Tanketomhet

Jag skulle egentligen ha skrivit om något annat idag. Jo, jag vet. Jag säger det med jämna mellanrum, men ibland blir det svårt att utveckla en idé när det är någonting annat som ligger och skaver i bakhuvudet. Då är det kanske lika bra att bara få ur sig det, inte sant?

Det som satte igång tankarna var faktiskt Karls inlägg igår, om att han inte tror på skrivkramp. (eller skrivblockering som det tydligen heter). Oavsett namnet så innebär det samma sak, oförmågan att skriva. En blockering som gör det omöjligt att få ner din historia.

Och grejen är att jag brukade tänka likadant. ”Vadå skrivkramp? Vadå inspiration?” Skriva är något du bara gör. Du bestämmer dig för det, och gör det, varje dag, inga ursäkter. Det gäller bara att bita i och fortsätta skriva och fortsätta skriva tills det känns bättre. Jag trodde stenhårt på ”varje dag”-principen. Inte något tjafs om att skriva när inspirationen faller på. Utan att skapa rutiner för att få inspiration.

Och det har funkat.

I alla fall fram tills nu. Eller, i ärlighetens namn har det varit så ett tag nu, men det har blivit mer kännbart de senaste veckorna.

Vad är det som har hänt? Jo, jag har inte längre Känslan.

Kommer ni ihåg Känslan? I mitt allra första inlägg här på bloggen (som även det skulle handlat om något annat egentligen… ahem.) pratade jag just om den. Känslan som ibland bara anfaller dig från ingenstans. Som kastar en idé åt dig. En idé som du liksom fångar i farten och som direkt bränner mot dina fingrar. En historia som måste berättas. Och du – just du – är den som ska berätta den.

Jag har inte längre Känslan. Orden finns där. Det är inte så att de inte kommer ut, men jag har inte längre berättelsen i mig. Jag känner den inte bulta och bränna.

Jag har gjort försök att inte utgå från måsten – det jag borde skriva – utan mer lustfyllt. Bara skriva för skrivandets skull; följa en idé, en tanke. Men det har inte hjälpt. Det blir detsamma. Jag får ner orden, men det går långsamt, plågsamt, och jag känner ingenting. Jag skulle inte säga att det är en blockering, men det är en texttomhet. Det är inte så att det känns motigt eller att jag kommit till en scen jag inte vet hur jag ska lösa. Det känns tomt. Där, i något undanskymt hörn av hjärnan där det brukade bubbla och glittra är det nu vara tyst och mörkt. Nedsläckt. Elvis has left the building.
Kanske är det det som skrivkramp innebär? Inte att sitta och stirra på ett tomt dokument i timmar utan att kunna producera, utan att Känslan Inte Finns Där.

Det kan såklart vara så att jag helt enkelt är överarbetad. Att det blivit för mycket. De senaste tre åren har jag – förutom att först vara föräldraledig och sedan jobba heltid – skrivit tre ungdomsmanus, ett manus för äldre barn, en följetong för ett digitalt sagoprojekt, boken om Snack, ett par bilderböcker och otaliga noveller. Kanske är det anledningen till att det går så trögt? Kanske har de bara tagit slut, berättelserna? Jag vet inte.

Jag skriver fortfarande varje dag. Försöker i alla fall, för att se om det lossnar, men hittills har det inte gjort det. Så för att svara på frågan Karl ställer, om jag tror på skrivkramp… Jo, det gör jag. Jag gjorde det inte för ett halvår sedan, men jag gör det nu. Jag tror att det kan komma tillfällen i ditt liv när det är svårt att skriva. Inte att det någon dag känns motigt eller som att du inte riktigt har lust utan att du inte kan skriva.

Förhoppningsvis är det som med andra saker i livet, att det går över.