En debut i slow motion

”Du vet inte vad satisfy betyder”, säger sonen. 

Repliken kommer halvvägs in i middagen sen jag i hopp om att få ur honom något mer än en axelryckning försökt prata som hans favorit-youtuber genom att säga, var maten satisfy, älskling? ”Potatisgratäng är inte satisfy”, fortsatte han. ”Det är satisfy om man typ krossar hundra stressbollar och ser allt flyga i slow motion.”

Episoden kommer tillbaka till mig när jag ska försöka summera mitt debutår i en text till Debutantbloggen, som jag själv läste om kvällarna när jag började på mitt allra första romanmanus för tretton år sen. Det dröjde inte många dagar på den tiden innan jag tänkte; och sen blir det här ju en Hollywoodfilm med Jennifer Lawrence i huvudrollen. Det var förstås inget jag verkligen, verkligen trodde, men jag hade inget emot att fantisera vidare. Vem skulle mer få vara med i filmatiseringen, hm, det måste bli Glenn Close. Och sen skulle jag få bo på det berömda hotellet Chateau Marmont i Hollywood när jag var där och översåg inspelningarna.

Aahh, dagdrömmarna kom till mig utan ansträngning och jag hade ännu inte gått en enda skrivkurs. Jag hade däremot gått många danskurser och en nybörjarkurs i keramik. Aldrig någonsin föreställde jag mig efter min första danslektion i western swing (jag bodde i Texas vid tiden) att jag skulle bli professionell dansare, eller att mitt första drejade alster skulle säljas in på Designtorget. Jag frågar mig varför jag hade så megahöga förväntningar på mitt första skrivna manus? Varför deppade jag ihop fullständigt och övervägde att sluta skriva för gott varje gång jag refuserades av förlag? Den här processen upprepades ju år efter år, sammanlagt med fem olika manus innan jag fick min debutroman Sommarsorger antagen 2021. (Den sista gången jag refuserades av Bonniers efter tre omfattande omskrivningar låg jag på en riskbrukarnivå av mousserande vin och tyckte väldigt synd om mig själv). I efterhand kan jag bara konstatera att jag nog var duperad av såväl dålig självinsikt som att jag hade gått på en behaglig myt som kan florera hos refuserade; Du är bara missförstådd men framgången är runt hörnet, se bara på Astrid Lindgren och JK Rowling som refuserades av ALLA förlag i hela världen och ändå blev megalyckade!

Visst kan det vara så att aspirerande författare missförstås när deras manus bedöms hos förlagen. Men det kan också handla om den enkla principen att vi som skickar in manus behöver jobba hårdare med våra texter. Mina första fem manus var inte missförstådda, de var mediokra, en del knappt sammanhängande, inser jag i retrospektiv. Så onödigt av mig att ligga på badrumsgolvet och snyfta över deras död, tänker jag nu. Men gjort är gjort och det är klart att en människa ska få sörja ett refuserat manus, det ingår faktiskt. Bara människan reser sig upp vid något tillfälle och börjar skriva igen! Så befängt när jag tänker tillbaka på det, hur jag hotade mig själv med att sluta skriva efter varje refusering. Varför tänkte jag så om mitt tidiga skrivande? Om jag älskat hästar och ridning hade jag väl inte slutat gå till stallet bara för att jag inte vunnit SM i hästhoppning på första försöket?

Jag vet inte.

Men jag tycker att vi har hamnat på en ganska glädjelös plats när nästan det enda vi pratar om i den skrivande världen är hur man blir utgiven. Jag tror inte att det är den rätta änden att nysta i när vi börjar skriva (men jag medger att detta ju ockuperat mig själv i åratal!). Jag minns en text av Elizabeth Gilbert för många år sen där hon försökte summera hur man blir utgiven; nobody fucking knows. Jag tycker det är något fint i det uttrycket, att vi faktiskt kan få låta det vara ett mysterium hur vi i slutändan blir utgivna. Det finns ju ingen magisk formel så låt oss en gång för alla sluta gå på dyra kurser i hur vi skriver följebrev och skippa böckerna om hur vi skriver bästsäljare. Låt oss bara skriva vidare!

Fast eftersom Debutantbloggens läsare kanske ändå är här för att bli utgivna vill jag dela med mig av en intressant iakttagelse. Under de fem år som jag producerat podcasten Debutera eller Dö har jag träffat en rad förläggare som berättat att många, många manus, (merparten faktiskt) som skickas till förlag ter sig mer som redogörelser av livsöden än levande litteratur. Det förläggarna förklarade för mig var att för ett manus ska vara litteratur krävs något mer än en bra historia om ett liv eller ett öde. Vad är det då som krävs, frågade jag förstås förläggarna med eskalerande desperation i tonen. Sammanfattningsvis blev svaren att förläggarna även önskade se en tydlig blick, en intention som gick att förstå och relatera till. Det kunde vara en intressant ton, ett specifikt tilltal, ja något alldeles extra och unikt som griper tag och gör texten till litteratur. När jag tänker tillbaka på min egen utvecklingskurva efter tretton års försök att skriva romaner inser jag att jag personligen behövde skriva av mig det värsta som hänt mig innan jag kunde sätta ihop en text med mer intention och ton än mina egna navelskådande redogörelser, om än med en annan karaktär i huvudrollen. Kanske går det bättre för dig som läser denna bloggtext, just att lyckas skapa levande litteratur av ditt allra första manus. Men om det eventuellt inte funkar att få ut dina manus i världen efter de första försöken så misströsta inte! Fortsätt skriva så kommer det här med tiden.

Hur blev det då slutligen att debutera för mig efter så många års försök? 

Tja, jag fick förstås inte åka till Hollywood och bo på Chateau Marmont. (Det är väldigt svårt att få en litterär agent att vilja försöka sälja ens bok i utlandet.) Men det är okej, mer än okej! Det är verkligen satisfy (i generation Alfas verkliga benämning) att få debutera med en roman som jag värkt fram i fem år tills det gick att kalla skiten litteratur. Att få ge ut en skönlitterär debutroman och bedömas av DN:s mest hårdföra kritiker och tillika litteraturprofessor var också satisfy, precis som att se stressbollar flyga i tusen bitar i slow motion! Och då var recensionen ändå bra på det hela taget. Som nybakad debutant har jag också fått sitta sida vid sida med Björn Hellberg utanför bokhandeln i Visby för att signera (läs sälja) böcker till förbipasserande, mestadels törstiga kryssningsturister. Jag sålde i varje fall en bok den dagen, till Björn Hellberg själv. Jag har också rest med SJ en hel dag för att under en kvart få prata om min bok för ett tjugotal seniorer som efteråt beklagade sig till bibliotekarien. De hade inte hört ett ord av vad jag sagt, och jag sålde inte någon enda bok den dagen. Men jag har också fått sätta kaffet i halsen av förvåning när saker gått oväntat bra, som att Sommarsorger blev ett av boktipsen i Babels sommarspecial när Stina Jackson fick välja en bok att tipsa om. Och i november är jag faktiskt inbokad som talare på Författarcentrum Väst i en samtalssvitserie kallad Så gör jag. Den bokade talaren innan mig i sviten var Horace Engdahl. Det känns ju jädrigt satisfy att jag ska få ställa mig på scenen efter honom, och därtill att jag får fakturera 7500 kr plus moms för besväret. 

Om dagens bloggare: Nina De Geer är aktuell med den drömska romanen Sommarsorger (Ordfront) som handlar om identitet, klass och familj, om att växa upp och växa isär. Nina har en bakgrund som arkeolog och socialarbetare men jobbar numer som manuslärare på Långholmens författarskola. Hon står även bakom den populära podcasten Debutera eller Dö.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s