Jennys debutantår: jag vågade!

Jenny Gromark Wennberg

När jag började skriva på Debutantbloggen för snart ett år sen handlade det för mig om att våga. Jag skulle skriva klart en bok under året och tro på mig själv och min förmåga under processen. Samtidigt skulle jag plugga klart till manusförfattare och ta mina första steg in i film- och tv-branschen. Våga tro att jag som 40+ skulle kunna bli författare. Följa upp det skrivande jag höll på med som ung.

Jag tror att många författaraspiranter delat känslan av ”inte ska väl jag?” och ”vem tror jag att jag är?” Rädslan att misslyckas får en att inte ens försöka. Eller att ständigt gå med en klump i halsen, orolig för att inte duga. Min debutroman Storytel Original ljudboksserien Kämpa tjejer handlar om det. Att trots allt våga ge sig på sin innersta dröm.

Mina drömmar, att skriva en bok och manus för en tv-serie, har gått i uppfyllelse under det här året. Det finns till och med chans att Kämpa tjejer blir en tv-serie. Jag vågade! Jag arbetade hårt. Och jag fick en publik till min bok och fantastisk respons. Från ”jag skrattade högt”, ”jag kunde inte sluta lyssna” till ”stor igenkänning” och ”helt underbar”. Det betyder allt för mig som författare, att någon skrattar och kan känna igen sig.

Och till dig som tvivlar. Ge inte upp innan du ens försökt. Skriv!

Nu är debutantåret alldeles snart över. Tack alla som läst bloggen och lyssnat på Kämpa tjejer! Tack Linnea som tog över bloggandet på måndagar när jag blev sjuk. Tack Emelie, Helena, Mia och Veronica. God jul och gott nytt år!

Kram från  Jenny

Vill du fortsätta följa mig? Jag finns på Instagram, Facebook och på min hemsida.

Kämpa tjejer!

För 5 år sen fick jag en skrivarkurs i 40-årspresent av min älskade Erik. Han visste att jag hade en gammal skrivardröm. Sen dess har jag skrivit. Den gamla drömmen har vuxit sig starkare. Så stark att jag för 2 år sen sa upp mig från jobbet för att satsa på den fullt ut.

Jag hade en galen bucket list som jag klistrade upp på insidan av min garderob. Komma in på en manusutbildning, skriva en bok och skriva på en tv-serie.

Jag sökte Alma manusutbildning 2016. Ett av arbetsproverna var en idé till en tv-serie. En komedi om en journalistpraktikant på ett hälsomagasin i kris. Jag kom in! Hela mitt liv vändes upp och ner. Jag började på något helt nytt. Ett äventyr!

På chans skickade jag in min pitch till tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling. Jag vann! 2017 fick jag ett bokkontrakt med Storytel och började skriva på komedin Kämpa tjejer. En sån lycka!

Förra veckan fick se några klipp ur kommande säsong 3 av Finaste familjen, en tv-serie där jag varit med i manusgruppen och skrivit ett avsnitt. Glädjen av att se en av mina absoluta favoritskådespelare spela en karaktär jag hittat på var enorm!

Imorgon kommer ljudboksserien Kämpa tjejer ut i Storytel-appen och som E-bok i Storytel-readern. Jag verkar kunna bocka av hela den där galna listan jag satte upp i garderoben. Stora drömmar kan gå i uppfyllelse! KÄMPA TJEJER!

Men idag går jag en helt annan kamp till mötes. Jag har precis fått veta att jag har cancer, leukemi, och påbörjat en cellgiftsbehandling. Jag är i chock. Jag fattar inte riktigt ännu. Och när allt precis skulle börja med skrivandet går jag istället i närkamp med den där Sjunde inseglet-snubben. Det blir inget glas champagne på förlaget imorgon. Det blir ingen releasefest för boken. Det blir inga intervjuer.

Jag lägger istället all kraft jag har på att slå ner elaka celler. Fuck cancer. Jag ska kämpa!

PS. Jag blir jätteglad om du lyssnar på boken. Om du skriver en kommentar vad du tyckte blir jag också jätteglad. Jag kanske inte orkar svara, men jag kommer att läsa. Tack och kram.

Bokmässan revisited

Jag åker 25 år tillbaka i tiden. Jag har inte varit på Bokmässan i Göteborg sen tidigt 90-tal. Då hade jag precis vunnit Veckorevyns novellpristävling, jobbade med teater och drömde om att skriva på heltid.

Jag åker 25 år fram i tiden. Är på Bokmässan i egenskap av debuterande författare.

Det är torsdag eftermiddag och jag träffar fantasyförfattaren Gabriella Kjeilen som skrev sin första roman redan i gymnasiet och blir intervjuad för podden Livet som författare. Sen skyndar jag iväg till tidningen Skrivas scen för att träffa manusförfattarna bakom SVT:s succéserie Vår tid är nu, Ulf Kvensler och Malin Nevander, vars säsong 2 har premiär idag. Vi pratar om böcker och tv-serier innan jag går till Stadsteatern för att se genrepet av Allt gott i världen. En satir av Paula Stenström Öhman om två självupptagna medelklasspar som försöker hjälpa ett ensamkommande barn från Syrien. Sen tar jag spårvagnen hem till brorsan där jag bor.

På fredagen träffar jag roliga och drivna Nina de Geer och Johanna Devaliant som har podden Debutera eller dö. Pitchar min serie i en hiss inför dem. Alltså en riktig hisspitch. Mycket svårare i verkligheten än vad det är i tanken! Sen är det dejt med Debutantbloggarna. Vi åker upp till Heaven 23, räkmackemeckat på hotell Gothia, och njuter av utsikten. Det är första gången alla ses. Fem kvinnor med skrivardrömmar. Det slår oss att debutantåret går mot sitt slut. Vi pratar om vad vi ska göra sen, vad är nästa steg? Och den eviga frågan om hur en får tid att skriva.

Jag följer med Helena Hedlund till Natur och Kulturs monter och köper hennes bok Det fina med Kerstin till min son som fyller 6 år nästa vecka. Vi strosar förbi Novellix gullliga monter där besökare kan köpa noveller i lösvikt som i Pippi Långstrumps karamellaffär. De har en novelltävling och jag blir så sugen. Det är 25 år sen jag skrev en sist. Novellen som var alltings början.

Mässan stänger för allmänheten och vi går mot minglet i Storytels monter. Där väntar flera Storytel Original-författare. Vi har blivit ett litet gäng nu och vi ses då och då. Min förläggare viskar i mitt öra. Vi har något att fira som jag hoppas kunna berätta om snart. Och om en vecka och en dag släpps Kämpa tjejer!

Var du på Bokmässan? Hur var din upplevelse?

Jenny Gromark Wennberg, Felicia Welander och Lisa Bjerre på Storytels montermingel.

Gästbloggare: Karin Wallén

Karin Wallén. Foto: Marcus Westberg

Ta fajten med den kursiverade skammen

Det borde kännas som julafton, och det gör det ju också på sätt och vis, när jag sätter saxen i den grova tejpen som håller ihop kartongen och sprättar den från sida till sida. Det är nu jag får se den på riktigt för allra första gången. Min bok. Min bok! En pocketbok med mitt namn på, och ett omslag som får mig att känna mig stolt. Åtminstone för en stund.

För skillnaden mellan att öppna en julklapp, och att öppna en kartong med böcker som jag själv har skrivit, är att jag på julafton brukar slippa ha en liten kritiker som sitter och tynger på ena axeln. Ni vet kanske vilken jag menar? Den där kursiverade pratkvarnen som tycks ha en hemlig kattlucka rakt in i huvudet och när som helst kan dyka upp med armarna i kors och säga: Hm. Trevligt att du har fått ge ut en bok hörru. Men har du tänkt på att folk kanske kommer att läsa den också? Ha!

Ja, jo, det är väl det som är meningen. Säger du. Till dig själv. Jag är skitglad om folk vill läsa den! Säger du kanske också.

Eh, jaså. Så du skäms inte då?

Va?

Ja men alltså. Du tror väl inte att den är bra på riktigt?

Va? Nä …nä. Inte bra på riktigt. Så klart.

Nä, just det. Du borde faktiskt skämmas lite.

Ja.

Ibland brukar den lille kritikern hålla sig borta i flera dagar. Speciellt när jag är mitt i en skrivprocess och skriver hela dagarna. Då går det i genomsnitt fyra dagar utan ett enda kursiverat ord från den lilla kritikern på axeln. Jag känner att jag har flyt. Det är förresten inte bara flyt. Det är bra! Det är kul! Och så kommer dag fem och då bara sitter den där igen. Med megafon.

MEN ÄR DU HELT KNÄPP ELLER? DET HÄR ÄR JU SKITDÅLIGT! BANALT ÄR DET! BANAAALT!

Eventuellt en kort konstpaus. Och sedan, megafonen åt sidan nu, väsande: Skäms du inte?

En sak har jag ändå lärt mig om den lille kritikern. Den har en svag sida. Den klarar varken ett tydligt svar på tal eller att jag totalt skiter i vad den säger. Även om den står där och viftar med megafonen för att höras, så kan min egen röst höras starkare. Även om den har funderat ut långa haranger om vad som är dåligt, så går det att lyssna lydigt en stund, och sedan släta över det med en axelryckning och ett – jahaja. Ett jahaja kan ibland räcka för att få den lille kritikern helt ur balans. Får den inte sin vilja igenom, det vill säga att skölja över författaren med självförakt och skam, så bleknar den så sakteliga bort.

Jag bläddrar i min egen bok och hör den sitta där och påpeka allt som kunde vara bättre, och jag lyssnar med ett halvt öra – det gör jag faktiskt. Sedan ber jag den ta ett par varv runt kvarteret när regnet strilar, så att skammen spolas bort. Och snart står jag där på bokhandeln på hörnet, med ett exemplar av min bok (herregud, min bok!) i handen och talar mig varm om den. Berättar att jag bor granne med dem och hoppas de ska ta in den och sälja den. Vågar till och med ge den till dem och säga att jag hoppas de ska gilla den.

Och gör de inte det så – jahaja.

Karin Wallén är frilansjournalist och krönikör i resemagasinet Vagabond. ”Tio platser du måste besöka efter min död” är hennes debutroman, och finns även som ljudboksserie på Storytel med titeln ”Backpacker”.

En bajskorv på omslaget!

Omslaget till ljudboksserien Kämpa tjejer! Design: Emma Graves

Tre veckor kvar till släpp och jag har fått omslaget till Kämpa tjejer! Hurra! Det är min grymma förläggare Emma Danielsson som har hittat på att emojin med glad bajskorv ska vara med på omslaget. Jag älskar den!

Och det är superkul att erfarna Emma Graves har formgivit omslaget. Det ska ge en känsla av tjejigt hälsomagasin, praktikanten Jossan på omöjligt uppdrag och en viff av komedi. Omslaget kommer att synas som en liten ruta i Storytel-appen och i Storytel Reader-läsplattan. Det är alltså inget vanligt bokomslag – men det är mitt bokomslag! Jag tycker att det sticker ut och det måste vara en bra sak. ”Hallå! Här är jag, en kul grej du måste lyssna på!”

Emojisarna glad bajskorv och högklackad sko representerar verkligen min humor och anger tonen i Kämpa tjejer! De har också betydelse för berättelsen från start. Jossan hamnar så att säga i skiten direkt.

Jag är glad att min förläggare plockade upp detta ”spår” och att emojisarna blivit en del av omslaget. Samtidigt är jag rånervös. Nu är författardrömmen här. Nu debuterar jag. Hjälp! Och kan jag verkligen ha en bajskorv på omslaget? Haha!

Ha en fin vecka! 💩

Skriva författarpresentation

Jenny Gromark Wennberg på favoritkafét Louie Louie på Södermalm i Stockholm. Foto: Henrik Berglund

När min förläggare Emma bad mig skriva en författarpresentation blev jag först galet pepp. Yihoo, jag är snart författare! Klart jag ska skriva en författarpresentation. Några ynka rader, hur svårt kan det va?

Strax därefter fick jag panik och hjärnsläpp, förhalade uppgiften in i det längsta. Jag tyckte att det var riktigt jobbigt att skriva om mig själv i tredje person. Vem tror HON att hon är liksom? En författare? Shit va skämmigt!

Men om inte jag tror på mig själv som författare, vem ska då tro? (Jag skulle ju våga det här året.) Trevande började jag skriva min författarpresentation. Eftersom Kämpa tjejer! är en komedi i magasinsvärlden, ville jag berätta att jag har erfarenheter kopplade till bokens innehåll. Och att den är rolig! Jag skrev klart till slut och skickade presentationen till min förläggare.

Så här i efterhand verkar jag onekligen ha en viss sorts humor. Kolla här:

”Jenny Gromark Wennberg (f. 1973) är manusförfattare och copywriter.

Efter 20 år i reklambranschen och prisbelönta kampanjer som ”Knark är bajs” utvecklar Jenny numera även idéer och manus till tv-serier.

2017 vann Jenny tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling med komedin ”Kämpa tjejer!” som utspelas på ett hälsomagasin i kris.

Precis som huvudkaraktären Jossan har Jenny läst till journalist, praktiserat på magasin och upplevt en tarmsköljning. Dock utan att hitta en Barbie-sko!

Jenny bor på Södermalm i Stockholm med man och två barn. ”Kämpa tjejer!” är hennes debut.”

Vad tycker du? Funkar den?

Ha en fin vecka!

Viktigaste personen i en ljudbok

Är så glad att kunna avslöja den viktigaste personen i min ljudboksserie! Hon som kommer att ta med lyssnarna på resan och in i berättelsen. Kämpa tjejer! kommer att läsas in av ingen mindre än skådespelaren Hanna Dorsin.

Hanna Dorsin som lärare i Grotescos sju mästerverk. Foto: SVT

Hanna Dorsin ingår i humorgruppen Grotesco. Förra hösten gjorde de succé med satirserien Grotescos sju mästerverk på SVT och i fredags vann de Kristallen för årets humorprogram. Hanna Dorsin spelade bland annat lärare i avsnittet Föräldramötet – ett kammarspel. Ett klipp finns här. Hanna Dorsin är rolig, en talang som jag tror ett komedimanus kräver. Och rösten tror jag kommer passa perfekt för att berätta om ung student med vacklade självförtroende som ska ge sig in i en ny och rätt hård värld.

Uppläsarens röst och förmåga att gestalta är oerhört betydelsefull för en ljudboksproduktion. Om lyssnarna inte gillar rösten stänger de av och vice versa. Det finns till och med lyssnare som snarare följer en viss uppläsare än en författare på grund av rösten. Själv har jag ännu inte fastnat så djupt för en särskild uppläsare av ljudböcker, men jag är säker på att Hanna Dorsin kommer att bli en favorit!

Ha en fin vecka!

Ps. Tack alla ni som skickade krya på dig-meddelanden förra veckan. Så omtänksamt och rart!

Ett vykort från mitt tonårsförfattarjag

En bild från fotograferingen för Veckorevyn. Jag var nyss fyllda 20. Foto: Frank Palm

Jag skrev en novell när jag var 17 år. Vi fick det som uppgift andra året på gymnasiet av vår lärare Caroline. Hela klassen skrev. Jag gjorde research genom att intervjua en vän om hennes tonår i Överkalix. Hennes berättelse blev min berättelse. En fiktion.

Novellen vann Veckorevyns stora novellpristävling 1993. Det är svindlande länge sen. Jag minns hur jag stod i köket i mitt barndomshem och svarade i telefonen. Det var ingen mindre än Amelia Adamo, då chefredaktör på Veckorevyn, som berättade att jag vunnit förstapriset och 10 000 kronor. Senare ringde även en förläggare från förlaget Wahlstrand & Widstrand. Han gratulerade till vinsten och ville gärna läsa om jag skrev något mer.

Jag fick flyga upp till Stockholm och ta emot vinsten på Veckorevyns redaktion. Senare kom en journalist till Göteborg och intervjuade mig i timmar. Jag blev fotograferad. Det blev sju sidor i tidningen. Det var en häftig upplevelse för en 20-åring som praktiserade på en liten teater i Göteborg och aldrig kunnat drömma om den typen av uppmärksamhet. Jag fick till och med brev från läsare! Det finaste en författare kan få.

Jag skrev en pjäs och satte upp på Marstrand, skrev en monolog för radioteatern och jag hade ett utkast till en roman. Men det blev inte mer. Jag vågade trots vinsten inte tro tillräckligt mycket på min egen förmåga som författare. Jag hade heller inget litterärt sammanhang. Det verkade orimligt att satsa på en sådan dröm. Novellen blev istället min biljett in i reklambranschen och första frilansuppdraget som copywriter när jag var student i Lund.

Det som hände för 25 år sen påminner mycket om det som hände när jag vann tidningen Skriva och Storytels stora ljudbokstävling 2017. Jag fick ett samtal och plötsligt var jag en vinnare igen. Jag blev intervjuad och fick en chans att satsa på mitt författarskap. Hur läskigt det än är måste jag ta chansen den här gången och fortsätta skriva. Våga!

På söndag kommer Veckorevyn-novellen En erfarenhet rikare att publiceras här på Debutantbloggen. Ett vykort från mitt tonårsförfattarjag. Jag hoppas att du kommer att gilla den!

Ur Vecko-Revyn.

Vad är din författarbensin?

Foto: Henrik Berglund

Om en dryg vecka är jag tillbaka i arbetslivet igen. Det har varit en minikort ledighet, men jag ska inte klaga. De flesta ”månskens-författare” skriver jämt på sin lediga tid. Själv klarar jag inte det. Jag måste pausa och återhämta mig. Hänga med min familj.

Men en sak slutar jag aldrig jobba med och det är intrycken som lagras i min hjärna. De är min författarbensin. Det som blir nya idéer. De är mitt guld.

Som kreatör och copywriter har jag samlat intryck professionellt i 20 år. Jag ser nåt i ett sammanhang och kopplar ihop det med något annat. Och så blir det trendspaningar och kampanjer. Jag har märkt att samma arbetsmetod fungerar bra även som författare och manusförfattare. Det ger mig story.

Just nu har jag en spaning från en bardisk i våras som jag vill göra något av. En för mig främmande person berättade en detalj ur sitt liv. Den lilla grejen sa så mycket om vår tid. Då skulle jag också för första gången ha en man i huvudrollen, en medelålders. Bara en sån sak känns spännande! Och jag skulle vilja skriva berättelsen ur ett feministiskt perspektiv.

Jag gör även intervjuer när jag hittat ett ämne som jag vill dyka ner i. Och så skapar jag mappar på Pinterest, Instagram och på datorn med bilder och artiklar som inspirerar eller rör ämnet. För ljudboksserien Kämpa tjejer! har jag hur mycket som helst och det kommer hela tiden mera. De teman jag tar upp är hyperaktuella. Jag skriver om utmattning, framgångshets, hälsotrender och vår tids journalistik. Men också om vänskap, stora drömmar och längtan efter tillhörighet.

Nu kör jag snart sista rycket med Kämpa tjejer. Redaktören har sagt sitt: ”Funkar utmärkt!” och ”Underhållande!” (Hurra!) Inspirationsmapparna fortsätter att fyllas på, men i så fall till en eventuell säsong 2. Nu ska jag släppa den här serien. Ska bara dubbelkolla… Ska bara putsa lite på dialogen… Ska bara…

Lycka till med ditt skrivprojekt i sommar och hoppas du tankar massor med författarbensin!

Komiska förebilder

Kristen Wiig spelar Annie i Bridesmaids.

Jag har pyttelite redigering kvar av ljudboksserien Kämpa tjejer! Ska bara rensa i favorituttryck jag kan ha använt några gånger för mycket och kolla flytet i dialogerna. I början av augusti ska allt vara klart och en suverän skådespelare och komiker ska läsa in manuset. Min serie är en komedi, jag vet inte vad jag ska kalla den för annars, men det är förstås en genre som används mer inom dramatik än litteratur.

En humorförebild inom litteraturen är Bridget Jones’s Diary av Helen Fielding som kom ut redan 1996. Bridget Jones blev en serie om fyra romaner och två långfilmer om en annorlunda ”never seen before” hjältinna eftersom hon var en kedjerökande och ständigt bantande singel. Bara att Renée Zellweger var tvungen att gå upp i vikt för rollen säger ju en hel del om våra ideal.

Det är annars i film och tv-serier jag hittar mina förebilder inom komedi. Bridesmaids (2011) med antihjältinnan Annie, både spelad och skriven av Kristen Wiig, är den främsta. En människa vars drömmar gått i kras och som förnedras gång på gång när hon försöker göra ”rätt” och som när hon träffar polisen Rohdes för första gången uppmanas att ta tag i sitt liv. Han som senare visar sig vara den rätte. Filmen vann en Oscar för bästa manus och är en stor inspiration.

Min hjältinna heter Jossan och är en 23-årig journaliststudent med telefonskräck. Hon har fått praktikplats på hälsomagasinet Fit, men har aldrig tränat i hela sitt liv. Hon vill också bara göra rätt och då förstår du hur det kommer att gå…

Hur är mitt manus då? De som har läst tycker att det är roligt. Flera har skrattat högt, och inget gör mig gladare. Är väldigt spänd på att få fler reaktioner! Samtidigt är det så många proffs i film- och tv-branschen som säger att inget är svårare än humor…

Vi får väl se om det blir tjära och fjädrar i kommentarsfältet i Storytel-appen i oktober. För då släpps den!

Glad sommar!

 

En färdig manusförfattarstudent!

Så skrev vännen i min studentmössa.

Att skriva och vilja bli författare är en bergochdalbana. Jag har under våren kastats mellan hopp och förtvivlan, jobbat satan och haft min beskärda del av det som min regissörsvän kallar konstnärsångest. Men veckan som gått har varit proppen ur!

Min grymma tv-serie-klass på StDH och jag har ”firat studenten” – ja, det har känts så. Det är exakt 25 år sen jag sprang ut på Samskolans skolgård i Göteborg och festade hela natten på Marstrand, och det här har varit samma känsla. Vi har velat åka flak och skriva i varandras mössor!

Class of ´18! Från vänster längst upp: Jenny Gromark Wennberg, Jonas Felixon, Olivier Guerpillon, Karin Ernerot, Erik Liss, Yasmine Garbi, Björn Schagerström, Sofie Forsman, Tone Andersen och Alexandra Dahlström. Ett sånt gäng!

Sommaren efter min student var dock den sämsta i mannaminne vädermässigt, mitt hjärta krossades och jag jobbade i en deppig fiskaffär så ja, jo den här ”studenten” 25 år senare toppar den… Sommaren är vädermässigt den bästa sen typ 1750, jag är så jävra glad och jag jobbar som författare, det jag allra helst ville då!

Skolpitchen för SVT förra veckan gick jättebra, tv-serieavsnittet som jag skriver har passerat flera nålsögon och inte minst… jag har fått feedback från min förläggare! HURRA! Jodiladihiho! Och hon kallar mig stilist. Hur härligt är inte det? Vältrar mig i bekräftelse.

Jag har nu 10 avsnitt i Google Docs med massa peppiga kommentarer i kanten och input för att få berättelsen om journaliststudenten Jossan att bli ännu bättre. Det som återstår nu är en mindre redigering och sedan går manuset till en redaktör. Enligt min förläggare ska jag räkna med en veckas jobb efter att redaktören gått igenom manuset.

Det svindlar, det pirrar, det är med jordens största leende som jag skriver de här raderna: SEN ÄR DET KLART! Berusningen är total! Och jag vet också vem som kommer att läsa in Kämpa tjejer! En skådespelare som jag beundrar och som jag tror kommer att göra detta på ett helt fantastiskt sätt.

Full av tillförsikt och med ”studentens lyckliga dar” i öronen önskar jag er en fin, fin vecka och massor av skrivpepp! Att plugga, kämpa och jobba satan ger utdelning. Kör så att det ryker!

Ps. Kunde inte låta bli, rotade fram min gamla studentmössa med alla fina hälsningar. Får tår i ögat när jag läser vännerna som trodde att jag skulle fortsätta skriva och regissera och ”Vi ses i Hollywood!”

Göra hästen?

Stockholm har haft Medelhavsvärme senaste veckan, en sån där värme som du knappt upplever en vanlig svensk sommar. Ett man-ur-huse-väder och ta-ledigt-från-allt-väder. Lustigt nog är det ett sammanträffande med något jag skrivit om i min ljudboksserie. Precis som praktikanten Jossan i Kämpa tjejer! har jag istället för att få solsken på näsan suttit inomhus och jobbat 24/7 i brakhettan! Lunchen har ätits stående på fem minuter vid datorn. Inget jag rekommenderar i längden. Är så att säga ”i karaktär” även om jag inte råkat ut för de sjuka grejerna som Jossan råkar ut för. Inte ännu iallafall… Jag har skrivit om en storyline för ett tv-manus och under helgen har jag försökt jobba med min något eftersatta skoluppgift på tv-seriekursen på StDH som ska vara klar imorgon. Därför blir det inget långt inlägg, utan istället lånar jag en kul bild från min klasskompis Jonas:

Om du känner dig minsta stressad inför en deadline, det går alltid att göra hästen!

Ha en fin vecka!

Att skriva en Storytel Original

Det är snart ett år sen jag fick mitt ljudbokskontrakt, och tidningen Skriva avslöjade att det blir en Storytel Original ljudboksserie av vinsten i pitchtävlingen, som de anordnat tillsammans med Storytel. Piloten till Kämpa tjejer! blev godkänd med ett enhälligt ja från redaktionen. Jag fick en enorm boost. Det är nu det händer! Jag ska bli författare.

Under året har jag haft en handfull möten med min förläggare, fått feedback ett par gånger under vägen och många peppande kommentarer i manuset. I höstas fick jag en preliminär releasedag och jag var eld och lågor. Nu var det bara den där lilla grejen att skriva klart resten. Jag hade kommit drygt hälften.

Stundtals har jag velat kräkas av prestationsångest. Stundtals har jag varit hög på bekräftelse från de som har läst mitt manus.

Jag har pluggat heltid till manusförfattare under tiden som jag har skrivit ljudboksserien. Alltså skrivit på andra projekt, läst och haft föreläsningar. Lärt mig ett helt nytt yrke, att skriva för film och tv. För att inte gå sönder har jag haft ”sommarlov” fyra veckor, pausat arbetet när jag praktiserat etc och tackat nej till nästan alla frilansuppdrag som copywriter.

Under julen skrev jag om ett avsnitt till två nya. Det var tungt att skriva om när resten av Sverige var lediga och familjen åkte skidor utan mig. Men som aspirerande författare gör du allt och lite till. Manuset var nummer ett och jag hade en deadline.

I januari och februari fick jag låna en skrivbordsplats på ett produktionsbolag (tack bästa!) för att skriva klart boken. Där fanns en maffig kaffemaskin och trevliga människor som frågade hur det gick. Så himla fint! Jag grymtade något obegripligt till svar, orolig att jag var en bluff och att manuset var skit. Skrev som en iller, satt som en märla vid datorn för att kunna dunka in texten i slutet av februari. Pang!

Min man fyllde 40 och vi åkte på semester med barnen ett par veckor. En toppenresa! Återhämtning de luxe. Sen sprang jag rakt in i studier på StDH och mitt första jobb som manusförfattare. Fram till siste maj rejsar jag med studier och mitt tv-avsnitt.

Men. Jag har sett att min förläggare har börjat läsa i manuset igen! Det händer grejer i vårt gemensamma Google Docs-dokument. Jag är nyfiken och skräckslagen på samma gång. Vad är det jag har skrivit, håller det alls?

Men mest av allt är jag nog otålig. Nu vill jag skriva klart, nu vill jag att den här bokbebisen ska födas! Jag hoppas att redigeringen av Kämpa tjejer! kommer igång i juni och att en skådespelare läser in manuset när sommaren går mot sitt slut.

Serien kommer att landa i Storytel-appen lagom till… datumet är inte spikat, men gissa om jag kommer skrika när jag får det! Äntligen ska du få höra om den otränade journalistpraktikanten Jossan och vad som hände henne på det nedbantade hälsomagasinet Fit.

Ps. Något du är nyfiken på och vill veta om processen att skriva ljudboksserie? Hojta!

Releasefest för Ögonvittnet

En av de bästa grejerna med att skriva är att få skrivarvänner som delar drömmen om att debutera, och som efter debuten fortsätter kämpa med nästa manus. Och extra kul att bli bjuden på releasefest!

Johan Ehn läser ur Ögonvittnet som Anna Bågstam bredvid har skrivit.

I tisdags hade en av förra årets Debutantbloggare och min skrivarvän Anna Bågstam releasefest för sin nya thriller Ögonvittnet, som är första delen i serien Morden i Lerviken. Det var en mycket trevlig tillställning med läsning ur boken av skådespelaren och författaren Johan Ehn (också en av förra årets Debutantbloggare) samt en intervju med Anna på scenen av förläggarna Erika Degard på Norstedts och Emma Danielsson på Storytel.

Anna och jag delar inte bara förläggare utan också skrivarvänner. För tre år sen satt vi i samma källare och läste varandras manus under ledning av författaren och skrivläraren Sören Bondeson. Jag läste alltså Annas Stockholm Psycho innan den blev en Storytel Original ljudboksserie.

Glada skrivarvänner! Karin Drangel, jag och Sandra Degsell.

Det var därför extra roligt att fira Annas framgångar i tisdags, men också fint att träffa de andra gamla skrivarvännerna från källaren som hon hade bjudit in. Till exempel Karin Drangel som debuterade i höstas med Den älskvärda. Och de nya! För det finns ju ett nytt gäng som följs åt i källaren. Både redan utgivna författare och blivande.

Det jag kom att tänka på mest denna glädjefyllda kväll var hur härligt det är att dela sin hobby och passion med andra. Skrivandets glädje, källan till allt. Och att få frågan från Sören: ”Hur gick det med ditt manus, det du skrev om Stockholm i början av 2000-talet?”

Tänk, någon som minns det du har skrivit! Som kommer ihåg din ton, ditt språk och dina teman. Att ha läsare som peppar dig att kämpa vidare är makalöst häftigt. Men även en lärare som tror på dig som författare och på ditt manus. Tack Sören! Tack vännerna i källaren! Och särskilt tack till Anna för en suverän releasefest.

Ha en härlig valborg!

Ps. Det där manuset ligger i en byrålåda. Vad som hände med det har jag skrivit om här.

Lyssna på publiken

Ett av alla gulnande klipp från sommaren på Marstrand.

När jag var 20 satte jag upp en pjäs på Marstrand tillsammans med mina vänner i teatergruppen Pirayaklubben. En grupp vi bildade under gymnasieåren på Samskolan i Göteborg. Jag skrev, regisserade och producerade. Stod vid biljettbordet i entrén och skötte ljuset. Bästa sommarjobbet jag haft alla kategorier.

Mina vänner stod på scenen och spelade ett drama i tre akter om olycklig kärlek – mitt tonårsdrama. Eftersom det var föreställningar på en sommarkrog var musik ett måste. Håkan som spelade rollen Rockpojken skrev musiken till föreställningen. Jag minns hur häftigt jag tyckte det var att få lyssna på demokassetten. Håkan hade skrivit en kärlekslåt baserad på mitt manus.

Kassetten ligger någonstans i källaren, ett rart minne från en tid som flytt. 1994 var en helt fantastisk varm fotbolls-VM-sommar, Lisa Ekdahl toppade listorna och och våra författar- och skådespelardrömmar kom till liv på scenen på ett Marstrand som på den tiden bågnade av partysugna seglare från hela västkusten.

Varje föreställningskväll satt jag längst bak på ett podium vid baren och skötte ljuset, bästa platsen för en som skrivit manus. Där kunde jag lyssna på skådespelarna, men också på publiken och ta emot deras reaktioner. Många kom tillbaka flera gånger och tittade den sommaren, det var något magiskt över alltihop. Jag älskade att lyssna och känna att publiken var med oss. Catharina, Kristina, Håkan, Niklas och bandet. Det går inte att få nog av den sortens bekräftelse.

Förra veckan fick jag höra ett första röstprov till min ljudboksserie. Känslan var minst lika häftig som att få en demokassett i handen! Som ljudboksförfattare är du beroende av skådespelaren som läser in texten. Rösten och inläsningen är enormt viktig för upplevelsen.

Det som är mest nervöst just nu med att debutera som författare är reaktionerna. Kommer det komma några alls? Och om de kommer, hur blir de? Som copywriter är jag van vid tyckande. Från kollegor, kunder, fokusgrupper och kundernas kunder. Men som blivande författare är jag betydligt skörare. Jag vill att de som lyssnar ska älska min bok Kämpa tjejer. Den handlar om en ung tjej som har en dröm om att skriva. Ungefär som jag när jag var ung och teaterkapten på Marstrand.

Ha en fortsatt fin påsk!