Konsten att lämna luckor

Foto: Pernilla Dahlgren

Det sägs att det tar 10 000 timmar att bli riktigt bra på något. Det är massor med tid. Om man inte skulle göra något annat än att skriva under ett helt år – inte äta, inte sova, ingenting annat – skulle man ändå inte komma över den magiska 10 000-timmarströskeln.

Ändå är jag ganska säker på att jag har passerat den när det gäller kreativt skrivande. Och är jag fullärd? Är jag en expert nu?

Nope. Det är både fantastiskt och lite frustrerande. Att aldrig bli klar. Att alltid ha mer att utforska och undersöka och prova. Att aldrig bli av med tvivlet.

”Kan du verkligen det här?”

Ibland känner jag mig som ett geni när jag skriver, ibland känner jag mig som en fuskare, en klåpare, en som inte vet någonting men som ändå försöker ge sken av det. Ibland känner jag att jag skrev bättre när jag inte visste vad jag gjorde utan bara skrev. Ibland – oftast – känner jag mig bättre för allt jag lärt mig om skrivandets hantverk genom åren, även om det är med en ”ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag vet”-känsla. Ibland känner jag mig säker på vad jag gör, ibland avgrundsdjupt osäker. Men aldrig känner jag mig som en nybörjare.

Jag må vara en debutant, men en nybörjare är jag icke.

Ändå lär jag mig nya saker inom skrivandet hela tiden. Det senaste jag tycker mig ha plockat upp är konsten att lämna luckor i texten. Innan kände jag ett ansvar att ha med ALLT. Karaktärernas intentioner och känslor och tankar tydligt utskrivna så att inget kunde missförstås. Samtal återgavs hela vägen från ”hej” till ”hejdå”. Det lilla som lämnades mellan raderna var noga avvägt så att inga felaktiga tolkningar kunde ske.

Sedan levlade jag upp och fick en sax bland mina tillgångar. Första gången jag på riktigt kände att jag lyckades använda min nya förmåga var när jag skrev Dagen du förstörde allt. Och jag gillar det verkligen. Jag gillar det som inte står i den. Luckorna.

Jag som alltid har skrivit långt och grundligt och velat kontrollera läsarens upplevelse av texten har plötsligt börjat skriva kortare. KLIPP KLIPP. Det är faktiskt väldigt roligt, att ha en mental Edward Scissorhands som hejdar mig varje gång jag är på väg att skriva något som inte behövs.

En konsekvens av detta blev dock att den berättelse som jag skrev på under NaNoWriMo tog slut innan den nådde upp i 50 000 ord. Den landade på ungefär tjugoåttatusen istället. Så rent tekniskt misslyckades jag med NaNoWriMo, men jag ser det ändå som en personlig framgång.

Jag var kortfattad! Tjoho! Jag kände inget behov av att förklara min huvudpersons alla handlingar och avsikter, jag klarade mig utan en lång bakgrundsförklaring till det övernaturliga som skedde i berättelsen, jag lät karaktärerna tala för sig själva istället för att jag skulle tillrättalägga och bestämma läsarens syn på dem.

Så nu går jag över i redigeringsfasen istället. Lägger undan saxen och plockar på mig pensel och puts. För mig är skrivandet av första utkastet det roligaste, men också det mest krävande. Redigerandet är mer hantverk och att stå och titta på tavlan och tänka ”hmmmm”.

10 000 timmar från nu kommer jag antagligen fortfarande stå där, förhoppningsvis med fler redskap och framför en annan tavla. Men ändå med samma fråga:

Kan jag verkligen det här?

Och tvivlet hör kanske till. Håller mig i rörelse. Gör så att jag levlar upp emellanåt. För det är i alla fall säkert:

Efter 10 000 timmar är man ingen nybörjare längre. Man befinner sig en god bit på vägen, kanske inte alls i mål men åtminstone inte på det ställe där man startade. När tvivlet är som mest högljutt kan det kännas så, ibland känns det till och med som att det enda jag lyckats med är att ta felsteg bakåt.

Men det stämmer inte. En blick ut över galleriet är det enda som behövs.

Mina tavlor är vackrare nu.