Den

Under julveckan skriver vi på Debutantbloggen varsin novell med samma start- och slutmening. ”Det här blev inte riktigt som jag tänkt mig” och ”Kanske var det inte ens meningen att den skulle finnas”.

Det här blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Utanför köksfönstret öste regnet ner, precis som det gjort i en vecka. Det var två dagar kvar till julafton och ännu syntes inte den minsta skymt av snö. Jag hade frågat pappa varje dag om inte snön skulle komma snart. Han svarade oftast inte utan satt bara i fåtöljen i vardagsrummet och rökte mammas cigaretter. Röken spred sig överallt. In i köket, in i mitt rum. Jag borde kanske tyckt att det var äckligt. I vanliga fall hatade jag lukten. Nu påminde den mig om mamma. Det kändes som att hon fortfarande fanns kvar.

Det ringde på dörren. Jag hoppade över klädhögarna i hallen och kanade förbi vardagsrummet. Pappa hade inte rört sig ur fåtöljen. Det spelade inte så stor roll. Det fanns ändå bara en person som ringde på hos oss.

Utanför stod Ivo. Hon hade regnkläderna på sig, de gröna som var trasiga i sömmarna och släppte in vatten. Det svarta håret låg klistrat mot huvudet. Jag öppnade munnen för att fråga om hon ville komma in, när hon sträckte sig fram och tog min hand. Hennes fingrar var kalla och blöta och lindade sig hårt om mina.

”Du måste komma. Jag har hittat något.”

Då såg jag entusiasmen som lyste ur hennes ögon. Jag hade sett den förut, när vi hittat en oväntad skatt vid vägkanten på väg hem från skolan, eller när hennes pappa hade med sig en överraskning från jobbet. Jag drog på mig den stora täckjackan och andades för en sekund in doften. Doften av mamma fanns där någonstans. Begravd under rök och minnen.

”Jag går ut en stund”, ropade jag in i lägenheten. Pappa svarade inte.

Vi gick förbi lekplatsen. Förbi de rostiga gungorna och sandlådan vi blivit för stora för. Ivo småsprang två steg framför mig. Jag hade svårt att hänga med.

”Vart ska vi?” frågade jag till slut, mest för att få henne att stanna upp. Jag trampade i en vattenpöl. Vattnet sipprade in genom de små hålen i stövlarna, där silvertejpen hade släppt.

”Till Skogen.”

Utan att tveka vek Ivo av mot den stora eken. Grenarna var nakna och kala. Löven låg i en grötig massa på marken nedanför. Hon gick fram till den förvridna stammen och satte sig ner på huk. Regnet strilade fortfarande ner över hennes rygg, men hon verkade inte märka det.

”Kom och titta”, sa hon.

Jag gick långsamt närmare. En underlig känsla av skräck kom över mig och för ett ögonblick trodde jag att jag skulle få se någonting dött. Någonting som lyckats släpa sig till vårt område innan det till slut gav upp kampen och dog. Jag ville inte se det. Döden hade varit alltför närvarande i mitt liv. Ibland kändes det som om den var allt jag var. Jag stannade, gjorde mig beredd att fly därifrån.

Då flyttade Ivo på sig, och jag såg.

Ekens stam var ihålig. När vi var mindre hade jag och Ivo krupit in där och låtsats att det var en portal till en annan värld. Ivo pratade fortfarande om det. Som om hon trodde det var på riktigt. Jag hade mest tyckt om att stå där, med hennes kropp så nära min. Fylld av känslan av värme och trygghet.

Nu låg det någonting i hålet. Skräp kanske. Folk slängde allt möjligt i Skogen. Gamla blöjor och läskburkar. Jag gick lite närmare. Det såg ut som en vanlig, vit plastpåse.

”Vad är det för …?”

Påsen rörde på sig. Den vita ytan började skimra.

”Ser du?” viskade Ivo.

Och det gjorde jag. Jag såg hur formen verkade upplösas och bli något nytt. En smäcker lång hals. Vingar som sträcktes ut så långt att de nuddade ekens inre. Den lyfte sitt huvud och tittade på oss.

”Det ser ut som …”

”En svan”, svarade Ivo.

Det var inte alls vad jag tänkt säga. Jag hade svårt att beskriva vad varelsen egentligen såg ut som. I ena stunden tyckte jag att den såg ut som en katt, med långsmalt ansikte och morrhår. I nästa ögonblick såg den ut som en duva, med näbb och nyfikna ögon som plirade mot oss.

”Jag visste att portalen fungerade”, viskade Ivo. ”Den har kommit hit från en annan värld.”

Hon vände sig mot mig.

”Jag kallar varelsen för Den. Jag tror att den vill heta det.”

Varelsen la huvudet på sned, som om den lyssnade på oss. Ett klickande, kurrande läte undslapp den.

”Vad tror du att Den vill?” frågade jag.

”Jag tror att Den är hungrig.”

Ur innerfickan fiskade Ivo fram en smörgås inslagen i plast. Försiktigt vecklade hon ut den.

”Vill du ha mat?” frågade hon och höll fram mackan mot hålet.

Varelsen sniffade några gånger i luften. Ögonen hade blivit stora. De nästan flöt runt i ansiktet som nu helt verkade sakna drag. Till slut sträckte den på den långa halsen och tog försiktigt smörgåsen ur Ivos hand. I en tugga svalde den mackan och tittade bedjande på oss.

”Vill du ha mer?”

Den utstötte det där kurrande lätet igen. Fortfarande ändrade den form, men den verkade på något sätt ha blivit fastare. Ivo torkade av brödsmulorna från handflatorna. Varelsen såg längtansfullt på dem när de regnade ner på den våta marken.

”Vi måste hitta något mer åt Den att äta. Jag tror att Den kommer kunna prata med oss då. Och berätta vart Den kommer ifrån.”

Jag tittade på varelsen. På den vitskimrande pälsen. Eller om det var fjäll. Bara tanken på att den kom från en annan värld, från någonstans som låg bortom vår fattningsförmåga, fick det att pirra inom mig.

”Jag har en idé”, sa jag och backade ut mot vägen. Motvilligt följde Ivo med. Hela vägen tillbaka sneglade hon över axeln. Jag förstod. Jag kände det också. Ett underligt drag som lockade oss tillbaka mot trädet. Varelsen ville ha oss där. Den kände sig tryggare då. Men det fanns något vi var tvungna att ordna först.

Pappa hade fortfarande inte rört sig ur fåtöljen. Han hade en ny cigarett i handen. Eller kanske var det den gamla. Han rökte dem aldrig, utan satt bara där och lät dem brinna upp samtidigt som han stirrade in i den avstängda teven. Vi passerade vardagsrummet och gick vidare in i köket. Kylskåpet var nästan tomt. Bara några ägg och en liter mjölk. Men det gjorde ingenting. Det räckte. Jag vispade ihop mjölk och mjöl. Ivo knäckte i äggen, ett efter ett.

Jag satte stekpannan på spisen. Så fort den blivit varm hällde Ivo i smeten. Vi tittade på i tystnad medan ytan bubblade upp och stelnade. Med stekspaden vände jag pannkakan och gräddade den på andra sidan också.

”Vad tror du Den vill ha på?” frågade jag. Ivo tittade in i skåpet.

”Socker och kanel”, sa hon till slut beslutsamt. Noggrant hällde hon socker på pannkakorna och rullade ihop dem. Vi la dem i en gammal glassbytta. Insidan immade igen när vi satte på locket.

Varelsen väntade på oss. Den verkade ha vuxit. Nu stack huvudet upp genom hålet, på en lång hals. Den påminde nästan om en struts. Varelsen kvittrade till när den såg oss komma närmare.

Vi tog fram pannkakorna. Varelsen slukade dem en efter en. Efter varje pannkaka gjorde den det där underligt nöjda kuttrande ljudet igen. När pannkakorna var slut la den sig ner inne i hålet. Den suckade djupt och skimret spred sig som vågor över kroppen.

”Den måste känna sig ensam här”, sa jag. Kanske hade den kommit från en värld där alla var som den. Nu var den ensam i sitt slag. Jag sträckte fram handen och smekte den långa halsen. Pälsen, nu visste jag att det definitivt måste vara päls, var mjuk och kall under mina fingrar.

”Undrar vad Den gör här”, sa Ivo och började klappa hon med. Hennes fingrar rörde sig lugnt och rytmiskt.

”Den kanske är här för oss”, sa jag. ”Kanske var det meningen att just du och jag skulle hitta den.”

Ivo nickade långsamt. Med fingret smekte hon längs varelsens smala rygg.

 

Julafton kom. Jag tittade på julkalenderns sista avsnitt. Morgonen var grå och trist. Ljusen brann i alla fönster. Det var bara hos oss det var mörkt.

Jag satt fortfarande i pyjamas när det knackade på dörren. Utanför stod Ivo. Hon hade handen bakom ryggen.

”Här.” Hon sträckte fram ett slarvigt inslaget paket. Jag började peta på tejpbitarna. Hon knuffade till mig så att jag nästan föll omkull.

”Öppna det inte nu, gör det sen, annars blir det bara pinsamt. Kom, så går vi ut.”

Jag drog på täckjackan och ett par raggsockar. Ivo hade redan hunnit ut på vägen och jag fick springa för att komma ikapp. Andedräkten bolmade framför min mun.

Andedräkten … Jag stirrade på det vita molnet som sakta upplöstes framför mig. Och jag blev medveten om att jag frös.

Jag lyfte ansiktet mot himlen. Det gråa hade ljusnat, så mycket att jag fick kisa mot himlen. En ensam snöflinga singlade ner och la sig tillrätta på mina läppar. Men den smälte inte. Ännu en landade på min näsa. Snart var mitt ansikte täckt av dem. Stora, mjuka flingor föll allt snabbare. Tyst, som om de inte ville störa den sovande världen.

”Det snöar!”

Ivo tog tag i min hand och snurrade runt mig i en vild dans. Snöflingorna måste misstagit henne för marken. Mjukt la de sig tillrätta på hennes axlar och hår. Gjorde allting vitt och underbart. Plötsligt släppte hennes händer mina.

”Vi måste visa det för Den. Den har nog aldrig sett snö förut!”

Utan att vänta på svar vände hon om och sprang mot Skogen. Jag följde efter. Ett centimetertjockt lager med snö täckte redan trottoaren. Det såg inte lika grått ut då. Inte lika hopplöst.

Snön dämpade ljudet av mina steg. Som en hemlig matta. Fotspåren stannade kvar. Beständiga. Ett tecken på att vi varit där tillsammans.

När vi kom fram till den gamla eken var hålet tomt. Varelsen var borta.

Kanske var det inte ens meningen att den skulle finnas.