Litterär skyddsväst

Antagningsbeskedet golvade mig. Semestern hade precis börjat och vi stod mitt uppe i ett bygge (alla som har byggt om, byggt nytt eller byggt till vet precis hur kaosartat det stundtals kan vara). När mailet kom sjönk jag inte ned på golvet i den segergest jag alltid hade tänkt mig utan det golvade mig på ett helt annat sätt. Jag blev misstänksam och tog genast på mig min litterära skyddsväst för att gömma mig mot eventuella missförstånd eller försök att lura mitt sköra författarhjärta.

Menade de allvar?
Var det verkligen fråga om traditionell utgivning?
Har förlaget stabil ekonomi?
Varför ringde de inte?
Varför skrev de att mitt manus var ”fantastiskt?” Bara det låter ju skumt!

Knappt två månader efter jag skickade manuset till tre förlag svarade mitt förlag att de ville ge ut boken och jag vågade inte tro på det. Men varför hade jag skickat iväg manuset om jag inte trodde på ett positivt besked? Jo – för jag hade hoppats på några uppmuntrande ord, en positiv refus som visade att jag var på rätt väg när jag gav mig in i en för mig helt ny genre. Och det var därför jag skickade manuset till en lektör efter jag skickade det till förlag (helt fel ordning, jag vet). I samma veva som antagningsbeskedet kom utlåtandet från lektören. Visst var det lovande, manuset. Men ”fantastiskt” var inte ett ord lektören använde. Jag tackade genast ja till erbjudandet om utgivning (förstås!) men bad att få lämna in en ny version.

Absolut, inget problem!
Men när vill ni ha det? Jag måste ha en deadline!
Ta god tid på dig, det räcker om vi får det om två veckor.

”God tid” och ”två veckor” är knappast synonymer i den här branschen så ni förstår säkert hur dessa två semesterveckor spenderades (förlåt familjen). Skyddsvästen kastade jag av mig och har sedan dess totalt blottat mitt sårbara hjärta. Så fort jag får ett releasedatum klär jag på mig den igen.

”Skriv, mamma, skriv!”

… kommer de aldrig säga hemma, så det är lika bra vi avlivar myten om att man måste ha en förstående familj för att kunna skriva en bok. Vi må vara lika jagade som Forest Gump, men kampen mot klockan får vi utkämpa allena.

Och det är verkligen en kamp att få tiden att räcka till. Att få skrivlusten att infinna sig just mellan klockan 22.15-22.30 när man äntligen får en lucka. Och att komma ihåg att ta med datorn (eller skrivblock, eller varför inte baksidan av ett kvitto) i väntan på att barnets aktivitet ska ta slut och att motivera sig att ägna duschen åt att fundera ut en ny vändning i storyn i stället för att bara låta värmen från vattnet stilla alla stolliga tankar.

”Skriv, mamma, skriv!” säger inte barn som ännu inte kan prata. Men det finurliga med nykläckta människovarelser är att de inte heller kan protestera med ord. De klagar inte på att du sitter framför datorn eller har med dig skrivdon i sängen medan du ammar. Och jag tror att det är just därför så många av oss börjar skriva under föräldraledigheten. För att vi kan. Barnet sover, eller i alla fall slumrar, på dig, kring dig, bredvid dig. Och du är där, ensam med dina tankar som du faktiskt kan tänka till punkt (det blir skillnad senare när barnet lär sig prata). Små barn har också en tendens att väcka stora tankar om liv, död och meningen med att finnas till. Deras små fötter har ännu inte gjort några avtryck och har du förresten gjort det själv?

Små barn slumrar då och då. Utnyttja det!

Småbarnstiden är intensiv, men också en väg rakt in i sin egen hjärna. Har du en treårings fantasi bara för en dag har du stoff nog att skriva en hel bokserie. Jag började, som så många andra, skriva på allvar under föräldraledigheten, men det blev inte så mycket av det (skaffa inte tre barn på fyra år). Det är först med sladdisen som jag verkligen kan ge mig hän (=har blivit duktig på att tjuva tid).

Man kan skriva både med och utan familj, men det skadar inte att känna sig en smula jagad. Den som har ont om tid använder den också lite smartare. Så kom igen morsan eller farsan – är du föräldraledig? Din tid är nu!

Nio år och författare

Emma som nioåring läser Svarta hingsten.
Kan man någonsin uppleva en bok på samma sätt som när man var nio igen? Någon som minns Svarta hingsten?

Jag var nio år när jag peakade som läsare och jag är fortfarande nio år när jag skriver. Har fastnat i den åldern när man ännu inte är något, men fortfarande kan bli allt.

Varje bok jag läser som nioåring drabbar mig. Jag analyserar inte, bara upplever – närmast slukar – alla böcker som kommer i min väg. Genom dem får jag tillgång till hela världen, alla tidsåldrar. Författarnamnen går rakt in i hjärtat och jag vet när jag är nio år att jag är en av dem.

Jag tror på vartenda ord jag läser. Min egen tillvaro bleknar i jämförelse med de livsöden jag blir en del av. Sänglampan lyser lite för länge på kvällen och varje vaken stund som inte kräver min fulla närvaro sugs jag in i nya boksidor. Jag är stamkund på biblioteken och slår mig ofta ned vid mina favoritförfattares hyllor, men provar också mycket nytt eftersom böckerna inte kommer ut i den takt som jag läser. En del böcker gömmer jag under madrassen.

Svart arv av Mildred D Taylor.
Svart Arv av Mildred D Taylor kom ut 1987. Då var jag nio år och lika gammal som bokens huvudperson.

När jag skriver befinner jag mig i samma bubbla. Jag kan inte stava till intrig, vet inte vad protagonist och antagonist är för skumma figurer och den dramaturgiska kurvan utspelar sig långt ovanför mitt huvud. När pennan rör sig och tangentbordet smattrar är det orden som finner mig. Jag ser personer, hör samtal, förstår känslor och kan fånga dem i flykten, men det kräver koncentration. Att vara vuxen är en nackdel i sammanhanget. Barnen i hushållet växer inte ordentligt om de inte får mat. Någon måste ta ut de döda mössen som katterna envisas med att släpa in om nätterna och dessutom vilar familjens ekonomi i alla fall delvis på mina axlar. De karaktärer som längtar efter att bli hörda är så tunna att de nästan är genomskinliga och därför tar det också tid innan orden som kommer fram blir tillräckligt tydliga för att göra deras berättelse rättvisa.

Min första riktiga bok är på väg att bli till. Mitt nioåriga jag undrar varför det har dröjt.

Det måste inte vara felfritt

Det tog mig bara en filosofie magisterexamen i etnologi, tre år som copywriter, en journalistexamen, fyra föräldraledigheter, sju års slit på lokaltidning, sex år som kommunikatör och kilometervis textmassa för att till slut lyckas skriva ett utgivningsbart manus. Och vilket manus det måste vara – eller hur! För att passera nålsögat och tillhöra de få procenten, eller till och med promillen som antas. Visst!? Varför blossade då mina kinder när jag månader senare redigerade manuset utifrån redaktörens önskemål? Jo, jag trodde att jag hade skrivit en felfri, västkustromantisk feelgoodroman men det visade sig vara ett hyfsat charmigt råmanusförsök. Lite som förra årets kolor:

Inte felfria – men delikata ändå.

Jag har visst självförtroende när det kommer till textproduktion, men i köket är jag novis. I år var det jag som stod för jullunchen och som jag funderade. I dagar som blev till veckor planerade jag menyn utan att egentligen komma på något som var tillräckligt enkelt att laga. Kräver något fler än fem ingredienser vågar jag mig inte på det. Resultatet blev snäppet bättre än kolorna på bilden men sällskapet åt till min förvåning med god aptit. För det var lagat med hjärtat och serverat med kärlek. Inte felfritt, men gott nog ändå.

Jag tror att det enda man på riktigt behöver för att skriva bra är självförtroende. Nästa år kanske jag lyckas i köket, jag har i alla fall bättre förutsättningar med en lyckad jullunch i ryggen. Nästa manus jag skriver kommer förmodligen vara bättre än mitt första. Jag har 51 fredagsinlägg kvar att skriva, jag hoppas jag växer med uppgiften. Nu lämnar vi år 2021 bakom oss och förhoppningsvis kan vi även låta en del av det dåliga självförtroendet stanna i det förflutna.

Lycka till med alla era skrivprojekt under 2022. Och kom ihåg: det måste inte vara felfritt för att vara perfekt!