Hur är det att vara gift med en författare ?

Ångest, skrivkramp, deadlines och hybris. Hur står någon ens ut med att leva tillsammans med en författare? Anhörigperspektivet saknas på Debutantbloggen tycker jag. För att råda bot på det intervjuade jag äkta paret Johan Ehn och Mats Strandberg.

Johan är skådespelare, regissör, författare och före detta Debutantbloggare. Han gav senast ut den gripande bladvändaren Hästpojkarna på Lilla Piratförlaget. Mats är författare och som skrivit både för barn, ungdomar och vuxna. Han är fenomenal på att iscensätta skrämmande berättelser i till synes vardagliga miljöer. Mats nästa roman, Konferensen, (jag blir lite nervös bara av titeln), kommer ut på Norstedts i vår.

Mats och Johan tar en tillfällig paus från ältande och självtvivel

Gudrun: Även om ni är framgångsrika och begåvade utgår jag ifrån att ni, som de flesta av oss kan uppleva skrivprocessen som stundtals ganska påfrestande. Hur hanterar du eventuella stressattacker/utbrott av självtvivel etc från din makes sida?

Mats: Haha! Varje gång jag börjar på en ny bok tror jag att jag har glömt hur man gör, eller att jag har slut på ord, eller att det här är gången som jag råkar avslöja för mig själv och resten av världen att jag är en bluff. Jag har insett att det hör till min process, hur mycket terapi jag än går i. Och ja, det är skitjobbigt för Johan att lyssna på mitt ältande. Jag försöker lära honom att det är okej att sätta gränser. Det är skönt för mig också. 

Johan: Mina självtvivel resulterar ofta att jag sluter mig och tystnar, inte heller så konstruktivt. Men med åren lär vi oss att hantera varandras nojor bättre, stötta där vi kan och undvika att trycka på vissa ”knappar”.

Mats: Grejen med att skriva böcker är att när man väl är klar glömmer man snabbt hur svårt det var, hur jobbigt det var, hur mycket man tvivlade. Så jag och Johan försöker påminna varandra att vi har känt likadant förut och att det inte var sant då heller – det blev en bok till slut. 

Gudrun: Många av Debutantbloggens läsare kämpar med att hantera både brödjobb, föräldraskap, kärleksrelation och skrivande. Hur förklarar man på ett bra sätt för sin partner att man trots alla måsten vill prioritera just skrivandet ?

Mats: Jättesvår fråga att svara på. För att kunna skriva en bok tror jag man måste vara lite besatt. Jag kan förstå att det verkar obegripligt utifrån, för någon som inte har någon liknande drivkraft. Men å andra sidan tycker jag inte att en partner ska behöva förstå ett behov för att kunna respektera det. Det borde räcka med att säga “jag behöver det här för att må bra”. 

Johan: Jag tror också att det är viktigt att prata ihop sig kring planering. Vi försöker ha vissa förhållningsregler kring skrivtider när vi har ”semester”. Till exempel att vi bara ska skriva fram till lunch och sedan göra något tillsammans. Men ibland måste man bara få ”köra på” och då är det skönt att ha någon som fattar.

Gudrun: Tänk dig följande scenario: Du vaknar vid femtiden på morgonen av att det luktar cigarettrök i lägenheten. Du hör ljudet av tangentknatter. Frenetiskt tangetknatter. När du går upp sitter din make och skriver. Han stirrar på dig med lysande ögon och berättar att han har flow. Han har börjat skriva på en autofiktiv romansvit som bland annat kommer innehålla detaljerade beskrivningar av de perioder i livet när du mått som allra sämst. Du inser att du hamnat i samma situation som Linda Boström, när Karl-Ove Knausgaard skrev Min Kamp. Hur reagerar du?  

Mats: Haha, för det första skulle jag bli skitsur för att Johan börjat röka igen (och jag skulle förmodligen tända min första cigg på sju år). Men jag skulle faktiskt försöka lita på honom och hans förmåga till gränsdragningar.

Johan: Jag håller med – han har mitt förtroende att använda mitt mörker. Och jag vet ju redan att jag skulle få höra honom vrida och vända på texten hundra varv innan den gick iväg.

Gudrun: Vilket annat författarpar skulle ni vilja bjuda hem på middag, och vad skulle ni vilja diskutera med dem? 

Mats: Jag har träffat Siri Hustvedt på en middag, och hon var allt jag hoppats på. Hon och Paul Auster får gärna komma på middag, tycker jag!

Johan: Om man får använda en tidsmaskin så tänker jag att Allen Ginsberg och Peter Orlovsky hade varit spännande! Ted Hughes och Sylvia Plath hade nog inte heller varit så tråkiga att prata med – kanske just om tvivlet på sin egen röst och förmåga. ”Kreativitetens värsta fiende är tvivlet på sig själv” är ju ett av Sylvias citat.

Middagsgästerna: Paul Auster och Siri Hustvedt

Mats och Johans svar fick mig att inse det självklara. De saker som de lyfter fram som viktiga; att planera tillsammans, att ha förtroende för varandra och att respektera den andres behov gäller ju i alla relationer, oavsett om skrivandet är en del av dynamiken eller ej. Det verkar ändå ganska härligt att vara gift med en författare. Eller två.

Det här var första gången jag intervjuade någon, så jag vet inte riktigt vad som är kutym. Tror ni Mats och Johan skulle tycka att jag gick över gränsen om jag föreslog att vi skulle leva tresamt? Det är det där med semestrarna som lockar. Att få skriva fram till lunch, och sen göra något tillsammans. Kanske i deras hus i Spanien? Jag ser framför mig ett stärkande dopp i havet efter förmiddagens skrivande. Sen handlar vi på marknaden och förbereder en god måltid. Gästerna är Siri Hustvedt och Pauls Auster. Maten är utsökt och konversationen spirituell. Den inkännande Paul uppmärksammar att jag är tystlåten. När jag förklarar att jag, känner mig blyg bland alla dessa välformulerade författare påminner Johan om Sylvia Plaths ord, ”kreativitetens värsta fiende är tvivlet på sig själv.” Jag känner mig förstådd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s