Vad har jag gjort?

I januari var råmanuset till del två om Emma klart och jag funderade lite förvirrat på vad jag skulle göra. Att skicka in del två i en trilogi till förlag, när del ett inte ens hunnit komma ut, kändes inte riktigt rätt. Gissningsvis vill man gärna veta hur det har gått för den första boken innan man nappar på den andra. Så istället slängde jag mig genast över ett nytt projekt; ett helt fristående manus (även kallat manus 3). De senaste två månaderna har jag tagit i stort sett varje chans till att skriva och har varit allmänt osocial. Prioriterat bort en massa saker. Dammråttorna har frodats och tvätthögen har växt. Eftersom redigeringsfasen för mitt första manus närmar sig, ville jag hinna så långt som möjligt på mitt tredje innan dess. Och så är det ju så fantastiskt roligt att skriva!

Så för två veckor sen konstaterade jag, något förbryllat, att jag hade ännu ett färdigt råmanus. Det var förvisso ingen tegelsten (ca 70 000 ord) och behövde säkerligen en hel del arbete för att vara något att ha, men ändå – första utkastet var klart! Så vad skulle jag göra nu? Många säger att man ska låta ett manus vila. Men det hade jag tydligen ingen ro att göra. Istället började jag genast gå igenom det igen. Ändrade, justerade och fixade. Jaha, sen då? Jo, jag började om från början och gick igenom det en gång till. Korrigerade, flyttad om lite, la till och tog bort. Så där ja. Fick en släng av hybris och tyckte banne mig att det var ett riktigt trevligt litet manus. Mysigt, romantiskt, roligt och rentav lite hett. 

Det är förmodligen alldeles vansinnigt, men det kan vara så att jag skickade in manuset till ett förlag. Bara så där. Hejsan hoppsan, liksom! Ångesten är stor. Vad har jag gjort? Och när den stenen redan var i rullning så kunde jag väl lika bra skicka in det till ytterligare några förlag? Kanske rent av någon agent? Heja, heja! Bry dig inte om alla tips och råd. Strunta i testläsare och lektörer. Bara släng iväg manuset. Kör hårt! Herregud…