Det är berätta jag ska, inte glänsa.

Fridas gästinlägg från igår satte fingret på en viktiga sak när det gäller skrivande och utgivning: vikten av att ha en bra berättelse i grunden.

När jag själv började skriva på allvar hävdade jag med bestämdhet att viktigast i ett manus var språket eftersom en berättelse alltid gick att fixa till i efterhand. Jag är inte så säker på det längre. Inte att språket skulle vara oviktigt, utan mer att det alltid skulle gå att rädda en berättelse. Ibland måste det till mer drastiska åtgärder, som att skriva om den helt och hållet eller avliva den. Jag kan ha överseende med språket men inte med en berättelse som får mig att gäspa.

Att skriva bra och att berätta bra är alltså två olika saker för mig. Det ultimata är givetvis om de två förenas i ett och samma manus. Det är då som det händer grejer! Men att döma av de många böcker och manus som jag läst de senaste åren, är det tydligt att de flesta förlagen värdesätter en bra berättelse framför ett perfekt språk. Och vet ni vad? Jag förstår varför.

Frida skriver att hon litar på sin magkänsla och jag brukar säga att jag som läsare vill att berättelsen ska kännas i magen. Det spelar ingen roll hur vackert, fyndigt eller sinnrikt språket i romanen är, det måste finnas ett innehåll som griper tag också. Det är det som är det svåraste – att väcka känslor hos sin läsare. Det behöver inte vara de mest dramatiska känslorna, det räcker gott med ett stilla leende. Tänk på det när du skriver – vilken känsla vill du att din läsare ska ta med sig när den slår igen boken? Det är nämligen precis den känslan som läsaren kommer att förmedla vidare. Word of mouth, ni vet …

Detta tänker jag mycket på när jag nu börjat släppa Solviken rent mentalt – jag kan inte göra så mycket annat än att jaga korrfelen – och istället inriktar mig på att skriva en ny berättelse. Jag har lärt mig mycket under resans gång, erfarenheter som jag tror kommer att underlätta när jag skriver manus 2. Till exempel detta med att inte fastna i hur jag uttrycker mig. Viktigast blir att få ner hela berättelsen på pränt. Att se till att den blir underhållande och engagerande med karaktärer som är fulla av motstridiga känslor.

Först när storyn är på plats kommer jag att fila på formuleringarna. Försöka få språket att lyfta och bära fram min berättelse utan att för den skullen dominera den. Med Solviken kunde jag under tiden jag skrev ihop berättelsen fundera länge på en perfekt liknelse eller metafor, vilket innebar att jag hela tiden stoppade upp mig själv.

Jag testade detta, mitt nya, arbetssätt när jag skrev om följetongen till Året Runt, den som tidningen tyckte var mycket välskriven men lite tråkig. Den gick inte att fixa till upptäckte jag snart, jag var tvungen att börja om från början. Samma karaktärer men en helt annan ingång och en massa nya förvecklingar. Det underbara hände att jag fick upp tempot och flödet i berättelsen och hade dessutom roligt under tiden som jag skrev.

Detta ska alltså bli min melodi med nästa roman: fokusera på berättelsen och dramatiken och först därefter gå över till att fila på språket. Förhoppningsvis kommer det att innebära att processen går lite lättare och att jag slipper redigera bort en massa vackra eller finurliga utsvävningar där jag helt enkelt ville glänsa istället för berätta.

14 reaktioner på ”Det är berätta jag ska, inte glänsa.

  1. Det enda viktiga är att processen du valt känns bra för just dig! En del behöver 1 timme på sig för att skriva en mening så perfekt att den aldrig behöver ändras, andra skriver först och filar sedan. Jag älskar att vi alla gör på så olika sätt!

  2. Väldigt intressant inlägg med många bra tips :). När jag började skriva hade jag någon slags föreställning om att det skulle vara perfekt formulerat från början men insåg snart att jag fick lägga alla underfundiga formuleringar åt sidan för att kunna få ner min berättelse i ett word-dokument. Det känns himla bra för mig att göra på det sättet men ibland känns det som att det blir halvgjort och då tvivlar jag lite på på processen jag valt. Jag är medveten om att det inte finns några rätt och fel egentligen när det kommer till att skriva men jag blir ändå lite uppmuntrad av ditt inlägg – helt fel ute är jag alltså inte 😉

  3. Är det inte det som kallas ”kill your darlings”? När man måste radera alla sina vackra metaforer och gudomliga liknelser för att de inte tillför berättelsen något?

    Men ibland slinker det igenom en massa sånt ändå. Och visst är det tråkigt att läsa en bok som gärna har tre metaforer för samma grej. Så ja, du har en bra poäng där!

  4. Ligger helt klart något i det du skriver. Personligen tycker jag inte att man märker av språket så mycket om historian är tillräckligt bra, då sugs man liksom in oavsett. Men självklart är det allra bästa om det är en kombination av båda! 🙂 Själv har jag förlitat mig nästan helt på min story eftersom jag inte är världsbäst på vackra och kreativa formuleringar, så nu håller jag bara tummarna för att förlagen jag sänt manuset till sugs in i storyn så kan jag fokusera mer på de där fint formulerade konversationerna osv senare! 😉

  5. Låter väldigt klokt och så mycket roligare det måste vara! Känner igen känslan från den gången jag var med i NaNiWriMo, då blev jag tvingad att bara köra på utan att tänka överhuvudtaget på metaforer eller snygga formuleringar. Det var härligt!

  6. Förstår precis och det är så jag också menar. Beror lite på vilken typ av berättelse man skriver förstås (vad vore Bodil Malmsten utan sitt språk!), men texter där just historien är det centrala där ska språket tjäna storyn.och inte tvärtom. Tänker jag!

  7. Jag tänker att språket inte ens märks när det är en välberättad historia, vilket kanske låter motsägelsefullt, men som för mig betyder att jag inte lägger märke till formuleringar utan skrattar, gråter eller hatar utan att jag vet hur det har gått till. Hellre flyt än språk om du förstår hur jag menar.

  8. Tack Annika! En mycket bra poäng. Dessutom är det enligt min ringa erfarenhet att det är svårt att glänsa genom att försöka göra just det. Det tar så mycket fokus från det man borde koncentrera sig på. Bättre att bara göra sin grej och (förhoppningsvis) låta glänsandet komma på köpet sen.

    Ha en bra dag!
    /Liv

  9. Håller med dig, Annika.
    Och när man bara skriver på kommer en del klockrena fomuleringar smyga sig in av bara farten. Sen finns det alltid de där berättande formuleringarna som smyger sig in. Som ”han log” t ex. Där jag under regigeringsrundan sliter mitt hår och tänker ”jamen, HUR ler han? Vilken känsla vill jag förmedla? För är jag RIKIGT bra, behöver jag inte sklriva att han ler läsaren kommer fatta det själv”.

    • Åh, det där lyckade formuleringarna som liksom bara kommer! Men ibland duger det faktiskt alldeles utmärkt att säga att någon log. Och jag har gått från att försöka undvika alla adverb till att använda mig av dem där de fyller sin funktion. Jag har nämligen noterat att även etablerade och prisbelönta författare använder sig av adverb ibland, och kan de så kan jag. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s