Att arbeta med sina sinnen och ett smakprov på ”Mina fräknar”

Du och jag har lika många sinnen som Tomas Tranströmer, Mario Vargas Llosa, Doris Lessing, Jean-Marie Gustave Le Clézio de andra Nobelpristagarna i litteratur. Det är säkert inte så att de känner mer och starkare än oss andra men de förmår förmedla upplevelserna bättre.

Vi använder våra sinnen för att registrera och tolka omgivningen och oss själva.
När vi skriver använder vi våra sinnen för att skapa närvarokänsla. Smak, hörsel, lukt, känsel och syn är vad vi arbetar med.

Om du ska beskriva en plats – åk till den! Gå in i miljön. Vad luktar det? Hur ser det ut? Vad hör du för ljud?

Om det inte är möjligt får du använda ditt vassaste vapen: fantasin. Du får helt enkelt åka till platsen i tanken! Zenmästaren kallar detta det sjätte sinnet.

Tycker du att det är svårt? För att skapa den magiska atmosfären med läsaren, få honom att tro på det du berättar, behövs tillit.

”Du kan gråta och gny över dina historier och lida tillsammans med dina personer, men jag tror att det måste göras så att läsaren inte märker det. Ju mera objektiv du är, desto starkare intryck gör du.”
Anton Tjechov

Kom ihåg att du är Gud för din skapelse. Det du iakttar, känner, tänker och slutligen skriver ner är subjektivt. Det är din sanning och värld. Just därför är den intressant!

Igår skrev litteraturkritiken Eva Johansson om ”Ingenbarnsland” av Eija Hetekivi Olsson i Svenska Dagbladet. Ett citat från boken handlar om när Miira gjort praktik i åttan och sedan ska skriva om hur det var och vad hon lärt sig. Men hon gör inte som läraren önskar …

”Du stökar till det svenska språket och hittar på egna ord. Det ska du inte göra. Du ska följa skrivreglerna.”

Följ inga regler, följ dina sinnen! ”Ingenbarnsland” lockar mig för övrigt. Varför? För att den skapar en stämning som rycker med mig och känns trovärdig. Och denna tolkning gör jag trots att jag bara läst recensionen.

Pernilla skrev nyligen om problemet med att hitta tid för att skriva. Har du ingen möjlighet att sitta i ett tyst rum, se dig omkring. ”Gräv där du står” som man säger inom journalistiken. Samla intryck. Skriv ner dem och din berättelse kommer att gå mycket lättare att skriva senare, och ännu viktigare bli sann. Skrivandet börjar och slutar i ”den riktiga” världen. Det är precis därför litteraturen är så betydelsefull.

Nu ska jag försöka ha tillit till dig min kära vän. Jag ska publicera några rader ur min bok ”Mina fräknar” fast det egentligen är alldeles för tidigt eftersom den först kommer ut till hösten. Jag arbetar med sinnesintryck redan på sida ett. Jag hoppas du kommer in i stämningen. Berätta gärna vad du tycker!

Utdrag från Mina fräknar av Sofia Hallberg
”Vi har bestämda platser vid köksbordet, liksom i soffan och i sängen. I köket är min stol placerad till höger om fönstret sett från dörröppningen. Stolen rakt över bordet är tom. Den är Mats.
– Vi borde rotera dem som vinterdäck, skojade jag en dag med en röst i ett för mig ovanligt lågt register. Den lät instängd. Det var hans första kväll hemma efter en resa. Mats klev in i köket och gick förbi mig, bakom ryggen. För att fördela slitaget, la jag till när han inte svarade.
Han svarade ändå inte. Kanske förstod han inte skämtet. Eller hade jag inte sagt det tillräckligt högt?
Mats öppnade kylskåpet, tog ut en öl och lämnade köket. Jag vände mig mot fönstret när det hördes applåder och höga skratt från vardagsrummet. På andra sidan glaset låg kvällen tät och tung. Jag såg hur vinden slet i parkens träd. Drog i de nakna grenarna. Det riktigt dånade där ute. Knackade på fönsterkarmarna. Ljudet fyllde köket och konkurrerade med knivskarp operasång från tv:n. Därefter smattret från en kulspruta. Men efter en stund lyckades vinden överrösta tv:n.

– Tur att jag hann med förmiddagsflyget från London, ropade Mats dovt från andra sidan väggen. Det är visst storm på gång.

Jag satt en stund obeslutsam och lyssnade till vindens ylande. Vägde mellan att fokusera på en lastbil som dykt upp, långsamt krypande, eller hålla fast blicken vid träden. Det började myllra i mitt huvud och jag drog ett djupt andetag. Kände luften kyla mina lungor. Jag slöt ögonen, höll andan och försökte komma ihåg när jag för länge sedan gjorde något annat på kvällarna. Vad det var. Men allt förblev mörkt, tomt och stilla. Efter ett tag, jag vet inte hur länge, gav jag upp, släppte ut luften som blivit varm och gjorde i ordning te. Mina tankar förlorade sitt grepp så fort jag svalt en mun.”

Sugen på en kopp te? Någon?
Sofia