För en utomstående kan jag säkert ganska ofta framstå som utåtriktad och oblyg. Därför kanske inte dagens bedrift framstår som särskilt imponerande.
Men om sanningen prompt skall fram så är jag:
- En person med lite dåligt självförtroende
- Ganska blyg
- Benägen att använda underdrifter
Punkt 1 har vi avhandlat tidigare. Punkt 2 kanske kommer som en överraskning för en del som jag mött. Mycket därför att jag brukar dölja min blyghet genom att prata…
Men jag har ett par egenskaper som väger upp det. Som jag nämnt tidigare är jag envis gränsande till dumhet. (Eller om det är småkorkad gränsande till envishet). Dessutom är jag tämligen orädd.
En del av er tänker nu säkert något i stil med:
”Det där går ju inte att få ihop!”
En del andra kanske (hoppas jag) tänker:
”Aha, nu fattar jag varför karaktärerna i hans texter är så tvetydiga!”
Men för att sammanfatta:
Jag tycker vissa saker som andra tycker är enkla är ganska läskiga, och jag tror dessutom inte att jag kommer att klara det speciellt bra. Men så tänker jag att jag kan ju inte mer än dö och så biter jag ihop.
Lite så.
Funkar skitbra i en svart pist på fjället.
(Alltså, jag kraschar ju rätt schysst ibland, men så länge jag överlever kan jag ju försöka igen – eller hur?)
Så vad gjorde jag idag då som jag är så stolt över?
Jag frågade om min lokala ICA-affär kunde tänka sig att sälja min bok inför julen!
Det är en liten butik. Jag räknar inte med att de kommer sälja några mängder av böcker, om ens någon. Men det är ”min” butik. Jag är stamkund. De som jobbar där känner igen mig, även utanför butiken. Många av de som handlar där vet vem jag är. (Kom igen, mitt efternamn är inte direkt något man kan gömma sig i mängden med, eller hur?)
Man kan säkert tycka att det skulle vara värre när det står 14-14 i en SM-final till 15, eller att flytta till ett annat land, att skriva en bok, att skicka samma bok till förlag, att fråga världens vackraste flicka om hon vill spendera livet ihop med en när man är säker på att hon kommer säga nej, att bli miljonär i skulder när man köper hus, att inte ha koll på om den där svarta pisten är isig eller ej. Allt sånt.
Men det här är läskigt på riktigt.
Jag har liksom låtsats att jag skall göra det massor av gånger. Men så har jag inte sett han som driver butiken. Perfekt, då behöver jag inte fråga den här gången heller! Men idag. Alltså grejen är att även idag så verkade han inte vara där när jag droppade in på kvällen, sen från jobbet som vanligt. Men så körde jag mitt Mantra och frågade den läskiga frågan:
”Är Mattias här, eller har han gått hem?”
Jag minns inte ens om jag hoppades att svaret skulle vara ”Nej, han har gått”.
Men han var där. Och han tyckte det var en bra idé. Så nu ska jag bara göra lite affischer och kånka dit en trave böcker.
Bara…
Debutantbloggen 
Bra gjort! 🙂
Tack!
Härligt, bra jobbat. Även med små steg kommer man långt 🙂 /Anni
Tack! Ja, precis, steg för steg så. Det behövs inga jättekliv om man bara hela tiden tar nästa lilla steg.
Ditt inlägg väcker mycket tankar och jag känner så igen mig. Visst är de konstigt att de där inre spökena som tar så stor plats inte ens anas på utsidan. Jag blir så sugen att börja läsa din bok, som nu ligger på nattduksbordet och väntar.
Det var modigt att fråga i affären. Dit har jag nog inte riktigt kommit än. Men i december om ett år ska jag försöka påminna mig om hur du gjorde. Lycka till.
Sant, man hittar sätt att stänga in spökena i olika garderober. Skulle kännas väldigt bra om detta inlägg kan sporra dig att nästa år också bryta ner några inre murar!
Tack. Det hoppas jag med. Faktiskt så river jag ner inre murar hela tiden. Och jag har ju några månader på mig till nästa december 🙂 Då ska jag tänka på dig.
Är man envis så pressar man sig i alla fall, även om man är blyg. Man testar gränser, blir glad när man överskrider dom och känner att man utvecklas, men man kanske gör det i sin egen takt. Och det är den bästa takten, då blir det bra och äkta. För varje steg vi tar, är vi ett steg närmare en försäljning!
Helt sant!
Åh, jag tror jag fattar p r e c i s. Tror nämligen att jag kan sno din personlighetsbeskrivning rakt av. Men alltså, att sälja sin egen bok sådär är på helt annan nivå. Att prata för någon annans bok är inga problem alls, men det måste vara svårt att förhålla sig till det man själv skrivit sådär?
Så: ryggdunk och konfetti! Bra jobbat!
/Anna
En tvillingsjäl! 🙂
Hihi – jamen vad kul att du känner igen dig. Det är svårt. Alltså, det går rätt bra vid ett försäljningsbord på en mässa eller så, då kan man ställa sig frågan ”skulle den här personen kunna gilla den här typen av bok?”
Men det här att säga att ”du, den här boken har jag skrivit, kan inte ni sälja den?” hemmavid liksom. Det är en nivå till…
Tack!