Som outgiven författare tänker man ju ofta (ok, jag generaliserar utifrån egna erfarenheter här men jag tror att jag inte är/var ensam) att det man skriver är rent skräp.
Vissa dagar är det jättebra, men oftare tittade i alla fall jag på mina texter och tänkte att det här kan väl ingen sund människa tycka om? Till slut tänker man att ”ja ja, lika bra att få det bekräftat” och skickar iväg nått till ett förlag eller tretton.
Och visst, man får en massa refuseringar – men så händer något. Man får en novell antagen till en antologi. Man får en roman accepterad av ett förlag. Lite så. Jamendåså tänker ni. Då är ju allt frid och fröjd. Eller?
Tyvärr är det inte så enkelt. I alla fall inte för mig. Tvivlen kommer alltid. Som just nu. Sitter just nu med två saker som får paniken att komma tillbaka. Dels har jag just redigerat färdigt ett nytt manus och känslan som tar överhanden är att det här vill väl ingen läsa. Dels sitter jag och försöker översätta lite gamla texter. Och då börjar jag tänka att redaktören kan ju inte ha läst ordentligt, eller haft en dålig dag eller nått, när hon tyckte att romanmanuset dög för publicering. Recensionerna som jag fått – de vet nog inte vad de pratar om heller. Och novellerna ska vi inte tala om!
Så är det att vara jag som författare.
Visst, man kan träna. Det bästa sättet att träna är att skriva massor. Gärna på kort tid. En del kommer att bli kass på riktigt då. Och med lite tur kan man lära sig att se skillnad på dåligt och på inbillat dåligt. Men samtidigt. Jag tror inte någonsin att jag kommer att helt ha fått bort det där tvivlet.
Varför fortsätter jag då? Om det nu är så jobbigt och hemskt, och jag dessutom aldrig kan producera något bra nog?
Känns ju som en motiverad fråga, eller hur?
Fast jag har nog inget enkelt svar på den… Envishet gränsande till dumhet kanske. Jag brukar hävda att min viktigaste egenskap när jag fäktade var att jag var lite dum i huvudet. Oavsett vad det stod (de få gånger jag ens visste det) så var jag alltid helt övertygad om att jag skulle vinna – bara jag tog resten av poängen så – och gjorde jag inte det så var det mest otur den gången. Nästa gång så… Men viktigare är nog att jag inte riktigt vet vad jag skulle göra annars. Utan skrivandet som kreativ ventil. Vad skulle jag göra då? Vem skulle jag vara då? Frågor jag inte vet om jag vill ha svar på…
Men man hade ju önskat att det skulle bli enklare med tiden…
Debutantbloggen 
Pingback: När orden tar slut. | Sällsamt
De flesta som skriver verkar tvivla då och då. Även jag. Outgiven, men med ett mål om att få mitt första verk publicerat under nästa år. För mig är skrivandet nödvändigt, orden kräver att få komma ut. Det har alltid varit så, men efter olika händelser i livet har det pockat på än mer. Och efter en cykelolycka blev det tydligt att det är något jag måste göra. Mitt första verk ska bli klart, men tvivlar till och från. Det är nog skräp, det jag skriver vill ingen läsa osv precis så som du beskriver ditt tvivel. Jag försöker då tänka positivt. Kanske är det så att endast den som tvivlar får till något som är riktigt bra?
En bra tanke, helt klart!
🙂
Åh, men tack. En till som jag då. Man får nåt publicerat och tänker: är de läsarna eller jag som inte fattar hur obra det här egentligen är? Ändå fortsätter man.
Jag har funderat på om det helt enkelt är roligt? Eller har jag för bra fantasi så att den bara måste få läcka ut någonstans och då är ett papper ganska lämpligt?
Och vem skulle jag vara om jag aldrig skrev en rad? Vad skulle jag göra? Det är ju faktiskt en läskig tanke…för jag har ingen aning.
”Vad skulle jag göra då?” ”Vem skulle jag vara då?” Tankeväckande frågor.
Ja, jag tycker det är kluriga saker att fundera på…