Allt börjar med fantasin!

Jag är fortfarande nio år och författare, som jag skrev i mitt första inlägg på bloggen. Men jag är också nittio år och författare, för så mycket har jag åldrats (eller mognat) under det här året. I dagarna fick jag tillbaka barnboksmanuset av redaktören på Idus förlag och då sjunker det på riktigt in. Jag har förmånen att skriva en bok för nioåringar, som precis som jag slukade böcker i den åldern. Det är en ynnest och jag ska göra mitt allra bästa för att nå fram med budskapet. På jullovet ska jag och min mycket goda vän och medförfattare Sofia Brattstig sätta oss ned och gå igenom manuset, mening för mening. Det blir precis som när vi var nio och hittade på fantasilekar. Vi umgicks varenda dag, och kunde vi inte träffas pratade vi i telefon så ofta och så länge att hennes föräldrar var tvungna att skaffa dubbla telefonlinjer.

Jag har under det här året kommit till olika insikter om hur jag fungerar som författare:
Jag skriver för att jag gillar det så mycket att jag inte kan låta bli.
Mitt mål är inte att kunna leva på böckerna.
Responsen från läsare betyder allt.
Skrivarkompisar är guldkanten på författartillvaron.

Kom ihåg att allt börjar med fantasin! Först föreställer man sig att man kan skriva en bok. Sen gör man det. Själva utförandet kan man göra på många olika sätt. Jag har hittat ett sätt som funkar för mig. Jag vet att om jag frigör lite tid och ser till att övriga livet är i någorlunda balans så finns berättelserna där. Om jag sedan sätter lite tidspress på mig själv får jag också den där sista energin som gör att manuset blir färdigt. Förlagskontrakt ser jag som ett kvitto på att jag har kommit i mål.

Jag är generellt mycket dålig på att säga hej då. När det är dags att lämna är jag redan långt bort i tankarna. Det tar emot att ta avsked här också. Inte för att jag vill dröja mig kvar för en säsong två, för jag identifierar mig inte längre som debutant, men för att bloggen inte på något sätt kommer att lägga ned. Tvärt om, jag är helt säker på att de nya författarna kommer gå in med all sin energi på att hålla bloggen levande, relevant och intressant under nästa år. Ända tills det är dags för ett nytt debutantgäng att göra samma resa.

Vi ses!

Emma Lind
Webb: emmalind.se
Instagram: emma_lind_forfattare
Facebook: Emma Lind Författare

En ny debut

Orkar ni lyssna på en antagningshistoria till? Jag vet att det kan kännas både inspirerande och jobbigt på samma gång när någon annan skriver på kontrakt. Den här gången ska jag bli barnboksförfattare och det känns som om jag ska debutera på nytt.

Jag har varit med i facebookgruppen Barnboksförfattare och barnboksillustratörer sedan 16 oktober 2014. Jag gick med när jag deltog i ett par olika barnboksantologier men har sedan dess haft mycket låg profil i gruppen. Jag älskar dock att läsa diskussionerna och gläds med varje ny bok som presenteras där. Framöver hoppas jag känna mig mer som en i gänget än en fluga på väggen. För nu är det klart, kontrakt är skrivet och en ny bok för 9-12 åringar är under produktion.

Det började med ett inlägg i facebookgruppen från Ulrika Slottner, förläggare och grundare av Idus förlag. ”Vi får ofta frågan om vad vi letar efter för manus just nu. Oftast blir svaret: ”Det som får oss att säga wow!” Just nu har vi dock också ett par ämnen som det frågas mycket om. Det ena är böcker om skilsmässor och det andra är om reumatism.” Skilsmässor kan jag inget om. Men reumatism! Jag slängde mig på luren och ringde en vän. ”Är du med?” Hon kan mer om sjukdomen än jag kan, framför allt när det gäller barn. Och att få skriva en bok med henne vore rena drömmen. Så vi satte igång och tänkte att efter sommaren lär vi ju ha ett manus som vi kan skicka in. Vi till och med mailar till Ulrika i början av sommaren. Tänker att det är bra att hon vet att vi jobbar på det. Eller, i alla fall, att vi planerar att jobba på det …

Och sommaren kom och sommaren gick. Visst blev det skrivet en del, men ni vet hur det är. På sommaren finns det så mycket annat kul att göra. Och så kommer hösten och ett till inlägg från Ulrika i samma grupp. Tänk om någon annan skulle hinna före! Plötsligt känns det som en tävling. Vi skriver och skriver, läser andra böcker för barn i samma läsålder, funderar och skriver om. Vi har trots det en hel del kvar att skriva när jag kliver in på Bokmässan i Göteborg och ser Ulrika i Idus färgglada monter. Jag botaniserar bland böckerna och känner otroligt starkt att jag skulle vilja vara en del av Idusfamiljen.

När Ulrika vänder sig mot mig och börjar prata så säger jag det. ”Vårt manus om reumatism är nästan klart, du får det på mailen inom kort.” Ibland öppnar sig munnen och säger något man inte visste att man tänkte säga. Ulrika presenterar mig glatt för monterkollegorna och säger att hon ser fram emot manuset.

Så nu gällde det verkligen att skriva färdigt. En månad tar det, sedan skickar vi manuset direkt till Ulrika som tackar för förtroendet. Två veckor senare mailar hon tillbaka att manuset känns helt rätt för förlaget och att vi är välkomna med frågor.

Och det är här jag får lust att skrika så väggarna skallrar som jag berättade om i mitt förra blogginlägg. Vid första antagningen var jag glad men tveksam. Hade frågor, funderade, hörde mig för hos vänner och bekanta. Men i det här fallet handlar det om ren och skär glädje. Vi har inga frågor, inte en enda. Dagen därpå skriver vi kontrakt.

_______________________________________________________________________________________________________

_________________________________________________________________________________________________________

Vill ni veta hur det kändes? Bara för er fotograferade jag mig själv, minuter efter antagningsbeskedet.

Har du också skrivit kontrakt och debuterar med någon bok (fakta, barnbok, vuxen, ljudbok …) tveka inte, utan läs det här och ansök till oss för att ta över bloggstafettpinnen för 2023.

Var finns din marknad?

Det finns så många böcker i världen, varför skulle någon köpa just min? Jag brottas med frågan under de första minuterna på Sollidens skördemarknad i Hunnebostrand. Jag har dekorerat mitt bord efter bästa förmåga, med en stor rosa duk, ett utskrivet reportage från lokaltidningen och ett par inramade reklamblad. Det ser lite tomt ut så jag lägger även upp min mans barnbok på bordet som utfyllnad, och hittar en matchande prydnadsgroda som jag ställer bredvid.

Försöker locka besökare till bordet med små medel.

Bords-rollupen som jag har beställt har inte kommit fram i tid, så jag får klara mig utan den. Mitt emot mig står författaren Linda Fihn. Hon har en svart duk på sitt bord och en stor, lockande rollup bredvid sig.

”Den boken är bra, den har jag läst”, säger den första besökaren och jag hoppar till. Det hade jag inte väntat mig. Hur har du fått tag på den? vill jag ropa till henne. Men hon är redan borta.

Vi är tre författare på marknaden. Resten av utställarna säljer honung, buketter, slöjd, smycken, fårskinn, handgjorda ljus och mycket annat. Det doftar otroligt gott i lokalen. En kvinna stannar till vid mitt bord och köper boken. En kvinna till köper barnboken. Det står nu 1-1 till mig och min man och nu börjar jag få upp pulsen. Ska hans bok sälja bättre än min?

De tre följande besökarna heter alla Berit. Två av dem köper min bok, den tredje köper min mans. En av dem tycker boken borde heta En man till Berit istället för En man till Amanda. Hon är där med en väninna och vill gärna köpa boken, men har inte pengar just nu. Väninnan försöker betala med swish men får hjärnsläpp när det kommer till koden så det slutar med att Berit köper den åt henne och säger att väninnan kan swisha sedan. Vi tackar alla överväldigande varandra. 3-2 till mig.

Ett flertal besökare läser recensionen från Bohusläningen. Jag stör dem inte medan de läser, men så fort de tittar upp nämner jag att boken utspelar sig i Ulebergshamn. Alla som hör det lyser upp. En del köper boken, andra inte. Flera frågar mig vilken koppling jag har till Ulebergsham och jag svarar lite svävande att jag älskar stället. Sanningen är att jag har besökt orten två gånger. Men det är också sant att jag har starka känslor för det lilla kustsamhället som jag har umgåtts med så många timmar i min fantasi. Ett flertal besökare känner igen mig från uppväxttiden i Vänersborg. De köper boken av ren solidaritet. Vi vänersborgare (jag flyttade för 25 år sedan) måste ju hålla ihop.

Susann dyker upp. Hon läser inte ens baksidestexten innan hon köper boken. När hon har betalat avslöjar hon att det var hon som hittade mig på instagram och tyckte att boken skulle passa perfekt på deras marknad. Min utställargranne köper en barnbok till sitt barnbarn. Jag köper inte ett fårskinn av henne. Flera personer går förbi och spontanköper min bok. Två män som heter Leif kikar på barnboken (var och en för sig) och skrattar åt titeln Älgen Leif och Musen Lola i Trollskogen. Båda två tycker att det är synd att det är så få barn som heter Leif nu för tiden. Ingen av dem köper boken. Det gör däremot en kvinna som heter Jenny. Hon har en son med sig som hon tror kommer gilla boken. Förmodligen heter inte sonen Leif.

En annan kvinna väljer att köpa barnboken kontant. Jag vet inte vad hon heter eftersom hon inte betalar med swish. Kanske heter även hon Berit. Jag ger henne för mycket växel tillbaka och hon glömmer att ta med sig boken när hon går. Vi ordnar upp det hela och plötsligt står det 10-7 till mig och skördemarknaden är nästan slut.

Då hör jag henne. Det skrattet finns det bara en person som kan leverera. Annika, en kollega jag jobbade tillsammans med för över sex år sedan. Jag skrev reportage, hon sålde annonser. ”Jag såg på facebook att du skulle vara här!” ropar hon högt. ”Det är happy hour”, svarar jag och drar direkt av några tior på priset. Annika har den effekten på folk. Hon köper en bok och kramar om mig riktigt ordentligt. Strax efter marknaden kommer ett meddelande på facebook från en annan kollega från samma tidsperiod. Hon hade också sett att jag skulle vara på marknaden, men väl där kunde hon inte lokalisera mig. Hade jag haft en rollup stor som Linda Fihns hade hon säkert inte missat mig. Nu hade jag ju inte ens en bordsrollup till min hjälp. 11-8 slutade försäljningen på, till min fördel. Min man blev glad att hans bok hade sålt så bra utan hans medverkan. Jag är glad att jag sålde mer av min egen. Och i december är det marknad igen. Förhoppningsvis har jag då även ett datum för ljudboken som jag kan trycka upp på visitkort och dela ut. Kanske tar jag även med mig lite godis att bjuda på. Men framför allt kommer jag ta med större skyltar (ska jag våga rollup i fullängd?) så att inte Karin missar mig igen.

Har du förresten tänkt på att ordet marknad och marknadsföring hänger ihop? Jag har alltid trott att höjdpunkten på författarkarriären skulle vara att sälja böcker på bokmässan i Göteborg och blev besviken när jag fick reda på att mitt förlag inte har monter där i år. Efter skördemarknaden på Sollidens handelsträdgård gör det mig ingenting längre. Jag tror det blev gemytligare, lugnare och bättre försäljning på det här viset. Jag har på riktigt hittat min marknad. Hoppas att du, när du slutligen ska nå ut med din färdiga bok/ljudbok/ebok, hittar din!

Tio tips för att lyckas på bokmässa

Jag visste redan när reklamen för Bohusläns bokmässa kom att jag inte skulle kunna stå på den med min egen bok eftersom den ligger en hel månad för tidigt i tid.

Men eftersom jag är lite klurig övertalade jag en nära familjemedlem att sälja sin barnbok istället och då föll det ju sig helt naturligt för mig att se mässan både ur utställares och besökares perspektiv.

Så – vad kom jag fram till under mitt under-cover besök? Till att börja med ökar det chanserna att sälja något (i alla fall en barnbok) om man har en unge vid bordet. Hon hade för övrigt en alldeles förtjusande försäljningsmetod:
”Tycker du om boken?” undrar en äldre dam som fingrar på den tokiga sagan och funderar på om hon har någon i bekantskapskretsen som är i rätt ålder.
”Ja – när trollet trycker på den blå knappen får man pannkakan i huvudet!” säger barnet glatt.
”Usch då!”
Reaktionen gör oss lite ställda. Det kanske är för busig saga och vi ser framför oss en potentiell köpare som vi håller på att förlora greppet om. Men då tittar barnet upp med sina stora ögon.
”Men när man trycker på den gula knappen. Då hamnar pannkakan på tallriken. Swish!”
I det ögonblicket går försäljningen igenom. Damen lägger till och med på lite extra på priset. Så nöjd blir hon med det här svaret. Lärdom: Försäljning handlar om att göra kunden nöjd.

Mina tio i topp-tips för dig som ska på bokmässa!

• Ha realistiska mål! Överväg om det är värt det. Är mässavgiften för hög eller resvägen för lång? Tänk en extra gång innan du åker.
• Fira varje såld bok! Min stickprovsundersökning säger mig att 5-10 sålda böcker är en mycket bra dag på mässan.
• Sätt upp övriga mål! Knyta kontakter, se en ny stad, visa upp din bok etc.
• Ha kul! Se mässgrannarna som dina bästa vänner och besökarna som blivande bekanta.
• Lyssna på eventuella föredrag och föreställ dig att det en dag är du som står där på scenen.
• Locka besökarna till dig. Allt är tillåtet! Godis, choklad och lotteri är populärt. Och du kommer att märka att ett vackert/intressant omslag drar besökarna till sig likt bin söker nektar. Men se till att du får lunch i dig, annars kommer du äta upp allt själv!
• Tänk på höjden! Ha med dig något att lyfta upp böckerna på. Vanliga plastställ funkar, men såg även hyllor och pimpade notställ på mässan. Riktigt bra, framför allt om du har flera olika titlar med dig.
• Stå upp, gå omkring, mingla. Du kommer rätt långt även om du måste ha ett öga på ditt eget bord.
• Tryck upp en stor rull-up i förväg eller en lite mindre om du är blyg. Ger proffsigt intryck!
• Leta aktivt efter kommande bokmässor och loppisar i ditt område. Kanske finns det ett tema du kan haka på, även om det inte är en renodlad bokmässa.

Lycka till!

I väntan på nästa bokmässa har jag gjort ett litet arrangemang i köket. Tror familjen kommer jubla.

Lördagsenkäten: Böcker vi läste som små

Läsning är nyckeln till allt skrivande. Idag rotar vi i minnets källarförråd – kommer du ihåg den första boken du tyckte om att läsa själv som liten?

Mattias: En bok jag har ett starkt läsarminne av är Vem stal blåbärspajen?, av Crosby Bonsall, som jag ofta lånade på biblioteket. Det var en liten deckarhistoria där deckarklubben Hemliga ögat försökte att lösa mysteriet med den försvunna blåbärspajen. Det fanns fler böcker om de fyra pojkarna Slugis, Tjalle, Knubben och Smalis (PK-namn?), men det var denna jag tyckte allra bäst om! Alla fyra misstänkte varandra för att ha ätit upp pajen, vilket gjorde historien till ett litet relationsdrama (tänker jag nu så här fyrtiofem år senare) där frågan ställdes kring vem man kan lita på?

---

Gudrun: Den första ”bok” jag läste själv, var ett litet skolhäfte om Musen Bus. Sprickfärdig av stolthet bad jag min storebror att lyssna när jag högläste, som jag själv tyckte, i rekordfart. Brorsan lyssnade, tog boken och läste upp den i betydligt högre tempo.

Efter musen Bus tog jag mig ganska raskt vidare, läste massa Tintin, seriealbum med Mumin, Barbro Lindgrens dagböcker och diverse hästböcker. Och så ”Fem barn och ett sandtroll” och allt jag kom över av Edith Nesbit, här vill jag inflika att Nesbit var gammalmodig redan under min barndom. Kanske grundlades min faiblesse för torr, brittisk humor här för det kändes bra när jag snappade ironin i Nesbits prosa.

Idag har jag en god relation med min bror. Jag vill hävda att jag läser snabbast av oss två.

---

Caroline: En av de första längre böckerna jag läste var Mio min Mio av Astrid Lindgren. Jag var fem år då så jag minns inte så mycket av handlingen förutom att Riddar Kato var en läskig typ. Trots att den var obehaglig kunde jag inte låta bli att läsa ut den. Betydligt beskedligare var serien om Vitnos, det lilla gotländska russfölet av Marie Louise Rudolfsson. Jag hade alla böcker i serien prydligt uppradade i min röda bokhylla. Senare gick jag över till Walter Farleys serie om Svarta hingsten som jag blev helt uppslukad av. När filmen kom på bio 1980 var lyckan total för nioåriga Caroline.

---

Ann: Jag förmodar att något ur Bamse var min första egna läsupplevelse, eftersom jag lärde mig läsa med målet att kunna läsa just Bamse själv. Ett författarskap som gjorde stort intryck på mig under uppväxten var Lucy Maud Montgomerys. Jag älskade Anne på Grönkulla, men ännu mer älskade jag Emily-böckerna. De handlar om Emily, som blir föräldralös och drömmer om att bli publicerad författare. Det finns väldigt mycket fina scener om skrivandets våndor och jag kände nu när jag tog ner mitt vältummade exemplar ur bokhyllan att de nog förtjänar en omläsning.

Debuten som förändrade allt

Idag gästbloggar Andréas Sjölander om hur han och hans fru Emelie hamnade i bokbranschen.

Den öländska lågsäsongen kan vara ruggig. Kylslagna vindar samarbetar effektivt med dimma och mörker för att få öborna deprimerade. Gatlyktorna för en hopplös kamp mot överheten, vissa dagar når skenet inte ens ner till marken.

Det var den verklighet som Emelie vaknade upp till en kall aprilnatt. Mammaledig med två barn på en ö var någonting helt annat än det sociala liv hon länge hade levt innanför tullarna i Stockholm. Vännerna, festerna, nätverket och karriären var utbytta mot sömnbrist, blöjbyten och långa stunder av ensamhet. Och så det förhatliga ekorrhjulet, med en man som jobbade för mycket. Men den här natten kändes annorlunda.

Hon hade fått en idé. En lösning. Något som skulle förändra våra liv. Rejält.

Några veckor tidigare hade hon skrivit frågor på ett papper och fyllt i svaren själv.
Vad kan Andréas? Skribent, illustratör och marknadsförare. Älskar sport och historia.
Vad kan Emelie? Projektledare och säljare. Älskar också att skriva.
Ett familjeprojekt? Vad?

I flera års tid hade vi läst sagor för våra barn, varje kväll, sju dagar i veckan. Om kaniner, möss och björnar. Fantasivärldar och tokigheter. Kul till en början, men oj så tjatigt efter ett tag. Skämtsamt sa vi att all denna tid motsvarade en universitetsutbildning. Tankarna flög iväg. Tänk om det fanns sagor man lärde sig något av. Sagor som kombinerar fakta och humor på ett enkelt och kortfattat sätt.  Som Rödluvan – fast med riktiga personer och händelser. Då hade godnattsagan blivit både underhållning och allmänbildning – även för oss vuxna.  

Emelie la ihop ett och ett. Tänk om vi? Kan VI? Klart vi kan!

Jag tände på idén och satte omedelbart igång med mitt favoritämne – historia. Tre regenter förvandlades till sagofigurer – Gustav Vasa, drottning Kristina och Gustav III. Fakta blandades med humor och manusen testades på våra barn, då 3 och 5 år gamla. Till vår förtjusning tyckte de inte bara om böckerna – de kunde också återberätta svensk historia. Medan jag illustrerade bilderna sonderade Emelie bokbranschen. Bokförlag? Vad kan de bistå med? Tryck, utgivning, sälj, marknadsföring. Mycket av det kan vi ju själva. Starta eget bokförlag? Ja, varför inte. Det vi inte kan får vi lära oss.

Bokförlaget Boksmart bildades och den 1 november 2016 släppte vi sagorna på marknaden. Nervositeten var hög, förväntningarna låga. Så låga att vi samma kväll bokat in oss på middag med vänner – en middag som snabbt övergick till gemensamt kvällsarbete. Över 200 böcker såldes den dagen. Första upplagan tog slut på två veckor. Recensenter hyllade och försäljningen ökade. Efter två månader tog vi steget att satsa fullt ut – ett läskigt men underbart beslut. Vardagstristessen försvann, ekorrhjulet revs och Öland blev lite mindre mörkt, kallt och dimmigt. Nu startade ett nytt kapitel i våra liv.

Varför blev det så här? Hur kunde vi, två debutanter, så snabbt nå framgång i bokbranschen?  Det är förstås många faktorer som spelar in, som stark vilja och drivkraft och en mix av rätt kompetenser. Men det viktigaste av allt är utan tvekan kärleken till det vi gör. Jag älskar att skriva och illustrera, Emelie älskar berättelser och att driva projekt. Båda brinner för att stärka barn på insidan. Den bästa lön vi kan få är när barn, föräldrar eller skolpersonal skriver och tackar för bra böcker. Eller ännu bättre, när böcker vi gjort har hjälpt dem. Inga recensioner eller försäljningsrekord kan mäta sig med den känslan.

Älskar du att skriva? Skriv! Vill du ha många läsare? Välj ett ämne du brinner för, hitta din unika touch och testa på vänner som vågar tycka till. Sätt upp mål och ta hjälp av personer som har de egenskaper du själv saknar. Och tro på dig själv och dina böcker. Våga prata om dem. Du skryter inte, du informerar.

Varma hälsningar & stora lyckönskningar!

Andréas Sjölander,
författare och illustratör som tillsammans med sin fru Emelie släppt elva barnböcker – varav sju sagor om svensk historia, tre i den populära serien ”Barnen i Kramdalen” samt ”Alice och jakten på drömjobbet”. Sammanlagt har böckerna sålts i drygt 100 000 exemplar. Paret har också släppt pekböcker, målarböcker och handledningar och driver Kramdalens Läsklubb. De äger också bokförlaget Boksmart, som har kontrakt med en handfull barnboksförfattare, samt barnsmart.se, en webbshop full med böcker som stärker barn på insidan.

Facebook: @boksmart och @barnsmart.se
Instagram: @boksmart och @barnsmart.se
www.boksmart.se

Skriva skräck (?!?)

Foto: Pernilla Dahlgren

Jag är en sådan som ofta fått höra att jag har livlig fantasi. Det är antagligen en passande egenskap att ha som författare, men det har också gjort att jag är extremt bra på att skrämma upp mig själv.

Därför har jag alltid undvikit skräckfilmer och skräckböcker. Jag vet liksom att min hjärna spinner iväg alldeles för mycket. En liten småläskig detalj kan växa sig storskrämmande utan att jag ens behöver anstränga mig. Och det värsta: en riktigt läskig film eller bok etsar sig fast i mitt långtidsminne och kommer eventuellt vara det sista jag minns när jag sitter där på ålderdomshemmet.

Jag är helt okej med att gå i skräckhus och är svår att försöka skrämma i verkligheten, men om jag blir tvungen att titta på en film med mammor som blivit övertagna av demoner eller täcken som oförklarligt fladdrar eller clowner med röda ballonger … brrr. Det tar veckor att återhämta sig.

Jag har inga problem alls med att undvika all skräckig kultur, förutom ur en liten aspekt: jag skriver ganska ofta i den genren själv. Det hela är lite ironiskt. Jag borde ju verkligen hålla mig så långt borta jag bara kan, för det är så jag gör som kulturkonsument. Men som kulturproducent är jag plötsligt någon annan.

Kanske handlar det om kontroll. När jag skriver skräck vet jag hur det ska sluta, jag vet precis vad som händer och varför, och även om jag ibland får lite adrenalinpåslag och känner hur det kittlar i nacken av alla läskigheter som jag skriver fram blir det aldrig värre än så.

Så vad är problemet då? Jo, jag vill såklart vara inläst på genren jag jobbar inom. Jag vill känna till de oskrivna reglerna, vad som redan är gjort, lära mig alla tips och trix, så att jag på bästa sätt ska kunna bryta mot reglerna och skapa något nytt.

Men det går inte. Priset är för högt. Jag prioriterar mitt mentala lugn.

Och det finns faktiskt en alternativ lösning. Istället för att jag ska ha gjort min research kan ju faktiskt andra få ha koll istället. Det finns många bra grejer med testläsare, och det är en av dem.

En annan fråga man kan ställa sig (och som jag eventuellt ställer till mig själv lite för ofta) är att om jag nu är så himla lättskrämd, vem kommer jag då egentligen någonsin lyckas skrämma? Utöver mig själv, vill säga. Borde inte det jag skriver bli värsta fjant- och light-skräcken, om jag nu är så harig?

Elleeeeer … är det så att jag vet exakt vad som kan bli läskigt och hur? Att jag har stenkoll på vilka frekvenser som ger vilka effekter? Att jag kan allt om hur skräcken maximeras? Det är ju liksom kunskap jag har lagrat i långtidsminnet.

Jag hoppas såklart att det är det senare som gäller. Just nu är jag i det där lyckliga skaparruset där allt känns lätt och självklart, så för tillfället är jag nästan övertygad om att det jag skrivit hittills är en riktig nagelbitar-text. När jag väl börjar redigera kommer jag antagligen skifta i inställningen och istället bli frustrerad över vilken mesig smörja jag åstadkommit med sådan glädje.

Nåja. Den tiden, den sorgen. Just nu vill jag bara tillbaka in i mitt demoniska universum och skrämma skiten ur de stackars ungar som är huvudpersoner i min berättelse.

Att knäcka läskoden

Foto: Stefan Tell

Nästa vecka börjar mitt barns allra första skollov, och det är inte vilket lov som helst – det första lovet är läslovet. När mitt barn började skolan i augusti kunde hon med stor kämparglöd ljuda fram enstaka ord skrivna med versaler. Två månader senare läser hon.

När jag själv lärde mig att läsa var jag sju och ett halvt år och hade precis börjat skolan. Min upplevelse är att jag lärde mig att läsa väldigt snabbt, från att knappt ha ljudat fram ett enda ord till att i nästa stund kunna läsa i princip allt. Jag hade inte betat mig igenom en uppsjö av bokstavsappar, korsord och pysselböcker. Men alltid fått berättelser lästa för mig och alltid intresserat mig för böcker.

När jag knäckte läskoden var det som att den skrivna världen drabbade mig på ett sätt som jag hade svårt att värja mig inför. Jag minns hur jobbigt jag tyckte det var att helt plötsligt inte kunna titta på text utan att vara tvungen att läsa och förstå det som stod där.

Nu återupplever jag hur det är när det inte går att värja sig för sin läskunnighet. Mitt barn läser allt som kommer i hennes väg: namn på dörrarna i trapphuset, vägskyltar, rubrikerna i dagstidningen, titlar på böckerna i bokhyllan, reklamblad och så vidare. Plötsligt tar hon del av information som tidigare bara varit för de som är vuxna i vår familj. Det leder såklart till massor med funderingar och frågor precis som när jag lärde mig läsa, men jag var så mycket äldre.

Läskunnighet och läsförståelse är en av vår tids viktigaste demokratifrågor. Det skiljer enormt i ordförråd mellan barn som fått böcker lästa för sig eller läst själva, och barn som inte har det. Och det är en ynnest att få vara med när läskoden knäcks och dörren till läsningens värld öppnas. Det finns så många böcker som jag längtar efter att stoppa i händerna på mitt barn. Att vi snart kommer att ha massor med litterära världar att återupptäcka och dela.

Även om jag jobbar på som vanligt när det är läslov ska jag försöka läsa lite extra veckan som kommer, just nu läser jag Ett eget lag av Malin Eriksson och ska sedan ta mig an höstens stora förväntansbok Kärlekens antarktis av Sara Stridsberg. Vad läser du?

Att börja om

Under tiden som jag har arbetat med Vänd rätt upp har jag inte haft några andra skrivprojekt parallellt. Idéer har jag alltid men det här senaste året har jag varken haft tid eller ork att tänka vidare på dem. Redigeringen av Vänd rätt upp, jobb och föräldraskap har tagit alla min tid och energi. Men nu lever den sitt eget liv hos läsarna och det är sommarlovsdagar på stranden för mig. Barnet och kusinerna klarar sig tidvis själva och solen, vindarna och vågorna ger tankarna nya banor att gå. Det är sådär med kreativitet och skapande att det funkar bäst när vardagen inte är för styrd – i alla fall för mig. Men det tar också emot att börja om. Vänd rätt upp är ju jag proffs på, jag vet allt om den. Jag vet exakt hur Ylva reagerar i olika situationer, vad hon blir glad, upprörd, rädd eller attraherad av. Jag har känt henne i fem år och precis som med riktig vänskap tar det tid innan vissa egenskaper visar sig.

Nu försöker jag lära känna Linn, hon är tolv, snart tretton år och ska precis börja i sjuan. På ridskolan finns sköthästen Ettan – som på alla sätt och vis är hennes nummer ett i livet. Han är en femårig korsningsponny och eftersom han är så ung har Linn fått extra ansvar för honom i stallet. Men det är fortfarande skrämmande mycket som jag inte vet om Linn och Ettan, jag måste utmana mig själv och ställa frågor om vad 13-åriga tjejer av idag tänker och intresserar sig för – förutom hästar såklart.

Gör min research på stranden.

Förut när jag har påbörjat nya projekt har jag helt enkelt bara börjat skriva och så har de flesta frågetecknen fått räta ut sig längs vägen. Jag brukar ha ett anteckningsblock där jag samlar allt jag vet om mina karaktärer, gärna med bilder och onödiga detaljer (här har jag visat bilder ur min tidigare anteckningsbok). Men den här gången gör jag annorlunda. I ett försök till ett mer strukturerat arbete och förhoppning om att det inte ska ta fem år att skriva nästa bok går jag nu igenom karaktär för karaktär, frågeställning för frågeställning. Vad behöver jag utsätta Linn för? Vad är hennes svårighet? Vad behöver hon övervinna? Helt enkelt: vad är drivkraften och intrigen i den här berättelsen?

Under tiden som jag gör detta får jag uppslag till scener som ska utspela sig, men jag skriver inte på dem än. Jag är fortfarande total nybörjare på det här manuset och behöver träna lite mer på Linn och hennes verklighet innan jag börjar skriva. Först när jag inte längre kan hålla mig borta från datorn ska jag börja – än så länge är jag kvar in anteckningsboksstadiet.

Hästboken som feministisk strategi

Foto: Stefan Tell

Under Littfest i Umeå i mars höll bloggen Bara Hästböcker ett samtal om Hästboken som feministisk strategi. Med på samtalet var Katja Timgren och Malin Eriksson, båda hästboksförfattare.

De ställde frågan till varandra om hur deras hästböcker och författarskap är feministiska. I samtalet pratar både Katja och Malin om stallet som ett matriarkat, alltså en plats där kvinnan har makten. Men det betyder inte att det endast existerar kvinnor i stallet. Katja pratar om stallet som en värld av tjejer och kvinnors relationer till varandra, där männen oftast inte står i centrum. Det är en plats där det råder andra normer och tjejer till exempel måste vara starka. Framförallt så har de sitt fokus på hästtjejen, de vill vara lojal mot henne och ta hennes frågor på allvar.

Jag ska försöka svara på samma fråga som Katja och Malin ställde till varandra utifrån mitt eget skrivande:

Det som intresserar mig mest med stallet är precis som Katja och Malin redan sagt relationerna, både de mellan människa och häst och de mellan människor. Hästtjejen ligger även mig varmt om hjärtat och jag har tidigare skrivit om henne här på bloggen. Att skildra ett intresse som utövas av tjejer i så stor majoritet är i sig feministiskt eftersom det innebär ett synliggörande av tjejers intressen. I stallet finns det ofta både uttalade och outtalade hierarkier och statusmarkörer och precis som Malin är inne på i samtalet är stallet ingen oproblematisk plats. De strukturer som ligger bakom detta har jag velat utforska, även om jag inte hade en formulerad feministisk problemställning när jag påbörjade skrivandet.

Vänd rätt upp utspelar sig i ett litet stall med få karaktärer och tydliga arbetsuppgifter och ansvarsområden. En av karaktärerna är dressyrryttaren Fredrik. Han är en typisk man i ett kvinnodominerat område och han blir hyllad för allt han gör, ett fenomen som jag har varit väldigt intresserad av att utforska. På ett sätt blir stallet i Vänd rätt upp inte ett matriarkat då den manliga karaktären till en början formar de övriga karaktärerna efter sig själv. Men berättelsen och miljön rör sig fortfarande i en matriarkal struktur där hela världen formas av kvinnor, även om ryttareliten fortfarande är orimligt mansdominerad. Det är först när huvudkaraktärerna i boken börjar ifrågasätta Fredriks roll som eftertraktad man och slutar att anpassa sig efter honom som deras egna relationer hamnar i fokus. För mig har det varit väldigt viktigt att låta karaktärerna genomgå den utvecklingen.

I Vänd rätt upp har jag också ställt mig frågor om kvinnlig vänskap i sena tonåren. Oftast skildras den vänskapen som nära och förtrolig, att ha en bästa vän i den åldern är att ha någon att dela allt med urskiljningslöst. Den vänskapen ses oftast som den mest åtråvärda och mest värdefulla. Huvudkaraktären i Vänd rätt upp, Ylva, och hennes kompisgäng från skolan har helt olika behov av deras vänskap. Ylva vänder sig istället till hästarna för närhet, förtrolighet och stöd. Det har också varit viktigt för mig att skildra tjejers sexualitet utan pekpinnar och skambeläggande.

Katja och Malin samtalar också om vad tjejer egentligen gör i stallet och vad utomstående och medier tror eller framställer att tjejer gör i stallet. Dessa bilder visar sällan samma sak och därför tycker jag att det är så viktigt att vi både skildrar stallet och pratar om hästböcker på ett mer nyanserat sätt. Där fyller Bara hästböcker en jätteviktig roll för hästboken, har ni inte tittat in hos dem än, gör det nu!

Samtalet mellan Katja och Malin kan ni titta på i sin helhet på Bara hästböcker.

Bara Hästböcker som består av Anna Nygren, Katja Timgren och Malin Eriksson har tidigare gästbloggat här på Debutantbloggen.

Star Stable – fiktion när den är som bäst

Foto: Stefan Tell

Här hemma har vi nyligen stiftat bekantskap med Star Stable Online, ett äventyrsspel med hästtema. Jag och barnet har varsin användare, men ärligt talat så är det mest jag som spelar. Som trogen ridskoleelev hade jag hört tjejerna i stallet prata om spelet och visste att de till och med gjorde studiebesök till Star Stables kontor här i Stockholm. För det är ett svenskt spel, med 13 miljoner användare i nära 200 länder.

Men det var först när min gamla ridkompis och författarkollega Helena Dahlgren fick uppdraget att skriva boken om Ödesryttarna i Jorvik som jag kom mig för att testa spelet själv. Första delen i Ödesryttarna: Jorvik kallar (Bonnier Carlsen) baseras på PC-spelet Starshine Legacy som släpptes 2005. För att reda ut vad som baseras på vad och hur kronologin ser ut var jag tvungen att vända mig till Helena själv. Hon säger: ”Man kan säga att boken är en prequel till onlinespelet som utspelar sig två-tre år tidigare. Den handlar om hur de fyra Ödesryttarna Lisa, Linda, Alex och Anne träffades. De är centralgestalter i mytologin som Star Stable Online och hela dess universum bygger på.”

I Star Stable Online finns de fyra ödesryttarna med som karaktärer, men deras roll är inte alls lika framträdande som i de första spelen. I onlinespelet är det en kombination av äventyrliga uppdrag som ska genomföras och klassiska hästtävlingar där det gäller att rida smart och snabbt i mestadels hoppning och terrängritt men även vissa grenar inom westernridning förekommer. Dessutom kan du äga, sköta och träna dina hästar. I spelet finns mängder av olika raser i färgvariationer, alla med olika egenskaper och fördelar.

För att läsa in sig på Star Stable-världen, ortsnamn, unika hästraser, infrastruktur och kultur har Helena precis som jag spelat onlinespelet tillsammans med sina barn. Men hon har också haft stor hjälp av Star Stables game director Marcus Thorell Björkäng. ”Att skriva utifrån redan etablerade världar är faktiskt inget nytt för mig, tvärtom är det vad jag alltid – i varierande mån – ägnat mitt skrivande åt. Jag älskar att försvinna in i fiktiva världar, leka med olika lager av fiktion, och min debutroman Orkidépojken som utkom förra året är gravt inspirerad av Twin Peaks universum.”

Helena berättar att bokserien är till för att ge spelarna en fördjupad bild av grundberättelsen i spelen men att läsare som aldrig spelat också ska känna sig lockade. ”Det som jag tycker är så coolt och unikt med Star Stables värld är att den kombinerar häst- och stallmiljö och rätt klassiska hästäventyr med ett större, otroligt ambitiöst världsbygge. Världen har mycket gemensamt med fantasy och mytologiska universum som t ex H.P. Lovecrafts Cthulhumythos. För mig som är uppvuxen med hästar, men också är en riktig skräck- och fantastiknörd, är det verkligen en match made in heaven!”

Foto: Stefan Tell

Det roligaste med skrivprocessen har varit att lära känna huvudpersonerna, berättar Helena. ”De är som mina småsystrar nu, jag är oerhört fäst vid dem alla och kan relatera till olika delar av deras personligheter.” Men det har varit blandade känslor under arbetets gång. ”Min grundinställning är alltid att alla kommer att hata det jag gör, alternativt att bara en liten grupp fellow nördar kommer gilla och fatta. Det emoperspektivet funkar ju inte riktigt när man skriver en barnbok för en jättestor potentiell målgrupp, så jag har fått jobba lite med mig själv under resans gång. Nu när boken snart släpps är det supernervöst. Tänk om alla lojala spelare tycker att jag pajat allt. Men jag försöker välja glädjen och som gammal hästtjej har det också varit fantastiskt kul att plocka fram min kärlek till hästar och ridning. Jag är jättepepp på att börja rida igen nu!”

Jorvik kallar är en av de böcker som jag ser fram emot mest den här våren. Som tur är kan jag sysselsätta mig med onlinespelet i väntan på att få läsa boken som kommer ut i mitten på maj. Det som tilltalar mig mest med spelet är ridkänslan. Jag har precis köpt en ny häst, ett grått Connemarasto som heter Sienna Effect. Jag föll direkt för hennes känslighet och lyhördhet och att hon hoppar allt jag styr mot. Och att jag gång på gång glömmer bort att hon inte finns på riktigt = fiktion när den är som bäst.

Helena Dahlgren har tidigare gästat Debutantbloggen, läs hennes inlägg här.

 

Jag gråter aldrig så mycket som när jag läser om Sigge

Foto: Stefan Tell

Det finns få litterära karaktärer som har betytt så mycket för mig som Sigge, den lilla vita shetlandsponnyn som bor med sina ponnykompisar på Brobygården. Den första Sigge-boken Alla älskar Sigge, av Lin Hallberg kom ut 2004. Min bekantskap med Sigge har alltså skett i vuxen ålder. Sedan 2004 har det kommit ut ytterligare 20 böcker om Sigge, både i den ursprungliga kapitelboksversionen och i den mer lättlästa formen med stora färgbilder. Målgruppen för böckerna om Sigge är barn mellan 6 och 9 år, det har inte hindrat den lilla hästen från att galoppera rakt in i mitt hjärta.

Böckerna är egentligen inte ens speciellt sorgliga, det är vardagliga skildringar av det tjejerna och killarna upplever i stallet tillsammans med sina hästar. Ändå gråter jag varje gång jag läser dem. Bilderböckerna har jag läst högt för mitt barn så många gånger nu att jag har slutat att gråta varje gång, trots att det är svårt. Men kapitelböckerna klarar jag ännu inte av att läsa högt. Det är något med hur Lin Hallberg trampar rakt in i det där som berör. Med ens är jag tio år igen och världen kretsar kring hästar och allt som händer runtomkring dem är på blodigt allvar, på liv och död och utan återvändo. Jag minns exakt hur det var att rida på ridskola och vara så många fler barn än vad det fanns hästar, hur svårt det var att dela. Utan att väja för svåra frågor som ansvar och vänskap, om förväntningar och otillräcklighet guidas läsaren igenom hela känsloregistret.

Illustration ur Sigges kompisbok av Margareta Nordqvist.

 

Under de år som jag jobbade i bokhandel har jag mött så många barn som lärt sig att läsa tillsammans med Sigge och som delat dessa läsupplevelser tillsammans med mig. Jag har fått många konstiga blickar från föräldrar när jag i detalj har pratat om Sigge-böckerna tillsammans med deras barn. Att kunna mötas så, över åldersgränser är bland det bästa läsningen ger oss. I det mötet identifierar både jag och barnet oss med Elina i böckerna.

I den senaste boken Full galopp Sigge får vi följa med Elina, kompisarna och hästarna när de provar på shettisgalopp. Det är tävling och fart och det öppnar upp till möjligheter som först inte verkar inkludera alla. Bland skötarna på Brobygården finns det ett stort mått av rättvisa, men alla barn har inte samma drömmar. Och ibland måste man kunna stå tillbaka för att en kompis ska få uppleva något stort.

Illustration ur Full galopp Sigge av Margareta Nordqvist.

I böckerna om Sigge finns det också ansvarstagande och närvarande vuxna, både i stallet och hemma hos Elina, något som är väldigt ovanligt i hästboken. I både den traditionella hästboken och dagens hästbok lämnas barnen ofta anmärkningsvärt mycket själva med ansvar för både sig själv och hästen. Om det är något som är extra viktigt för mig när jag läser hästlitteratur så är det just trovärdigheten. Att Lin Hallberg själv har drivit ridskola och att Sigge faktiskt har funnits på riktigt genomsyrar hela serien.

Det är exakt två år sedan som verklighetens Sigge dog, 28 år gammal. Självklart grät jag då också. Hästar lever inte för evigt, det är om möjligt den enda nackdelen med dem. Tack Sigge för alla tårar du fångat och för alla barn som du har lärt läsa. Och tack Lin som fortsätter att berätta.

Vitnos – mitt första möte med hästlitteraturen

Foto: Stefan Tell

Mitt första möte med hästlitteraturen var på dagis (det här var på 80-talet, då hette förskolorna fortfarande dagis) när jag var kanske fem eller sex år. En av pedagogerna läste Vitnos det lilla russet av Marie Louise Rudolfsson på vilan och jag var genast fast. Jag kunde inte släppa berättelsen om det lilla russfölet som föddes på Lojsta hed på Gotland.

Min mamma tog genast med mig till biblioteket där hon frågade efter böcker om en Vitnos. Bibliotekarien hade ingen aning om vad det var för Vitnos vi pratade om, och med risk för att låta lastgammal så började hon bläddra i ett litet arkiv med kort. Men det fanns ingen Vitnos i hennes kartotek. Det närmaste hon kom var boken Den vita stenen (skrivan av Gunnel Linde), men det var ju inte alls den boken jag letade efter. Bibliotekarien till och med ifrågasatte att boken verkligen fanns när hon inte hittade den bland sina kort. Men jag var övertygad och till slut så hittade vi Vitnos i bokhandeln.

Jag läser om de böcker om Vitnos och hans kompis Vips som jag har hemma i bokhyllan 14 stycken av totalt 19 böcker. Jag försöker läsa dem högt för min femåring, men hon vill inte riktigt höra på trots att hon i de flesta fall älskar att lyssna till kapitelböcker.

Illustrationer från Vitnos och Vips och Vitnos lär sig hoppa av Margareta Nordqvist.

Böckerna om Vitnos är berättade av Vitnos själv i första person. När jag var barn älskade jag den direkta närheten som kom med berättarperspektivet. Jag tyckte att Vitnos var en av mina bästisar, eller i alla fall mitt eget russföl och att jag skulle ha förstått honom mycket bättre än människorna i serien.

Som barn uppskattade jag också Vitnos relation till de andra djuren i skogen där Agaton Älg är kung och bestämmer. Skogen och naturen har en stor del i berättelsen och det var något magiskt över det i min läsupplevelse som barn. Skogen på Lojsta hed på Gotland är fortfarande en av de mest magiska platser jag vet. Att gå runt på de mjuka stigarna, bland tallarna och murgrönan en tidig sommarmorgon och lyssna till russens frustanden är en av mina bästa upplevelser om året. Det är inte stor skillnad på beskrivningarna av de två skogarna som Vitnos bor i, först i Lojstaskogen på Gotland och sedan som ridhäst i Skåne. Men skogen spelar en viktig del av berättelsen på båda platserna. Jag älskade att läsa om rådjursflickan, den lilla skogsmusen, ekorrarna, grävlingarna, rävarna och alla djuren på gården. Genom Vitnos kunde jag förstå naturen.

Nu vet jag att Vitnos blev så mycket mer för mig än en av mina största läsupplevelser som barn, Vitnos ledde mig in i hästboksvärlden, en värld som jag har tillhört sedan dess.

Gästbloggare: Sanna Juhlin

 

Foto: Jannice Thelander

Jag debuterade som författare för en hel del år sedan. Det blev inte riktigt den start som jag tänkt mig. Jag lärde mig ganska snabbt att en utgiven bok är inte lika med såld bok. Och bara för att man är författare med utgiven bok så betyder det inte att böckerna hamnar i den fysiska bokhandeln, inte ens på bibliotek och journalister kommer inte stå i kö precis för att vilja intervjua dig om underverket.

Den lärdomen sved men den fick inte mig att sluta drömma stort. Jag har mycket att tacka min naiva inställning om just min egen lyckans väg i livet. Jag har velat bli författare enda sedan jag var barn så naturligtvis skulle det gå bra för just mig, tänkte jag. När andra sa att det var lika svårt att bli utgiven som att hitta en nål i en höstack så sporrade det mig bara mera. Jag tror faktiskt att slitet, kampen kring att bli författare och att bli utgiven har varit en lika stor adrenalinkick för mig som skrivandet är. Jag blir hög på processen och den ständiga kampen för att lyckas.

Under många år blev jag utgiven på flera olika små bokförlag. Jag hade satsat på barnböcker, jag läste litteraturvetenskap på universitet och kände att det passade mig. Jag skrev för mina barn som var små då men främst för min egen skull. Att det fanns läsare existerade inte i min värld först men ju mer omtyckta mina böcker blev ju mer varse blev jag om det. Det är en fantastisk känsla att ha läsare som tycker om ens böcker.  Idag reser jag också runt på skolor och gör författarbesök.

Det är kommit att bli ett 20-tal barnböcker under 10 års tid för mig och naturligtvis blir jag inte utgiven i kronologisk ordning. Jag har kanske skrivit 40 böcker så jag blir också refuserad då och då. Jag arbetar med både små och mellanstora bokförlag. Jag har gjort barnböcker med många fantastiskt duktiga illustratörer. Jag har lärt mig massor genom åren men lär hela tiden. Det handlar inte om att skriva perfekt. Jag tror att om du ska kunna bli en duktig barnboksförfattare så måste du kunna föreställa dig att vara barn. Fokusera på karaktärer och historier istället för att krångla till det genom att tänka för mycket på genusperspektiv och hur du skriver följebrev till bokförlag.  Framförallt – ha roligt när du skriver.

Just nu är mina populäraste böcker min deckarserie om Hemliga trean. Fjärde boken i serien släpps i mars och heter Hemliga trean och Lägermysteriet. Det är Johanna Kristiansson som illustrerar och Ordalaget som ger ut dem. Tänk att jag för några år sedan tänkte att genren deckare måste vara svårast att skriva och något jag aldrig skulle försöka mig på. Jag tyckte även mellanåldern, 6-9 år, var svårast och idag är det min favoritålder att skriva för. Det är härligt att våga utmana sig själv hela tiden och utvecklas som författare. Jag vågar också släppa gränser alltmer och ge mig ut i fantasin när jag skapar.

Jag förstår att det är lätt att tappa sugen och sitt självförtroende när man blir refuserad. Många drömmer om att bli författare, och anser att de skrivit bra manus men blir ändå inte utgivna. Vad gör jag för fel? Varför blir inte jag utgiven när han eller hon blir det?

Använd din besvikelse som en kraft istället för att ge upp. Gör om. Finn en annan väg och kämpa på om du verkligen vill förverkliga din dröm. Bli medveten om vad du vill skriva om, vilken slags författare du vill vara. Läs mycket böcker. Lär dig av andra framgångsrika människor. Våga ta för dig. Ibland måste man vara lite fräck och envis inom den här branschen. Sedan måste man också vara beredd på besvikelser. Klarar man inte motgångar och ger upp av det så kanske författarskapet inte är något för dig. Jag hamnar ofta i svackor, och sörja måste man få göra, men jag ger aldrig, aldrig upp. Det här är mitt kall i livet och något jag känner stark passion inför.

Jag lever min dröm men den är inte alltid omgiven av fluffiga rosa moln. Det vet nog alla som skriver. Men man lever för de små och stora stunderna av total lycka. När det händer. Då är det värt allt slit.

Sanna Juhlin, barnboksförfattare

Finns på Instagram: sannajuhlins

Kampen för lästid

Foto: Stefan Tell

För mig har läsning alltid varit en del av min vardag. När jag gick i låg- och mellanstadiet läste jag jämt. Den ålder som bokbranschen idag kallar för ”slukaråldern”. Mitt första val var alltid hästböckerna, ett påsklov läste jag hela Britta och Silver – serien på 14 böcker, och jag prenumererade länge på Pollux hästböcker. Men jag älskade även Maria Gripes alla böcker. Det enda som på riktigt kunde konkurrera om min uppmärksamhet förutom böcker, var de riktiga hästarna på ridskolan.

Idag bekymrar sig vuxenvärlden för barns svikande läsintresse. Läsförståelsen går ner och det pratas mycket om konkurrens från andra medier och spelvärldar. Det är inte ovanligt att föräldrar råds att ”betala” sina barn för läsning. Ibland heter valutan skärmtid, i andra fall glass eller rent av pengar. Det existerade inte för mig. Tvärtom fick jag som barn ofta kämpa för att få den lästid jag önskade.

Jag har alltid varit både extrovert och introvert. Som barn hade jag alltid ett fungerande socialt liv, jag hade kompisar som jag lekte med – lekar som på ett eller annat sätt kretsade kring hästar, eller så var vi i stallet tillsammans. Men mitt behov av ensamhet och egentid har också varit stor. På fritids efter skolan i andra, tredje och fjärde klass ville jag gärna sitta uppkrupen i soffan med en bok. Ensam. Genast började vuxenvärlden att oroa sig. Fritidspedagogerna ville prata, undrade om jag inte fick vara med de andra barnen. Jag sa som det var, att jag gärna ville läsa. Men det räckte inte. Mina föräldrar kallades in, bekymrade samtal om hur jag skulle bli mer delaktig i gruppen. Jag fortsatte säga att jag verkligen ville läsa. Kompisarna hade jag ju umgåtts med hela dagen i skolan.

Jag förhandlade till mig lästid. Som barn var jag ganska morgonpigg och vaknade ofta mellan sju och halv åtta, det betydde lästid i sängen innan föräldrarna också vaknade. Eftersom mina föräldrar gärna läste morgontidningen vid frukostbordet blev det snabbt tillåtet att även läsa böcker vid frukosten. Men vid lunch och middag rådde läsförbud. Genom alla bilresor vi gjorde med familjen som barn läste jag. När vi hade bilsemestrar om somrarna lade jag pliktskyldigt ner boken när mamma eller pappa sa att nu var det någon fin utsikt att titta på. Jag tittade och fortsatte läsa. Jag kan än idag komma ihåg vilka böcker jag läste under vilka resor.

När jag var lite äldre, i de tidiga tonåren, hade jag börjat skriva mer. I fantasin drev jag en ridskola och skrev om detta med blyertspenna i linjerade kollegieblock. De blev bara fler och fler. Det var inte enbart skönlitterär text utan arbetsschema över hur många timmar respektive häst hade jobbat, hagvistelser, foderstater och karaktärsbeskrivningar av de olika eleverna och hur långt de kommit i sin ridutbildning. När jag under ett sommarlov tillbringade all ledig tid bland mina papper och ord pratade min mamma med mig om att det inte enbart gick att leva i en fantasivärld.

Att vuxenvärlden ingriper i detta handlar om välvilja, det förstår jag mycket väl. Men jag har idag svårt att se att böckernas värld och ensamhet kan verka så hotfullt för ett socialt fungerande barn. Tvärtom tror jag att böckernas värld och mina egna fantasivärldar har räddat mig många gånger under uppväxten. Men det förvånar mig fortfarande hur mycket jag har fått kämpa för att få läsa ohämmat.