Gästblogg: Post debut stress disorder

”Men”, sa en nära vän till mig för en tid sedan, ”är det så att alla författare som debuterat drabbas av depression eller liknande?”

Jag tänkte efter en stund innan jag vågade mig på ett svar:

”Nej, jag känner faktiskt några. Några som inte hamnat i en mer eller mindre djup svacka efter debuten. Så riktigt alla kan det inte gälla.”

Vännen summerade det ganska bra:

”Det vore ju rätt tragiskt om det var så. Inte för att det skulle hindra mig att skriva vidare, men ändå.”

För mig kom dyket faktiskt innan jag debuterade, men jag startade från en ganska låg nivå så jag hamnade ganska djupt. Andra har klarat det bättre, och vissa har inte drabbats alls. Men det verkar, enligt min personliga undersökning, vara rätt vanligt med i alla fall en hyfsat påtaglig svacka i samband med eller strax efter författardebuten.

Men det är en omställning. Att det där man kämpat så hårt för helt plötsligt ligger bakom en istället för framför. Och det blir lätt rätt så tomt. Och vilset.

Nu ska inte det här inlägget handla om depression. Det vore lite för – eh – deprimerande. Men jag tänkte, eftersom jag fick chansen att komma tillbaka hit, att jag skulle prata lite om år två. Saker som händer. Saker som inte händer. Lite spretigt inlägg kanske, och måhända lite flummigt – men stå ut är ni snälla. I år blir det bara ett inlägg från mig, inte 53.

2015 var året jag romandebuterade och året jag skrev på debutantbloggen. Det var kul, fantastiskt spännande, men det hade sina baksidor också – som allting.

2016 har varit ett helt annat år. På många sätt. Det har haft sina dalar och sina toppar. Jag tänker att det kanske andra aspirerande författare också kan lära sig något av.

Det tråkigaste först.

Det blev ett år utan ny bok av mig. Det är jättedumt. Ska man hålla sig aktuell som författare får det inte gå för lång tid mellan böckerna. Det blir svårare och svårare att ”marknadsföra” sig ju längre från bokreleasen man kommer. ”Jo, men jag gav ut en bok 2015” har liksom inte samma klang när det börjar närma sig 2017.

Men skrev jag inget nytt? Jo, jag gjorde ju det. Men här har vi ett vanligt misstag. Jag skrev en annan bok. Lite annan inriktning. Vanlig grej har jag förstått. Man har skrivit en bok, vill testa något nytt istället för att skriva något som liknar det.

Problemet: Det är svårare att sälja. Till förlag och till läsare. Efter ett par böcker går det lättare har jag förstått, men den andra boken bör vara i linje med den första om du inte ska behöva börja om ”från början” igen. Och som de flesta säkert är medvetna om så är det långa väntetider i den här branschen.

Så rådet till debutanten är ”håll dig till din nisch” – ett tag i alla fall.

Har fått den slutsatsen bekräftad från många håll.

Nu betyder det inte att det arbetet var bortkastat. Jag tror att den romanen kommer bli utgiven under 2017 – men det har varit en lång väntan. Dessutom är jag inte säker på att jag kunde gjort annorlunda. Det var en historia jag behövde skriva, och det gjorde mig bättre förberedd att skriva det jag så att säga skulle skriva.

Vad har varit bra under 2016 då? Mitt andra år som publicerad författare.

Massor faktiskt.

Jag har fortsatt att vara med på olika kongresser och events.

Litteraturrundan i Växjö, Östgötadagen på akademibokhandeln i Linköping, LunCon, och FantasyCon i Scarborough var alla riktigt roliga.

Jag har skrivit ett manus till. Fortsättningen på Incidenten i Böhmen. Det är i princip klart och jag hoppas att det kan gå iväg till förlaget innan månaden är slut. Så med lite flyt kommer jag ha två böcker som kommer ut 2017. Inte säkert någondera, men inte alls omöjligt.

En annan sak som kan vara bra att vara förberedd på är hur svårt det är att skriva bok två i en serie. Jag hade trots allt skrivit två manus efter att jag skrev incidenten; en barnbok och sen ”det andra manuset”. Men det var lik förbaskat hur jobbigt som helst att skriva den där andra boken. Den stretade emot och trilskades tills jag började få ordning på den. Det är i såna här lägen det är bra att ha skrivarvänner – som förstår och som kan hjälpa till… Att skriva något som inte blev för likt den första, som kan stå på egna ben men ändå ska kunna läsas om man har läst bok ett. Man vill ju inte heller skriva samma historia en gång till men samtidigt är ju poängen med en ”serie” att läsaren känner igen sig. Till debutanten som ger sig i kast med bok två säger jag bara: ”Bered dig på en kamp”. Men det går. Jag tycker nog att jag lyckats få till något som både hänger ihop med bok ett och som samtidigt står för sig självt. I efterhand en oerhört lärorik upplevelse. Men det var tufft och jag skulle ljuga om jag sade att jag inte har tvivlat mer än en gång längs vägen.

Att bok två blivit ytterligare lite fördröjd är egentligen en följd av årets roligaste händelse.

Jag fick lägga nyskrivandet åt sidan en tid för att ta fram en engelsk version av Incidenten. Ett tjeckiskt förlag läste nämligen en recension på tjeckiska av Incidenten i Böhmen och hörde av sig. Deras testläsare (som kunde svenska) gillade också boken, men för att genomföra projektet behövde de en engelsk text. Så jag fick fokusera på det, vilket försenade uppföljaren med någon månad eller två ytterligare.

Kontentan är hursomhelst den att Incidenten i Böhmen kommer att översättas till tjeckiska! Maximillian kommer hem! Det är för mig hur stort som helst att boken skall översättas just där.

Dessutom sitter jag nu med en språkgranskad och slutkorrad engelsk version av Incidenten. Så vem vet vad det leder till…

Så där står jag nu. Lite försenad med det mesta. Ganska omtumlad och fortfarande lite småskakig. Men med nyvunnen entusiasm och skrivglädje. Redo att ta nästa steg!

Vill ödmjukt tacka för tillfället att åter få bidra med några rader på denna fantastiska blogg! Den är faktiskt ett av mina finaste minnen från debutåret. Stöttningen från kollegorna och samtalen med er som läser. Var rädd att det skulle bli för mycket, men det var bara så himla bra att få hänga här!

Inte en krönika

Satt och skrev en ”årskrönika” över mitt år som debutantbloggare när det slog mig att jag var inne på helt fel spår. Det inlägget, mitt sista här på debutantbloggen, kan inte handla om bara mig. Jag är bara en enda liten pusselbit.

Felicia. Tack för det här året! Jag önskar dig ett gott nytt 2016. Ser fram emot att höra mer om hur det går för dig som feel-something-författare. Att jobba ihop med dig kanske till och med. Det ska bli jättespännande!

Fredrik. Ska du gå och bli komediförfattare? Ja, det vore väl kul (pardon the pun)!!! Jag hoppas innerligt att du når iland med ditt nya projekt. Och att du vill fortsätta vara med på Felicias och mina upptåg.

Christina. Din produktivitet är helt fantastisk. Jag håller inte reda på alla dina projekt. Hoppas vi kan träffas någon mer gång i verkligheten, för det var verkligen kul i Göteborg. Stort lycka till med alla boklanseringar!

Johan. Min frände i musik och i tvivel. Jag är helt övertygad om att det kommer att komma något nytt vasst från dig snart. Vi borde ta ett heldygn någon gång och stänga in oss i ett rum och lyssna på musik och spåna romanidéer.

Men återigen, förlåt mig allihop, så är ni också bara pusselbitar. För bloggen är inte vi, och kommer aldrig att vara. Eller jo, den är vi, men den är så mycket mer än bara vi. Snart kommer det nya skribenter. Och innan oss fanns det andra. Hanna och Johannes, det var hur kul som helst att ses på bokmässan. Jag hoppas ni tycker vi har burit den vidare. Och alla ni andra bloggare innan och efter. Det är en ära att få ha varit en del av detta.

Fast inte ens om jag räknar upp alla bloggare, från Augustin som kom tillbaka och gästbloggade här – till de nya som ni snart får namnen på så räcker inte det.

För vem är denna blogg till för egentligen? Alla läsare. Alla som drömmer om att skriva, eller som bara är nyfikna på nya författare, eller som hamnar här av annan anledning. Utan er hade det ju inte funnits någon anledning att skriva över huvud taget. Eller hur? Bloggen hade inte funnits i så här många år utan er. Det är ni som har fått mig att, oavsett hur jag har mått och oavsett hur mycket jag haft att göra, varje måndag ta mig till tangentbordet och skriva – inte pliktskyldigt – utan för att jag vill fortsätta samtalet med er.

Anna, Annika, Maria, Marie, Frida, Sara, Pia, Anni, Linda, Ingrid, Daniel, Patrik, Peo, Gabriella, Eva, Pernilla och allt vad ni heter: Fan vad bra ni är! Och vad kul det har varit att få veta att ni finns därute och läser, funderar, kanske till och med kommenterar ibland. Jag säger ju att jag skriver för att jag vill bli läst, för att jag vill beröra. Och det  inser man när man skriver här att det är inte något man bara säger. Här vet jag att det jag skriver blir läst. Och då och då får man feedback på att man dessutom lyckats nå fram till någon med något – stort eller litet. Och det betyder verkligen allt! För mig.

Tack!

Fortsätt komma hit och göra den här bloggen till vad den är: En fantastisk mötesplats för drömmar, tankar och funderingar.

Tack för 2015. Nu ger jag mig in i det ännu så länge outforskade 2016. Mitt första år efter debutantbloggen. Jag vet vad jag vill göra där, men jag har ingen aning om hur det kommer att bli. Men jag vet att jag kommer att återvända hit då och då – fast då som läsare.

Tack för mig!

/Thomas

Vad har du för inställning till hästar egentligen?

Rubriken är hämtad från en fråga jag fått av en läsare av Incidenten i Böhmen. Så här var den i sin helhet:

”Jag måste bara fråga dig: Vad har du för inställning till hästar egentligen?”

Den skall också läsas med eftertryck – med betoning på ”måste” i den inledande meningen och på ”har” i själva frågan.

Jag tycker själv att frågan är helt fantastisk. Dels för att den visar att jag har uppnått mitt allra viktigaste mål med mitt skrivande: Att beröra. Personen som ställde frågan var upprörd över Maximillians syn på hästar – och därmed i överförd bemärkelse på min då. Dels för att den bevisar jag lyckats skapa en karaktär med egna drag som fungerar och övertygar. Maximillians inställning till hästar är nämligen inte min egen alls.

Maximillian tycker inte om hästar. Det är inte hans grej. Det sade han tydligt när jag en gång skapade honom. (Ok, han fick lite hjälp att säga det av min dator – men det är en annan sak).

Jag själv däremot. Låt mig säga som så; det finns hästar jag inte tyckt så jättebra om genom åren, och det finns hästar jag tyckt väldigt mycket om. Det finns hästar som trampat mig både sönder och samman och det finns hästar jag galopperat iväg mot horisonten på. Och så finns det de som jag kämpat mig igenom isblandat regn på tvären tillsammans med.

Men poängen är nog att jag använde mina erfarenheter för att ge Maximillians känslor lite färg. Jag lyssnade en gång på ett föredrag om research när man skriver fantasy. Låter ju lite småsvårt, eller hur? Men det är det inte egentligen. Karin Tidbeck, som var den som pratade, var inne på att det viktigaste redskapet var näsan. Och sen kanske öronen. Skriver du om en skog, ge dig ut i en och lukta. Lukta, lyssna, titta. Lägg mer krut på det än på att bygga komplexa politiska system till din värld.

Grej nummer två är att undvika att göra sina romanfigurer till någon form av idealmänniskor. Varenda skrivkurs du kan gå pratar om Mary Sues, så det skall jag inte göra här. Men grejen är ju att det är så lätt att falla i björngropen. Så därför slumpar jag fram karaktärsdrag. I listan jag slumpar från finns både bra och dåliga – och en del konstiga. Sedan är det givetvis inget som tvingar mig att använda dem. Men får jag fram något så ställer jag mig alltid frågan: Kan det här funka? Och om jag får ett ja på den så frågar jag mig: Vad beror det på då?

Därför blev jag extra glad när Maximillian i en tidig version meddelade att han ogillade hästar. Det var så fel på ett sätt – men samtidigt så rätt. Det skapar konstiga situationer. Situationer jag måste hantera. Vilket i sin tur gör både berättelsen och personerna i den mer levande. Och kanske viktigare ändå för mig själv: Skrivandet mer spännande.

Och så leder till det till roliga frågor ibland också. 🙂

Jag tog äntligen mod till mig

För en utomstående kan jag säkert ganska ofta framstå som utåtriktad och oblyg. Därför kanske inte dagens bedrift framstår som särskilt imponerande.

Men om sanningen prompt skall fram så är jag:

1. En person med lite dåligt självförtroende
2. Ganska blyg
3. Benägen att använda underdrifter

Punkt 1 har vi avhandlat tidigare. Punkt 2 kanske kommer som en överraskning för en del som jag mött. Mycket därför att jag brukar dölja min blyghet genom att prata…

Men jag har ett par egenskaper som väger upp det. Som jag nämnt tidigare är jag envis gränsande till dumhet. (Eller om det är småkorkad gränsande till envishet). Dessutom är jag tämligen orädd.

En del av er tänker nu säkert något i stil med:

”Det där går ju inte att få ihop!”

En del andra kanske (hoppas jag) tänker:

”Aha, nu fattar jag varför karaktärerna i hans texter är så tvetydiga!”

Men för att sammanfatta:

Jag tycker vissa saker som andra tycker är enkla är ganska läskiga, och jag tror dessutom inte att jag kommer att klara det speciellt bra. Men så tänker jag att jag kan ju inte mer än dö och så biter jag ihop.

Lite så.

Funkar skitbra i en svart pist på fjället.

(Alltså, jag kraschar ju rätt schysst ibland, men så länge jag överlever kan jag ju försöka igen – eller hur?)

 

Så vad gjorde jag idag då som jag är så stolt över?

Jag frågade om min lokala ICA-affär kunde tänka sig att sälja min bok inför julen!

Det är en liten butik. Jag räknar inte med att de kommer sälja några mängder av böcker, om ens någon. Men det är ”min” butik. Jag är stamkund. De som jobbar där känner igen mig, även utanför butiken. Många av de som handlar där vet vem jag är. (Kom igen, mitt efternamn är inte direkt något man kan gömma sig i mängden med, eller hur?)

Man kan säkert tycka att det skulle vara värre när det står 14-14 i en SM-final till 15, eller att flytta till ett annat land, att skriva en bok, att skicka samma bok till förlag, att fråga världens vackraste flicka om hon vill spendera livet ihop med en när man är säker på att hon kommer säga nej, att bli miljonär i skulder när man köper hus, att inte ha koll på om den där svarta pisten är isig eller ej. Allt sånt.

Men det här är läskigt på riktigt.

Jag har liksom låtsats att jag skall göra det massor av gånger. Men så har jag inte sett han som driver butiken. Perfekt, då behöver jag inte fråga den här gången heller! Men idag. Alltså grejen är att även idag så verkade han inte vara där när jag droppade in på kvällen, sen från jobbet som vanligt. Men så körde jag mitt Mantra och frågade den läskiga frågan:

”Är Mattias här, eller har han gått hem?”

Jag minns inte ens om jag hoppades att svaret skulle vara ”Nej, han har gått”.

Men han var där. Och han tyckte det var en bra idé. Så nu ska jag bara göra lite affischer och kånka dit en trave böcker.

Bara…

 

 

 

Debutantbloggen on Tour – igen

Ok, det kanske blir lite tjatigt, jag vet. Men det var så himla kul i lördags!

Först var vi i Åkersberga. Ett jättefint bibliotek. Vi pratade skrivande och debuterande, det vill säga precis som i Skurup. Fast det blev inte precis som i Skurup. Det är det som är det fantastiska, det finns så mycket att prata om att det inte blir likadant två gånger – vilket bevisades när vi åkte vidare därifrån till Bibliotek Sture på Östermalmstorg och pratade, återigen om lite andra saker. Fast samma.

På många sätt blir det som ett blogginlägg här på bloggen, fast live – och alla samtidigt. Med kommentarer och frågor i realtid…

Höjdpunkter? Jag vet inte. Alltihop var så bra. Visst, det kanske inte kom jättemånga åhörare, men det spelar ingen roll så länge de som kommer är intresserade. Det blir liksom kanon ändå.

Den här gången blev vi bara tre. Eller fyra ändå, för nu hade vi med en moderator – vilket ytterligare bidrog till att göra något annat av det. Men vi klarade oss bra jag, Felicia och Fredrik, även om vi saknade Johan och Christina. På Sture stod i alla fall Christinas och Johans böcker framställda när vi kom, så de var med på ett litet hörn.

Lite kul också när en åhörare berättade att hon inte alls tänkt köpa min bok men inte kunde låta bli när hon fick höra vad den egentligen handlade om. Och ni tjejer som hade skrivit en fantasybok ihop, go for it!

Men på lördag är det sista dansen. På hemmaplan. Här i Linköping. Denna gång i en bokhandel. Som Fredrik sa i lördags, det är nästan det läskigaste, det hemma hos en själv. Men kom för tusan om ni har möjlighet! Det blir jättekul! Lovar. Tre av tre hittills har blivit det nämligen!

Vi får se om det kommer några, eller om ingen julklappshandlare orkar stanna… Men jag ser fram emot det. Kl 14 sitter vi där. På Akademibokhandeln på Storgatan. Inte helt säker på vilka vi blir den här gången, men garanterat några stycken. Och som sagt, det blir sista ”on tour”. En idé som kläcktes på ett fik i stickholm i våras, och som faktiskt blev av. Och som blev bra. Riktigt bra. Men det blir lite av en ”Sista natten med gänget också”. Nu är vi inne på allra sista månaden som Debutantbloggare. Det är en vemodig tanke ska ni veta. Både att snart inte ha det här gänget att skriva med, och att inte ha er som kommenterar, frågar och peppar varje vecka.

Fast det smeds lite nya planer i Stockholm också… Så vem vet? Det kanske är slutet för oss som debutantbloggare som närmar sig, men kanske inte slutet för oss som gäng… Bara väldigt lösa planer, inget bestämt. Men kanske…

 

Ibland har jag känt att jag duger

Raden är från Tidvis, av Lars Winnerbäck. En av de mest sorgsna låtar jag känner till. Dessutom passar den oerhört bra på hur det är att vara debuterande författare. På något sätt, trots att man bevisligen har lyckats med något, är de svarta stunderna fler och starkare än de ljusa. Och debutantåret tar ju slut snart. När man inte är debutant längre. Vad är man då?

Jag säger inte det här för att ni ska tycka synd om mig. Inte ens för att varna andra. Men det kanske man borde göra. Ge dig inte in på det här om du inte _verkligen_ vill! Fast det kan jag ju inte heller göra. För trots att tvivlen är så starka, även nu, och jag inte vet med säkerhet om jag någonsin kommer få en bok till publicerad, så ångrar jag mig inte ett dyft. De bra stunderna är få, ”varannan dag geni, varannan dag jättekass” brukar många säga om sin syn på sitt skrivande. Det är nog mer en önskedröm att det skulle vara så jämnt fördelat tror jag. Men det är ändå så värt det. Lovar!

Tidvis är också med på en spellista som heter ”Mimmi”.

Det är den jag använder när jag skriver – fel, skrev – på mitt senaste manus. För att bibehålla samma stämningsläge och känsla genom hela boken. Och vid revideringsarbetet. (Mimmi är inte manusets egentliga huvudperson, men det är på något sätt hennes lista, och det var hon som fick låna sitt namn till filen med manuset. )

Jag gjorde likadant när jag skrev på Incidenten. Lyssnade på i princip samma musik om och om igen. Jag hade ingen dedikerad spellista den gången men det blev ändå allt tydligare efterhand att jag plockade fram samma saker om och om igen. Filmmusiken till ”Bram Stoker’s Dracula” var väl det som spelades mest faktiskt. (Nej, jag skriver inte om vampyrer – men det är grymt bra filmmusik, och en helt ok film dessutom. Framförallt har den en klang som jag ville ha med.)

Det kanske är så att jag har ett udda förhållande till musik men jag använder den aktivt i det jag gör. Jag kan fortfarande än idag känna känslan från en fäkthall i Uppsala våren 2007 när jag hör ”Kom ihåg mig” spelas. Jag körde den på repeat i mina lurar mellan matcherna hela dagen. Så jag gör så när jag skriver också. Pumpar samma saker om och om igen. Till min familjs förtret tror jag. Ett romanprojekt blir ju ganska långt. Fast jag tröttnar inte. Tvärtom, musiken hjälper mig på något konstigt sätt att inte tröttna på manuset. Den tar mig tillbaka in i det. Hjälper mig att skriva. Så att jag ibland kan känna att jag duger.

Hur funkar det för er andra? Använder ni också musik? Hur?

För den nyfikne skall jag försöka klistra in en länk till Mimmis spellista. Kanske funkar det till och med…  (Annars får ni skrika så ska jag se om jag kan få till den på något smart sätt).

(Och nej, låterna mappar inte mot kapitel i boken, oftast kör jag dem i slumpmässig ordning – ifall någon undrade).

Panik igen

”Du är ju manodepressiv – fast samtidigt.”

En kommentar jag minns, även om det var många år sedan jag gavs det omdömet av en kollega. Till viss del är det väl sant. Men framförallt är det en bra beskrivning av den väg man vandrar som skrivande människa. Det är hela tiden uppåt och neråt. Ofta samtidigt. Men ibland är det mer upp – och kanske oftare, eller i alla fall lättare, mer ner.

En av mina värsta perioder – har jag kommit på – är när jag inte skriver. Då blir jag låg. Riktigt låg.

Men det är väl lugnt tänker ni? Bara att skriva då, eller hur?

Fast problemet är att en del skrivstopp är inte självvalda. När det är tungt på andra håll. När orken tas av något annat. Då orkar man inte skriva. Och skriver jag inte – ja ni vet, tänk er själva ett lite trä- och segelduksklätt flygplan från 1914 ungefär som tappat för mycket fart i ett desperat försök att komma upp i höjd. Spinnen blir allt mer okontrollerbar. Marken kommer närmare, och man känner att den här landningen blir nog inte mild.

Ett annat problem, i alla fall för mig, är att jag på något sätt bara känner att jag skriver när jag skapar ny text. Och det en så himla liten del av själva skrivandet egentligen. Fast som sagt, det känns inte som att jag skriver. Redigerar jag så ”fixar” jag ju bara till. Jag ”skapar” inte något. Bara pillar. Likaledes om jag sitter och försöker översätta. Det känns inte som att jag ”skapar” text då heller.

Och vad gör jag nu då? Lite redigerande. Lite översättande. Och alldeles för mycket annat. (Ni vet den där andra världen, den man får sin lön ifrån). En treoenighet som inte är bra alls för mig.

Som tur är har jag den här bloggen. Ibland en hemsk känsla det här att det är måndag och jag måste producera en ny text. Men samtidigt. Bloggande är också skapande. Skrivande. Jag känner att hade inte ”tvånget” funnits, hade det inte blivit något skrivet alls idag heller.

Så vet ni vad? Ni som läser den här bloggen, kanske just det här inlägget. Det är en himla tur att ni finns! Utan er hade jag garanterat känt mig ännu mer misslyckad som skrivande människa just nu. Kanske förlorat hoppet helt om att någonsin kunna skriva något nytt igen. (För det är så det känns).

Men vad jag vet är att det kändes likadant i början på året (minns att jag bloggade om just det), då jag inte hade något ”nytt” projekt igång heller. Och det kom jag igenom. Det ger mig i alla fall lite hopp. Jag kan nog kanske få igång mitt skrivande igen. Jag har gjort det förut. Det här manuset jag just avslutat kanske inte blir mitt sista det heller.

Och ni kära läsare. Kanske känner någon av er likadant. Och då tänker jag att det kanske, i alla fall mikroskopiskt lite, kan hjälpa er också att veta att ni inte är ensamma om att känna så ibland.

Eller så kan jag inte skriva igen. Vad vet jag?

Ett intressant experiment

Jag tänkte jag skulle dela med mig av en lite intressant erfarenhet. Jag har skrivit professionellt på engelska – om än inte skönlitteratur. Jag har översatt både till och från engelska. Jag har bott i ett engelsktalande land. Och även om jag inte anser att jag pratar engelska lika bra som en infödd, eller att det ens i princip är möjlig så anser jag att min engelska är tillräckligt bra för att jag skall kunna skriva på engelska. Alltså förstå mig rätt nu, detta är inte menat som skryt utan syftar bara till att ge en bakgrund till min lilla historia.

Saken är den att det är en svår konst att översätta texter. Jag har i princip bara gjort det med reklam-, webb- och informationstexter. Det är svårt nog. Att översätta skönlitteratur är knöligare än så. Det gäller att hitta rätt ton, rätt värdeladdning – allt sånt där som är extra svårt på ett språk som du inte använder varje dag. (Använder som i småpratar i kassakön, snackar med arbetskamraterna på lunchen, pratar om matchen igår, om barnprogrammen för 20-30 år sedan, lyssnar på ungdomarna utanför skolan, snackar med den gamle mannen på puben – använder så liksom.)

Att skriva på engelska är svårt (om det skall bli bra alltså), men det gäller att ställa om hjärnan lite. (För mig i alla fall, andra kan säkert göra det annorlunda.) Kan jag börja tänka på engelska kan jag skriva vettigt på engelska. Svårare när man översätter, men skapar man lite distans till texten man läser brukar det funka.

Men men, jag har lite funderingar på att börja skriva på engelska som jag kanske nämnt eller antytt – även om jag egentligen älskar att skriva på svenska – det är ett så himla kul språk att jobba med. Men samtidigt skulle det vara kul att få det jag skrivit hittills översatt. En tanke var att göra det själv. Jag menar, jag om någon borde ju veta vad jag menar i mina texter och kunna fånga den känsla jag vill ha. Så tänkte jag.

Men oj vad svårt det var. Började jobba med en text och visade den för en mycket god vän som aldrig skulle ljuga för mig – och som dessutom har den goda smaken att vara infödd engelsktalande, och kan svenska och jobbar med text. Hans kommentar var ganska brutal, men väldigt sann.

”Det här är alldeles för mycket svenska på engelska, Thomas. Det är inte så du brukar skriva engelska. Du är alldeles för bunden av din svenska text.”

Som alltid när man vet att någon har rätt så sved det lite. Men samtidigt, det var sant och ingen idé att låtsas som att det inte stämde.

Så jag funderade på hur jag skulle komma bort från texten. Skapa distansen. Och fick en idé som jag testade.

Jag tog en novell. Körde den genom Google translate. Jupp. Den var rätt mycket skräp om man säger så.

Först en vända brutalrättning. Massor av totaltokiga översättningar plus ett intressant konsekvent felöversättande av ”sin”. Till ”his” om det handlade om en tjej, och ”her” om det handlade om en kille – förklara den om du kan. Men också en och annan synonym som jag aldrig skulle tänkt på själv.

Sedan en vända till för att fixa texten. Och här började jag märka en sak. Jag satt inte med min ”svenska novell” – jag satt med en ganska kass engelsk text som jag skulle fixa. Drog ett snabbt varv genom den och ändrade, justerade och byggde om. Sedan en jättekort slutkorrvända och därefter skickade jag den till min vän med ett ”här är ett annat experiment jag har gjort”. Sade aldrig vad eller hur eller något sådant.

Svaret jag fick var riktigt intressant.

”Den här har du skrivit på engelska från början, va? För den är mycket bättre.”

Givetvis berättade jag vad jag gjort. Men han vidhöll att den var mycket mer så som jag skriver när jag skriver på engelska från början. (Han vet, han har korrat mer än en av mina texter). Och bra nog.

Minst lika intressant var att jag mycket snabbare kom till ett vettigt resultat än vad jag skulle gjort om jag översatt rakt av från början. Jag kan aldrig översätta den mängd ord det handlade om på den tiden det tog mig att ta fram den texten. Det vet jag. Visst den behövde ett ordentligt korr, men det hade en ”traditionell” översättning också gjort.

Om det var ett lyckskott för att just den texten var extra lämplig vet jag inte. Skrev den trots allt kort efter att jag flyttat till Sverige – så kanske var den ganska engelsk även i sitt svenska utförande. Men jag tror inte det. Eller, jag är i alla fall inte säker. Så pass spännande var det i alla fall att jag har bestämt mig för att testa att göra samma sak på fler texter, för att se om jag kan återupprepa det. Förhoppningsvis får jag skäl att återkomma.

Någon annan som har erfarenheter av att översätta skönlitterära texter?

Den där jobbiga känslan

Som outgiven författare tänker man ju ofta (ok, jag generaliserar utifrån egna erfarenheter här men jag tror att jag inte är/var ensam) att det man skriver är rent skräp.

Vissa dagar är det jättebra, men oftare tittade i alla fall jag på mina texter och tänkte att det här kan väl ingen sund människa tycka om? Till slut tänker man att ”ja ja, lika bra att få det bekräftat” och skickar iväg nått till ett förlag eller tretton.

Och visst, man får en massa refuseringar – men så händer något. Man får en novell antagen till en antologi. Man får en roman accepterad av ett förlag. Lite så. Jamendåså tänker ni. Då är ju allt frid och fröjd. Eller?

Tyvärr är det inte så enkelt. I alla fall inte för mig. Tvivlen kommer alltid. Som just nu. Sitter just nu med två saker som får paniken att komma tillbaka. Dels har jag just redigerat färdigt ett nytt manus och känslan som tar överhanden är att det här vill väl ingen läsa. Dels sitter jag och försöker översätta lite gamla texter. Och då börjar jag tänka att redaktören kan ju inte ha läst ordentligt, eller haft en dålig dag eller nått, när hon tyckte att romanmanuset dög för publicering. Recensionerna som jag fått – de vet nog inte vad de pratar om heller. Och novellerna ska vi inte tala om!

Så är det att vara jag som författare.

Visst, man kan träna. Det bästa sättet att träna är att skriva massor. Gärna på kort tid. En del kommer att bli kass på riktigt då. Och med lite tur kan man lära sig att se skillnad på dåligt och på inbillat dåligt. Men samtidigt. Jag tror inte någonsin att jag kommer att helt ha fått bort det där tvivlet.

Varför fortsätter jag då? Om det nu är så jobbigt och hemskt, och jag dessutom aldrig kan producera något bra nog?

Känns ju som en motiverad fråga, eller hur?

Fast jag har nog inget enkelt svar på den… Envishet gränsande till dumhet kanske. Jag brukar hävda att min viktigaste egenskap när jag fäktade var att jag var lite dum i huvudet. Oavsett vad det stod (de få gånger jag ens visste det) så var jag alltid helt övertygad om att jag skulle vinna – bara jag tog resten av poängen så – och gjorde jag inte det så var det mest otur den gången. Nästa gång så… Men viktigare är nog att jag inte riktigt vet vad jag skulle göra annars. Utan skrivandet som kreativ ventil. Vad skulle jag göra då? Vem skulle jag vara då? Frågor jag inte vet om jag vill ha svar på…

Men man hade ju önskat att det skulle bli enklare med tiden…

There and not quite back again

Being a short description of my journey to Nottingham one weekend in October in the year of 2015…

Jag får börja med att be om ursäkt. Det här blogginlägget blir både förvirrat (vilket ni nog börjar bli vana vid i och för sig) och på engelska. Jag är medveten om att detta är en svensk blogg, men då 100% av dem det på sätt och vis handlar om i första hand är engelsktalande känns det på något sätt som att det är mest rättvist att skriva på just engelska.

Ok, so there are two parallel plot lines here, and they kind of nicely intertwine.

Some time back I was chatting with UK author Steven Saville (who happens to live in Sweden) about the UK market and possibly writing in English. It turned into a long and very interesting discussion. Two especially interesting things came out of that chat. One was actually the idea for a new novel and the other was his suggestion for me to visit FantasyCon in Nottingham to get a first glimpse of the UK Fantasy/SF scene.

Most of the time you talk like that, nothing really come out of it. This time however, that was not to be the case.

Because the really cool thing is that both of those two things actually happened. I just finished my new script, based on the idea that Steven put in my head, and then, this weekend – i.e. just a week after – I travelled to FantasyCon in Nottingham to meet up with Steve and to visit a UK Con for the first time ever.

As I had been working way too much the weeks (months) before, my planning was extremely basic. I had tickets to Copenhagen and then to London. In the last minute I had, through Airbnb, found a place to sleep, and I kind of figured I should be able to get to Nottingham somehow if I could just make it to London.

It started off rather interestingly… I had picked the very first row on the flight from Linköping to Copenhagen, as I had very little time between flight – figuring that if I was close to the exit I could get off fast and catch my connecting flight…

Plan worked well until I boarded the plane, and realised the exit was at the back…

Ah well, at least I managed to get off really fast (passing all those slow people on the way out). Only to find I had to wait in a bus until everyone had left the plane.

Ah well, I actually made the second flight anyway, although it was a close call. Or would have been had we not been delayed by some passengers not showing up despite having checked in baggage…

Somewhat late I made it to St Pancras in London, bought a ticket and was told that if I run for it I would make the train to Nottingham. I ran, but didn’t make it.

Note to self: 2 minutes is too little time to catch a train at a station you don’t know. Especially if the platform is on another floor which you have no idea how to get to.

I did get past the gates to the platform just as they blew the whistle for the train to leave.

Fortunately my ticket was valid for the next train as well…

So I actually had time for some lunch. Which probably was a pretty good thing considering I had been up since 4.30 – which translates to 3.30 UK time.

Ok, so much about getting there – how was the con, you ask?

It was absolutely fantastic!

(Yes, I am aware you shouldn’t use exclamation marks in English)

There were loads of really interesting panels. Only I managed to miss all of them on Friday, and only managed to get t my first on Saturday at 2 – and then the fire alarm went. Why? Well, I got kind of stuck in the bar. So many fun people to talk to.

But in the end I managed to go to a few panels, one about agents, one about marketing and one about the future of the future. I also managed a few passes in the dealers room and picked up some interesting books that I really look forward to reading. Got some help from UK SF writer Ian Sales who pointed out stuff he thought I would like.

I ended up going home early on both Friday and Saturday, but I still managed to have a really good time – although I know a few people stayed up way longer than I did…

Was it worth it?

Well, I don’t know if I ever will get anything published in English, but that was not the purpose of the journey. The whole idea was to get an introduction to the UK Fantasy and SF community, and that I did. I also, desperately, needed a break from work – and I got that. And I made new friends. What can ever be better than that?

So to everyone I spoke to; a huge thanks for letting me be a part of it. I don’t remember the names of you all (I am lousy with names) but I will remember your kindness and friendliness forever. Some people deserve a special mention:

Heidi for when seeing someone sitting all alone just leaving your company and checking that I was ok. Really appreciated!

Steven of course for dragging me along, and ensuring I had a good time, despite being ill yourself for the majority of the time.

Ian for guiding me around and generally being the good guy.

Jim for making sure I wouldn’t be alone even after he con ended.

Penny for our cooperation in our initial quest for beer and for good conversation throughout the con

Fiona, who I didn’t meet until leaving the con, but with whom I ended up drinking beer with for six hours at the East Midlands Airport… It was great craic

Most fun thing:

A conversation where someone asked:

“But why did you write in Swedish?”

Someone else stepped in to explain:

“Because he is Swedish”

Person #1 again:

“Oh, I thought you were Irish”

All in all I learned a lot, made many new friends, and had a grand time. Will I go again next year? I don’t know, but very likely. Unless I go to another UK con. Or why not both? Would I recommend it to someone else? Yes, definitely!

So Now I am sitting here in a hotel room in Dublin writing this post, and realizing that out of what started as a fun, and not always serious, chat one day a year ago turned out into a trip I hadn’t thought I would ever do – that became way better than I would ever have imagined – and one script that just maybe might make it into a book…

Att börja om, fast ändå inte.

För ungefär fyra år sedan åkte jag på mitt första SweCon – i Uppsala. Jag hade ingen aning om vad som väntade, så jag förväntade mig inte så mycket. (Jag är lite sån).

Väl där träffade jag en massa trevliga och spännande människor; fantastikförfattare och fantastikläsare huller om buller. Det blev för mig en riktigt bra introduktion till den svenska fantastikscenen, eller vad man nu vill kalla det.

Varje år sedan dess har jag blivit mer och mer ”en i gänget” eftersom jag lärt känna fler, kommit längre i mitt skrivande och dessutom till och med lyckats bli utgiven. Nu händer det ganska ofta att folk kommer fram och hälsar fast jag inte har riktigt koll på dem. Jättekul! Och väldigt ofta springer man på folk man känner sedan tidigare. Minst lika skoj!

På många sätt kan man säga att Uppsala blev starten på min ”författarbana”. Jag har tagit med mig massor från de paneldebatter och föreläsningar jag varit på. Jag har lärt mig massor från de samtal jag haft, och jag har haft nytta av de kontakter jag skaffat mig. Jag tror inte jag hade kommit så långt så fort om jag inte hade gjort den där resan som sedermera ledde till flera.

Och nu ska jag göra om samma sak igen. Dvs ge mig iväg på ett nytt äventyr där jag inte har en aning vad som väntar och där jag inte känner någon, förutom mitt ressällskap. (Som jag iofs inte reser med, men jag har i alla fall någon som lovat ta hand om mig på plats.)

Kl 06 på fredag morgon tar jag planet från Linköping. Via Köpenhamn och London är målet  Nottingham och Fantasycon. Mitt första bokevent i den engelskspråkiga världen. Återigen har jag ganska små förväntningar. Egentligen tycker jag att det är skönt att bara åka som en ”vanlig besökare” – utan några paneler att sitta med i, utan någon som vet vem jag är. Men samtidigt, lite lite, innerst inne, finns tanken…

Tänk om det här blir starten på nästa steg?

Fast så får man väl inte tänka? Det vågar man väl inte? Eller?

Att skriva i ett sammanhang

Sitter med redigering just nu. Jag tycker det är svårt. Ofta skriver jag ganska kompakt, och försöker redan från början hitta en rytm jag tycker passar. Därför blir det svårt att göra vissa typer av ändringar.

Hur skjuter jag in ett stycke i en scen där jag tycker att det finns ett logiskt flöde från första ordet till sista? Hur trycker jag in en mening i ett stycke som har sin rytm?  Hur får jag in en hel scen i en historia som är så hoptryckt att det inte finns några tidsmässiga utrymmen?

Nu är kanske en annan berättigad fråga – hur pretentiöst lät inte ovanstående? Som om mina texter skulle vara perfekta från början liksom… Det är de inte! Det kan jag lova. Men de är lite mer än bara nedkastade ord. Jag ägnar en hel del tid redan åt min första textversion. På gott och ont. Fördelen är att det känns rätt bra redan när någon läser det första gången. Nackdelen för mig är att jag får ännu svårare med det jag tycker är svårt från början.

Då är det bra att inte vara ensam. Satt fast i torsdags när jag satt hemma hos en av mina skrivgruppskompisar och skrev och drack te. Jag hade en händelse som jag ville ha in för att förstärka en del av historien. Jag visste rent tidsmässigt när det måste vara. Men jag klarade inte av att hitta var det skulle vara. Det kändes bara fel.

Så jag beskrev mitt dilemma. Sara tog texten som var ”runt” det beskrivna fenomenet och läste igenom det. Sedan pekade hon på ett ställe och sade: ”Här passar det in jättebra”. Jag måste erkänna att jag blev lite förvånad. För där borde det ju inte gå. Det var fel. Och så läste jag. Läste och tänkte att hon kanske har en poäng. Testade att skriva in scenen där och skickade över datorn för ny testläsning. Och vi var rörande överens. Det funkade toppenbra just där. Men jag hade aldrig kommit på det själv.

För mig har en skrivgrupp varit en del väldigt viktig del av vägen till den punkt där jag är nu. Med en bok utgiven, och ett par manus på god väg att bli färdiga.

När jag bestämde mig för att satsa på mitt skrivande innebar det för mig att jag var bestämde mig för att träna på skrivande på ett seriöst sätt. Skrivgruppen var livsviktig där. Vi träffades, läste varandras texter och kritiserade dem. Försökte hitta styrkor och svagheter, och kanske framförallt se vad som skiljde sig åt i vårt berättande.

Som Johan var inne på i ett tidigare inlägg, självförtroendet är en jobbig grej, men samtidigt kan jag vara ganska envis. Utrustad med en vilja av järn och en övertygelse om att alla kan bli bra bara de tränar gav mig skrivgruppen den sparring jag behövde, och fortfarande behöver. Och förhoppningsvis ger jag dem något tillbaka också.

Det handlar delvis om modet att våga visa det man skrivit för andra. Det är en träningssak. Minns på Swecon i Uppsala för ett antal år sedan, när vi hade en skrivgruppsträff och jag mer eller mindre hade sträckskrivit en novell som jag satte i händerna på mina två kollegor – utan att ha läst igenom den själv. Att sitta och titta när de läste den, och jag inte hade en aning om den funkade, var rätt nervpirrande.

Men framförallt handlar det om att träna sig på att skriva och på att ge återkoppling. Att se vad som fungerar och hur man kan förbättra en text.

Utan den sparringen och den kritiken hade jag nog behövt betydligt längre tid för att få en roman tillräckligt bra för att hitta någon som ville ge ut den.

Sedan är det givetvis inte bara skrivgruppen. Jag har haft många som hjälpt mig massor på vägen. En del mycket och en del med vissa enskilda specifika saker. Allt lika värdefullt. Att sedan en del av dessa skriver själva, är skrivpedagoger, och så vidare, hjälper givetvis – men det viktigaste är att de finns där, att de bryr sig om att försöka göra mina texter så bra som möjligt.

Jag tror det är olika för alla. Men för mig har ni varit hur värdefulla som helst. Jag tror inte jag suttit och skrivit blogginlägg 41 på Debutantbloggen utan er!!!

Tack!

Blodad tand – eller i alla fall trasig tand

Tänder har aldrig riktigt varit min grej. Rädd för Tandläkare liksom. Det, spårvagnar och vatten. De två sistnämnda gör faktiskt Göteborgsbesök till en ganska besvärlig upplevelse. Och som hamster på potatisen så har jag insett att jag efter bokmässan dessutom har problem med en tand. Trodde först att det var tandsten som blivit vasst. Men när jag kom hem från Göteborg och skulle ta tag i den där vassa tandstenen så insåg jag att det faktiskt inte alls var det som det handlade om.

Det vassa i kanten av tanden var själva tanden.

Eller snarare en del av den som hade spruckit. En spricka rakt igenom hörnet. Typ en femtedel av den synliga tanden går att flytta runt med bara fingrarna.

Har fått kommentaren ett par gånger att jag skriver ”rädsle-scener” så himla bra. Att paniken blir så påtaglig i just dem. Kan nog tacka min barndoms tandläkare för den inlevelseförmågan!

Men det är faktiskt sant. För den paniken kan jag plocka fram när jag skall beskriva något läskigt. Det behöver inte ens vara en tandläkare inblandad…

Det är en viktig grej tror jag när man skriver. Hitta en känsla du känner igen. Utgå från den. Beskriv den inifrån dig själv men extrapolera. Ta i så att den passar situationen. För oftast är ju det man försöker beskriva läskigare än verkligheten. (Bortsett från just tandläkarbesök då.)

Sedan har man ju en del andra upplevelser man kanske kan fundera ett varv till över. Jag har testat att vara helt övertygad om att jag skulle dö en gång. Under en häst. (Ingen tandläkare inblandad, så jag borde väl förstått att det skulle sluta lyckligt). Men den känslan/tankegången kanske inte gör sig så bra i en roman, för ingen skulle tycka det var trovärdigt. Men man vet aldrig. Någon gång kanske jag skriver något där någon i dödsögonblicket tänker något i stil med: ”Det var ju himla fånigt att det skulle sluta så här…”

Hursomhelst, tillbaka till tänderna. Eller tanden. En blodad sådan. Efter att i år ha avverkat Mariehamn, Linköping, Linköping igen och nu senast Göteborg har jag bestämt mig för att ge mig av än mer långväga. Jag fick för en tid sedan en inbjudan av en bekant, en väldigt vänlig dito, att haka på till FantasyCon i Nottingham.  Har vacklat lite fram och tillbaka på om jag kan motivera utläggen. Men i helgen tog jag tag i saken och bokade inte mindre än fyra olika flygresor för att få till detta äventyr. Den här gången blir det bara som besökare, vilket skall bli skönt. Men oerhört kul att stifta en (om än en liten, liten) första bekantskap med den brittiska bokvärlden.

Så nu har jag inga ursäkter att inte åka… Resorna redan betalda. Boende fixat. Återstår bara att boka ett akutbesök hos en tandläkare. Men som tur är så har jag haft så mycket att göra på jobbet, och med bloggen, och med redigering, och med resebokande, att jag inte har hunnit med det…

Signering, fortfarande lite läskigt

Fredrik skrev om sina intryck från bokmässan igår. Jag tänkte att jag kan ju ta vid där. Vad var egentligen mina starkaste intryck? Helt bortsett från insikten att jag så totalt missbedömt Johans längd utifrån bilderna alltså…

Den starkaste känslan för min del var värk fötterna och total utmattning. Till skillnad från Fredrik var jag där alla fyra dagarna. Hängde mest i närheten av montern, men gav mig ut på små räder ibland, och smet iväg ganska mycket också för att andas och för att jobba. Trots detta är fyra dagar i den ljudkulissen, den torra värmen, och den enorma mängden människor oerhört tröttande.

Men ok, det var ju fullständigt ointressant, eller hur? Jag tänkte nästan snabbspola fram till slutet av mässan. Alltså slutet för min del.

Jag var nämligen inbokad på en signering i SF-bokhandelns monter inne i mässan. Jag hade haft en signering i förlagets monter dagen innan, men det är inte riktigt samma sak. Dels för att jag ändå varit där och signerat en hel del under dagarna innan, och dels för att man inte riktigt blir lika ”utlämnad” på hemmaplan. Jag sköter ju liksom montern lite också när jag är där och signerar. På SF-bokhandeln är jag bara där för att signera böcker. Signera böcker och prata med de som råkar komma i närheten. Det där sista tycker jag är en räddningsplanka.

Det är säkert något helt annat om man är en ”kändis”. Med ringlande köer. Horder av människor som vill köpa ens bok, och en stab av medhjälpare som ser till att allt flyter på.

Men jag är inte så himla känd. Så det blir lite läskigt.

Man kan tycka att det är lite jobbigt att sitta och signera i en i princip tom bokhandel. Visst. Lite långtråkigt kanske. Men inte läskigt. Att sitta i en extremt välbesök monter på bokmässan däremot och fundera över om någon enda av alla de som kommer dit kommer att komma fram till en. Det är läskigt på riktigt. För i fall a ovan kan man ju alltid tänka att det var ju trots allt ingen där, så inte så konstigt att jag inte sålde så många böcker. Men om man inte säljer något när det är massor folk…

(Jo jag fattar, utbudet och konkurrensen är brutal, men lik förbaskat är det jobbiga tankar innan den förste kommer fram)

Men jag överlevde den här gången också. Dels tack vare oerhört trevlig och hjälpsam personal, och dels tack vare trevliga besökare. Folk som går på bokmässan gillar böcker. De gillar att hitta nya böcker och att prata om böcker och skrivande. Så efter några skakiga inledande minuter när man hann bli riktigt nervös gick det jättebra. Bokhandeln fick sålt ett antal signerade Incidenten i Böhmen, och jag fick pratat med flera riktigt trevliga människor.

Så tack alla ni som stannade till. Oavsett om ni köpte något eller inte så gjorde ni min dag. Tack också Ola och gänget för att jag fick komma och signera hos er, och för hjälpsamheten. Det är oerhört stort för en debutant som mig att få vara med.

Att jag sedan hade missat att boka bussen som gick en vettig tid hem igen innan den blev fullbokad, så att jag tvingades mer eller mindre springa från signeringen för att hinna med min buss hem till Linköping är en annan historia. Men det ledde i alla fall till att jag sov väldigt gott på vägen hem…

Sov gott och log lite när jag tänkte på alla möten. Möten och en del nya planer. Kanske ska göra något åt den däringa kaninen trots allt… Vi får se…

Bokmässespecial – söndag

Som ingen säkert har missat har det varit (och är fortfarande i skrivande stund bokmässa i Göteborg. Flera av oss debutantbloggare har haft aktiviteter där. Felicia har signerat och intervjuats, Fredrik har signerat, Thomas har signerat i förlagets monter och skall även göra det i SF-bokhandelns monter. Christina hade inte möjlighet att vara med på några aktiviteter men kom till mässan på lördagen, och Johan som inte var på mässan alls hann i alla fall upp till Göteborg en kort sväng för en Debutantbloggsträff.

Kanske inte den mest spännande aktiviteten i världen för er läsare, men lite navelskådning får ni stå ut med. För det var nämligen jättestort för oss. Att träffas ”live” för första gången alla fem. Vi har jobbat ihop med den här bloggen sedan i januari, pratat med varandra om inte varje dag så i alla fall flera gånger varje vecka. Och nu fick vi äntligen chansen att träffas. Fantastiskt.

Vi pratade om böcker. Och debutantåret. Om förlag. Om bokmässan. Om vad vi jobbar på nu.  Och allt mellan himmel och jord.

2015 års debutantbloggare samlade på bild. Notera hur färgmatchade vi är.

Därför skulle jag vilja passa på att återigen göra lite reklam för Debutantbloggen on Tour, vi har ju bestämt oss för att sätta ihop lite live-framträdanden i Skurup (Johans hemmaplan), Linköping (Thomas) och Stockholm (Felicia och Fredrik).

Med tanke på hur det lät igår tror jag det kan bli en riktigt bra tillställning. Se till att dyka upp med tankar och funderingar så att vi får ett riktigt kul samtal om skrivande och författarskapet!

Det faktum att vi närmar oss oktober innebär också att vi går in i slutspurten som debutantbloggare. Nästa år får vi inte vara kvar här längre (snyft)… Ska du debutera nästa år? Håll utkik här på bloggen den kommande tiden, så kommer det snart mer info om hur du söker hit!

Till dess, ha det jättebra! Nästa söndag blir det om allt går som planerat gästbloggare här igen.

Två av 2014 års debutantbloggare inbegripna i montersamtal