Ett författarbesök som fastnat (av kanske fel anledning)

När jag gick i lågstadiet, gissningsvis i trean, hade vi besök av en författare i klassen. Vi hade inför besöket läst en av hennes böcker och nu stod hon livs levande framför oss. Jag lyssnade noga och sög in allt. Tänk att hon där framme vid tavlan, i vårt klassrum, hade skrivit riktiga böcker! Det var stort.

Efteråt fick vi själva skriva varsin berättelse och därefter skulle författaren läsa våra texter och ge feedback. Författaren hade sagt att man ”skulle börja mitt i något, kanske något spännande, för att fånga läsaren”.

Efter lite funderande så började jag min historia typ så här:

”Hjälp, hjälp!” skrek Lisa när hon såg den stora spindeln.
Spindeln hängde ner mitt framför ansiktet på henne och dinglade med sina läskiga ben.

När berättelsen sen fortsatte så visade det sig att det var hennes bror som hade skrämt henne och resten handlade väl egentligen inte om den där låtsasspindeln. Men jag var nöjd med tilltaget. Det var ju mitt i något lite läskigt och spännande. 

Jag kommer ihåg hur jag satt där i klassrummet, med ryggen mot fönstret, och att författaren slog sig ner på min högra sida. Övriga klasskamrater var upptagna med sitt och vår lärare gick runt i klassrummet för att hjälpa de som behövde. Jag väntade spänt på vad som skulle komma. Kanske lite beröm?

Det författaren börjar med att säga är: ”Varför har du med det här i början? Det har ju inget med själva handlingen att göra.”
Inte alls vad jag har förväntat mig och förmodligen mumlar jag bara något tyst till svar. Nickar som om jag förstår. Inte vågar jag förklara hur jag tolkat det hon tidigare sagt och att jag tycker att jag gjort exakt så. På insidan far tankarna runt och jag förstår inte alls vad jag gjort för fel. Och det är mycket möjligt att författaren även säger något positiv om berättelsen, men eftersom feedbacken började med en totalsågning (som det åtminstone kändes för mitt nioåriga jag) var det inget som fastnade. 

Att just detta minnet har etsat sig fast är förmodligen för att skrivandet redan då var något som betydde mycket för mig. Något som jag tyckte var roligt och verkligen ville lära mig mer om. Att träffa en riktig författare var stort. Det var en person som jag såg upp till. Och sen kändes det som om någon ryckte bort mattan under mina fötter.

Jag är medveten om att författaren självklart inte hade för avsikt att jag skulle ta det så hårt. Tipset hon gav är verkligen bra och idag förstår jag ju exakt vad hon menar med sin feedback. Det positiva är väl att jag aldrig kommer att glömma rådet och förhoppningvis gör det mig till en bättre författare. Men jag kan ändå inte låta bli att önska att kritiken har framförts på ett lite annorlunda sätt.