I fredags fick jag en fråga. Vilse undrade hur jag tänker kring skapandet av första boken i en serie. Vad bör man tänka på? För egen del handlar det mycket om bokens grundläggande struktur, hur den delar ut information och med vilket tempo den driver handlingen framåt. Så jag tänkte dela med mig av några funderingar.
1. Börja aldrig med en infodump. Det är enligt min mening det värsta man kan göra. Kasta istället in läsaren och huvudkaraktären rakt in i handlingen. Kan hända att det första kapitlet egentligen bara var det första för dig som författare. Det var där du byggde upp värld och karaktärer för dig själv. Men i den färdiga historien behövs det inte längre. Kanske kan läsaren komma in något kapitel senare, där berättelsen får mer fart?
2. Portionera ut informationen. Det är mycket som måste introduceras i första boken. Världen, karaktärerna, olika varelser, deras relationer med varandra, men även sådana saker som sociala och ekonomiska strukturer och hierarkier. Portionera ut allt i lagom takt, för att inte sänka tempot. Utse gärna någon sidekick som har bättre koll än huvudpersonen, så kan sidekicken bli lite av en guide som förklarar både för huvudkaraktären och läsaren samtidigt. Gör det inte för uppenbart bara.
3. Se till att karaktärerna är levande från första början. Ofta när man skriver första boken i en serie (eller en bok överhuvudtaget) så tar det ett tag, kanske hela boken, innan man riktigt lärt känna karaktärerna. Då måste man gå tillbaka och redigera hela boken så att karaktärens röst blir enhetlig genom hela historien. Om man inte gör det riskerar man att få ganska lama karaktärer i början, som mot slutet blivit helt förändrade. Visserligen ska ens huvudkaraktärer gå genom en viss förändring under sin karaktärsark, men det ska vara en förändring som du som författare kontrollerar, inte en förändring som beror på att du i början av boken ännu inte riktigt visste vem karaktären var.
4. Det gör inget om inte hela din värld syns i första boken. Man kanske har den mest fantastiska värld, med hur många intressanta berättelser, varelser och konflikter som helst. Men man kan inte visa allt samtidigt. Det var det största misstaget jag gjorde med Drakhornet. Var tvungen att göra en väldig redigering och kapa bort stora mängder information. Nu är det sparat till bok två istället.
Den mest klassiska av alla berättarstrukturer. Men den fungerar ...
5. Ta kontroll över tempot. Man måste variera tempot i olika kapitel. Vissa måste vara långsammare, och andra snabbare. För många långsamma kapitel och man tråkar ut läsaren, för många med högt tempo och man tröttar ut dem. Det behöver vara en blandad kompott som går lite om vartannat. Ett enkelt tips är att kolla på kapitelindex och notera framför varje kapitel om det är ett långsamt eller snabbt kapitel. Om man vill kan man gradera på en skala 1-5. 🙂 Se sedan till att det finns en lagom puls av omväxlande snabba och långsamma kapitel. Börja gärna hela boken med ett eller två snabba, så är chansen större att kroka läsaren. Mot slutet när berättelsen närmar sig klimax är det också bra med fler snabba. Annars blir det liksom inte så mycket till klimax. 😉
6. Underskatta inte läsaren. De förstår mer än vad du tror.
7. Överskatta inte läsaren. Ibland förstår de inte, fast du tycker att du lagt dit alla möjliga anspelningar. Kolla av med dina betaläsare. Vid behov är det bara att trycka in fler ledtrådar eller förtydliga.
8. Ha kul.
För ytterligare diskussioner kring detta så måste du (Vilse) nog läsa Drakhornet, så kan vi snacka sedan. Hoppas det var intressant för alla andra också! 🙂 Kommentera gärna med era egna tankar. För det är ett fascinerande ämne. Ju fler som delar med sig, ju bättre.
Debutantbloggen 
Skit bra altså!
GillaGilla
Men det där låter väl bra. Inget fel med att de senare böckerna bygger vidare på en upptäckt som kommer på slutet i första. Så länge som det inte känns konstlat utan kommer logiskt.
Vad var det för problem med att beställa Drakhornet? Så ska det inte vara! Vill hemskt gärna ha feedback på felet så att jag kan fixa det. Skickar dig ett mail.
Målgruppen för Drakhornet är ungdomar. Primärt högstadieungdomar, men även aningen yngre och för den delen äldre. Har haft läsare som varit både 30 och 60 som läst den med behållning. Så jag tror att den fungerar för alla åldrar, men det är primärt inte en vuxenbok.
GillaGilla
Du har alldeles rätt i det du säger om separata storyarc för varje bok, och det vill jag nog tro att jag har. Den stora skillnaden är att Lianne, min kära huvudperson, upptäcker något i slutet av första boken som de senare bygger på, och jag tror att mycket av det lässug som finns i de senare är på grund av denna upptäckt som hon under hela första boken är helt ovetande om.
Just nu håller jag på med annat för att skaffa mig distans till själva texten, trots att jag hela tiden tänker på den. Men jag är nöjd med min första redigering och ser med spänning fram emot vad den andra ska föra med sig. Tar jag mig inga pauser ser jag inte felen i texten.
Jag gick in på fafnerförlag igår för att beställa Drakhornet, men det fungerade inte. Jag försökte ett par gånger med samma resultat. Vet inte om det är fel på sajten eller om min webläsare var trött igår. Jag får väl vända mig till Bokus. =) Men det ska bli roligt att läsa den, dels för att jag läser om den här, men också för att jag tror den ligger relativt nära min egen bok i genre (åtminstone den som jag pratar om här). Skulle du klassa Drakhornet som en bok för ungdomar eller vuxna eller vad? Bara nyfiken.
Ser fram emot fortsatt diskussion.
GillaGilla
@: Du tar upp en väldigt viktig punkt. Även om de flesta nog börjar med den första boken i en serie så gör inte alla så. Det är därför viktigt att se till att varje bok inte bara hänger samman och bildar en större enhet, utan dessutom har en egen historia, som är unik för den boken, med en början, en mitt och ett slut.
Man ska lämna lagom många trådar för nästa bok att ta upp. Lämnar man allt för många blir läsarna frustrerade. Knyter man ihop det allt för väl kan böckerna förlora känslan av en enhet. Och sedan har vi de där första kapitlen i varje ny bok där man diskret, utan att det känns allt för uppenbart ska försöka smyga in informationen om vad som hänt tidigare. Eller i alla fall den information som är relevant. Även det är en svår avvägning.
@: Tackar! 🙂
@: Kul diskussion du har med dig själv. Jag såg att det du funderade mest över är ”Det gör inget om inte hela din värld syns i första boken.” Och visst är det som du skriver på din blogg. Självklart är det bra att gömma en massa ledtrådar inför vad som komma skall. Men däremot är det inte nödvändigt att inkludera hela världsbygget. För det segar helt enkelt ner och tar fokus från vad som ska berättas nu! Men ledtrådar är alltid bra. Så länge de är diskreta.
Sedan tror jag faktiskt att även första boken i en serie kan ha en intern plot som fungerar utmärkt utan ”stöd” från de kommande böckerna. Den måste helt enkelt ha en alldeles egen, tydlig storyarc. Men visst är det så att de samlade trådarna från alla böckerna i en serie ger ett klimax i den sista delen som är omöjlig att åstadkomma i den första. Men historien måste fungera på olika nivåer. Dels måste varje bok har sin egen storyarc, sedan måste de tillsammans skapa en gemensam storyarc. En enskild bok kommer aldrig upp i samma kraft som det gemensamma, men utan varje enskild bok fungerar inte det gemensamma heller.
Jag vet inte om det gjorde dig något klokare. 😉 Men läs Drakhornet! Därefter kan du ställa hur detaljerade frågor du vill. Så länge som vi inte spoilar något, 😉 utan håller oss till narrativ struktur kan vi ha hur intressanta samtal som helst.
GillaGilla
Tusen tack för utförligt svar! Du är alla tiders!
Jag diskuterar dina tankar med mig själv här: http://vilsesjimmybok.blogspot.com/2011/05/svar-pa-fragan.html och den intresserade kan läsa.
Nu kanske du inte kan svara eftersom du inte skrivit mer än en del i din serie, men jag undrar fortfarande om det inte är så, att en förstabok aldrig kommer upp i samma tempo/spänning/intrikata plot som en sistabok i en serie, oavsett seriens längd. Jag tror nämligen att det är så. Berättelsen växer och med den lässuget ju längre in i världen du går vilse.
Men det betyder ju inte att förstaboken måste ha uppföljarna att luta sig på för att hålla, och det är där jag är. I redigeringen av min förstabok. Jag försöker ge den egna ben att stå på. Den är bra, men… =)
Dina ord kommer jag bära med mig under min fortsatta resa. Tackar!
GillaGilla
Bra sammanfattning!
GillaGilla
En annan aspekt att tänka på är möjligheten för en läsare att börja i fel ända. Om du skriver en serie med mer än tre böcker exempelvis är risken/möjligheten stor att en läsare får bok tre i handen istället för bok ett.
Om man då låst det så att det krävs att du har läst de tidigare delarna för att kunna tillgodogöra dig innehållet överhuvudtaget kanske du tappar en potentiell läsare.
Den som hittar en balansgång mellan fristående och sammanhängande böcker i en serie har en klar fördel. Även om det är svårt.
Annars tycker jag den största utmaningen är att hålla koll på alla fakta som man portionerar ut i böckerna. Det händer ju att man hittar på saker medan man skriver och då finns dessa fakta bara i berättartexten – vilket gör det lite knepigare när du i bok sju kommer in på något som nämndes i bok två, eller var det tre eller fyra?
Nu ska jag skriva vidare på bok tre i min serie. 🙂
GillaGilla