Dagen före midsommar var jag, i enlighet med min egen satta deadline, klar med första omskrivningen av ”Emmas nya liv”. Manuset hade då, i runda slängar, ökat med 17 000 ord. Varenda mening och formulering hade gåtts över, några bitar blivit bortplockade och en hel del tillskrivet. Helgen ägnade jag sedan åt att söka igenom manuset på ord som ”så”, ”ju”, ”hade”, ”blickar”, mm för att putsa till det ytterligare. Och i söndagskväll mailade jag tillbaka manuset till redaktören. Det känns både lite tomt och lite nervöst. Jag hoppas att det jobb jag lagt ner ska ha gjort manuset bättre. Att redaktören inte förbryllat kliar sig i huvudet och undrar vad som egentligen hände med manuset.
Gissningsvis tar det några veckor innan jag får tillbaka det igen och medan jag väntar har jag plockat fram manus 3 igen. Kunde liksom inte låta bli. Det kliade i fingrarna och jag vill ju så gärna få tid att pyssla lite med det i sommar. Men jag ska inte stressa utan se till att ta det lugnt efter de senaste veckornas intensiva redigeringsarbete. Samtidigt så är skrivandet min lilla oas. Något som får mig att må bra.
När jag började skriva för några år sedan var det nästan som att öppna en vattenkran. I början droppade det lite sakteliga för att ibland stanna av. Men efter ett tag vreds vattnet på mer och nu går kranen inte att stänga. Vattnet forsar på och orden, meningarna och texterna blir fler och fler. Jag hoppas att det aldrig kommer att sina, att vattnet kommer fortsätta rinna i en hyfsat jämn ström. Men det vet man ju aldrig. I vilket fall som helst så försöker jag njuta här och nu. Ta tillvara på det som forsar ur mig. Få det på pränt. Det kanske inte alltid blir bra, men det är himla roligt.
Jag försöker även landa i att jag har fått två noveller publicerade och att min bok kommer ut i år. Det är så svårt att ta in. Kan inte riktigt fatta det. Kanske för att jag hela tiden hoppar vidare till ett annat projekt?
Debutantbloggen 