Charlotte Qvandt om att göra döden till en berättelse

Charlotte Qvandt är 27 år och utbildad skrivpedagog. Hon har kamperat ihop med ord genom skrivarlinje på Jakobsbergs folkhögskola, genom svenskstudier och kreativt skrivande-studier på Södertörns högskola och genom livet i stort. Charlotte bor tillsammans med man och ett barn i en fin femtiotalslägenhet och väntar sitt andra barn ungefär samtidigt som hennes debut kommer ut. Debuten heter Du ser draken genom fönstret – om att förlora sin mamma och själv bli en, och kommer ut i januari 2011 på Gothia Förlag.

 

BOKEN

Boken heter Du ser Draken genom fönstret – om att förlora sin mamma och själv bli en och kommer ut på Gothia Förlag i mitten av februari 2011. Titeln syftar till utsikten från det rum på Stockholms sjukhem där min mammas liv tog slut. Det syftar också till att stå naken och ensam och se döden komma närmare utan att kunna hejda den. Den syftar till fyra månader då jag som nybliven mamma följde min egen mamma mot vad som i slutänden blev hennes död.

Först skrev jag boken av ingen annan anledning än att överleva. Först var det ju inte ens en bok jag skrev, först var det just bara ord. Först skrev jag bara rakt genom allt, som för att penetrera en verklighet för svår för att helt och hållet omfamna. Det var efteråt jag upptäckte att det knappt alls fanns något efterlevandestöd för sådana som mig i Sverige; stöd för unga vuxna barn till föräldrar med dödlig cancer. Då var det någon som sade till mig att kanske skulle det vara jag som skrev en bok till alla dem?

ORDEN

Mitt skrivande började med att min mamma gav mig en anteckningsbok att skriva dikter i och på den vägen var det. Det var alltså mammas fel och det blev hennes lov. Jag började skriva för att hon ville det och sedan ville jag också. Och jag fortsatte vilja. När mamma en dag kom hem till mig med besked om en förmodad cancertumör började jag alltså skriva mig igenom den. Kors och tvärs, in och ut. Jag försökte dokumentera den så tydligt och klart det bara var möjligt. Kanske skulle den ge sig då? Allting skedde inom pärmarna för min orangea dagbok och jag visste inte att jag skrev en bok. Jag levde ju mitt i det, och skrev mitt i det. På sätt och vis hade jag inget val; det blev ett sätt att flyta och simma mitt i allt svårt. Ett sätt jag inte använt skrivande på tidigare när jag mest skrivit dikter, noveller och längre romanprojekt; då jag kanske kunnat jämföra skrivandet med en godisbit eller ett fyrverkeri. Inte som överlevnadsstrategi!

DÖDEN

Döden kom till mig en skarp höstdag. Lika väntad som oväntad kom den. Under hela tiden som min mamma var sjuk kunde jag forma livet och förstå det med hjälp av att skriva det och efteråt tog något form. Jag vet att det var först då jag själv halvt på allvar sade till någon; Det vore ju roligt om det kunde bli en bok någon gång. Jag satt då fortfarande med en dagbok i knät, men började i rask takt att skriva rent den. Upptäckte små hål i historien och täppte till dem. Tänkte, läste journaler och undrade. Var inte det här det jag behövde läsa när döden liksom låg och flämtade mig i nacken? Hade jag inte behövt just detta när mamma just slutat andas? Där i vakuumet? Jo… Sakta viskade jag detta för mig själv några gånger. Det hade blivit en berättelse, något att visa upp. Att mamma dött hade först varit overkligt för att sedan bli verkligt; och tillbaka till berättelsen igen. Orden kom liksom till för att hålla det onda på avstånd men nära var precis vad det kom. Istället.

LIVET

Och att skriva för att förstå vad livet sedan skulle komma att bli. Jag slogs hela tiden under sjukdomstiden med förstå hur jag skulle överleva det som är att förlora henne. Allt detta gjorde jag medan jag skrev det. Livet blev berättelse och i någon mån fiktion på samma gång. Det är något sällsamt att läsa det jag skrev då. Hur det blev berättelsen om mig själv och min mamma och hur jag kommer att bära den med mig för alltid. Hur den först bara var till för mig och sedan fick möjligheten att stå som en egen mast mitt i havet och möta andra. Hur den kanske kommer att tala med andra som den talade till mig, strök sakta och varligt över min kind och tröstade.

Charlotte Qvandt