Tanketomhet

camilla-linde-portrait-350-square

Jag skulle egentligen ha skrivit om något annat idag. Jo, jag vet. Jag säger det med jämna mellanrum, men ibland blir det svårt att utveckla en idé när det är någonting annat som ligger och skaver i bakhuvudet. Då är det kanske lika bra att bara få ur sig det, inte sant?

Det som satte igång tankarna var faktiskt Karls inlägg igår, om att han inte tror på skrivkramp. (eller skrivblockering som det tydligen heter). Oavsett namnet så innebär det samma sak, oförmågan att skriva. En blockering som gör det omöjligt att få ner din historia.

Och grejen är att jag brukade tänka likadant. ”Vadå skrivkramp? Vadå inspiration?” Skriva är något du bara gör. Du bestämmer dig för det, och gör det, varje dag, inga ursäkter. Det gäller bara att bita i och fortsätta skriva och fortsätta skriva tills det känns bättre. Jag trodde stenhårt på ”varje dag”-principen. Inte något tjafs om att skriva när inspirationen faller på. Utan att skapa rutiner för att få inspiration.

Och det har funkat.

I alla fall fram tills nu. Eller, i ärlighetens namn har det varit så ett tag nu, men det har blivit mer kännbart de senaste veckorna.

Vad är det som har hänt? Jo, jag har inte längre Känslan.

Kommer ni ihåg Känslan? I mitt allra första inlägg här på bloggen (som även det skulle handlat om något annat egentligen… ahem.) pratade jag just om den. Känslan som ibland bara anfaller dig från ingenstans. Som kastar en idé åt dig. En idé som du liksom fångar i farten och som direkt bränner mot dina fingrar. En historia som måste berättas. Och du – just du – är den som ska berätta den.

Jag har inte längre Känslan. Orden finns där. Det är inte så att de inte kommer ut, men jag har inte längre berättelsen i mig. Jag känner den inte bulta och bränna.

Jag har gjort försök att inte utgå från måsten – det jag borde skriva – utan mer lustfyllt. Bara skriva för skrivandets skull; följa en idé, en tanke. Men det har inte hjälpt. Det blir detsamma. Jag får ner orden, men det går långsamt, plågsamt, och jag känner ingenting. Jag skulle inte säga att det är en blockering, men det är en texttomhet. Det är inte så att det känns motigt eller att jag kommit till en scen jag inte vet hur jag ska lösa. Det känns tomt. Där, i något undanskymt hörn av hjärnan där det brukade bubbla och glittra är det nu vara tyst och mörkt. Nedsläckt. Elvis has left the building.
Kanske är det det som skrivkramp innebär? Inte att sitta och stirra på ett tomt dokument i timmar utan att kunna producera, utan att Känslan Inte Finns Där.

Det kan såklart vara så att jag helt enkelt är överarbetad. Att det blivit för mycket. De senaste tre åren har jag – förutom att först vara föräldraledig och sedan jobba heltid – skrivit tre ungdomsmanus, ett manus för äldre barn, en följetong för ett digitalt sagoprojekt, boken om Snack, ett par bilderböcker och otaliga noveller. Kanske är det anledningen till att det går så trögt? Kanske har de bara tagit slut, berättelserna? Jag vet inte.

Jag skriver fortfarande varje dag. Försöker i alla fall, för att se om det lossnar, men hittills har det inte gjort det. Så för att svara på frågan Karl ställer, om jag tror på skrivkramp… Jo, det gör jag. Jag gjorde det inte för ett halvår sedan, men jag gör det nu. Jag tror att det kan komma tillfällen i ditt liv när det är svårt att skriva. Inte att det någon dag känns motigt eller som att du inte riktigt har lust utan att du inte kan skriva.

Förhoppningsvis är det som med andra saker i livet, att det går över.

 

Om Camilla Linde

Skriver skräck och SF, gärna för barn och ungdom, och nördar loss på Joss Whedon.
Det här inlägget postades i Camilla Linde, Debut, Inspiration, skrivkramp. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Tanketomhet

  1. ordetarditt skriver:

    Jag får ofta en dipp efter varje avslutat projekt. Jag kallar det vara-utan-manus-bakis (lite kul eftersom jag inte dricker alkohol). och det hjälper inte att börja med nytt manus, jag måste liksom pausa. Jag kan fortfarande låta ideer komma och plita ner dem – men jag kan inte sätta mig och faktiskt skriva. Jag måste göra annat. Baka är en typiskt bra grej för mig att göra. Eller vara social. Se på bra film och vara ute i ljuset. Då kommer det tillbaka. Sakta. Och fram tills dess tror jag ofta att jag HELT tappat förmågan. Att nej, jag kan inte skriva mer. Det GÅR inte. Sedan passerar tid, jag gör annat. Läser mycket; böcker och andras skrivande. Och POFF så får jag så mycket skrivlängt att jag inte vet vad jag ska ta vägen och då är det bara köra på. FRAMÅT!

    Det kommer lossna. Men du kanske också behöver göra annat en stund. Det är okej.
    Kram!

    • Camilla Linde skriver:

      Det där var en väldigt bra liknelse! Jag känner verkligen igen mig i det du skriver, den där baksmällan. Det tar liksom ett tag att smälta det gamla och lämna den världen – och det ska det få ta!
      Det gäller väl som du säger att erkänna för sig själv att det är okej. Det KOMMER komma tillbaka🙂
      Tack! Och kram!

  2. Hannibal skriver:

    Jag tror på variation som framgångsrecept! Om du skrivit dagligen i flera år så kanske det är dags för något annat en tid? Till exempel läsning. (Om det nu måste vara litteraturrelaterat.) Eller skogspromenader/bärplockning. (Om inte.)

    Att göra saker på rutin är (för mig) ett utmärkt sätt att döda passionen/intresset/lusten. Det blir maskinellt, så att säga. Men visst, det blir effektivt också! (Som en maskin.)

    Eller så är det bara jag som är lat och behöver en ursäkt för att vänta på inspirationen innan jag skriver.

    • Camilla Linde skriver:

      Vet du, jag tror att du har HELT rätt! De senaste veckorna har jag lagt majoriteten av min gamla ”skrivtid” på att läsa, och jag tror att det i slutänden är den vägen som kommer att leda till framgång.
      Jag gillar annars rutin, det brukar funka för mig, men helt tydligt så är det någonting som inte funkat på sistone. Och jag tror att läsandet är ett sätt att hitta till glädjen igen (och såklart, prestationsångest över att alla är så jäkla bra på att skriva. men det hör ju också till!🙂 )

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s