Vid en avfart i Götene

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_nLängs med E20, på vägen mellan Stockholm och Göteborg, finns en ganska oansenlig avfart. Den ser väl ut ungefär som avfarter gör mest: en bensinmack, en restaurang som ser trött ut redan från utsidan, någon obskyrt inriktad affär vars lönsamhet är ett mysterium.

I vanliga fall hade vi säkert kört förbi. Det var faktiskt konstigt att vi inte gjorde det den här gången också. Vi hade redan rest långt, det var bara upploppssträckan kvar. Den sista dryga timmen innan vi äntligen var hemma igen.

Skylten vid avfarten upplyste oss om att det här var vägen för att se Kinnekulle, det västsvenska berget som tronar mitt på den annars så platta Skaraslätten. I ett plötsligt infall svängde vi av.

Men vi kom aldrig så långt som till Kinnekulle. På vägen såg vi något underligt. Ni vet, någonting som skymtar förbi i ögonvrån. Så snabbt att du inte är riktigt säker på om du verkligen sett det.

I en igenvuxen glänta, bakom ett grånande staket, såg vi skymten av en puderrosa fasad. Av ljusblåa kupoler som sträckte sig upp mot himlen.
Jag fick titta både en och två gånger för att se om det stämde. Men det gjorde det. Mitt ute i ingenstans, ett stenkast från motorvägen, stod det.

Ett sagoslott.

i fjärranKinnekulle fick trots allt vänta. Det här var betydligt mer lockande. Och underligare blev det, när vi började undersöka saken närmare. Bredvid slottet låg en stor arena. Det gick att komma ut på dess mitt genom en lång tunnel. Väl ute kunde vi nästan höra publikens jubel, se solen reflektera sig i riddarnas rustningar, höra ljudet av metall mot metall när de tävlande drabbade samman i envig.

En gigantisk arena för tornerspel. Nu övergiven och tom.

Vi följde en annan tunnel, som ledde oss mot slottet. Vi vandrade runt det, över de spruckna plankorna på marken där ogräset trängt igenom. Glasrutor som krossats och spikats igen med plywoodskivor. Och detta underligt bjärta slott. På något sätt påminde det mig om Disney-slottet. Men i en förvrängd version. En där ondskan segrat. Där den onda drottningen fått som hon vill och Snövit verkligen fått sitt hjärta utkarvat.

Efter ett par googlingar fick vi svaret på vad det här var för ställe. 2008 invigdes det med pompa och ståt under namnet ”Medeltidens värld”. Temaparken var tänkt som en hyllning till Västergötlands medeltida arv och kulisser från Arn-filmerna hade köpts in. Det skulle bli någonting stort.

Men bara två år efter det lades temaparken ner. En ny köpare ändrade om konceptet och drev det vidare som en nöjespark, med piratland och djur.

Men efter ytterligare två år lades det ner helt. Oklart varför. Byggnader och kulisser auktionerades ut. Bara sagoslottet blev kvar. År 2013 totalförstördes entrén i en brand. En brand som troddes vara anlagd. Missnöjet grodde fortfarande i bygden, över bygget som sagts kostat kommuninvånarna 100 miljoner kronor.

Den här platsen förbryllade oss. Men det hände någonting mer inne i mig. Det var som om någonting startade. Det var inte en bild, eller en klar tanke. Mest en fråga. Varför är det övergivet? Det borde väl vara ett utmärkt koncept, rätt i tiden och i närheten av andra stora semestermål som Kinnekulle och Skara sommarland. Varför gick det inte runt?

Kanske för att det finns någonting här. En kraft eller närhet som inte vill bli störd.

sagoslottNär tanken väl slagit rot gick det inte att bli av med den. Det var lite för lätt att föreställa sig att det faktiskt var så. Framför allt när vi kunde se hur snabbt naturen börjat ta tillbaka det som en gång var hennes. Giriga rötter och ogräs som snart kommer att täcka allt. Knäcka brädor, välta det som en gång stått.

Och någonstans där började en historia ta form. Om en sommarnatt. Om tre barndomsvänner som är på väg åt olika håll i livet, utan att riktigt veta om det. Och en sista natt som förändrar allt.

Den är så fantastisk, och oförklarlig, inspirationen. Hur den försvinner. Hur den kommer tillbaka. För här kom den tillbaka med besked. Innan kände jag mig som en boxare som gått ner för räkning. Som låg maktlös på den svettstinkande mattan utan att kunna röra mig medan domaren räknade ner. Men jag kunde trots allt resa mig. Innan den sista sekunden klingat ut.

Faktum är att jag skrivit mer den här senaste veckan än vad jag gjort på flera månader. Det känns roligt igen. Det känns kittlande.

Och det tack vare en övergiven nöjespark i Götene.

Det är väl ändå ganska underligt, trots allt?

 

Ps. Inspiration ska firas med ny bild på bloggen. Så är det bara! Ds.

 

Om Camilla Linde

Skriver skräck och SF, gärna för barn och ungdom, och nördar loss på Joss Whedon.
Det här inlägget postades i Camilla Linde, Debut, Inspiration, Skräck. Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Vid en avfart i Götene

  1. Ping: Början till slutet | Debutantbloggen

  2. Ida skriver:

    Wow! Så det kan komma något gott från det där stället!🙂 jag har alltid varit positiv till det, men är väl en av få Götenebor som är det. Glad att läsa om mina hemtrakter, och se att det finns fler än jag som får inspiration från denna plats.🙂

    • Camilla Linde skriver:

      Det är verkligen en grym plats att bli inspirerad av! Framför allt för oss skräckfantaster🙂
      Av någon anledning har just det här inlägget fått väldigt många visningar idag. Du råkar inte veta om det länkats till det någonstans?

  3. icafischerstrom skriver:

    Himla spännande!🙂 Ser fram emot

  4. annisvensson skriver:

    Mycket intressant inlägg och spännande plats. Visst är det förunderligt med den där inspirationen som plötsligt kan komma galopperande? Lycka till med din berättelse!

  5. jjgille skriver:

    Härlig historia! Inspirerande!😀

  6. Ulrika skriver:

    Håller med ovanstående, vad spännande det ska bli att läsa!

  7. annaahlund skriver:

    Oooo, jag ryser!! Vilken häftig historia! Ser fram emot att läsa! (Om du inte gör den för läskig. Okej, du kommer att göra den för läskig. Suck. Jag får väl bita ihop och läsa den i dagsljus då, för ooooooooh vilken bra idé!)

    • Camilla Linde skriver:

      Tack Anna❤
      Alltså, jag önskar nästan att jag skulle kunna säga att den inte ALLS kommer bli läskig … men jo, det kommer den nog att bli! Se det som ett sätt att utforska nya saker. Carpe diem kan definitivt appliceras på skräck också🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s