinerna klarar sig tidvis själva och solen, vindarna och vågorna ger tankarna nya banor att gå. Det är sådär med kreativitet och skapande att det funkar bäst när vardagen inte är för styrd – i alla fall för mig. Men det tar också emot att börja om. Vänd rätt upp är ju jag proffs på, jag vet allt om den. Jag vet exakt hur Ylva reagerar i olika situationer, vad hon blir glad, upprörd, rädd eller attraherad av. Jag har känt henne i fem år och precis som med riktig vänskap tar det tid innan vissa egenskaper visar sig.

Nu försöker jag lära känna Linn, hon är tolv, snart tretton år och ska precis börja i sjuan. På ridskolan finns sköthästen Ettan – som på alla sätt och vis är hennes nummer ett i livet. Han är en femårig korsningsponny och eftersom han är så ung har Linn fått extra ansvar för honom i stallet. Men det är fortfarande skrämmande mycket som jag inte vet om Linn och Ettan, jag måste utmana mig själv och ställa frågor om vad 13-åriga tjejer av idag tänker och intresserar sig för – förutom hästar såklart.

IMG_3354

Gör min research på stranden.

Förut när jag har påbörjat nya projekt har jag helt enkelt bara börjat skriva och så har de flesta frågetecknen fått räta ut sig längs vägen. Jag brukar ha ett anteckningsblock där jag samlar allt jag vet om mina karaktärer, gärna med bilder och onödiga detaljer (här har jag visat bilder ur min tidigare anteckningsbok). Men den här gången gör jag annorlunda. I ett försök till ett mer strukturerat arbete och förhoppning om att det inte ska ta fem år att skriva nästa bok går jag nu igenom karaktär för karaktär, frågeställning för frågeställning. Vad behöver jag utsätta Linn för? Vad är hennes svårighet? Vad behöver hon övervinna? Helt enkelt: vad är drivkraften och intrigen i den här berättelsen?

Under tiden som jag gör detta får jag uppslag till scener som ska utspela sig, men jag skriver inte på dem än. Jag är fortfarande total nybörjare på det här manuset och behöver träna lite mer på Linn och hennes verklighet innan jag börjar skriva. Först när jag inte längre kan hålla mig borta från datorn ska jag börja – än så länge är jag kvar in anteckningsboksstadiet.

Hästboken som feministisk strategi

Emelie-Novotny9_001_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Under Littfest i Umeå i mars höll bloggen Bara Hästböcker ett samtal om Hästboken som feministisk strategi. Med på samtalet var Katja Timgren och Malin Eriksson, båda hästboksförfattare.

De ställde frågan till varandra om hur deras hästböcker och författarskap är feministiska. I samtalet pratar både Katja och Malin om stallet som ett matriarkat, alltså en plats där kvinnan har makten. Men det betyder inte att det endast existerar kvinnor i stallet. Katja pratar om stallet som en värld av tjejer och kvinnors relationer till varandra, där männen oftast inte står i centrum. Det är en plats där det råder andra normer och tjejer till exempel måste vara starka. Framförallt så har de sitt fokus på hästtjejen, de vill vara lojal mot henne och ta hennes frågor på allvar.

30703876_10216026817733429_4055138821862326272_n.jpg

Jag ska försöka svara på samma fråga som Katja och Malin ställde till varandra utifrån mitt eget skrivande:

Det som intresserar mig mest med stallet är precis som Katja och Malin redan sagt relationerna, både de mellan människa och häst och de mellan människor. Hästtjejen ligger även mig varmt om hjärtat och jag har tidigare skrivit om henne här på bloggen. Att skildra ett intresse som utövas av tjejer i så stor majoritet är i sig feministiskt eftersom det innebär ett synliggörande av tjejers intressen. I stallet finns det ofta både uttalade och outtalade hierarkier och statusmarkörer och precis som Malin är inne på i samtalet är stallet ingen oproblematisk plats. De strukturer som ligger bakom detta har jag velat utforska, även om jag inte hade en formulerad feministisk problemställning när jag påbörjade skrivandet.

Vänd rätt upp utspelar sig i ett litet stall med få karaktärer och tydliga arbetsuppgifter och ansvarsområden. En av karaktärerna är dressyrryttaren Fredrik. Han är en typisk man i ett kvinnodominerat område och han blir hyllad för allt han gör, ett fenomen som jag har varit väldigt intresserad av att utforska. På ett sätt blir stallet i Vänd rätt upp inte ett matriarkat då den manliga karaktären till en början formar de övriga karaktärerna efter sig själv. Men berättelsen och miljön rör sig fortfarande i en matriarkal struktur där hela världen formas av kvinnor, även om ryttareliten fortfarande är orimligt mansdominerad. Det är först när huvudkaraktärerna i boken börjar ifrågasätta Fredriks roll som eftertraktad man och slutar att anpassa sig efter honom som deras egna relationer hamnar i fokus. För mig har det varit väldigt viktigt att låta karaktärerna genomgå den utvecklingen.

I Vänd rätt upp har jag också ställt mig frågor om kvinnlig vänskap i sena tonåren. Oftast skildras den vänskapen som nära och förtrolig, att ha en bästa vän i den åldern är att ha någon att dela allt med urskiljningslöst. Den vänskapen ses oftast som den mest åtråvärda och mest värdefulla. Huvudkaraktären i Vänd rätt upp, Ylva, och hennes kompisgäng från skolan har helt olika behov av deras vänskap. Ylva vänder sig istället till hästarna för närhet, förtrolighet och stöd. Det har också varit viktigt för mig att skildra tjejers sexualitet utan pekpinnar och skambeläggande.

Katja och Malin samtalar också om vad tjejer egentligen gör i stallet och vad utomstående och medier tror eller framställer att tjejer gör i stallet. Dessa bilder visar sällan samma sak och därför tycker jag att det är så viktigt att vi både skildrar stallet och pratar om hästböcker på ett mer nyanserat sätt. Där fyller Bara hästböcker en jätteviktig roll för hästboken, har ni inte tittat in hos dem än, gör det nu!

Samtalet mellan Katja och Malin kan ni titta på i sin helhet på Bara hästböcker.

Bara Hästböcker som består av Anna Nygren, Katja Timgren och Malin Eriksson har tidigare gästbloggat här på Debutantbloggen.

Star Stable – fiktion när den är som bäst

Emelie-Novotny_Bonnier_009_c Stefan Tell webb

Foto: Stefan Tell

Här hemma har vi nyligen stiftat bekantskap med Star Stable Online, ett äventyrsspel med hästtema. Jag och barnet har varsin användare, men ärligt talat så är det mest jag som spelar. Som trogen ridskoleelev hade jag hört tjejerna i stallet prata om spelet och visste att de till och med gjorde studiebesök till Star Stables kontor här i Stockholm. För det är ett svenskt spel, med 13 miljoner användare i nära 200 länder.

Men det var först när min gamla ridkompis och författarkollega Helena Dahlgren fick uppdraget att skriva boken om Ödesryttarna i Jorvik som jag kom mig för att testa spelet själv. Första delen i Ödesryttarna: Jorvik kallar (Bonnier Carlsen) baseras på PC-spelet Starshine Legacy som släpptes 2005. För att reda ut vad som baseras på vad och hur kronologin ser ut var jag tvungen att vända mig till Helena själv. Hon säger: ”Man kan säga att boken är en prequel till onlinespelet som utspelar sig två-tre år tidigare. Den handlar om hur de fyra Ödesryttarna Lisa, Linda, Alex och Anne träffades. De är centralgestalter i mytologin som Star Stable Online och hela dess universum bygger på.”

Ödesryttarna Jorvik Kallar

I Star Stable Online finns de fyra ödesryttarna med som karaktärer, men deras roll är inte alls lika framträdande som i de första spelen. I onlinespelet är det en kombination av äventyrliga uppdrag som ska genomföras och klassiska hästtävlingar där det gäller att rida smart och snabbt i mestadels hoppning och terrängritt men även vissa grenar inom westernridning förekommer. Dessutom kan du äga, sköta och träna dina hästar. I spelet finns mängder av olika raser i färgvariationer, alla med olika egenskaper och fördelar.

För att läsa in sig på Star Stable-världen, ortsnamn, unika hästraser, infrastruktur och kultur har Helena precis som jag spelat onlinespelet tillsammans med sina barn. Men hon har också haft stor hjälp av Star Stables game director Marcus Thorell Björkäng. ”Att skriva utifrån redan etablerade världar är faktiskt inget nytt för mig, tvärtom är det vad jag alltid – i varierande mån – ägnat mitt skrivande åt. Jag älskar att försvinna in i fiktiva världar, leka med olika lager av fiktion, och min debutroman Orkidépojken som utkom förra året är gravt inspirerad av Twin Peaks universum.”

Helena berättar att bokserien är till för att ge spelarna en fördjupad bild av grundberättelsen i spelen men att läsare som aldrig spelat också ska känna sig lockade. ”Det som jag tycker är så coolt och unikt med Star Stables värld är att den kombinerar häst- och stallmiljö och rätt klassiska hästäventyr med ett större, otroligt ambitiöst världsbygge. Världen har mycket gemensamt med fantasy och mytologiska universum som t ex H.P. Lovecrafts Cthulhumythos. För mig som är uppvuxen med hästar, men också är en riktig skräck- och fantastiknörd, är det verkligen en match made in heaven!”

Helena Dahlgren

Foto: Stefan Tell

Det roligaste med skrivprocessen har varit att lära känna huvudpersonerna, berättar Helena. ”De är som mina småsystrar nu, jag är oerhört fäst vid dem alla och kan relatera till olika delar av deras personligheter.” Men det har varit blandade känslor under arbetets gång. ”Min grundinställning är alltid att alla kommer att hata det jag gör, alternativt att bara en liten grupp fellow nördar kommer gilla och fatta. Det emoperspektivet funkar ju inte riktigt när man skriver en barnbok för en jättestor potentiell målgrupp, så jag har fått jobba lite med mig själv under resans gång. Nu när boken snart släpps är det supernervöst. Tänk om alla lojala spelare tycker att jag pajat allt. Men jag försöker välja glädjen och som gammal hästtjej har det också varit fantastiskt kul att plocka fram min kärlek till hästar och ridning. Jag är jättepepp på att börja rida igen nu!”

Skärmavbild 2018-04-12 kl. 22.03.36

Jorvik kallar är en av de böcker som jag ser fram emot mest den här våren. Som tur är kan jag sysselsätta mig med onlinespelet i väntan på att få läsa boken som kommer ut i mitten på maj. Det som tilltalar mig mest med spelet är ridkänslan. Jag har precis köpt en ny häst, ett grått Connemarasto som heter Sienna Effect. Jag föll direkt för hennes känslighet och lyhördhet och att hon hoppar allt jag styr mot. Och att jag gång på gång glömmer bort att hon inte finns på riktigt = fiktion när den är som bäst.

Helena Dahlgren har tidigare gästat Debutantbloggen, läs hennes inlägg här.

 

Jag gråter aldrig så mycket som när jag läser om Sigge

Emelie-Novotny_021_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Det finns få litterära karaktärer som har betytt så mycket för mig som Sigge, den lilla vita shetlandsponnyn som bor med sina ponnykompisar på Brobygården. Den första Sigge-boken Alla älskar Sigge, av Lin Hallberg kom ut 2004. Min bekantskap med Sigge har alltså skett i vuxen ålder. Sedan 2004 har det kommit ut ytterligare 20 böcker om Sigge, både i den ursprungliga kapitelboksversionen och i den mer lättlästa formen med stora färgbilder. Målgruppen för böckerna om Sigge är barn mellan 6 och 9 år, det har inte hindrat den lilla hästen från att galoppera rakt in i mitt hjärta.

Böckerna är egentligen inte ens speciellt sorgliga, det är vardagliga skildringar av det tjejerna och killarna upplever i stallet tillsammans med sina hästar. Ändå gråter jag varje gång jag läser dem. Bilderböckerna har jag läst högt för mitt barn så många gånger nu att jag har slutat att gråta varje gång, trots att det är svårt. Men kapitelböckerna klarar jag ännu inte av att läsa högt. Det är något med hur Lin Hallberg trampar rakt in i det där som berör. Med ens är jag tio år igen och världen kretsar kring hästar och allt som händer runtomkring dem är på blodigt allvar, på liv och död och utan återvändo. Jag minns exakt hur det var att rida på ridskola och vara så många fler barn än vad det fanns hästar, hur svårt det var att dela. Utan att väja för svåra frågor som ansvar och vänskap, om förväntningar och otillräcklighet guidas läsaren igenom hela känsloregistret.

img_1890.jpg

Illustration ur Sigges kompisbok av Margareta Nordqvist.

 

Under de år som jag jobbade i bokhandel har jag mött så många barn som lärt sig att läsa tillsammans med Sigge och som delat dessa läsupplevelser tillsammans med mig. Jag har fått många konstiga blickar från föräldrar när jag i detalj har pratat om Sigge-böckerna tillsammans med deras barn. Att kunna mötas så, över åldersgränser är bland det bästa läsningen ger oss. I det mötet identifierar både jag och barnet oss med Elina i böckerna.

I den senaste boken Full galopp Sigge får vi följa med Elina, kompisarna och hästarna när de provar på shettisgalopp. Det är tävling och fart och det öppnar upp till möjligheter som först inte verkar inkludera alla. Bland skötarna på Brobygården finns det ett stort mått av rättvisa, men alla barn har inte samma drömmar. Och ibland måste man kunna stå tillbaka för att en kompis ska få uppleva något stort.

IMG_1887

Illustration ur Full galopp Sigge av Margareta Nordqvist.

I böckerna om Sigge finns det också ansvarstagande och närvarande vuxna, både i stallet och hemma hos Elina, något som är väldigt ovanligt i hästboken. I både den traditionella hästboken och dagens hästbok lämnas barnen ofta anmärkningsvärt mycket själva med ansvar för både sig själv och hästen. Om det är något som är extra viktigt för mig när jag läser hästlitteratur så är det just trovärdigheten. Att Lin Hallberg själv har drivit ridskola och att Sigge faktiskt har funnits på riktigt genomsyrar hela serien.

Det är exakt två år sedan som verklighetens Sigge dog, 28 år gammal. Självklart grät jag då också. Hästar lever inte för evigt, det är om möjligt den enda nackdelen med dem. Tack Sigge för alla tårar du fångat och för alla barn som du har lärt läsa. Och tack Lin som fortsätter att berätta.

Vitnos – mitt första möte med hästlitteraturen

Emelie-Novotny9_001_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Mitt första möte med hästlitteraturen var på dagis (det här var på 80-talet, då hette förskolorna fortfarande dagis) när jag var kanske fem eller sex år. En av pedagogerna läste Vitnos det lilla russet av Marie Louise Rudolfsson på vilan och jag var genast fast. Jag kunde inte släppa berättelsen om det lilla russfölet som föddes på Lojsta hed på Gotland.

Min mamma tog genast med mig till biblioteket där hon frågade efter böcker om en Vitnos. Bibliotekarien hade ingen aning om vad det var för Vitnos vi pratade om, och med risk för att låta lastgammal så började hon bläddra i ett litet arkiv med kort. Men det fanns ingen Vitnos i hennes kartotek. Det närmaste hon kom var boken Den vita stenen (skrivan av Gunnel Linde), men det var ju inte alls den boken jag letade efter. Bibliotekarien till och med ifrågasatte att boken verkligen fanns när hon inte hittade den bland sina kort. Men jag var övertygad och till slut så hittade vi Vitnos i bokhandeln.

Jag läser om de böcker om Vitnos och hans kompis Vips som jag har hemma i bokhyllan 14 stycken av totalt 19 böcker. Jag försöker läsa dem högt för min femåring, men hon vill inte riktigt höra på trots att hon i de flesta fall älskar att lyssna till kapitelböcker.

IMG_1806img_1808.jpg

Illustrationer från Vitnos och Vips och Vitnos lär sig hoppa av Margareta Nordqvist.

Böckerna om Vitnos är berättade av Vitnos själv i första person. När jag var barn älskade jag den direkta närheten som kom med berättarperspektivet. Jag tyckte att Vitnos var en av mina bästisar, eller i alla fall mitt eget russföl och att jag skulle ha förstått honom mycket bättre än människorna i serien.

IMG_0375

Som barn uppskattade jag också Vitnos relation till de andra djuren i skogen där Agaton Älg är kung och bestämmer. Skogen och naturen har en stor del i berättelsen och det var något magiskt över det i min läsupplevelse som barn. Skogen på Lojsta hed på Gotland är fortfarande en av de mest magiska platser jag vet. Att gå runt på de mjuka stigarna, bland tallarna och murgrönan en tidig sommarmorgon och lyssna till russens frustanden är en av mina bästa upplevelser om året. Det är inte stor skillnad på beskrivningarna av de två skogarna som Vitnos bor i, först i Lojstaskogen på Gotland och sedan som ridhäst i Skåne. Men skogen spelar en viktig del av berättelsen på båda platserna. Jag älskade att läsa om rådjursflickan, den lilla skogsmusen, ekorrarna, grävlingarna, rävarna och alla djuren på gården. Genom Vitnos kunde jag förstå naturen.

Nu vet jag att Vitnos blev så mycket mer för mig än en av mina största läsupplevelser som barn, Vitnos ledde mig in i hästboksvärlden, en värld som jag har tillhört sedan dess.

Gästbloggare: Sanna Juhlin

 

sanna_juhlin_foto_froken_fotograf-3

Foto: Jannice Thelander

Jag debuterade som författare för en hel del år sedan. Det blev inte riktigt den start som jag tänkt mig. Jag lärde mig ganska snabbt att en utgiven bok är inte lika med såld bok. Och bara för att man är författare med utgiven bok så betyder det inte att böckerna hamnar i den fysiska bokhandeln, inte ens på bibliotek och journalister kommer inte stå i kö precis för att vilja intervjua dig om underverket.

Den lärdomen sved men den fick inte mig att sluta drömma stort. Jag har mycket att tacka min naiva inställning om just min egen lyckans väg i livet. Jag har velat bli författare enda sedan jag var barn så naturligtvis skulle det gå bra för just mig, tänkte jag. När andra sa att det var lika svårt att bli utgiven som att hitta en nål i en höstack så sporrade det mig bara mera. Jag tror faktiskt att slitet, kampen kring att bli författare och att bli utgiven har varit en lika stor adrenalinkick för mig som skrivandet är. Jag blir hög på processen och den ständiga kampen för att lyckas.

Under många år blev jag utgiven på flera olika små bokförlag. Jag hade satsat på barnböcker, jag läste litteraturvetenskap på universitet och kände att det passade mig. Jag skrev för mina barn som var små då men främst för min egen skull. Att det fanns läsare existerade inte i min värld först men ju mer omtyckta mina böcker blev ju mer varse blev jag om det. Det är en fantastisk känsla att ha läsare som tycker om ens böcker.  Idag reser jag också runt på skolor och gör författarbesök.

Det är kommit att bli ett 20-tal barnböcker under 10 års tid för mig och naturligtvis blir jag inte utgiven i kronologisk ordning. Jag har kanske skrivit 40 böcker så jag blir också refuserad då och då. Jag arbetar med både små och mellanstora bokförlag. Jag har gjort barnböcker med många fantastiskt duktiga illustratörer. Jag har lärt mig massor genom åren men lär hela tiden. Det handlar inte om att skriva perfekt. Jag tror att om du ska kunna bli en duktig barnboksförfattare så måste du kunna föreställa dig att vara barn. Fokusera på karaktärer och historier istället för att krångla till det genom att tänka för mycket på genusperspektiv och hur du skriver följebrev till bokförlag.  Framförallt – ha roligt när du skriver.

Just nu är mina populäraste böcker min deckarserie om Hemliga trean. Fjärde boken i serien släpps i mars och heter Hemliga trean och Lägermysteriet. Det är Johanna Kristiansson som illustrerar och Ordalaget som ger ut dem. Tänk att jag för några år sedan tänkte att genren deckare måste vara svårast att skriva och något jag aldrig skulle försöka mig på. Jag tyckte även mellanåldern, 6-9 år, var svårast och idag är det min favoritålder att skriva för. Det är härligt att våga utmana sig själv hela tiden och utvecklas som författare. Jag vågar också släppa gränser alltmer och ge mig ut i fantasin när jag skapar.

Jag förstår att det är lätt att tappa sugen och sitt självförtroende när man blir refuserad. Många drömmer om att bli författare, och anser att de skrivit bra manus men blir ändå inte utgivna. Vad gör jag för fel? Varför blir inte jag utgiven när han eller hon blir det?

Använd din besvikelse som en kraft istället för att ge upp. Gör om. Finn en annan väg och kämpa på om du verkligen vill förverkliga din dröm. Bli medveten om vad du vill skriva om, vilken slags författare du vill vara. Läs mycket böcker. Lär dig av andra framgångsrika människor. Våga ta för dig. Ibland måste man vara lite fräck och envis inom den här branschen. Sedan måste man också vara beredd på besvikelser. Klarar man inte motgångar och ger upp av det så kanske författarskapet inte är något för dig. Jag hamnar ofta i svackor, och sörja måste man få göra, men jag ger aldrig, aldrig upp. Det här är mitt kall i livet och något jag känner stark passion inför.

Jag lever min dröm men den är inte alltid omgiven av fluffiga rosa moln. Det vet nog alla som skriver. Men man lever för de små och stora stunderna av total lycka. När det händer. Då är det värt allt slit.

Sanna Juhlin, barnboksförfattare

Finns på Instagram: sannajuhlins

Hemliga trean serien

Kampen för lästid

Emelie-Novotny_021_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

För mig har läsning alltid varit en del av min vardag. När jag gick i låg- och mellanstadiet läste jag jämt. Den ålder som bokbranschen idag kallar för ”slukaråldern”. Mitt första val var alltid hästböckerna, ett påsklov läste jag hela Britta och Silver – serien på 14 böcker, och jag prenumererade länge på Pollux hästböcker. Men jag älskade även Maria Gripes alla böcker. Det enda som på riktigt kunde konkurrera om min uppmärksamhet förutom böcker, var de riktiga hästarna på ridskolan.

Idag bekymrar sig vuxenvärlden för barns svikande läsintresse. Läsförståelsen går ner och det pratas mycket om konkurrens från andra medier och spelvärldar. Det är inte ovanligt att föräldrar råds att ”betala” sina barn för läsning. Ibland heter valutan skärmtid, i andra fall glass eller rent av pengar. Det existerade inte för mig. Tvärtom fick jag som barn ofta kämpa för att få den lästid jag önskade.

Jag har alltid varit både extrovert och introvert. Som barn hade jag alltid ett fungerande socialt liv, jag hade kompisar som jag lekte med – lekar som på ett eller annat sätt kretsade kring hästar, eller så var vi i stallet tillsammans. Men mitt behov av ensamhet och egentid har också varit stor. På fritids efter skolan i andra, tredje och fjärde klass ville jag gärna sitta uppkrupen i soffan med en bok. Ensam. Genast började vuxenvärlden att oroa sig. Fritidspedagogerna ville prata, undrade om jag inte fick vara med de andra barnen. Jag sa som det var, att jag gärna ville läsa. Men det räckte inte. Mina föräldrar kallades in, bekymrade samtal om hur jag skulle bli mer delaktig i gruppen. Jag fortsatte säga att jag verkligen ville läsa. Kompisarna hade jag ju umgåtts med hela dagen i skolan.

IMG_1691

Jag förhandlade till mig lästid. Som barn var jag ganska morgonpigg och vaknade ofta mellan sju och halv åtta, det betydde lästid i sängen innan föräldrarna också vaknade. Eftersom mina föräldrar gärna läste morgontidningen vid frukostbordet blev det snabbt tillåtet att även läsa böcker vid frukosten. Men vid lunch och middag rådde läsförbud. Genom alla bilresor vi gjorde med familjen som barn läste jag. När vi hade bilsemestrar om somrarna lade jag pliktskyldigt ner boken när mamma eller pappa sa att nu var det någon fin utsikt att titta på. Jag tittade och fortsatte läsa. Jag kan än idag komma ihåg vilka böcker jag läste under vilka resor.

När jag var lite äldre, i de tidiga tonåren, hade jag börjat skriva mer. I fantasin drev jag en ridskola och skrev om detta med blyertspenna i linjerade kollegieblock. De blev bara fler och fler. Det var inte enbart skönlitterär text utan arbetsschema över hur många timmar respektive häst hade jobbat, hagvistelser, foderstater och karaktärsbeskrivningar av de olika eleverna och hur långt de kommit i sin ridutbildning. När jag under ett sommarlov tillbringade all ledig tid bland mina papper och ord pratade min mamma med mig om att det inte enbart gick att leva i en fantasivärld.

Att vuxenvärlden ingriper i detta handlar om välvilja, det förstår jag mycket väl. Men jag har idag svårt att se att böckernas värld och ensamhet kan verka så hotfullt för ett socialt fungerande barn. Tvärtom tror jag att böckernas värld och mina egna fantasivärldar har räddat mig många gånger under uppväxten. Men det förvånar mig fortfarande hur mycket jag har fått kämpa för att få läsa ohämmat.

Gästbloggare: Sarah Vegna

sarah
Mina första böcker kom ut 2011. Det var magiskt. Så oerhört inspirerande. Jag skrev och skrev på den inspirationen, och skickade in mina manus, men det var tvärstopp. Standardrefuseringarna fortsatte komma som om världen inte märkt att jag faktiskt fått böcker utgivna.

Sen blev jag sjuk. Under en längre tid orkade jag inte slutföra några projekt. Jag påbörjade massor av berättelser, kom en bit på dem och sen blev de liggande. När orken sakta kom tillbaka låg alla de där halvfärdiga projekten och störde. Jag bestämde mig för att ge mig själv tiden att arbeta färdigt dem. Då hade det gått fem år sedan mina första böcker kom.

Jag plockade fram texterna och de bilder jag hade. Läste, skrev om, slet mitt hår, läste igen. Slutförde många av dem och skickade iväg dem till förlag. Jag fullkomligt bombade förlagen med manus. Den första månaden skickade jag arton manus, en del med bilder, andra bara med text.

Jag räknade inte alls med att få några ja. Det handlade mer om min egen sinnesro, att avsluta det jag påbörjat. Men det är klart att jag hoppades.

En kväll var det sista jag gjorde innan jag stängde av datorn att skicka in manus på en bilderboksserie jag gjort ihop med en vän. När jag vaknade morgonen efter fanns det ja från ett svenskt och ett danskt förlag. Vi skrev kontrakt med båda.

Sen var det som om nån dragit ur proppen. Innan jag fattat vad som hände hade jag skrivit tretton kontrakt med fem förlag. Nu har två år gått sen jag fattade det där beslutet. Nio böcker har kommit ut, tre har översatts till danska, en till kommer snart.

Ibland har jag varit rädd att det kommer ta slut där, att jag inte skulle få ur mig fler historier, att det kanske helt enkelt inte fanns fler berättelser i mig. Eller att förlagen inte skulle vilja ha mer. Men så blev det inte. Det fanns fler historier i mig. Och det fanns förlag som ville ha dem. Och det där att det alltid finns nya historier att berätta är ju liksom lika magiskt som att det finns förlag som vill ge ut dem.

böcker

 

Att hitta sin berättelse

 

fullsizeoutput_17ac

Under min uppväxt hade jag två intressen i livet: hästar och böcker. När jag inte var i stallet så läste jag om hästar. Tidigt väcktes även intresset för att skriva, men jag lämnade snart den fiktiva stallvärlden när mina litterära ambitioner växte. Det var aldrig någon som behövde berätta för mig att hästböcker inte var fin litteratur, det märktes med all tydlighet: böckerna gick inte att låna på biblioteket och alla som hade chansen stoppade åt mig andra böcker att läsa. Riktig litteratur. Jag läste det också, precis så som bokälskande barn läser det mesta i deras väg.

Innan jag började skriva Vänd rätt upp hade jag skrivit två fullånga manus. Några år tidigare hade jag läst den tvååriga skrivutbildningen på Skurups Folkhögskola och jag hade ett mindre antal positiva refuseringar bakom mig, jag hade till och med blivit kallad på möte hos ett av de större förlagen. Jag hade suttit där och varit tillräckligt ung och tillräckligt begåvad för att väcka deras intresse.

Jag visste allt om hur många manus förlagen får in, hur få som ens blir lästa i sin helhet, att det inte var många konkurrenter kvar när jag hade nått så där långt. Kanske skulle det gå att likställa med att vara i Idol-final i Globen men att inte vinna. För jag fick ju inget bokkontrakt den gången heller. Det var alltid något som inte var tillräckligt bra eller tillräckligt unikt. Och skillnaden mot att vara i Idol-final kunde inte vara större.

Det gick ett par år till och jag letade mer eller mindre aktivt efter den där berättelsen som var min. För det var just där skon klämde, mitt språk var det inget fel på. Så jag rannsakade mig själv och började formulera vilken berättelse som bara jag kunde berätta.

Ett av de vanligaste tipsen i skrivkurs-sammanhang är ”gräv där du står”, ett tips som jag alltid har skjutit ifrån mig. För mig handlar böckernas värld om att få uppleva någon annans verklighet. Men sedan förstod jag att det ju var hästar jag skulle skriva om. Plötsligt fick jag användning för all kunskap som jag samlat på mig under alla de år jag tillbringat i stallet. Men det dröjde innan jag kunde och ville benämna min bok som hästbok. Det är fortfarande viktigt för mig att påpeka att det inte är någon vanlig hästbok. Att den här berättelsen handlar om så mycket mer än bara hästar och hästtjejer. Precis som alla andra hästböcker också gör.

Därför rätar jag nu på ryggen och säger: Hej, jag heter Emelie, i maj debuterar jag med min hästbok Vänd rätt upp — för det är nu vi hästtjejer återtar genren och kräver att även vårt intresse tas på allvar. Litteratur handlar inte bara om vad som skrivs, utan även om hur det skrivs och pratas om.

På fredagar skriver jag om hästar och böcker här på bloggen, hoppas ni vill följa med!

Hur gick det sen, Camilla Linde?

Bild: Davor Radic

Hej debutantbloggen!

Wow. Är det verkligen ett helt år sen sist? Det är det, eller hur? Den är lustig, tiden. Hur den kan dra ihop och sträcka ut sig. Tyckas vara i en evighet och ibland passera förbi under ett andetag.

Vad har hänt med skrivandet under 2017 då? Jo, i dagarna kommer faktiskt uppföljaren till Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå för underliga mysterier och piratbestyr ut. Jag siktade på en lite mer andningsvänlig titel och valde kort och gott: Nödrop från yttre rymden

Det sägs att andra boken är värst att skriva, och jag hoppas verkligen att det stämmer. Den här boken har betett sig som en trotsig fyraåring. Ni vet. Som gallskriker och kastar saker och minst fem gånger om dagen säger att den hatar en. Men en bok blev det till slut! Och jag är riktigt jäkla stolt.

Jag och David (som illustrerar) hade en tanke om att den skulle bli mer visuell, därför innehåller den fler illustrationer. Det är ett spännande arbete och en utveckling som ständigt pågår. Redan nu smider vi planer för hur vi i trean skulle kunna integrera text och bild ännu mer.

Jag har även publicerats i en annorlunda ABC-bok och medverkat i antologin 13 svarta sagor om ond bråd död som gavs ut på Swedish zombie. Men det stannar faktiskt inte där. Under året har jag nämligen skrivit ett vuxenmanus, ett bilderboksmanus, en barnbok för ålder 6-9 och påbörjat en skräckis för slukaråldern. Visstja. Ett par noveller har det också blivit.

En exempelsida från Nödrop från yttre rymden, med mekanikerna Mecka-Elaka och Meckannika Munter. Ganska händigt med sex armar när du är mekaniker, va?

Shit. Jag blir andfådd bara av att skriva det. Vad hände egentligen?

Den smått osannolika förklaringen?

Jag fick barn.

Ja, det låter helt sjukt för mig också. Att få barn innebär ju att den lilla tid du haft till att göra saker du tycker om krymper väsentligt. Framför allt när det nu råkar finnas små arvsmassor i familjen. Istället är det vakennätter, kaosbajsningar (vet du, så vet du), legobyggen, zombiestappla med barnvagn, matningar.

Men det är någonting som händer i min hjärna vid de där tillfällena. Det är som att alla rutinmässiga saker, dagarna som ser nästan likadana ut, släpper loss en kreativ ström från min hjärna. En ström som lyckas trotsa den där benmärgsdjupa tröttheten.

Jag tror att förklaringen ligger i just det rutinmässiga. Och att vara borta från jobbet. Mitt vardagliga jobb kräver mycket kreativitet. Jag lämnas ofta med en känsla av att inte vara färdig. Att hjärnan fortsätter arbeta långt efter att arbetsdagen är slut. När jag kommer hem är den inte inställd på att skapa. Den vill ligga på soffan och möla choklad. Nu skriker den istället efter att bli använd. Och när så mycket annat går på rutin får den möjlighet att jobba ostört.

Samtidigt vill jag förstås inte ge en alltför romantiserad bild av tillvaron. Det är ingen fräsch och äppelkindad författare med perfekt friserat hår som knappat på tangenterna. Snarare ett hålögd (och hårlöst) monster. Det har varit konflikter, skrik, trots och tårar. Allt det där som hör föräldraskapet till.

Hur har jag fått Tid Till Att Skriva då? Det är ju oftast där skon klämmer. Att den försvinner bland alla måsten. Något som verkligen funkat för mig är den där klyschan ”skriv lite varje dag så blir det mycket till slut”. (Hey, det är en klyscha av en anledning – det funkar!). Jag skriver sällan mer än en halvtimme i taget. Nåt tillfälle där barnen sover eller är sysselsatta med annat. Men jag kör direkt. Inte titta Facebook eller instagram. Kör bara. Kör. Under resten av tiden, när jag plockar strumpor eller rullar barnvagn så maler det i bakgrunden. Manusknutarna, tankarna på vart det ska ta vägen. Det gör att jag är redo att sätta igång. Att ta vara på den lilla tiden som trots allt finns. Det kanske känns som lite i stunden, men allteftersom veckorna och månaderna går så kommer texten att växa. Långsamt men stadigt.

Det är inte säkert att det blir såhär för alla. Vissa (eller kanske rentav många) skulle aldrig komma på tanken att vara kreativa under föräldraledigheten. Det enda som finns är tröttheten och att försöka hitta en stund för sig själv.

Fast grejen för mig är ju, att det är just det jag gör. Under året har skrivandet blivit precis allt det där jag vill att det ska vara. En fristad i en kaotisk värld. Något som ger mig energi och glädje. Det har varit den där ventilen jag behövt. Utloppet det brukade vara, men någonstans på vägen försvann.

Det är fantastiskt att ha hittat tillbaka till det.

Jag var faktiskt osäker på om jag skulle hitta dit igen. I slutet av förra året var jag ganska ”bränd” av skrivandet. Inte skrivandet i sig egentligen, men allt runtomkring. Marknadsföring och förväntningar och drömmar som ibland slets itu. Det blev för mycket.

Det är skönt att slippa nu. Jag skriver utan att texterna ska ”bli” någonting. Vi får se om jag ens skickar in till förlag. Ärligt talat känns inte det som det viktiga. Det viktiga har varit att hitta den där pulsen igen. Den som ibland kan bulta så svagt att du nästan inte hör den. Och ibland dåna öronbedövande högt. Att följa idéerna. Låta fingrarna dansa. Bara för att det är roligt, sådär som det brukade vara, en gång.

Så vad är egentligen lösningen? Skaffa tio barn till kanske? Nja. Det säger nog mer om mitt liv. Hur jag egentligen skulle behöva skala ner. Skapa luft för att frigöra kreativitet. Jag hoppas kunna göra det.

Tack för chansen att komma tillbaka hit. Även om det var slitigt att blogga varje vecka i ett helt år så kan jag sakna det ibland. Framför allt att ta del av era drömmar och tankar. Jag hoppas att det har gått bra för er under året. Att ni också hittat den där känslan av att hitta hem. Om inte, så är jag alldeles säker på att ni kommer att göra det.

Det har också hunnits med en tripp till Worldcon (världskongress för fantastik) och att presentera Snack för en internationell publik. Där satt jag också med i mitt livs första författarpanel om superhjältar/skurkar i en modern tid.
Bild: Markus Sköld

Vill ni fortsätta hänga finns jag på instagram.

Snack och hans vänner har också fått en egen sida på Facebook!

 

Release me

Jag berättade ju förra fredagen om listorna som tar över mitt liv! Här kommer en som jag vill dela med er. Jag har nämligen den senaste månaden varit runt på en rad bokreleaser. De har alla varit väldigt olika men har en sak gemensamt – jag känner starkt för alla böckerna! Och för alla författarna.

orkidepojkenHelena Dahlgrens Orkidépojken
(Constant reader/Lava förlag)

Releasen var på den underbara The English Bookshop http://www.bookshop.se på Södermalm i Stockholm. Det bjöds på bubbel och godsaker, Helena blev intervjuad och läste även ur boken. Jag har fått vara med lite under Helenas process fram till färdig bok och jag tycker den har blivit en riktigt stark pärla, om både inre och yttre mörker.

Orkidépojken är en mörk och spännande berättelse om ensamhet, besatthet och gemenskap, inspirerad av tv-serien Twin Peaks universum. Berättelsen handlar om några ungdomar i en Stockholmsförort: den tysta betraktaren Hanna som är bokens berättarjag, bästa kompisen Zeb och så Lina. Farliga Lina som alla känner eller vill känna, som är snyggast, mest utmanande och som plötsligt försvinner spårlöst…
LÄS MER

MoaMoa Herngrens Tjockdrottningen
(Norstedts)

I foajén på Teater Galeasen ute på Skeppsholmen stod tårtor och godis uppdukat. Tårtorna var täckta i sockerdeg med bokens omslag som motiv! Jag känner på mig att detta verk kommer att vara lika smaskigt som bakverken …

I Tjockdrottningen möter vi Annie Ek som väger över 200 kilo och tillbringar sina dagar med att äta och drömma sig bort i andras liv på Facebook och Instagram. Så blir hon kontaktad av tv-redaktören Camilla Willdow som lyckas övertala henne att medverka i bantningsserien Du är vad du väger. Annie blir Tjockdrottningen med hela svenska folket. Programmet leds av Johanna Broman som desperat vill slå igenom och gör allt för att hålla uppe bilden av framgång fast hon sitter djupt i skuldfällan. Hon dövar sin ångest med sms-lån och shopping på nätet.
LÄS MER

john ajvide XJohn Ajvide Lindqvists X – den sista platsen
(Ordfont Förlag)

På Studion i Kulturhuset bjöd John in till samtal och sång! Han sjöng bland annat en fantastisk version av Depeche Modes Somebody. Kloka och roliga Åsa Larsson intervjuade och Love Antell kompade och sjöng. Jag blev så sugen på att åter ge mig in i Johns världar.

»Under hösten 2016 drog en självmordsvåg genom Stockholms undre värld.«
Så inleds John Ajvide Lindqvists roman X ? Den sista platsen, den avslutande delen i trilogin som inleddes med Himmelstrand och Rörelsen.
En gång var kriminaljournalisten Tommy T hela Sveriges älskling, men på senare år har hans stjärna dalat. Undersökningen av självmorden ska bli hans upprättelse.
LÄS MER

Hampus Ta detHampus Nessvolds Ta det som en man
(Bonnier Carlsen)

På Södra Bar uppe på Mosebacke höll Hampus hov från scenen och på dansgolvet. Boken är precis som han själv en vacker blandning av kvicktänkt humor, okonstlad direkthet, blandat med skarp analys och smärtsam insikt. En bok för alla killar och de som har med killar att göra!

Vi killar får fortfarande lära oss att vi ska kunna ta en smäll, och inte får gråta eller snacka om känslor. Men jag tror att vi och alla omkring oss skulle må bättre av en förändring. En förändring som börjar med oss själva – med att vi män och killar vågar ifrågasätta mansrollen och visa vilka vi är under den hårda ytan.
LÄS MER

håret400-500x500Hej Håret! Om tidernas konstigaste kroppsdel
(Idus förlag)
Författare: Annica Hedin
Bild: Fredrik Swahn

I går kväll var jag på Livrustkammaren och firade hårets historia. På festen fanns olika tidsepoker representerade i hårväg: 1940-tal, 1770-tal, 1600-tal, 1950 (eller var det 80-tal …). Det var frågesport (hårrelaterat), fina samtal från scenen, vi fick vin, chips och godis, och allt hände längst in i slottet tre kronors gamla vinkällare. Annica har skrivit och Fredrik har gjort bilder i en underbar bok om alla möjliga aspekter av vårt hår. Hur vi uttrycker oss med frisyrer, hur håret skyddar, att det är en del av den päls som täcker hela oss …

Visste du att hår kan prata? Att ko-kiss fungerar rätt bra som schampo? Och varför kung Ludvig älskade peruker?
LÄS MER
Provläsning: Hej Håret – Om tidernas konstigaste kroppsdel

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

Gästblogg: Jesper Danielsson

Jesper Danielsson

Copyright/fotograf: Stefan Tell

Jag har alltid gillat resonemang av typen: Om jordens historia komprimerades till ett år så skulle däggdjuren börja utvecklas först den 28e december och Gustav Vasa dyka upp klockan 23:59:57 på nyårsafton. Det finns något befriande i den där svindlande litenheten man känner inför sådana perspektiv.

 

För den som har en faiblesse för just den typen av statistiska uppgifter är sajten worldometers.info mumma. Här finns räknare som tickar fram det mesta man kan vilja ha koll på. Man kan följa antalet födslar, dödar, konsumerade liter vatten, producerade cyklar, avverkade skogshektar, dagar tills oljan tar slut, överviktiga människor och mycket, mycket annat matnyttigt. Varje räknare har länkar till den statistik som ligger till grund för räknandet för den som vill veta mer.

 

Det finns förstås en räknare för antalet utgivna nya boktitlar. Den tickar fram en ny bok ungefär var trettonde sekund. När jag skriver den här meningen (den 24e april klockan 12:48) tickar bok nr 801 273 för i år fram. Räknaren bygger på uppgifter från UNESCOS statistikinstitut (UIS). De anger det totala antalet utgivna böcker per år till drygt 2,2 miljoner.

 

Det finns förstås nerbrytning av uppgifterna på nationsbasis. De visar att om man verkligen vill drunkna i utbudet ska man publicera sig i USA eller Kina, båda med nästan 400 000 publicerade nya titlar per år (ca 45st./tim). Vill man känna sig mer utvald kan man försöka skriva en av de sju titlar som publiceras ett genomsnittligt år i Oman.

 

För Sveriges del finns än mer detaljerad statistik om man går till Kungliga Bibliotekets nationalbibliografi. Där kan man se att utgivningen de senaste åren legat ganska stilla på ungefär 15 000 titlar per år. Av dessa är 64 % vuxenlitteratur, 14% litteratur för barn och ungdom, 4% skolböcker och hela 18% doktorsavhandlingar (bara det är ju lite av ett hoppsan: det vandrar uppenbarligen omkring oväntat många doktorer på Sveriges gator och torg).

 

Sverige bidrar alltså med en bok till den globala räknaren ungefär var 35e minut. Inte illa för ett litet land, med ett litet språk, i Europas utkant.

 

Vill man sedan ha ytterligare perspektiv att svindla över kan man ju tänka utanför den jordiska boxen. I vår galax Vintergatan finns det, förutom solen, ett par hundra miljarder stjärnor till. Runt många av dessa stjärnor kretsar det planeter, precis som runt solen. Man räknar med att det finns minst lika många planeter som stjärnor i Vintergatan. Vintergatan är i sin tur en av 100 – 200 miljarder galaxer i det vi kallar det observerbara universum.

 

Bara i vår omedelbara närhet (med galaktiska mått mätt) – runt stjärnan TRAPPIST-1 fyrtio ljusår från jorden – upptäckte man nyligen inte mindre än sju jordlika planeter. Tre av dessa låg i ”den beboeliga zonen”, d.v.s. på ett avstånd från sin stjärna som gör det möjligt att innehålla flytande vatten och hysa liv.

 

Det ter sig sannolikt att det på några – kanske till och med många – av dessa miljarder gånger miljarder planeter, publiceras böcker. Om detta finns det, av förklarliga skäl, ännu ingen pålitlig statistik. Vi kan dock med ganska stor statistisk säkerhet räkna fram att:

 

I det i det observerbara universum, den andra maj 2017, ges det ut minst 6027 nya böcker.

 

42 av dessa ges ut i Sverige.

 

6 av dessa är böcker för barn och ungdom.

 

1 av dem har jag skrivit.

 

Det är stort ändå.

©Jesper Danielsson 2017

 

JESPER DANILESSON  är verksam som regissör och manusförfattare och har arbetat i filmbranschen med allt från dokumentär till reklamfilm och drama. Under senare år har han arbetat med dramaprojekt för barn och ungdom så som, “Draken”, “Habib” och “Sam tar över” för SVT. Jesper Danielsson bor utanför Stockholm med fru och tre barn.

 

Den

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_nUnder julveckan skriver vi på Debutantbloggen varsin novell med samma start- och slutmening. ”Det här blev inte riktigt som jag tänkt mig” och ”Kanske var det inte ens meningen att den skulle finnas”.

Det här blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Utanför köksfönstret öste regnet ner, precis som det gjort i en vecka. Det var två dagar kvar till julafton och ännu syntes inte den minsta skymt av snö. Jag hade frågat pappa varje dag om inte snön skulle komma snart. Han svarade oftast inte utan satt bara i fåtöljen i vardagsrummet och rökte mammas cigaretter. Röken spred sig överallt. In i köket, in i mitt rum. Jag borde kanske tyckt att det var äckligt. I vanliga fall hatade jag lukten. Nu påminde den mig om mamma. Det kändes som att hon fortfarande fanns kvar.

Det ringde på dörren. Jag hoppade över klädhögarna i hallen och kanade förbi vardagsrummet. Pappa hade inte rört sig ur fåtöljen. Det spelade inte så stor roll. Det fanns ändå bara en person som ringde på hos oss.

Utanför stod Ivo. Hon hade regnkläderna på sig, de gröna som var trasiga i sömmarna och släppte in vatten. Det svarta håret låg klistrat mot huvudet. Jag öppnade munnen för att fråga om hon ville komma in, när hon sträckte sig fram och tog min hand. Hennes fingrar var kalla och blöta och lindade sig hårt om mina.

”Du måste komma. Jag har hittat något.”

Då såg jag entusiasmen som lyste ur hennes ögon. Jag hade sett den förut, när vi hittat en oväntad skatt vid vägkanten på väg hem från skolan, eller när hennes pappa hade med sig en överraskning från jobbet. Jag drog på mig den stora täckjackan och andades för en sekund in doften. Doften av mamma fanns där någonstans. Begravd under rök och minnen.

”Jag går ut en stund”, ropade jag in i lägenheten. Pappa svarade inte.

Vi gick förbi lekplatsen. Förbi de rostiga gungorna och sandlådan vi blivit för stora för. Ivo småsprang två steg framför mig. Jag hade svårt att hänga med.

”Vart ska vi?” frågade jag till slut, mest för att få henne att stanna upp. Jag trampade i en vattenpöl. Vattnet sipprade in genom de små hålen i stövlarna, där silvertejpen hade släppt.

”Till Skogen.”

Utan att tveka vek Ivo av mot den stora eken. Grenarna var nakna och kala. Löven låg i en grötig massa på marken nedanför. Hon gick fram till den förvridna stammen och satte sig ner på huk. Regnet strilade fortfarande ner över hennes rygg, men hon verkade inte märka det.

”Kom och titta”, sa hon.

Jag gick långsamt närmare. En underlig känsla av skräck kom över mig och för ett ögonblick trodde jag att jag skulle få se någonting dött. Någonting som lyckats släpa sig till vårt område innan det till slut gav upp kampen och dog. Jag ville inte se det. Döden hade varit alltför närvarande i mitt liv. Ibland kändes det som om den var allt jag var. Jag stannade, gjorde mig beredd att fly därifrån.

Då flyttade Ivo på sig, och jag såg.

Ekens stam var ihålig. När vi var mindre hade jag och Ivo krupit in där och låtsats att det var en portal till en annan värld. Ivo pratade fortfarande om det. Som om hon trodde det var på riktigt. Jag hade mest tyckt om att stå där, med hennes kropp så nära min. Fylld av känslan av värme och trygghet.

Nu låg det någonting i hålet. Skräp kanske. Folk slängde allt möjligt i Skogen. Gamla blöjor och läskburkar. Jag gick lite närmare. Det såg ut som en vanlig, vit plastpåse.

”Vad är det för …?”

Påsen rörde på sig. Den vita ytan började skimra.

”Ser du?” viskade Ivo.

Och det gjorde jag. Jag såg hur formen verkade upplösas och bli något nytt. En smäcker lång hals. Vingar som sträcktes ut så långt att de nuddade ekens inre. Den lyfte sitt huvud och tittade på oss.

”Det ser ut som …”

”En svan”, svarade Ivo.

Det var inte alls vad jag tänkt säga. Jag hade svårt att beskriva vad varelsen egentligen såg ut som. I ena stunden tyckte jag att den såg ut som en katt, med långsmalt ansikte och morrhår. I nästa ögonblick såg den ut som en duva, med näbb och nyfikna ögon som plirade mot oss.

”Jag visste att portalen fungerade”, viskade Ivo. ”Den har kommit hit från en annan värld.”

Hon vände sig mot mig.

”Jag kallar varelsen för Den. Jag tror att den vill heta det.”

Varelsen la huvudet på sned, som om den lyssnade på oss. Ett klickande, kurrande läte undslapp den.

”Vad tror du att Den vill?” frågade jag.

”Jag tror att Den är hungrig.”

Ur innerfickan fiskade Ivo fram en smörgås inslagen i plast. Försiktigt vecklade hon ut den.

”Vill du ha mat?” frågade hon och höll fram mackan mot hålet.

Varelsen sniffade några gånger i luften. Ögonen hade blivit stora. De nästan flöt runt i ansiktet som nu helt verkade sakna drag. Till slut sträckte den på den långa halsen och tog försiktigt smörgåsen ur Ivos hand. I en tugga svalde den mackan och tittade bedjande på oss.

”Vill du ha mer?”

Den utstötte det där kurrande lätet igen. Fortfarande ändrade den form, men den verkade på något sätt ha blivit fastare. Ivo torkade av brödsmulorna från handflatorna. Varelsen såg längtansfullt på dem när de regnade ner på den våta marken.

”Vi måste hitta något mer åt Den att äta. Jag tror att Den kommer kunna prata med oss då. Och berätta vart Den kommer ifrån.”

Jag tittade på varelsen. På den vitskimrande pälsen. Eller om det var fjäll. Bara tanken på att den kom från en annan värld, från någonstans som låg bortom vår fattningsförmåga, fick det att pirra inom mig.

”Jag har en idé”, sa jag och backade ut mot vägen. Motvilligt följde Ivo med. Hela vägen tillbaka sneglade hon över axeln. Jag förstod. Jag kände det också. Ett underligt drag som lockade oss tillbaka mot trädet. Varelsen ville ha oss där. Den kände sig tryggare då. Men det fanns något vi var tvungna att ordna först.

Pappa hade fortfarande inte rört sig ur fåtöljen. Han hade en ny cigarett i handen. Eller kanske var det den gamla. Han rökte dem aldrig, utan satt bara där och lät dem brinna upp samtidigt som han stirrade in i den avstängda teven. Vi passerade vardagsrummet och gick vidare in i köket. Kylskåpet var nästan tomt. Bara några ägg och en liter mjölk. Men det gjorde ingenting. Det räckte. Jag vispade ihop mjölk och mjöl. Ivo knäckte i äggen, ett efter ett.

Jag satte stekpannan på spisen. Så fort den blivit varm hällde Ivo i smeten. Vi tittade på i tystnad medan ytan bubblade upp och stelnade. Med stekspaden vände jag pannkakan och gräddade den på andra sidan också.

”Vad tror du Den vill ha på?” frågade jag. Ivo tittade in i skåpet.

”Socker och kanel”, sa hon till slut beslutsamt. Noggrant hällde hon socker på pannkakorna och rullade ihop dem. Vi la dem i en gammal glassbytta. Insidan immade igen när vi satte på locket.

Varelsen väntade på oss. Den verkade ha vuxit. Nu stack huvudet upp genom hålet, på en lång hals. Den påminde nästan om en struts. Varelsen kvittrade till när den såg oss komma närmare.

Vi tog fram pannkakorna. Varelsen slukade dem en efter en. Efter varje pannkaka gjorde den det där underligt nöjda kuttrande ljudet igen. När pannkakorna var slut la den sig ner inne i hålet. Den suckade djupt och skimret spred sig som vågor över kroppen.

”Den måste känna sig ensam här”, sa jag. Kanske hade den kommit från en värld där alla var som den. Nu var den ensam i sitt slag. Jag sträckte fram handen och smekte den långa halsen. Pälsen, nu visste jag att det definitivt måste vara päls, var mjuk och kall under mina fingrar.

”Undrar vad Den gör här”, sa Ivo och började klappa hon med. Hennes fingrar rörde sig lugnt och rytmiskt.

”Den kanske är här för oss”, sa jag. ”Kanske var det meningen att just du och jag skulle hitta den.”

Ivo nickade långsamt. Med fingret smekte hon längs varelsens smala rygg.

 

Julafton kom. Jag tittade på julkalenderns sista avsnitt. Morgonen var grå och trist. Ljusen brann i alla fönster. Det var bara hos oss det var mörkt.

Jag satt fortfarande i pyjamas när det knackade på dörren. Utanför stod Ivo. Hon hade handen bakom ryggen.

”Här.” Hon sträckte fram ett slarvigt inslaget paket. Jag började peta på tejpbitarna. Hon knuffade till mig så att jag nästan föll omkull.

”Öppna det inte nu, gör det sen, annars blir det bara pinsamt. Kom, så går vi ut.”

Jag drog på täckjackan och ett par raggsockar. Ivo hade redan hunnit ut på vägen och jag fick springa för att komma ikapp. Andedräkten bolmade framför min mun.

Andedräkten … Jag stirrade på det vita molnet som sakta upplöstes framför mig. Och jag blev medveten om att jag frös.

Jag lyfte ansiktet mot himlen. Det gråa hade ljusnat, så mycket att jag fick kisa mot himlen. En ensam snöflinga singlade ner och la sig tillrätta på mina läppar. Men den smälte inte. Ännu en landade på min näsa. Snart var mitt ansikte täckt av dem. Stora, mjuka flingor föll allt snabbare. Tyst, som om de inte ville störa den sovande världen.

”Det snöar!”

Ivo tog tag i min hand och snurrade runt mig i en vild dans. Snöflingorna måste misstagit henne för marken. Mjukt la de sig tillrätta på hennes axlar och hår. Gjorde allting vitt och underbart. Plötsligt släppte hennes händer mina.

”Vi måste visa det för Den. Den har nog aldrig sett snö förut!”

Utan att vänta på svar vände hon om och sprang mot Skogen. Jag följde efter. Ett centimetertjockt lager med snö täckte redan trottoaren. Det såg inte lika grått ut då. Inte lika hopplöst.

Snön dämpade ljudet av mina steg. Som en hemlig matta. Fotspåren stannade kvar. Beständiga. Ett tecken på att vi varit där tillsammans.

När vi kom fram till den gamla eken var hålet tomt. Varelsen var borta.

Kanske var det inte ens meningen att den skulle finnas.