När jag var liten ritade jag. Konstant. Jag ritade fantasier, återgav filmer och tecknade vad jag upplevt under dagen. Ibland minns jag tillbaka på det där som att jag bara ritade, men det var inte så. Jag berättade historier. Inne i huvudet, såklart, men också högt. Medan jag lät pennan fara över pappret utspelade sig riktiga dramer, med dialoger och allt.
Därför var det kanske inte så konstigt ändå att jag blev räddad av skrivandet i vuxen ålder. Långsamt och utan att ha förstått det själv, hade jag gått rätt in i kaklet. Efter en tid insåg jag att det bara var jag själv som kunde lösa problemet. Bara jag kunde ta mig upp ur utmattningens djupa, mörka hål.
Jag vände mig till tecknandet för att väcka skapandelusten, den som jag vet att jag behöver för att må bra. I över fem år hade jag arbetat som 2Dartist (illustratör) i dataspelsbranschen, så visst borde det fungera? Men det gjorde det inte. Så jag vände mig till sången istället och rotade fram gamla pärmar med noter från första halvan av gymnasiet då jag pluggat musik. Jag sjöng och sjöng, men tonerna saknade känsla.
Så en dag hittade jag ett gammalt textdokument som jag skrivit ett par år tidigare och mindes plötsligt att jag hade försökt skriva en bok förut. Jag hade en story på G. Det var grunden till min första bok, Tändstickan. Fast texten jag hittade på datorn var något helt annat. Vad jag minns var det mest karaktärer jag plockade ut och satte in i ett nytt dockskåp.
Flera gånger frågade jag mig själv varför jag inte skrivit mer på den där boken. Varför hade jag slutat? Det var ju så himla roligt att skriva. Det fanns en mycket tydlig anledning. I några andra gamla dokument hade jag försökt strukturera boken på ett nästan pedantiskt sätt, så som jag läst någonstans att man skulle göra. Kapitel efter kapitel. Händelse efter händelse.
När jag ska göra en illustration så behöver jag riktlinjer för att veta vad kunden söker, men jag skulle aldrig kunna skriva ner exakt vad som ska finnas var på bilden, i vilken färg och nyans och sedan göra en ’paint by the numbers’ innan jag lydigt börjar fylla i alla fälten med rätt innehåll. Nej, för guds skull, jag skissar! Jag skissar och trycker i lite extra där det behövs. Skissar mera. Sedan blir bilden mer och mer färdig. Precis så gör jag numera när jag skriver. Jag måste det, annars dör min kreativitet och passion för det jag gör.
Kontentan är: skriv på ditt sätt! Influeras gärna av böcker, tidningar och bloggar. Det är jättebra (och jag gör det fortfarande själv, två böcker senare) men välj för allt i världen inte en metod att följa slaviskt. Lås dig inte på det viset. Har du redan gjort det och känner att du vill lägga ner skrivandet? Välj en ny metod!
Jag är så glad att jag kom på det där, så att mitt första manus faktiskt blev färdigt. Min debutroman Tändstickan har givit mig så mycket på många sätt och uppföljaren Änglaleken med. Som modern författare (och dessutom egenutgivare) krävs en närvaro på sociala medier och ute på events och signeringar för att nå och träffa läsarna. Det kan vara tufft ibland, eftersom det är raka motsatsen till att sitta hemma i tystnad och skriva, men det ger också så otroligt mycket. Jag har mött så många människor och fått flera nya vänner sedan jag började min författarresa och jag ser verkligen fram emot fortsättningen.
Stort lycka till med dina texter, var du än befinner dig i ditt skrivande och vilka drömmar och mål du än har.
Allt gott,
Aline
Aline Lilja Gladh har skrivit och givit ut den omtyckta spänningsromanen Tändstickan och den lika gillade uppföljaren Änglaleken. I mars dyker e- och ljudversionen av Änglaleken upp i streamingtjänsterna och i maj utkommer den även som pocket. Del tre i Örbyhusserien planeras till hösten 2020.
Längtar du också efter att skriva eller vill du ha tips och inspiration till dina befintliga texter? Kika in på Alines skrivblogg och följ henne på Instagram: @kriminaline
Debutantbloggen 