Mitt motto vad gäller skrivande är att jag vill skriva så det känns. Jag är där ibland, när det känns äkta, levande, nära. Men trillar ofta dit både när det gäller gestaltning, karaktärer och intrig. Det är så lätt att skriva platt. Att stapla meningar på varandra, skriva från A till Ö utan djupare mening. Jag vill öva på att skriva med de stora penseldragen, få till det där djupet i mina texter och har ni Instagram får ni gärna öva med mig.
Mitt liv har svajat rejält de senaste veckorna. Jag har fått flera kännbara nej. Mitt självförtroende har halkat i diket och jag har funderat över om besvikelse är min nya ständiga följeslagare. Våra romankaraktärer befinner sig också på botten ibland och är så hjälplösa och sårade att de nära nog ger upp hoppet. Det är bra att våga gå in i den känslan då och då, för att kunna gestalta det bättre i manuset, ofta före en stor vändpunkt, innan det är dags att runda av. Oavsett om man medvetet följer en dramaturgisk kurva eller skriver på intuition blir det ofta sämre innan det blir bättre. För att det glädjerika ska kännas ännu mer, förstås.
Jag fryser.
Man gör gärna det i november. Men det är inte förrän jag långsamt tinar framför brasan som jag börjar fundera på hur man skulle beskriva det i text. Jag huttrar. Drar filten om kroppen och …
Bästa boken om kyla måste vara Barnen från Frostmofjället av Laura Fitinghoff.
”De grät inte för att de frös, så att näsa och händer var blåklintsblå på dem och tårna så frusna att de inte kunde stå på fötterna. Nej, de jämrade sig och grät av hunger.”
Boken återkommer i mitt medvetande åtminstone någon gång varje vinter. När jag och barnen pulsar fram, när vinden äter upp ansiktet och kylan gör oss genomskinliga. För mig är boken kyla. Laura Fitinghoff skrev den så att jag, tjugo, kanske rent av trettio år senare, inte kan komma på något kallare.
Frasen ”jag fryser” finns förmodligen inte med i Fitinghoffs bok. Men vad är det då som gör att berättelsen griper tag i ett frostgrepp redan på de första sidorna och sedan inte släpper taget förrän i de allra sista meningarna? När jag läser boken igen, ur ett författarperspektiv, får jag fram några hörnstenar i berättelsen. 1) Detaljrikedomen, både i den yttre miljön och barnens funderingar. Mat är inte bara mat, det är barkbröd och två fulla skedar mjölk. ”Månke sköt toppluvan, som tillhört Sven Pålssons farfar och nådde honom ner om öronen, tillbaka över huvudskulten och gned oförmärkt bort möjliga märken efter allt för omanliga tårar.” 2) Yttre och inre handling matchar. Barnen är föräldralösa och ensamma uppe på fjället mitt i vintern. Kallare än så blir det inte. 3) Det finns värme. Geten Gullspira är barnens hopp och källa till värme och mättnad, och de har varandra. Genom de små glimtarna av det goda blir lidandet både tydligare och mer kännbart. ”Därmed gick Månke med Gullspira, som bände och vred hornet för att komma loss ur hans hand och för en stund få smekas och kelas av Maglena.”
Kanske finns det i funderingarna ovan en viss vägledning i hur man skriver så det känns. Jag kommer definitivt att fortsätta leta efter fler ledtrådar. Men just när novembermörkret är som allra svartast och jag tar fram den extra tjocka filten för att värma min stackas frusna kropp och kantstötta inre, dyker det upp. Ett ja. Ett efterlängtat, välbehövligt, kanske till och med nödvändigt, dundrande, ja. Ett ja som får mig att vilja skrika så att väggarna skallrar. Ett seger-ja som får hela livet att ändra riktning.
Ni hör! November – de stora känslornas månad. Väck mig i december. För nu orkar jag inte mer.
Ps. Har du också fått ett ja under 2022. Kanske rent av ditt första ja? Med bok som kommer publiceras under 2023? Ansök då om att bli en av våra efterträdare. Maila oss på debutantbloggen [@]gmail.com och anmäl ditt intresse!
Debutantbloggen 