Även om Bokmässan redan börjar kännas avlägsen, undantryckt bland höstens alla måsten, så dröjer sig vissa saker kvar. Bland annat det samtal jag hade med Chris Haughton, bilderboksförfattaren- och illustratören vars böcker jag tycker väldigt mycket om.
Sedan vårt samtal har jag tänkt mycket på vad jag gillar med hans böcker. Och kommit fram till att de är ganska unika. Inte bara att de är fantastiskt fint illustrerade, med korta texter som ändå lyckas säga väldigt mycket.
Nej.
Det som fångar och fascinerar mig mest är hans öppna slut.
Låt mig ta ett exempel. I den underbara boken Åh nej, Bruno möter vi hunden Bruno. Hans ägare lämnar honom ensam hemma en stund. Den enda förmaningen Bruno får är att han ska vara duktig.
Och han försöker verkligen vara duktig.
Men det går inte så bra.
Under tiden som han är ensam lyckas han jaga katten, smälla i sig en tårta och gräva i blomjorden. Alla saker som han absolut inte får göra. Det råder minst sagt kaos när hans ägare kommer tillbaka igen. Bruno blir såklart ångerfull. Trots att han hoppades att han skulle kunna vara duktig så var han inte det.
Men skam den som ger sig! När de går ut på en promenad lovar han att han ska sköta sig bättre. Och se, Bruno sköter sig faktiskt exemplariskt. Han går raka vägen förbi tårtan och gräver inte i jorden. Han försöker inte ens jaga katten.
Allt ser ut att gå Brunos väg.
Men plötsligt står den där. Det bästa han vet i hela världen.
En soptunna.
Frågan ställs, ”Vad ska Bruno göra nu?” Bokens sista uppslag består av en enda bild:
Sedan är boken slut.
Det här är ett slut som gett upphov till många diskussioner hemma hos oss. Sonen frågar mig varje gång, ”vad hände sen? Åt han soporna?” Jag kontrar med att fråga vad han tror. Och det har lett till många fina samtal. Ibland har det varit självklart att Bruno lät bli soporna. Ibland har det inte funnits några som helst tvivel om att han moffade i sig dem på studs.
Oavsett vilket så har inte berättelsen haft ett slut. Den har fortsatt i våra samtal, i sonens fantasi. Det är någonting man inte ofta stöter på i barnböcker, och bilderböcker framför allt. Öppna slut som låter läsaren tänka själva. Det märks att sonen inte är helt van vid det. Ibland blir han frustrerad och vill att jag bara ska tala om för honom vad som hände. Han vill ha ett avslut. Och det är ju så de allra flesta bilderböcker ser ut. Det berättas en historia, från början till slut, och sedan är det inte något mer med det. Sluten är stängda.
Det behöver inte vara något fel med att stänga. Absolut inte. Det ger en känsla av att historien är avslutad, ett lugn kan infinna sig när du vet vad som hände, hur det gick. Men alla gillar ju inte det. Jag gör det inte i böckerna jag läser. Så varför skulle barn vara annorlunda? Borde inte de också få testa på olika typer av böcker? Böcker som öppnar upp för deras egen fantasi, som får dem att tänka vidare.
Det känns som om ”mallen” för hur en bilderbok ska vara är väldigt snäv. Och ibland ganska tråkig.
Under mitt samtal med Chris var jag såklart tvungen att fråga vad han tänker att Bruno gjorde. Om han fortsatte att vara en duktig hund, eller om längtan efter att gräva ner sig i de underbara soporna blev för mycket.
Christ skrattade till och svarade, utan att tveka, ”Oh, I think he totally ate the rubbish!”
Så det fanns ett svar, trots allt. Men det är nog något jag inte kommer att berätta för sonen. Istället fortsätter vi diskutera huruvida Bruno faktiskt kunde vara en duktig hund. Eller om han tog tillfället i akt att proppa i sig sopor.
Ibland är det viktigaste inte att veta.
Debutantbloggen 