Jag är fortfarande nio år och författare, som jag skrev i mitt första inlägg på bloggen. Men jag är också nittio år och författare, för så mycket har jag åldrats (eller mognat) under det här året. I dagarna fick jag tillbaka barnboksmanuset av redaktören på Idus förlag och då sjunker det på riktigt in. Jag har förmånen att skriva en bok för nioåringar, som precis som jag slukade böcker i den åldern. Det är en ynnest och jag ska göra mitt allra bästa för att nå fram med budskapet. På jullovet ska jag och min mycket goda vän och medförfattare Sofia Brattstig sätta oss ned och gå igenom manuset, mening för mening. Det blir precis som när vi var nio och hittade på fantasilekar. Vi umgicks varenda dag, och kunde vi inte träffas pratade vi i telefon så ofta och så länge att hennes föräldrar var tvungna att skaffa dubbla telefonlinjer.
Jag har under det här året kommit till olika insikter om hur jag fungerar som författare: Jag skriver för att jag gillar det så mycket att jag inte kan låta bli. Mitt mål är inte att kunna leva på böckerna. Responsen från läsare betyder allt. Skrivarkompisar är guldkanten på författartillvaron.
Kom ihåg att allt börjar med fantasin! Först föreställer man sig att man kan skriva en bok. Sen gör man det. Själva utförandet kan man göra på många olika sätt. Jag har hittat ett sätt som funkar för mig. Jag vet att om jag frigör lite tid och ser till att övriga livet är i någorlunda balans så finns berättelserna där. Om jag sedan sätter lite tidspress på mig själv får jag också den där sista energin som gör att manuset blir färdigt. Förlagskontrakt ser jag som ett kvitto på att jag har kommit i mål.
Jag är generellt mycket dålig på att säga hej då. När det är dags att lämna är jag redan långt bort i tankarna. Det tar emot att ta avsked här också. Inte för att jag vill dröja mig kvar för en säsong två, för jag identifierar mig inte längre som debutant, men för att bloggen inte på något sätt kommer att lägga ned. Tvärt om, jag är helt säker på att de nya författarna kommer gå in med all sin energi på att hålla bloggen levande, relevant och intressant under nästa år. Ända tills det är dags för ett nytt debutantgäng att göra samma resa.
Vi ses!
Emma Lind Webb: emmalind.se Instagram: emma_lind_forfattare Facebook: Emma Lind Författare
Någon mer än jag som frossar i julfilmer? Det är så mysigt att bara låta sig svepas med, förundras över konstsnön som alltid börjar dala i precis rätt tid och låta sig imponeras av den stora mängd juldekorationer som på ett kick sätts upp, till synes helt utan ansträngning.
Vi vet ju att det är på låtsas, att även den riktiga tomten i julfilmerna är fejk. Trots det är det något som vaknar långt där inne när vi ser hur goda gärningar belönas, när hopp om mänskligheten går hand i hand om löftet om en julromans och detsamma gäller förstås julromaner. Det är något speciellt med en riktigt bra berättelse som lägger sig som bomull kring hjärtat. Frågan är om vi som människor klarar oss utan dem. Vad hade julen varit utan sina sagor?
Min dotters ögon blänker riktigt mycket såhär års. Inte bara för att hon älskar att stå framför julgranen och se hur det glittrar och lyser, men också för att hon har som tradition att bli riktigt snuvig och febrig just kring Lucia. Vi har plötsligt oändligt med tid som vi kan lägga på att berätta skrönor för varandra, sjunga julsånger, äta upp pepparkakshuset och kolla på julfilmer. Och det är just efter en sådan mycket lugn dag som jag plockar fram mitt julmanus ur byrålådan. Det som var tänkt att bli uppföljaren till sommarboken. Det som rymmer både tre vise män, julåsna, gemenskap, förlåtelse och Jesusbarn. Snön gnistrar utanför, elden sprakar i kaminen och jag hälsar återigen på i den vintriga värld som jag har skapat från ingenting. Orden jag har använt, temat, intrigen, djuren, vänskapen och samhörigheten, det är nästan så jag kan ta på den, min fiktiva värld som känns lika verklig som den overkliga verkligheten med sjukdom, krig och elände som finns där utanför. Jag behöver låtsas för att orka.
Vi tar en liten tur i snön, feberdottern och jag, till önsketrädet. Det är inte mer än hundra myrsteg dit, så man orkar även om man har korta ben och hostar så fort man anstränger sig. Vi skänker en tanke till vår sjuke granne som inte har det lätt i kylan och ber om den obligatoriska världsfreden samtidigt som vi också formulerar varsin personlig önskning. Dottern är inte mycket för hemligheter. Hon önskar sig en tomte på julafton som kommer med änglavingar man kan ha på ryggen. Och att snön ligger kvar i evighet. Själv hoppas jag i tysthet att det manus jag just har skickat iväg ska landa mjukt och tas om hand varsamt av någon som älskar att se snöflingor dala på precis rätt ställe.
Att få släppa sin bok i alla tre format är ju en dröm. Den fysiska boken kom den 26 maj 2022. Eufori. Jag vet inte hur många gånger jag har dragit med fingrarna över omslaget, bläddrat i den, kollat författarporträttet längst bak och vägt den i handen. Precis rätt vikt för en feelgood, tänker jag mig. Jag är så nöjd.
E-boken kom lite mer överraskande. Plötsligt fanns den bara där. Till salu på nätbokhandlarna, att låna på biblioteket och av en slump råkade jag få syn på den både på Nextory och BookBeat några månader senare, men den finns inte på Spotify av någon outgrundlig anledning.
Ljudboken beräknas komma 21 juni 2023. Tretton månader efter releasen av den fysiska boken. Man skulle kunna tro att det är en enkel sak att förvandla text till tal, men det har tydligen blivit komplicerat. Utan att gå in på för mycket detaljer har vändningarna låtit ungefär såhär:
Förlaget: Rätt inläsare kommer lyfta din bok. Rätt inläsare är dock mycket dyr. Förslag på en mycket hög summa.
Jag: Glöm det.
Förlaget: Det finns mindre dyra inläsare. Förslag på en lägre summa. Här nämns även några namn.
Jag: Nej tack.
Förlaget: Absolut. Vi förstår. återkommer.
Tystnad.
Förlaget: Det finns två röster att välja mellan som inte kostar extra för dig. Nämner två namn.
Jag: Tackar ja till ett av namnen. En helt ny inläsare verkar det som. Älskar hennes röst. Blir lycklig.
Väntan.
Jag: När kommer ljudboken? Jag vill göra reklam.
Förlaget: I början av 2023. Men det blir med en annan inläsare. Nämner ett namn. Förra namnet är inte tillgänglig längre.
Jag: Va? Men vem får jag då?
Förlaget: Återkommer.
Tystnad.
Jag. Hallå?
Förlaget: Nämner ett namn.
Jag: Nej tack. Just den rösten har många dåliga recensioner.
Förlaget: Du kan få en annan röst. Lyssna på den här!
Jag: Älskar rösten, tack! Och datum?
Förlaget: 21 juni 2023. Men det kan ändras.
Jag fortsätter att hålla andan. Fick veta av förlaget att ljudboken skulle gå att bevaka på Storytel inom två veckor. Det har nu gått fem. Därför väljer jag att fortsätta vänta och hoppas att det inte blir något mer krångel. Vågar inte ens nämna rösten, för man vet ju aldrig, inte förrän det är klart, verkar det som.
Jag har inte gått många skrivkurser i mitt liv, men en gång för länge sedan fick jag för mig att jag skulle bli kursledare i skrivande på Medborgarskolan. Det skulle visa sig vara ett stort misstag.
Jag ville bli kursledare eftersom mitt schema var luftigt. Barnen var än så länge för små för aktiviteter och deltidsjobbet som copywriter räckte inte för att stilla mitt behov av sysselsättning. Så jag kastade in en ansökan, planerade lektioner och var inte alls beredd på vad som sedan skulle hända under tiden ansökningarna till kursen ramlade in. Tisdagskvällar varannan vecka bestämde vi oss för. Sex tillfällen. Kanske fortsättningskurs terminen därpå.
Några veckor före kursstart fick jag plötsligt heltidsjobb som journalist på en gratistidning som skulle in i en större koncern, struktureras om och växla upp från månadstidning till veckotidning. En månad hade jag och kollegorna på oss att göra en helt ny mall, lära oss redigeringsprogrammet och få ihop annonser. Tidningen skulle ut på onsdagar och därför var tisdagar deadline. Man skulle kunna tro att det går att planera in ett jämt arbetsflöde i en sådan produktion men i praktiken visade det sig att just tisdagar blev den kreativa hjärnan överbelastad, till och med slutkörd, på grund av stress.
Första tisdagen på kursen var samma dag som första lämningen på tidningen. Mamma hade kallats in som förstärkning så att jag åtminstone inte behövde tänka på att hämta barnen på förskolan utan kunde gå direkt från jobb till kurs. Jag sladdar in samtidigt, eller till och med lite efter kursdeltagarna. Öser upp mitt material på katedern och försöker svepa lärarinneaktigt över de förväntansfulla kursdeltagarna med blicken. Jag presenterar mig och ber dem en efter en berätta om sina skrivprojekt och förväntningar på kursen.
”Jag vill skriva om min neurosedynskada och har beställt hem alla journaler.”
”Jag funderar på att skriva om mitt liv.”
”Min fru och jag fick bröstcancer med en dags mellanrum. Jag vill skriva om att detta även kan drabba män.”
”Jag vill skriva om mina tidigare liv och dessutom är jag synsk.”
Jag var så oförberedd på detta. Alla mina förberedda skrivövningar fick planeras om. Deltagarna ville inte alls skriva noveller eller längre skönlitterära texter. De ville skriva om sina liv. Och vem vill inte det?
Visst har vi alla något som påverkar oss till den grad att vi vill att alla ska veta. Vi vill berätta om hur det är, om fördomar, möjligheter, alternativa verkligheter, lärdomar och upplevelser som är lite utöver det vanliga och som, om de kommer ut, får andra att se oss på ett helt annat sätt.
Jag läser den självbiografiska boken Ut ur min kropp av Sara Meidell som är just en sådan bok där man får känslan av att kika in i en dagbok eller till och med in i själen på författaren. Det är en bok som har fått både stående ovationer för både språket och ämnesvalet men också kritik för att romantisera sjukdomen anorexia nervosa. Jag vill inte ta ställning i just den frågan, men konstaterar att den självbiografiska boken är ett sätt att bli författare på. Man får vara beredd på att bli förknippad med just den boken för lång tid framöver och jag tycker att man ska tänka igenom valet att skriva om sitt liv länge innan man publicerar en sån bok, speciellt om det rör ett känsligt ämne.
Det verkar som om många ovana författare i första hand vill skriva om sitt eget liv. Jag skulle vilja vända på det och rekommenderar den ovana författaren att först skriva böcker och texter som kan väva in självbiografiskt material men att spara den stora, självbiografiska och utlämnande boken till ett skede när man är helt säker på vad man ger sig in på.
Som ny journalist gick jag någon gång i fällan att låta en intervjuperson berätta lite för mycket om sitt privatliv. Det är så lätt att ryckas med i stunden, att låta personen prata på, som kompisar emellan, just för att man vet att det är en text som kommer att bli läst, som intresserar och väcker uppmärksamhet. Men man måste, speciellt som lokaltidningsreporter, värna om sina intervjuobjekt. Tänka på anhöriga och andra personer runt den som intervjuas. Kan någon ta skada? Är texten av allmänt intresse eller är det information som bör stanna i dagboksform eller tas upp med terapeut? Just detta vill jag skicka med dig som är ny på att skriva och funderar på att blotta sitt innersta i bokform. Gör du det för att det känns som enda chansen att bli publicerad? Har du satt tydliga gränser för dig själv och är medveten om vilken genomslagskraft boken kan få? Eller tvärtom, om boken inte blir särskilt uppmärksammad, var det ändå värt att publicera den?
Sedan den tisdagen med det första heltidsjobbet parallellt med skrivledarjobbet känns det som om mitt liv har rullat på ganska fort. Jag drog i nödbromsen för några år sedan och jobbade 50% (tidningslämning endast varannan vecka) och sedan 90% när jag bytte karriär. Nu skriver jag igen på fritiden och har betydligt bättre balans. Mina barn är numera för stora för aktiviteter, jag har inga stressiga tisdagslämningar längre och min karriär som kursledare blev inte längre än den första terminen.
Min kloka mamma sa i början av detta året att det inte var självklart att ta på sig att blogga en gång i veckan under hela 2022. Jag har frivilligt satt mig i sitsen med deadlines som måste hållas. Samtidigt ångrar jag inte för en sekund att jag började debutantblogga. Det enda som har varit lite knivigt är att balansera det privata med det allmänna och att sätta sin egen gräns för vad jag vill ska stå kvar för alltid på den här underbara bloggen. Hittills har jag inte skrivit något jag ångrar. Jag försöker hålla det så några fredagar till.
När jag blir gammal kanske jag avslöjar allt. Den som lever får se.
… men jag gör såhär ändå. För att det är kul. För att jag inte planerar att bygga en författarkarriär, jag tänker bara skriva för att det är roligt och för att det finns läsare som gillar det jag skriver. Just nu har jag fyra manus i luften. Jag jonglerar dem inte skickligt, men jag håller alla fyra manus flytande och jag gör det på olika sätt.
Manus nummer ett: Uppföljaren till min feelgoodroman En man till Amanda ligger längst ned på prioriteringslistan just nu. Jag ska hitta ett förlag till den på något sätt, eller ge ut den själv. Planen är att läsa igenom hela manuset, redigera om det behövs och sedan skicka det till nya förlag. Kanske vill någon ge ut den som ljud? Jag inväntar lite mer julstämning och sedan ska jag ge det manuset min fulla uppmärksamhet.
Manus nummer två: Det manus som nyligen antogs av Idus förlag är just nu i händerna på redaktören. Väntar med spänning på förbättringsförslag. Tänk att jag skriver för målgruppen 9-12 år. Jag nyper mig själv i armen, tänker att det är spretigt att vara feelgoodförfattare och barnboksförfattare. Men vem bryr sig?
Manus nummer tre: Tillsammans med en tonåring (ingen random, utan just den här personen tillhör familjen men föredrar att vara typ anonym) har jag skapat en värld som utspelar sig 200 år in i framtiden. Mind-blowing! Jag – en science-fiction-författare? Ja, varför inte? Manuset längtar efter ett slut och vi turas om att peppa varandra att skriva klart. Det är helt klart en utmaning att skriva något som har så lösa ramar och samtidigt är det helt sanslöst roligt, så jag lägger även den genren till min portfölj.
Science fiction – ett sätt att se på sig själv och samhället utifrån.
Manus nummer fyra: Ett helt nytt projekt håller på att växa fram. Kanske det viktigaste jag skriver på just nu, om jag måste rangordna. Eller så bara det känns så eftersom jag inte har kommit så långt på det än. Det finns fortfarande möjlighet att jag skriver på ett mästerverk. Jag tänkte mig fem böcker först. Första boken för 70-talet och så vidare fram till 2010-talet. Men det blev för stort och för svårt. Så jag drog ner det till femtio år i samma bok. Hanterbart. Och otroligt spännande att följa sina karaktärer från 20-års ålder till över 70. Jag får draghjälp från en manusgrupp där vi byter kapitel med varandra varje vecka. Både roligt och läskigt, jag brukar inte dela med mig i så här tidigt skede. Risken är att man får feedback som gör att man tappar sugen. Men jag har tur! Mina manuskompisar förstår vad det är jag vill ha sagt och uppmuntrar mig att skriva vidare.
Mina manus spretar. Jag borde kanske hålla mig till min genre och fortsätta skriva feelgood och bygga upp ett författarskap kring det. Men jag vill inte. För jag gör som jag vill, och det borde du också göra. Det ska vara roligt, lustfyllt, utvecklande och utmanande att skriva. I alla fall om man som jag mest skriver för att det är kul. Har du andra ambitioner med ditt skrivande ska du inte lyssna på mig utan på dem som har kommit längre i sin författarkarriär. Jag är inte säker på att jag kommer någonstans, kanske går jag bara runt i cirklar. Men jag kommer ha riktigt roligt medan jag gör det.
Orkar ni lyssna på en antagningshistoria till? Jag vet att det kan kännas både inspirerande och jobbigt på samma gång när någon annan skriver på kontrakt. Den här gången ska jag bli barnboksförfattare och det känns som om jag ska debutera på nytt.
Jag har varit med i facebookgruppen Barnboksförfattare och barnboksillustratörer sedan 16 oktober 2014. Jag gick med när jag deltog i ett par olika barnboksantologier men har sedan dess haft mycket låg profil i gruppen. Jag älskar dock att läsa diskussionerna och gläds med varje ny bok som presenteras där. Framöver hoppas jag känna mig mer som en i gänget än en fluga på väggen. För nu är det klart, kontrakt är skrivet och en ny bok för 9-12 åringar är under produktion.
Det började med ett inlägg i facebookgruppen från Ulrika Slottner, förläggare och grundare av Idus förlag. ”Vi får ofta frågan om vad vi letar efter för manus just nu. Oftast blir svaret: ”Det som får oss att säga wow!” Just nu har vi dock också ett par ämnen som det frågas mycket om. Det ena är böcker om skilsmässor och det andra är om reumatism.” Skilsmässor kan jag inget om. Men reumatism! Jag slängde mig på luren och ringde en vän. ”Är du med?” Hon kan mer om sjukdomen än jag kan, framför allt när det gäller barn. Och att få skriva en bok med henne vore rena drömmen. Så vi satte igång och tänkte att efter sommaren lär vi ju ha ett manus som vi kan skicka in. Vi till och med mailar till Ulrika i början av sommaren. Tänker att det är bra att hon vet att vi jobbar på det. Eller, i alla fall, att vi planerar att jobba på det …
Och sommaren kom och sommaren gick. Visst blev det skrivet en del, men ni vet hur det är. På sommaren finns det så mycket annat kul att göra. Och så kommer hösten och ett till inlägg från Ulrika i samma grupp. Tänk om någon annan skulle hinna före! Plötsligt känns det som en tävling. Vi skriver och skriver, läser andra böcker för barn i samma läsålder, funderar och skriver om. Vi har trots det en hel del kvar att skriva när jag kliver in på Bokmässan i Göteborg och ser Ulrika i Idus färgglada monter. Jag botaniserar bland böckerna och känner otroligt starkt att jag skulle vilja vara en del av Idusfamiljen.
När Ulrika vänder sig mot mig och börjar prata så säger jag det. ”Vårt manus om reumatism är nästan klart, du får det på mailen inom kort.” Ibland öppnar sig munnen och säger något man inte visste att man tänkte säga. Ulrika presenterar mig glatt för monterkollegorna och säger att hon ser fram emot manuset.
Så nu gällde det verkligen att skriva färdigt. En månad tar det, sedan skickar vi manuset direkt till Ulrika som tackar för förtroendet. Två veckor senare mailar hon tillbaka att manuset känns helt rätt för förlaget och att vi är välkomna med frågor.
Och det är här jag får lust att skrika så väggarna skallrar som jag berättade om i mitt förra blogginlägg. Vid första antagningen var jag glad men tveksam. Hade frågor, funderade, hörde mig för hos vänner och bekanta. Men i det här fallet handlar det om ren och skär glädje. Vi har inga frågor, inte en enda. Dagen därpå skriver vi kontrakt.
Vill ni veta hur det kändes? Bara för er fotograferade jag mig själv, minuter efter antagningsbeskedet.
Har du också skrivit kontrakt och debuterar med någon bok (fakta, barnbok, vuxen, ljudbok …) tveka inte, utan läs det här och ansök till oss för att ta över bloggstafettpinnen för 2023.
Mitt motto vad gäller skrivande är att jag vill skriva så det känns. Jag är där ibland, när det känns äkta, levande, nära. Men trillar ofta dit både när det gäller gestaltning, karaktärer och intrig. Det är så lätt att skriva platt. Att stapla meningar på varandra, skriva från A till Ö utan djupare mening. Jag vill öva på att skriva med de stora penseldragen, få till det där djupet i mina texter och har ni Instagram får ni gärna öva med mig.
Mitt liv har svajat rejält de senaste veckorna. Jag har fått flera kännbara nej. Mitt självförtroende har halkat i diket och jag har funderat över om besvikelse är min nya ständiga följeslagare. Våra romankaraktärer befinner sig också på botten ibland och är så hjälplösa och sårade att de nära nog ger upp hoppet. Det är bra att våga gå in i den känslan då och då, för att kunna gestalta det bättre i manuset, ofta före en stor vändpunkt, innan det är dags att runda av. Oavsett om man medvetet följer en dramaturgisk kurva eller skriver på intuition blir det ofta sämre innan det blir bättre. För att det glädjerika ska kännas ännu mer, förstås.
Jag fryser.
Man gör gärna det i november. Men det är inte förrän jag långsamt tinar framför brasan som jag börjar fundera på hur man skulle beskriva det i text. Jag huttrar. Drar filten om kroppen och …
Bästa boken om kyla måste vara Barnen från Frostmofjället av Laura Fitinghoff. ”De grät inte för att de frös, så att näsa och händer var blåklintsblå på dem och tårna så frusna att de inte kunde stå på fötterna. Nej, de jämrade sig och grät av hunger.”
Boken återkommer i mitt medvetande åtminstone någon gång varje vinter. När jag och barnen pulsar fram, när vinden äter upp ansiktet och kylan gör oss genomskinliga. För mig är boken kyla. Laura Fitinghoff skrev den så att jag, tjugo, kanske rent av trettio år senare, inte kan komma på något kallare.
Frasen ”jag fryser”finns förmodligen inte med i Fitinghoffs bok. Men vad är det då som gör att berättelsen griper tag i ett frostgrepp redan på de första sidorna och sedan inte släpper taget förrän i de allra sista meningarna? När jag läser boken igen, ur ett författarperspektiv, får jag fram några hörnstenar i berättelsen. 1) Detaljrikedomen, både i den yttre miljön och barnens funderingar. Mat är inte bara mat, det är barkbröd och två fulla skedar mjölk. ”Månke sköt toppluvan, som tillhört Sven Pålssons farfar och nådde honom ner om öronen, tillbaka över huvudskulten och gned oförmärkt bort möjliga märken efter allt för omanliga tårar.” 2) Yttre och inre handling matchar. Barnen är föräldralösa och ensamma uppe på fjället mitt i vintern. Kallare än så blir det inte. 3) Det finns värme. Geten Gullspira är barnens hopp och källa till värme och mättnad, och de har varandra. Genom de små glimtarna av det goda blir lidandet både tydligare och mer kännbart. ”Därmed gick Månke med Gullspira, som bände och vred hornet för att komma loss ur hans hand och för en stund få smekas och kelas av Maglena.”
Kanske finns det i funderingarna ovan en viss vägledning i hur man skriver så det känns. Jag kommer definitivt att fortsätta leta efter fler ledtrådar. Men just när novembermörkret är som allra svartast och jag tar fram den extra tjocka filten för att värma min stackas frusna kropp och kantstötta inre, dyker det upp. Ett ja. Ett efterlängtat, välbehövligt, kanske till och med nödvändigt, dundrande, ja. Ett ja som får mig att vilja skrika så att väggarna skallrar. Ett seger-ja som får hela livet att ändra riktning.
Ni hör! November – de stora känslornas månad. Väck mig i december. För nu orkar jag inte mer.
Ps. Har du också fått ett ja under 2022. Kanske rent av ditt första ja? Med bok som kommer publiceras under 2023? Ansök då om att bli en av våra efterträdare. Maila oss på debutantbloggen [@]gmail.com och anmäl ditt intresse!
Vi har bokträff. Var sjätte vecka möts vi över ett glas vin och en bit mat och har gjort detta de senaste femton åren. Vi har bytt jobb, fått barn, vinkat adjö till barn, tagit körkort, lagt till och dragit ifrån medlemmar, men varje gång följer samma mönster. Vi träffas och uppdaterar oss om varandras liv, vi äter en bit mat och sedan pratar vi bok.
Samma bok. Tror vi. Ibland händer det att någon faktiskt läst fel bok och ser frågande ut när vi sätter igång samtalet. Men även om vi faktiskt har läst samma bok har vi inte läst den på samma sätt. Någon har lyssnat, någon annan har e-bok som sin grej och någon vill helst ha ett fysiskt exemplar i sin hand. Texten är ju densamma, men det är lika fascinerande varje gång att samma text kan beröra på så olika plan. Vi har olika erfarenheter med oss in i läsningen och det som någon tycker är roligt finner en annan långtråkigt. Samma text kan både beröra och vara uttråkande. Oerhört fascinerande. ”Otroligt seg” och ”en av de bästa böckerna jag har läst” kan yttras om samma bok på samma kväll. Vi har lärt oss varandras preferenser och skickar boktips hit och dit på böcker som vi har läst ”under bordet”. Alla böcker vi läser bokcirklar vi inte om.
Boken för kvällen är ”Den hemliga våningen” av Kelly Bowen. Det kvittar hur många 2:a världskriget-böcker man har läst. Det blir alltid lika spännande när nazisternas stövlar hörs smattra i trapphuset. Och det är lika hjärtevärmande varje gång ett liv räddas undan det öde som vi vet drabbade så många. Varför skrivs denna berättelse om och om igen? För att förstå, förklara, förhindra att det sker igen. För att människan är komplex och kan rymma både stor godhet och ondska på samma gång. För att vi har förförståelsen kring tiden och situationen. För att vi älskar att läsa om hjältar lika mycket som vi tycker om att förfasas över skurkar. Och för att en berättelse om liv och död är spännande.
Har du också en bokcirkel? Passa på att kamma hem gratisböcker till nästa träff. Spana in debutantbloggen på Instagram för tävlingsregler.
Ger du ut en bok under 2023 och vill blogga om det varje vecka. Läs då detta och skicka in din ansökan redan idag!
Kommer ni ihåg min historia av egenutgivning? Jag har alltså gett ut en kåseribok via print on demand för tretton år sedan och varit delaktig i utgivningen av en stadsvandringsbok. Mitt mål har hela tiden varit att debutera med skönlitterär bok på traditionellt förlag och det har jag gjort i år.
Tanken (från min sida) var att samma förlag skulle ge ut uppföljaren Jul i Ulebergshamn. Men efter några veckors betänketid sedan jag skickade in manus nummer två säger förlaget stopp.
Egentligen skriver de ”Ja, vi vill gärna ge ut den” … men som ni förstår finns det ett men, ett villkor och det är att jag betalar för ”språkgranskning, formgivning och inte minst marknadsföring och införsäljning”. Eftersom jag har gått igenom hela processen med förlaget en gång vet jag exakt vad de olika delarna innebär, jag vet alltså vad jag skulle få i paketet. Däremot vet jag inte vad det skulle kosta, för jag tackade nej med vändande mail.
Och det är nu det blir intressant med min bakgrund. För jag vet ju att det finns alternativ. Jag kan ge ut boken på print on demand. Jag kan trycka upp den själv. Jag kan läsa in den som ljudbok. Jag kan göra en e-bok av den. På något sätt känner jag att den här boken som ”har en mysig idé, härlig ton och och tydligt mål” (förlagets ord, inte mina) behöver komma ut och nå sina läsare på något sätt. Ibland är ett nej (eller ett villkorat ja) inte en stängd port eller en återvändsgränd, utan en möjlighet att ta sig vidare på något annat, kanske rent av bättre, sätt. Det återstår bara för mig att klura ut vad det bästa för just det här manuset är.
Jag har inte bråttom med ett beslut. Faktum är att jag tänker inte ens fundera på uppföljaren under hela november. För det är Nanowrimo. Ska du vara med? Jag har precis börjat med ett helt nytt manus och befinner mig just nu i förälskelsefasen. Jag vill tillbringa varje minut med mitt manus. Jag tycker också att jag har en fantastisk story på gång och vill verkligen att den här relationen ska funka. Bästa sättet att komma över en besvikelse är väl att skaffa sig en ny kärlek, eller hur?
När jag ansökte till debutantbloggen undrade jag om det skulle ligga mig i fatet, så jag nämnde det inte. När jag blev antagen hoppades jag att ingen skulle märka det och ifrågasätta min bok-oskuld. Men nu, när debutantbloggåret går mot sitt slut känner jag att jag äntligen kan prata om det. Jag har givit ut böcker förr.
Inte med traditionellt kontrakt, men jag är egenutgivare och jag tror att många av er har funderingar kring just det här. Att ge ut bok på egen hand. Så här kommer min story om just detta.
2008 hade jag tre små barn. Jag var föräldraledig men redo att ”trappa upp” och kasta mig in i karriärslivet på riktigt. Jag var sugen, milt sagt, på att jobba. Kåserade under tiden i tidningen Vänersborgaren och det var mitt halmstrå, att det fanns personer som läste och uppskattade mina små reflektioner. Det drev mina dagar framåt. När jag satt vid gungorna på lekplatsen kunde jag ta små episoder och erfarenheter som trebarnsmamma och göra det till en text som många i min situation kunde känna igen sig i.
På kvällarna samlade jag mina texter och till slut skickade jag det hela till förlag. Kanske någon skulle vilja ge ut en kåseribok? Jag fick många härliga mail som respons av typen ”vi sitter här i manusgruppen och skrattar högt men vi tror inte att det finns en marknad för den här typen av bok”. Jag stötte på begreppet Print on demand och gav slutligen ut boken själv med hjälp av Publit. Minimal investering, böckerna trycktes upp i väldigt små upplagor och till slut sålde jag runt 200 st. Men den största behållningen var den mediala uppmärksamheten. Ett stort reportage i lokaltidningen där jag kommer ifrån. Ett lika stort reportage i lokaltidningen där jag bor. En fin recension av boken. Jag ”signerade” boken i den lokala bokhandeln utan att sälja ett enda exemplar. Där och då lovade jag mig själv att inte utsätta mig för det igen. Det har jag inte gjort. Har tackat nej till signeringar, men jag har ställt upp på marknader och liknande och mina framgångar där känns som personlig revansch. Strax efter boken kom ut fick jag ett jobberbjudande som copywriter. Sett i backspegeln känns det som om bokens syfte var att ge mig en skjuts ut i arbetslivet.
Tidningsartikel från oktober 2009.
År 2016 övergav jag reklamvärlden och klev in i tidningsvärlden. Som journalist skriver man så mycket i jobbet och blir publicerad hela tiden så behovet av att ge ut en bok på förlag hade svalnat. Däremot hade jag fått en ny, stor, dröm, att skriva en stadsvandringsbok tillsammans med en lokal profil och min pappa Håkan. Första projektmötet när vi kom överens om att jobba för att skapa en bok vibrerade av kreativitet. Håkan skulle stå för utformningen, bilderna, kontakterna med tryckeriet och budgeten. Stefan Bergendahl skulle stå för innehållet och jag var ansvarig för att spela in Stefans berättelser och omvandla det till text. Boken Bergendahl berättar lanserades under julmarknaden 2016. I två dagar sålde vi boken non-stop. Har aldrig varit med om något tidigare och lär inte få uppleva det igen. Vi hann inte äta, inte ta någon paus, det var fullt kring vårt bord i två hela dagar. Upplagan var på 1500 ex. Det finns fortfarande några lådor böcker kvar, men julen 2016 skulle man kunna säga att boken här i Uddevalla i alla fall blev årets julklapp. Förutom försäljningsframgångarna som vi alla tjänade på var en stor behållning att se de muntliga berättelserna bevaras för eftervärlden. Planer fanns för fler böcker, men motivation, hälsa och pandemi ställde till det för oss och nu är det tyvärr för sent för uppföljare.
Att ge ut böcker är härligt, jobbigt, knepigt, och intressant. Det kan gå allt från superdåligt till jättebra och därför är det bra att lära sig så mycket som möjligt innan man ger ut en bok själv, för att minimera riskerna att bli besviken. För allt handlar om hur stora förväntningar man har i förväg. Mina egna förväntningar kring att debutera med skönlitterär bok på traditionellt förlag har varit höga – blev det då som jag tänkte mig? Jag skulle vilja be er komma ihåg min berättelse om egenutgivning till nästa vecka. För då kommer jag berätta om uppföljaren – En jul i Ulebergshamn.
Energi ska man (alltid) spara på, men extra mycket i dessa tider när energiräkningen skälver till bara man så mycket som funderar på att ta en dusch. Nätet svämmar över av bra tips vad gäller energisparande aktiviteter, men jag har inte sett någon guide till oss författare. Hur gör vi för att inte frysa fast vid våra stolar nu när man ska minska på värmen inomhus? Nedan följer en enkel guide för författare:
1. Gör som Victoria och stäng av datorn, plocka fram anteckningsboken och skriv analogt. Ett värmeljus vid sidan är stämningsförhöjande. Tänk bara på att det är lätt hänt att glömma tid och rum när man skriver, så se till att ljuset står i en säker ljusstake.
Äldre tiders författare som förebild.
2. Skriv het romance som Tua så går pulsen garanterat upp. Eller …
3. … gör som Per och Samuel och skriv spännande och i deckargenren. Även där går pulsen upp och du kanske rent av börjar svettas när skurken kommer och flåsar dig i nacken.
Skriv spänning eller romance.
4. För alla oss som skriver lite lagom spännande, som feelgood ofta är, kan man behöva anstränga sig lite extra för att få upp pulsen. Ett tips är att resa sig från stolen och göra några snabba armhävningar eller andra träningsövningar. Bra sätt att få upp värmen samtidigt som hjärnan vaknar till liv.
5. Välkomna alla tecken på klimakteriebesvär som inkluderar värmevallningar. Funkar även vid feber. Välkomna alla spontana, kroppsliga temperaturförhöjningar.
6. Kör lager på lager. Först tunna kläder, sen lite tjockare, morgonrock, filt, mössa, vantar med hål för fingrar och handledsvärmare. Överför detta sedan även till din berättelse. Tänk lager även där. Yttre handling. Inre utveckling. Folk som säger något men egentligen menar något annat. Symboler som laddas med subtila budskap, miljö som förstärker sinnesstämningen eller betyder något utöver det man först kommer att tänka på.
Och så till sist. Vi vill ju gärna sprida energin vidare. Så …
7. Skriv gärna hjärtevärmande – vi är många frusna själar som kommer behöva bra, gripande, medryckande berättelser framöver.
Jag ser dörrarna öppnas och ständige sekreteraren kliva fram och jag ryser när jag hör hennes namn uttalas, Annie Ernaux. Inte för att jag har läst något av henne. Jag har aldrig ens hört hennes namn tidigare, men jag gläds så innerligt med henne. För vilken fantastisk känsla, att få världens finaste litteraturpris, och tänk att det är lilla Sverige som delar ut det. Fantastiskt på så många sätt.
Jag hör i beskrivningarna av henne att språket är enkelt, tillgängligt, att hon har skrivit om abort och hemlig kärlek och att hon är 82 år gammal och jag ryser igen. Letar upp henne på Storytel, 746 följare. Börjar läsa En flickas memoarer. En recension (lite seg kanske …), 16 betyg, 3,6 i snitt. Det är inte min stil. Eller, för att förtydliga, stilen är precis min. Språket alltså, det enkla, raka, men innehållet tilltalar mig inte. Skulle vilja läsa en icke-verklighetsbaserad roman av henne. Jag kommer inte läsa klart boken, men det spelar ingen roll, jag är ändå gåshudsglad för hennes skull. För förlagets skull, för översättarens skull. Och för hennes familjs och vänners skull.
Förbi är dagarna när man var tvungen att skaffa ett fysiskt exemplar av nobelpristagarens bok. Klick, klick, klick på telefonen och där finns böckerna, på engelska, på svenska. Precis som det ska vara. Jag bläddrar vidare bland Ernaux böcker. Min far & kvinnan skildrar hennes föräldrar. Inte något jag är sugen på nu heller. Så jag klickar vidare. Spanar in Åren och där blir jag fast. Den här gillar jag, den handlar om allt och inget på samma gång. Bild efter bild avlöser varandra och historien susar förbi mina ögon. Jag läser och läser och läser, tills jag inte kan läsa längre, för nu bara måste jag skriva. Jag vill också att mina ord ska betyda något för världen. Kanske, när jag är 82, sitter jag där på min kammare och känner mig nöjd. Inte för att jag har fått nobelpriset, men jag är en enkel människa, jag nöjer mig med mindre. Och jag ryser för att Annie Ernauax idag har fått den finaste utmärkelsen en författare kan få.
Ni vet Askungen? Hon som kommer sent till festen och tappar sin glassko när hon i sista sekund tar sig därifrån?
Det var jag på bokmässan.
När jag klev innanför portarna stannade allt upp ett ögonblick. Jag minns barndomens bokmässor och bokreor när det var själva bokomslagen som utgjorde hela dragningskraften. När pengarna i plånboken på kronan räckte till bokhögen som jag kammade hem. Idag, med hela bokhyllan i mobilen, är det författarna bakom böckerna som är kungligheterna och jag strosar omkring som en statist i kulisserna.
Så plötsligt ligger de där. Tre för hundra. Klassiska, illustrerade verk och jag känner dragningskraften. Vid ett annat bokbord händer det igen. Rikt illustrerade böcker som passar en vetgirig, sagoälskande treåring och ryggsäcken blir inom kort alldeles för tung för en ömtålig rygg.
Bara ett varv till, sen går vi.
Ett litet varv till. Ett barnboksbord till. En författare som signerar, han ser så förväntansfullt glad ut när han förstår att jag är på väg att köpa. Och så förlagschefen. Det är en hon, men hon blir min prins för kvällen. För när hon börjar prata med mig kan jag inte hejda mig längre utan säger det.
”Jag har ett manus till dig.”
Det är långt ifrån klart, men jag vill att hon ska veta. Jag har precis det hon letar efter och jag vet att jag kan göra det bra. Men jag måste köpa mig mer tid och det är därför jag säger det. Så hon inte ska välja någon annan.
”Det är på väg!”
Jag vänder, rusar därifrån innan jag får fler frågor. Jag får för mig att hon skriker ”hallå, hallå!” efter mig men jag vänder mig inte om och hon kommer aldrig hitta mig i vimlet, för jag är redan på väg ut genom dörrarna.
Det är en alldeles särskild känsla att skicka iväg ett manus till förlag. Att sträcka ut händerna som i en tiggargest och be om 1) uppmärksamhet 2) gillande 3) pengar. För det är ju det allt handlar om. Att hitta någon som tycker om det du har skrivit tillräckligt mycket för att vilja investera i dig. Manus nummer två är skickat. Jag vill ju så gärna att uppföljaren ska bli antagen. En man till Amanda behöver och längtar efter Jul i Ulebergshamn (men sen är det slut med hurtfriska boktitlar).
Allra värst är det första gången och jag känner så med dig som just nu sitter och väntar på ditt allra första förlags-ja. Att inte veta om det någonsin blir ett ja, den känslan är svår att värja sig mot. Och jag vet att det går att ge ut böcker själv. Jag vet att det finns hybridlösningar, men för den som väntar just på ett förlags-ja är det en klen tröst.
Jag jobbade en gång på en veckotidning där jag bestämde hela innehållet (i princip) själv. Stressen och produktionstakten var tidvis hög men jag behövde aldrig fundera på om det skulle bli en tidning eller om mina texter dög. Jag inbillar mig att det är så det känns att vara riktigt populär författare.
Är det min tur nu?Eller blir det aldrig min tur? Jag tror varje opublicerad författare i takt med att tiden går känner av uppgivenheten. Hur mycket tid kan man med att lägga ned på en dröm som kanske aldrig blir sann? Vem är jag om jag aldrig blir publicerad? Har jag då kastat bort mitt liv på luft?
Jag önskar jag kunde säga att just din tid kommer. Men jag vet inte. Att även kända författare har blivit refuserade någon eller några gånger är inte heller det någon garanti för att ditt manus ska bli antaget på sikt.
Däremot kan jag skicka med dig ett ord på vägen. Skriv. Producera så mycket text du bara kan. Byt genre, försök få noveller publicerade, nappa på allt du kan. Och skriv med ett självförtroende som om du vet, ända in i själen, att din tid kommer.
Jag blev inspirerad av Pers inlägg där han berättade om sin vardag. Såhär ser en helt vanlig dag ut för mig:
04.05 Minstingen vaknar och därmed också jag. Hon somnar om, det gör inte jag. Istället läser jag några sidor till ur Den hemliga våningen av Kelly Bowen. Somnar om efter ett tag.
06.00 Vaknar till och försöker förstå var jag är. Drömde att vi blev vräkta från vår lilla etta och jag minns att jag stod handfallen – Vart ska jag nu ta vägen med alla mina fyra barn?! Tills jag någonstans mellan dröm och vakenhet kom på att jag ju faktiskt bor i villa och att vi är hyfsat trygga här (till skillnad från personerna i boken som jag läser och som uppenbarligen har påverkat mig ). Smyger upp och sätter mig i soffan med datorn. Här ska redigeras bok. Jag har kört fast på mitten och lägger till ett kapitel där jag ändrar förutsättningarna för resten av boken. Det kan inte hjälpas att det blir merjobb, boken blir bättre såhär. Tror jag.
07.15 Minstingen vaknar och vill absolut inte gå till förskolan. En stund framför Masha och Björnen får henne på bättre humör. Springer under tiden runt och försöker städa, äta frukost, borsta tänder, packa lunchlåda och väcka resten av familjen på samma gång. Tar en magnesiumtablett eftersom jag har hört att det kan få en att slappna av bättre.
8.10 Redigerar film på jobbet. Det är bara små, små detaljer kvar nu. Sedan är instruktionsfilmen för hur en traumaövning går till klar. I verkligheten filmade vi en hel förmiddag. Den slutliga filmen blir max 12 minuter lång. Endast det absolut viktigaste får plats. Dödar ”darlings” på löpande band. Men patienten överlever.
11.00 Förberedelse inför kommande livesändning. Möblerar om på kontoret för att bygga upp en scen som ser bra ut i kameran. Provfilmar. Det finns många detaljer kvar att fundera över men skjuter upp det till senare.
12.30 Lunch. Äter framför datorn och plockar fram mitt manus. Eftersom jag skrev på det i morse tar det bara 30 sekunder att komma in i det igen. En författare tar kontakt via messenger och vi utbyter erfarenheter kring skrivande och förlag. Det blir inte mycket skrivet på manuset men författarkontakter är alltid roliga.
16.15 Har kort väg hem, hinner lyssna på två låtar på radion. Två berättelser på sex minuter, inte illa. Byter bil mot barnvagn för att åtminstone få några minuters promenad under dagen. Har inte ljudbok i öronen för jag hittar aldrig hörlurar när jag behöver dem. Möter strålande glada barn och entusiastiska pedagoger som berättar att de har börjat med ett nytt projekt. Barnboken Godnatt alla djur av Lena Arro och Catarina Kruusval ska plockas i delar och dramatiseras. Lycka! Och tänk att någon gång få skriva en sån bok. Jag lägger det på listan över långsiktiga mål.
Min dag i sagor, från Den hemliga våningen till Godnatt alla djur. Var och en mästerlig på sitt sätt.
17.00 Springer mellan spisen och datorn. Ställer in Shogun av James Clavell i äldsta dotterns bokhylla. Jag tror verkligen hon kommer gilla boken. Kollar om dagen har varit bra för sönerna. Avrapporteringen är kort och effektiv. Min man har stängt in sig på sitt kontor. Han behöver hjälp att snygga till en biografi till en ansökan lite senare, det är svårt att skriva om sig själv. Pannkakorna slinker ned och minstingen och jag går in på hennes rum för att leka. Jag somnar. Hon somnar inte. Sedan är det läggdags.
20.30 Jag vill läsa Tre sagor av Jan Lööf, hon vill kolla på mobilen. Vi bråkar en stund. Sedan gör vi som jag vill. Hon somnar. Jag somnar inte. Smyger mig upp.
21.00 Säger godnatt till familjen. Städar inte köket och tvättar inte. Lägger mig i sängen och skriver, skriver, skriver. Sedan läser jag lite till ur Den hemliga våningen och tänker att det är fascinerande med berättelser ändå. De kommer i så många format och med olika syften. Somnar mitt i en mening och sover ända tills minstingen vaknar.
Debutantbloggen 