En varm junidag 2004. Ett universitet i Linköping. En fyra timmar lång intervju. Om jag ger rätt svar är biljetten till läkarlinjen min. Om jag svarar fel är jag ute ur leken och får fortsätta traggla matematik och fysik på KTH. Konkurrensen är stenhård. Få platser, många sökanden. Ändå har de flesta redan sållats ut. Det här är tredje och sista urvalsrundan. Det är nu det gäller.
Hur förbereder man sig för något man aldrig har varit med om förut? 2004 var Internet fortfarande i sin linda, att googla för att få svar fanns inte. Och att ta in läkarstudenter via intervjuer var något nytt. Jag hade ingen att rådfråga. Ingen att diskutera med innan. Ändå försökte jag föreställa mig hur intervjun skulle bli. Övade genom att träna in svaren på frågorna de borde ställa. Varför vill du bli läkare? Vad gör dig till en bra läkare? Varför ska vi välja dig? En anställningsintervju var det jag såg framför mig.
Men det blir aldrig som man tänkt sig och det som förvånade mig mest under den här eftermiddagen i Linköping, var att läkarna som intervjuade mig var så trevliga. Jag hade föreställt mig långa och svettiga timmar med professorer i grått hår och barska miner, som skulle mota in mig i ett hörn som jag inte skulle kunna ta mig ur. I stället kändes det som att sitta och prata med några kompisar, och efteråt var jag enormt lättad. Det var alltså inte värre än så här?
Jag tror att det var det jag föll på. Att jag vaggades in i en trygg och lättsam jargong, vilket gjorde att jag inte var tillräckligt vass och alert i mina svar. Men jag tror också att jag hade varit med om för lite, för att bli en av de utvalda. Jag var tjugo och hade vuxit upp med båda mina föräldrar i en mellanstor stad. Var en typisk Svensson utan livserfarenhet och motgångar.
”Har du varit med om något svårt i livet och hur hanterade du i så fall det?”
”Jag var i Nya Zeeland som utbytesstudent ett år och det var förstås jobbigt att vara så långt hemifrån …” Inte rätt svar om du vill bli läkare.
Och så händer det ofattbara. Bara några dagar efter intervjun är jag och min pappa ute och springer i skogarna kring Måttsund uppe i Luleå. Ett åderbråck brister i hans hjärna och han får en blödning som slår ut allt och dör knall och fall femtio år gammal. Jag glömmer aldrig ljuset på himlen den vackra sommarkvällen. Inte heller ambulansen som kom till undsättning eller civilpoliserna som skjutsade mig till sjukhuset. Så ensam jag kände mig då! Junikvällar gör mig fortfarande sentimental. Jag blir alltid på helspänn när jag hör sirener. Har du varit med om något svårt? Ironin.
Det var inte meningen att jag skulle bli läkare. Och vissa saker går inte att förbereda sig på innan de händer. Som ett boksläpp eller smärtan i att från en dag till en annan förlora någon för evigt.
För några veckor sedan var jag rädd för att Tills kärleken skiljer oss inte skulle engagera. Som jag redan har fått svar på tal! Läsarna säger att det finns ett konstant driv i boken, att det är en bladvändare, att det är fina, heta och trovärdiga sexscener, och att de känner igen sig i beskrivningarna om förhållanden och familjeliv. Många som läser romanen blir också arga och irriterade på karaktärerna, och vill ”örfila upp dem” som en recensent skrev. Jag hade nog inte väntat mig det. Ilskan.
Den första förvåningen över de häftiga reaktionerna har blivit till tacksamhet och ödmjukhet. Min text berör. Precis som jag önskade.
Det blir aldrig som man tänkt sig. Ibland blir det bättre.
Debutantbloggen 
Vilket inlägg, jag rös när jag läste om intervjun och sedan din pappa… Ledsamt att höra att du förlorade honom så tidigt, men tack för att du delar. Berör gör du verkligen, ser mycket fram emot att läsa din bok.
Tack själv för att du läser och tycker att jag berör! Betyder mycket!
Vilken inspiration du är! Själv skulle jag bli socionom. Det var min dröm (förutom författare som är omöjligt då 😉 ) tills min pappa dog några veckor innan min student. Jag började högskolan. Tvingade mig igenom 2,5 år. Grät. Hatade skolan. När alla andra skaffade vänner för livet satt jag hemma och sörjde. Sedan kommer man aldrig in i klassen efter det. Nu har jag äntligen bestämt mig för att följa min dröm. Jag ska bli mellanstadielärare och jag ska göra allt jag kan för att en dag bli författare. Även om jag hittills bara fått svar som ”läst med intresse” …
Tack, vad glad jag blir om jag kan vara till inspiration. Samtidigt otroligt ledsamt att höra att du gått igenom en liknande grej som jag under ungefär samma tidpunkt i livet. Inte lätt …
Vad bra att du nu bestämt dig för att göra det du vill! Lärare och författare verkar som en bra kombination och ”läst med intresse” låter klart lovande tycker jag. Fortsätt kämpa för det du tror på så kommer du att lyckas, det är jag övertygad om!
Viktigt inlägg! Man vet aldrig när man måste ta till sig lärdomen som svårigheter i livet ger.
Så är det Anneli! Tack!
Starkt inlägg. Tänk vad livet gör med oss. Så otroligt glad för mottagandet som din bok har fått!
Instämmer!
Tack snälla Hanna och Oskar!
Vilket inlägg! Så ofattbart, så starkt!
/Anna
Ja, man blir lite mer ödmjuk inför livet när sådant här händer. Ha en fin dag!
Vilken hemsk sak du fick vara med om!
Men håller helt med om det där att även om det inte blir som man tänkt dig, så blir det faktiskt ofta till och med bättre än man planerade. Tror iofs det är en läggningsfråga. Älta det som inte blev eller omfamna det bra som blev.
Härligt att texten får reaktioner!
Ja, det var hemskt … Men sen tror jag som du, ”våga” se de bra sakerna i livet eller älta. Det är lättare att älta …
Det är verkligen häftigt (och lite overkligt) med reaktionerna på texten som kommer nu!
Uj. Vilket inlägg. ”Har du varit med om något svårt?” – och sen kommer det där! Om man bara kunde fånga hälften av det Livet bjuder på av dramatik så skulle man vara nöjd.
Ja, det var livets ironi på något sätt … Det är dramatik att leva, på gott och ont. 🙂 Och utan den dramatiken, inga uppslag till böcker, filmer osv.
Det är kanske det som är så spännande med att leva. Vi vet inte vad ska hända, ens nästa minut eller sekund.
Så roligt att höra att läsarna reagerar starkt. Det är precis det vi är ute efter, eller hur? Känner så med mitt manus att jag vill att läsaren (under förutsättning, förstås, att det en gång blir en publicerad bok :-)), ska reta sig på en av karaktärerna. eller bägge. För det gör jag.
Som du säger, det är verkligen livet, att inte veta vad som väntar runt hörnet. Det är vad som gör det spännande och värt att leva, eftersom det många gånger är bra saker som ligger och ”lurar” på en.
Ja, jag är verkligen tacksam för läsareaktionerna hittills. Först nästan lite chockad men det är det vi eftersträvar när vi sitter på vår kammare och skriver, att beröra! Din bok låter verkligen spännande, att du själv irriterar dig på karaktärerna är ett mycket gott tecken (det gjorde jag också när jag skrev …)!