Jag har läst två böcker på senaste tiden som har fått mig att fundera mycket över tidsandan i en berättelse: Karolina Ramqvists Alltings början och Torbjörn Flygts Outsider. Båda författarna tycks ha en ambition att fånga tidsandan med mängder av markörer: stadsministernamn, mediaskandaler, caféer, maträtter, klädesplagg, språkbruk m.m. Ingen detalj är för liten för att tas med. Tidsmarkörerna tar trots detta på inget sätt över berättelsen, utan blir snarare en tydlig ram till huvudkaraktärernas liv. Medan Torbjörn Flygts bok utspelar sig under 80-talsåren efter Palmemordet förläggs Alltings början några år senare, till 1990-talet. Båda skildrar alltså perioder som ligger ganska nära nutid, och perioder som kanske först nu kan börja skildras som historia. Till och med jag med min, jämförelsevis, ganska ringa ålder förstår och känner för omväxlings skull igen markörerna, de 60- och 70-talsskildningar jag tidigare har läst har det ju aldrig blivit nostalgi och igenkänning av, utan just historia. Därför läste jag förstås de här böckerna med extra stort intresse. Och jag tycker om det! Det är imponerande hur de båda författarna lyckas fånga tidsandan på detta sätt, visa hur den påverkar huvudkaraktärerna och hur de påverkar den.
Själv tycker jag att det är svårt. I Gungfly har jag i princip strukit allt som har med tid och rum att göra, jag ville göra boken omöjlig att placera. Kanske var det till viss del av rädsla att göra ”fel”, ett sätt att slippa research. Kanske behöver jag mer distans till tiden som ska skildras. Jag var barn på 90-talet, tonåring på 00-talet. Inget av det känns riktigt tillräckligt avlägset för att skildra på det sätt som Ramqvist och Flygt gör i sina böcker. Samtidigt tilltalas jag mycket av de författare som faktiskt lyckas fånga en tid, och skulle gärna testa det i nästa bok. Jag får kanske helt enkelt försöka med dagens samhälle. Men jag vet ju att det blir en annan sorts samhällsskildring då: så oerhört svårt som det är att koka ner sin samtid till några väsentliga markörer.
Debutantbloggen 
Ja, det är lite både och det där. Jag kan ibland tycka att min berättelse, som jag inte alls hade avsikt att göra till en saga, blev ”sagolik” just på grund av avsaknaden av tidsmarkörer. Men jag har inte bestämt mig för om det är ett problem än riktigt:)
GillaGilla
Intressant! Själv gör jag som du och struntar i historisk research just för att det skulle kväva min berättelse. Jag skriver en saga och tar mig stora friheter när det kommer till historiska detaljer. Jag håller också texten ren från tidsmarkörer. Kanske så till den grad att det kommer att låta tillgjort i vissa stycken, men det blir en redigeringsfråga.
/Anna
GillaGilla