En bal på slottet

Ni vet Askungen? Hon som kommer sent till festen och tappar sin glassko när hon i sista sekund tar sig därifrån?

Det var jag på bokmässan.

När jag klev innanför portarna stannade allt upp ett ögonblick. Jag minns barndomens bokmässor och bokreor när det var själva bokomslagen som utgjorde hela dragningskraften. När pengarna i plånboken på kronan räckte till bokhögen som jag kammade hem. Idag, med hela bokhyllan i mobilen, är det författarna bakom böckerna som är kungligheterna och jag strosar omkring som en statist i kulisserna.

Så plötsligt ligger de där. Tre för hundra. Klassiska, illustrerade verk och jag känner dragningskraften. Vid ett annat bokbord händer det igen. Rikt illustrerade böcker som passar en vetgirig, sagoälskande treåring och ryggsäcken blir inom kort alldeles för tung för en ömtålig rygg.

Bara ett varv till, sen går vi.

Ett litet varv till. Ett barnboksbord till. En författare som signerar, han ser så förväntansfullt glad ut när han förstår att jag är på väg att köpa. Och så förlagschefen. Det är en hon, men hon blir min prins för kvällen. För när hon börjar prata med mig kan jag inte hejda mig längre utan säger det.

”Jag har ett manus till dig.”

Det är långt ifrån klart, men jag vill att hon ska veta. Jag har precis det hon letar efter och jag vet att jag kan göra det bra. Men jag måste köpa mig mer tid och det är därför jag säger det. Så hon inte ska välja någon annan.

”Det är på väg!”

Jag vänder, rusar därifrån innan jag får fler frågor. Jag får för mig att hon skriker ”hallå, hallå!” efter mig men jag vänder mig inte om och hon kommer aldrig hitta mig i vimlet, för jag är redan på väg ut genom dörrarna.

Till dig som väntar

Det är en alldeles särskild känsla att skicka iväg ett manus till förlag. Att sträcka ut händerna som i en tiggargest och be om 1) uppmärksamhet 2) gillande 3) pengar. För det är ju det allt handlar om. Att hitta någon som tycker om det du har skrivit tillräckligt mycket för att vilja investera i dig. Manus nummer två är skickat. Jag vill ju så gärna att uppföljaren ska bli antagen. En man till Amanda behöver och längtar efter Jul i Ulebergshamn (men sen är det slut med hurtfriska boktitlar).

Allra värst är det första gången och jag känner så med dig som just nu sitter och väntar på ditt allra första förlags-ja. Att inte veta om det någonsin blir ett ja, den känslan är svår att värja sig mot. Och jag vet att det går att ge ut böcker själv. Jag vet att det finns hybridlösningar, men för den som väntar just på ett förlags-ja är det en klen tröst.

Jag jobbade en gång på en veckotidning där jag bestämde hela innehållet (i princip) själv. Stressen och produktionstakten var tidvis hög men jag behövde aldrig fundera på om det skulle bli en tidning eller om mina texter dög. Jag inbillar mig att det är så det känns att vara riktigt populär författare.

Är det min tur nu? Eller blir det aldrig min tur? Jag tror varje opublicerad författare i takt med att tiden går känner av uppgivenheten. Hur mycket tid kan man med att lägga ned på en dröm som kanske aldrig blir sann? Vem är jag om jag aldrig blir publicerad? Har jag då kastat bort mitt liv på luft?

Jag önskar jag kunde säga att just din tid kommer. Men jag vet inte. Att även kända författare har blivit refuserade någon eller några gånger är inte heller det någon garanti för att ditt manus ska bli antaget på sikt.

Däremot kan jag skicka med dig ett ord på vägen. Skriv. Producera så mycket text du bara kan. Byt genre, försök få noveller publicerade, nappa på allt du kan. Och skriv med ett självförtroende som om du vet, ända in i själen, att din tid kommer.

En ovanligt vanlig dag

Jag blev inspirerad av Pers inlägg där han berättade om sin vardag. Såhär ser en helt vanlig dag ut för mig:

04.05 Minstingen vaknar och därmed också jag. Hon somnar om, det gör inte jag. Istället läser jag några sidor till ur Den hemliga våningen av Kelly Bowen. Somnar om efter ett tag.

06.00 Vaknar till och försöker förstå var jag är. Drömde att vi blev vräkta från vår lilla etta och jag minns att jag stod handfallen – Vart ska jag nu ta vägen med alla mina fyra barn?! Tills jag någonstans mellan dröm och vakenhet kom på att jag ju faktiskt bor i villa och att vi är hyfsat trygga här (till skillnad från personerna i boken som jag läser och som uppenbarligen har påverkat mig ). Smyger upp och sätter mig i soffan med datorn. Här ska redigeras bok. Jag har kört fast på mitten och lägger till ett kapitel där jag ändrar förutsättningarna för resten av boken. Det kan inte hjälpas att det blir merjobb, boken blir bättre såhär. Tror jag.

07.15 Minstingen vaknar och vill absolut inte gå till förskolan. En stund framför Masha och Björnen får henne på bättre humör. Springer under tiden runt och försöker städa, äta frukost, borsta tänder, packa lunchlåda och väcka resten av familjen på samma gång. Tar en magnesiumtablett eftersom jag har hört att det kan få en att slappna av bättre.

8.10 Redigerar film på jobbet. Det är bara små, små detaljer kvar nu. Sedan är instruktionsfilmen för hur en traumaövning går till klar. I verkligheten filmade vi en hel förmiddag. Den slutliga filmen blir max 12 minuter lång. Endast det absolut viktigaste får plats. Dödar ”darlings” på löpande band. Men patienten överlever.

11.00 Förberedelse inför kommande livesändning. Möblerar om på kontoret för att bygga upp en scen som ser bra ut i kameran. Provfilmar. Det finns många detaljer kvar att fundera över men skjuter upp det till senare.

12.30 Lunch. Äter framför datorn och plockar fram mitt manus. Eftersom jag skrev på det i morse tar det bara 30 sekunder att komma in i det igen. En författare tar kontakt via messenger och vi utbyter erfarenheter kring skrivande och förlag. Det blir inte mycket skrivet på manuset men författarkontakter är alltid roliga.

16.15 Har kort väg hem, hinner lyssna på två låtar på radion. Två berättelser på sex minuter, inte illa. Byter bil mot barnvagn för att åtminstone få några minuters promenad under dagen. Har inte ljudbok i öronen för jag hittar aldrig hörlurar när jag behöver dem. Möter strålande glada barn och entusiastiska pedagoger som berättar att de har börjat med ett nytt projekt. Barnboken Godnatt alla djur av Lena Arro och Catarina Kruusval ska plockas i delar och dramatiseras. Lycka! Och tänk att någon gång få skriva en sån bok. Jag lägger det på listan över långsiktiga mål.

Min dag i sagor, från Den hemliga våningen till Godnatt alla djur. Var och en mästerlig på sitt sätt.

17.00 Springer mellan spisen och datorn. Ställer in Shogun av James Clavell i äldsta dotterns bokhylla. Jag tror verkligen hon kommer gilla boken. Kollar om dagen har varit bra för sönerna. Avrapporteringen är kort och effektiv. Min man har stängt in sig på sitt kontor. Han behöver hjälp att snygga till en biografi till en ansökan lite senare, det är svårt att skriva om sig själv. Pannkakorna slinker ned och minstingen och jag går in på hennes rum för att leka. Jag somnar. Hon somnar inte. Sedan är det läggdags.

20.30 Jag vill läsa Tre sagor av Jan Lööf, hon vill kolla på mobilen. Vi bråkar en stund. Sedan gör vi som jag vill. Hon somnar. Jag somnar inte. Smyger mig upp.

21.00 Säger godnatt till familjen. Städar inte köket och tvättar inte. Lägger mig i sängen och skriver, skriver, skriver. Sedan läser jag lite till ur Den hemliga våningen och tänker att det är fascinerande med berättelser ändå. De kommer i så många format och med olika syften. Somnar mitt i en mening och sover ända tills minstingen vaknar.

Var finns din marknad?

Det finns så många böcker i världen, varför skulle någon köpa just min? Jag brottas med frågan under de första minuterna på Sollidens skördemarknad i Hunnebostrand. Jag har dekorerat mitt bord efter bästa förmåga, med en stor rosa duk, ett utskrivet reportage från lokaltidningen och ett par inramade reklamblad. Det ser lite tomt ut så jag lägger även upp min mans barnbok på bordet som utfyllnad, och hittar en matchande prydnadsgroda som jag ställer bredvid.

Försöker locka besökare till bordet med små medel.

Bords-rollupen som jag har beställt har inte kommit fram i tid, så jag får klara mig utan den. Mitt emot mig står författaren Linda Fihn. Hon har en svart duk på sitt bord och en stor, lockande rollup bredvid sig.

”Den boken är bra, den har jag läst”, säger den första besökaren och jag hoppar till. Det hade jag inte väntat mig. Hur har du fått tag på den? vill jag ropa till henne. Men hon är redan borta.

Vi är tre författare på marknaden. Resten av utställarna säljer honung, buketter, slöjd, smycken, fårskinn, handgjorda ljus och mycket annat. Det doftar otroligt gott i lokalen. En kvinna stannar till vid mitt bord och köper boken. En kvinna till köper barnboken. Det står nu 1-1 till mig och min man och nu börjar jag få upp pulsen. Ska hans bok sälja bättre än min?

De tre följande besökarna heter alla Berit. Två av dem köper min bok, den tredje köper min mans. En av dem tycker boken borde heta En man till Berit istället för En man till Amanda. Hon är där med en väninna och vill gärna köpa boken, men har inte pengar just nu. Väninnan försöker betala med swish men får hjärnsläpp när det kommer till koden så det slutar med att Berit köper den åt henne och säger att väninnan kan swisha sedan. Vi tackar alla överväldigande varandra. 3-2 till mig.

Ett flertal besökare läser recensionen från Bohusläningen. Jag stör dem inte medan de läser, men så fort de tittar upp nämner jag att boken utspelar sig i Ulebergshamn. Alla som hör det lyser upp. En del köper boken, andra inte. Flera frågar mig vilken koppling jag har till Ulebergsham och jag svarar lite svävande att jag älskar stället. Sanningen är att jag har besökt orten två gånger. Men det är också sant att jag har starka känslor för det lilla kustsamhället som jag har umgåtts med så många timmar i min fantasi. Ett flertal besökare känner igen mig från uppväxttiden i Vänersborg. De köper boken av ren solidaritet. Vi vänersborgare (jag flyttade för 25 år sedan) måste ju hålla ihop.

Susann dyker upp. Hon läser inte ens baksidestexten innan hon köper boken. När hon har betalat avslöjar hon att det var hon som hittade mig på instagram och tyckte att boken skulle passa perfekt på deras marknad. Min utställargranne köper en barnbok till sitt barnbarn. Jag köper inte ett fårskinn av henne. Flera personer går förbi och spontanköper min bok. Två män som heter Leif kikar på barnboken (var och en för sig) och skrattar åt titeln Älgen Leif och Musen Lola i Trollskogen. Båda två tycker att det är synd att det är så få barn som heter Leif nu för tiden. Ingen av dem köper boken. Det gör däremot en kvinna som heter Jenny. Hon har en son med sig som hon tror kommer gilla boken. Förmodligen heter inte sonen Leif.

En annan kvinna väljer att köpa barnboken kontant. Jag vet inte vad hon heter eftersom hon inte betalar med swish. Kanske heter även hon Berit. Jag ger henne för mycket växel tillbaka och hon glömmer att ta med sig boken när hon går. Vi ordnar upp det hela och plötsligt står det 10-7 till mig och skördemarknaden är nästan slut.

Då hör jag henne. Det skrattet finns det bara en person som kan leverera. Annika, en kollega jag jobbade tillsammans med för över sex år sedan. Jag skrev reportage, hon sålde annonser. ”Jag såg på facebook att du skulle vara här!” ropar hon högt. ”Det är happy hour”, svarar jag och drar direkt av några tior på priset. Annika har den effekten på folk. Hon köper en bok och kramar om mig riktigt ordentligt. Strax efter marknaden kommer ett meddelande på facebook från en annan kollega från samma tidsperiod. Hon hade också sett att jag skulle vara på marknaden, men väl där kunde hon inte lokalisera mig. Hade jag haft en rollup stor som Linda Fihns hade hon säkert inte missat mig. Nu hade jag ju inte ens en bordsrollup till min hjälp. 11-8 slutade försäljningen på, till min fördel. Min man blev glad att hans bok hade sålt så bra utan hans medverkan. Jag är glad att jag sålde mer av min egen. Och i december är det marknad igen. Förhoppningsvis har jag då även ett datum för ljudboken som jag kan trycka upp på visitkort och dela ut. Kanske tar jag även med mig lite godis att bjuda på. Men framför allt kommer jag ta med större skyltar (ska jag våga rollup i fullängd?) så att inte Karin missar mig igen.

Har du förresten tänkt på att ordet marknad och marknadsföring hänger ihop? Jag har alltid trott att höjdpunkten på författarkarriären skulle vara att sälja böcker på bokmässan i Göteborg och blev besviken när jag fick reda på att mitt förlag inte har monter där i år. Efter skördemarknaden på Sollidens handelsträdgård gör det mig ingenting längre. Jag tror det blev gemytligare, lugnare och bättre försäljning på det här viset. Jag har på riktigt hittat min marknad. Hoppas att du, när du slutligen ska nå ut med din färdiga bok/ljudbok/ebok, hittar din!

Det är för sent

Klockan är snart midnatt och jag har inte skrivit något blogginlägg den här veckan. Jag har inte haft styr på mina känslor, inte vetat vad jag har velat förmedla. Pendlat mellan all-time high och deepest low. Har 24 kapitel att redigera i bok nummer två. Ett kapitel tar mig ungefär en timme. Vill sitta ett dygn non-stop så är det klart att skicka till förlag sen. Men jobbet kan jag inte bara strunta i. Inte familjen heller. Istället väger jag allt på den gyllene skrivarvågen. En middag tar ungefär en timme. Jag hade hunnit till kapitel fem istället för fyra om ni inte hade varit hungriga … En timme städning? Tvätten? Fika? Allt känns som förlorad redigeringstid. Och då kommer de märkliga känslorna fram. Är det verkligen värt att lägga så mycket tid på sin hobby? Varför anstränga sig så mycket för att lägga ytterligare en bok till den bokflod som publiceras varje år? Den kanske inte ens blir publicerad. Är det då bortkastad tid? Och om den väl publiceras stjäl den ju tid från någon annan som läser boken istället för att tvätta, laga mat och annat nödvändigt.

Författarens dilemma. Komma framåt i manuset eller rent kök?

Men så redigerar jag ett kapitel till och känner av den gyllene kreativitetsvågen som sveper manuset framåt. När man är på topp och orden skriver sig själva, då känns det plötsligt både nödvändigt och meningsfullt att skriva. Och även om inte just den här boken förändrar någons liv kanske det är meningen att jag ska jobba mig uppåt, skriva några böcker till som övning innan jag kommer till en bok som verkligen spelar roll för någon.

Jag tänker på Bodil Jönssons bok Leva livet hela livet. Jag hade förmånen att lyssna på hennes föredrag för drygt fyra år sedan och efter det läste jag hennes bok. Det som ständigt upptog mina tankar då var om jag hade blivit för gammal för ett sista barn, eller om det kanske, möjligen skulle kunna vara okej att försöka igen. Bodils ord att man ska leva livet hela livet och inte låta sig begränsas av känslan att inte ha tid kvar ledde så småningom till sladdisen som nu 3 år gammal. En bok kan mycket väl förändra livet för någon. Och det behöver inte vara för sent, trots att det är så det känns.

Om du skriver en serie …

Det finns några saker jag önskar att jag hade tänkt på när jag skrev första boken. Tips i slutet av inlägget!

För ett år sedan satt jag vid samma dator och tänkte deadline vid jul (och vid mars tänkte jag att maj var realistiskt). Nu räknar jag återigen veckorna till jul och konstaterar att den här gången har jag en chans att lyckas (vilket jag på allvar trodde då också). Jag inser i samma veva som jag räknar veckor att det inte är lång tid kvar på debutantbloggsåret och känner ännu mer tydligt hur piskan viner kring ryggen. För jag vill så gärna ha ett bokkontrakt på del två innan bloggåret är slut. Jag vill fira i champagne med er.

För tillfället har jag 50 000 väl valda ord i manuset. Jag vill ha ungefär 20 000 till. Det finns så många ordkombinationer som skulle kunna passa in. Jag har början, mitt och slut på berättelsen. Tänk att ge orden till en AI-robot och få ett färdigt förslag i handen. Nej, håller med, det låter inte så lockande.

Nackdelen med att skriva del 2 i en serie är ju att man måste komma ihåg vad som hände i del 1 och det är det en utmaning. Det betyder att jag måste parallell-läsa första boken för att inte skriva felaktigheter i del 2. Jag för anteckningar i marginalen och skriver små lappar för minnet. Fördelen med det här manuset är att jag har varit klok nog att ha ett annat tema än det blommiga tema jag valde till första boken (jag har redan skrivit om alla blommor jag kan). Nu är det dags att frossa i julen. Och kanske är det där skon klämmer. Det har varit stört omöjligt att tänka på pudersnö och varm choklad under den här fina sommaren (inte för att jag klagar). Nu är det lättare att likt en zombie dra för gardinerna och snart nog kommer kylan krypande upp från golvet. Jag vill att min uppföljare till En man till Amanda ska kännas som en varm och förlåtande filt som man kan svepa in sig i.

Ser fram emot hösten för att komma i rätt sinnesstämning.

Nästa gång jag skriver en bokserie ska jag underlätta för mig själv och:
1) Tänka ut intrigerna för alla delar innan första boken är klar för att kunna ha med snygga planteringar tidigt (och för att undvika upprepningar).
2) Skriva tydliga personkort för alla karaktärer i boken (även mindre bikaraktärer som kan komma att få större utrymme i uppföljaren) och samla alla tankar i samma mapp på datorn. Obs, detta gäller även om man inte tänker sig en serie – för det kan hända att det blir fler böcker än man planerat från början.
3) Skriva synopsis på alla delar och skicka till förlag tidigt. För tänk vilken lycka med två- eller till och med trebokskontrakt på samma gång. Jag har hört att det kan hända!

Det här med gestaltning, hörni!

Det finns redan skrivet hur mycket om det som helst. Men när min vän Ronnie Lundin, författare till bland annat nio historiska romaner som utspelar sig på Fårö, beklagar sig över att han inte har kläm på det här med gestaltning bestämmer jag mig för att gå till botten med det hela. Frågan han ställer är – blir manuset bättre om han skriver om följande stycke:

Han snyftade till när han var klar. Men svalde ner gråten. Livet måste gå vidare, hade hans mor sagt. Mor hade faktiskt rätt, tänkte han och rätade på ryggen. Han hade inget annat val än att fortsätta sträva på.
På hemvägen mötte han katten som slogs med en storråtta som den hade fångat. Råttan var både skadad och utmattad, men katten fortsatte att leka med den med sina tassar. Botulf fick tag i en sten och slog mot råttan tills den låg död. För säkerhets skull trampade han på den så att den säkert dog.

till

Tanken på Lisa kommer över honom, gråten bubblar i halsen och han känner ilskan som nålstick mot huden. Livet måste gå vidare, hade hans mor sagt. Mor hade faktiskt rätt, tänkte han och rätade på ryggen. Han hade inget annat val än att fortsätta sträva på. På hemvägen mötte han katten som slogs med en storråtta som den hade fångat. Råttan var både skadad och utmattad, men katten fortsatte att leka med den med sina tassar. Han slår och slår tills råttan ligger platt mot marken. Katten tittar misstänksamt på honom efter hans utbrott. Han torkar bort svetten ur pannan och ser blodet på händerna.

Jag tror i exemplet ovan att det är en smaksak. Personligen gillar jag meningen ”För säkerhets skull trampade han på den så att den säkert dog.” För mig tillför det inget att veta att råttan ligger platt på marken eller att katten tittar misstänksamt på Botulf. Vissa skulle nog skriva att ”kattens gula ögon glimrar till när den kikar upp på honom”, för ytterligare gestaltning.

Men vi börjar från början. Vad är gestaltning? Jag tror inte vi alla menar samma sak när vi pratar om det. För mig är gestaltning att med små medel berätta något större för läsaren. Ungefär som uttrycket ”en bild säger mer än tusen ord”. Jag tittade på en film igår, Julie & Julia, där Julia (Child) uttrycker sin barnlängtan genom att kasta ett öga på en barnvagn som går förbi. En sekund är klippet och barnlängtan återkommer senare i filmen utan att någon har uttalat detta högt. Hur skulle detta kunna omsättas till text? Jag köper e-boken bara för att kolla! 88 kr för att få reda på några meningar, men det får det vara värt. Allt för debutantbloggens läsare.

Filmen Julie & Julia är baserad på boken med samma namn av Julie Powell

Men nej, såklart. Filmen följer inte boken ordagrant. Julia Childs barnlängtan gestaltas av en konversation mellan Julia och maken Paul. Julia berättar i förbifarten att hon inte var gravid, som hon hade misstänkt tidigare. Man får reda på att Paul inte var så förtjust i tanken på ett barn, men att han av omtanke om Julia inte uttrycker detta, utan frågar i stället lugnt hur hon mår. Julia svarar att hon kanske inte är menad att bli mamma och att hon behöver ett projekt att sysselsätta sig med under tiden som maken arbetar.

I min jakt på rätt meningar i boken behöver jag läsa nästan hela och snubblar över en scen där Julie dödar några humrar. I filmen lägger hon i en efter en i kokande vatten, men får panik när locket hoppar av och maken fullföljer dödandet. I boken beskrivs scenen mycket utförligt, men hon står för allt dödandet själv och berättar för sin make efteråt att hon till och med fann det tillfredsställande. Det liknar exempel nummer två i Ronnies text där huvudpersonen dödar råttan på ett mycket explicit sätt. Det passar att berätta hur påsen rör sig och hur hummern ser ut före och efter den dör. Scenen med hummern är en parallell till när Julia Child dödade hummer på en matlagningskurs där hon vann respekt från sina kurskamrater just på grund av att hon vågade sätta kniven i den.

Kanske är det att krångla till det för sig själv om man funderar över det här med gestaltning för mycket. Det handlar inte om att beskriva varje ryckning i ansiktet eller beskriva exakt hur kroppen rör sig vid olika känslor. Det handlar om att få fram sitt budskap. Om en person har en barnlängtan och det är viktigt för handlingen så kan man beskriva missfall, lyfta fram blickar på andras barnvagnar eller låta en barnkammare vara inredd i hemlighet. Men har inte barnlängtandet så stor betydelse kan man lika gärna låta det framgå till exempel i dialog. Jag tror att gestaltning handlar om balansen mellan att inte skriva ut allt och att brodera ut texten. Om alla ryckningar, snörvlanden, blickar och utseendedetaljer ska vara med hela tiden blir texten för informationstät och för handlingsfattig för att den ska vara trevlig att läsa. Och är texten för barskrapad blir det svårare för läsaren att ryckas med i texten.

Jag inser att jag har mycket kvar att lära om gestaltning, men om jag ändå ska drista mig till några råd är de enligt nedan:

  1. Välj ut några viktiga händelser/känslor/poänger med ditt manus och välj att gestalta de viktigaste.
  2. Lyssna inte för mycket på vad andra säger om din text. Hitta ditt eget sätt att få fram dina poänger.
  3. Tänk på att hela manuset kan ses som en gestaltning av titeln. Heter din bok Tio sätt att döda lusten på förväntas man uppleva just detta och heter boken istället Tio lustfyllda möten i vinternatten får man som läsare helt andra förväntningar på gestaltningen.
  4. Lär av författare du tycker om. Se hur de gör med gestaltning och härma. Det är förmodligen det mest tidseffektiva sättet.

Och Ronnie! Fortsätt skriva om Fårö och skriv på ditt eget sätt. Det var egentligen bara det jag ville säga till dig. Se texten ovan som ett försök att gestalta det budskapet.

Dags för nya mål!

Bästa månaden av alla måste vara augusti!

Augusti, vilken härlig månad! Fortfarande tillräckligt mycket sommar för strandhäng och jordgubbar med mjölk men samtidigt även jobb- och skolstart för de flesta. Ett ypperligt tillfälle att blicka både bakåt och framåt på samma gång.

Före publicering existerade en enda målgång för mig, ett bokkontrakt. Nu, med debutboken i ryggen, kan jag tillåta mig att försiktigt spana lite framåt. Vill jag vara en författare som likt Björn Hellberg gör omfattande signeringsturné år efter år? Eller vill jag vara som Camilla Läckberg som lever gott på sitt författarskap? Vill jag likt Ellen Mattsson tilldelas en stol i Svenska Akademien, eller börja i liten skala som Karin Brunk Holmqvist och idogt bygga sin läsarskara och till slut bli en av landets mest lästa författare? Oavsett vilket, ligger det mycket jobb och stor målmedvetenhet bakom framgångarna. Men vilken insats är jag själv beredd att göra?

Mitt mål är inte i nuläget att kunna leva på författandet, men jag har en dröm om att vid 60-årsåldern kunna gå i pension och ägna några år åt författande på heltid. Jag skulle vilja ha ett eget skrivrum med några storbladiga växter och gärna vacker utsikt och kunna skriva i lugn och ro. Kanske ligger det en katt på golvet och en på fönsterbrädan och iakttar mig. Innan dess skulle jag vilja bygga upp en läsarskara som gillar just mitt sätt att skriva.

Jag är inte beredd att satsa allt på mitt författarskap i nuläget. Jobb och familj kommer alltid först, men under året som kommer skulle jag vilja prioritera det något högre än året innan. Sitta lite fler kvällar med manus. Åka på några fler bokevent. Knyta några fler kontakter. Jag skulle vilja lyfta fram författare bland mina titlar lite oftare, få ett till bokkontrakt, trycka upp en poster på mig själv och min bok, träffa författarvänner på café lite oftare och få ännu fler läsarreaktioner och recensioner.

Augusti gör alltid något med mig, speciellt under de sista semesterdagarna när det fortfarande är svårt att veta vilken veckodag det är. Det är som om tiden står stilla, håller andan. Jag kan fortfarande bli vad jag vill när jag blir stor. En vacker dag kanske jag blir precis som Björn, Camilla, Ellen eller Karin. Men allra helst hoppas jag bli uppskattad för den jag är. Precis som det tar tid att hitta sin författarröst tror jag att det tar tid att hitta just sin författaridentitet. Nästa augusti ska jag fundera över detta igen och sätta nya skrivarmål. Nu räcker det för idag, jordgubbarna kan inte vänta längre, de är köpta på extrapris.

Ska man hoppa kan man lika gärna göra det från en ö!

Sillgrisslor på Stora Karlsö fotograferat av Emmas son Viktor (själv vågade hon inte stå så nära stupet).

Barnen ställer sig lite för nära kanten för att se sillgrisslorna som står längst framme vid branten på Stora Karlsö utanför Gotland. När sillgrisslorna är små tar de klivet över kanten och hoppar trettio meter ned till sina sillgrisslepappor som väntar i havet. Jag får för mig att de små människobarnen skulle kunna få för sig att hoppa efter. Det är något med öar som väcker fantasin till liv, speciellt om det är lite krångligt att ta sig dit (och därifrån). Om det finns höga klippor, branta stup, vågor som slår mot bergsväggen, grottor, fyrton, slingriga stigar och begränsad kontakt med omvärlden finns goda förutsättningar för att fantisera ihop en bra spänningsroman. Tänk bara på Sekten på Dimön av Mariette Lindstein, Skumtimmen av Johan Theorin och Ön av Ragnar Jónasson.

Men en ö kan också vara härligt mysig, som Jenny Colgans böcker om den lilla ön utanför Skottlands kust, och som förra årets debutantbloggare Caroline Möllesands roman Sommarvindar och sanningar som skriver om Öland. I Hjärtat talar grekiska av Angela Rizzo är handlingen förlagd till en grekisk ö. Här handlar det om det lilla och genuina, där alla människor känner varandra och relationer står i fokus. Det är som ramen på en tavla, skönt och tryggt med en begränsad yta.

Robinson Crusoe av Daniel Defoe är kanske den mest klassiska ö-romanen. Både huvudpersonen och författaren får hålla tillgodo med vad som finns. Ramarna är satta och, inbillar jag mig, underlättar om man som författare har lätt att sväva ut. Man kanske är sån att man slänger in en extra karaktär lite då och då och har svårt att hejda sin huvudperson från att åka än hit och än dit. På en ö (gärna mindre) är handlingsutrymmet begränsat och man tvingas som författare att fördjupa sina karaktärer och låta dem interagera med det som finns.

Att skriva en bok och låta någon läsa är som att kasta sig ut för ett högt stup. När sillgrisslorna är små faller de en efter en nedför stupet. De kan inte flyga ännu utan alla dunsar i marken innan de lär sig både simma och flyga. Jag tänker att det även är så med oss nyligen debuterande författare. Det är inte mycket vi kan än, men vi har i alla fall vågat hoppa.

Det klirrar till i swishen när jag parkerar bilen

Jag borde lyssnat på mina egna råd från Tio tips för att lyckas på bokmässa men jag var för trött för att förbereda mig ordentligt. Ni vet hur det är i semestertider, man åker från ett ställe till ett annat och glömmer bort att lägga in tid för tvätt, ompackning och att helt enkelt pausa lite mellan olika aktiviteter.

Sommarbokmässan i Lysekil, arrangerad av bokhandlarna Hallman & Ekbrand, upptäckte jag lite sent och fick därmed bord utanför själva mässan eftersom alla bokbord var upptagna. In i det sista var det oklart om jag behövde ordna bord själv eller om det skulle finnas. Jag lade alltså all min energi på att eventuellt ordna ett bord som till slut inte behövdes. Sedan vilade jag. Och upptäckte ett par timmar före mässan startade att jag inte hade packat böcker, eller valt duk, eller fixat med signeringspenna, bokgodis eller något annat heller för den delen.

Nervös och oförberedd mottar jag strax därefter min första besökare på mässan. En kvinna som vänder på boken och upptäcker att den utspelar sig i Ulebergshamn, där hon har vuxit upp. En fullträff helt enkelt och första boken säljs fem minuter innan mässan öppnas. Yrvaket gnuggar jag mig i ögonen och tänker att det är ju bra om baksidestexten syns, så jag möblerar om på bordet. Och skriver gröna post-it-lappar att den utspelar sig i Ulebergshamn, Smögen och Dingle. Så jag inte missar fler potentiella köpare.

Nästa person som köper boken säger att den står på hennes ”att-läsa-lista” och jag blir rörd och stum. Sedan dyker Ida Fryklund upp som en hägring från havet och hälsar på författarkollegor. Jag är glad att jag har fått fina bokmärken från författaren Ellinor Wikman att skicka med alla som köper min bok. Det känns fint att ha något som ser proffsigt ut, speciellt som jag inte har rollup eller något annat reklammaterial över huvud taget. Eftersom jag har bord där ute kan jag lyssna på alla författarframträdanden, vilket är en stor behållning. Men efter ett tag märker jag att parkeringen har gått ut och blir tvungen att ägna orimligt mycket tid åt att hitta ny parkeringen. Det klirrar till i swishen när jag slutligen parkerar. Mina medhjälpare vid bordet ser nöjda ut när jag kommer tillbaka. Och sedan är sommarbokmässan slut.

Det är bara att inse. När man är debutant är man rookie och så får det lov att vara. Författarrollen går att växa in i. Till nästa år kanske jag kan knipa mig en plats inne i mässan. Oklart dock om jag kommer hinna göra en rollup eftersom jag har så svårt att bestämma mig för vad det i så fall ska stå på den. Jag tvivlar på att ett år räcker. Och inte blir det någon bokmässa för mig till hösten heller. Men skam den som ger sig. Någon mer mässa eller loppis, eller bokdag eller något annat ska jag nog försöka klämma in mig på innan året är slut. För det finns inget bättre än att packa ned ett signerat ex av sin lilla bok i en kasse och låta den följa med någon hem. Det är värt den där dötiden emellan, när man står med ett osäkert leende på läpparna och undrar om nästa besökare skulle kunna vara intresserad av en sommarsöt bok som utspelar sig på västkusten, eller kanske bara undrar var toaletten finns.

Sommarbokmässa i Lysekil.

Jag vill ju inte störa, men …

Hur når man ut som författare? Var ska man lägga krutet? Konto på instagram, tävlingar, signeringar, blogg, vad funkar?

Cassandra Brunstedts bok en enkel till Indien läste jag under en härlig semestervecka. Boken är för övrigt i final till Årets feelgood 2022.

Det är populärt med tävlingar både på facebook och instagram där vinsten är en bok. Jag har själv haft ett flertal, men undrar varje gång om det är bortkastade pengar, eller om det ger något, oklart vad. Hur många tävlingar bör man ha? I vilka forum? Varför har man det? Missar man inte några försäljningar genom det? Eller är det en naturlig del av marknadsföringen? Borde kanske förlaget rent av sponsra tävlingen med böcker? Jag vet att en del gör det.

I samband med att Cassandra Brunstedt skrev om sin debutbok i den härliga facebookgruppen Feelgoodfredag vann jag En enkel till Indien. Jag hade alltså viss kännedom redan om både boken och författaren när jag öppnade paketet med den fina, inbundna boken, med en personlig hälsning i.

Jag var nyfiken på Indien och såg fram emot att lära mig mer om yoga så jag avsatte en speciell semestervecka enbart för den här boken. Det är en särskild känsla att hålla i en tjock och härlig, inbunden bok när man som jag mestadels läser böcker på mobilen.

Eftersom boken är så fin lägger jag upp en bild på instagram och taggar Cassandra. Jag skriver att det är svårt att hitta tiden. Boken följer med mig till stranden, men kommer hem igen oöppnad. Inte har jag en tanke på att hon ska svara, men det gör hon.

Och det är då som jag förstår poängen med att vara aktiv på sociala medier. Att det är en liten gåva varje gång man skickar ett hjärta, en hälsning eller en tanke. Att läsupplevelsen förändras och fördjupas genom den kontakten. Jag känner ett plötsligt behov av att diskutera boken med Cassandra, för när jag väl börjar läsa sveper jag de första 60 sidorna på en gång. Jag har, precis som både författaren och huvudpersonen, jobbat på en hektisk redaktion och det är mycket igenkänning. Jag postar en händelse som Cassandra svarar på. Och då kan jag inte låta bli att skicka ett meddelande. Jag håller det kort och positivt, men egentligen vill jag bjuda henne på lunch så vi kan diskutera boken mer ingående.

För varje nytt kapitel jag läser hejdar jag impulsen att skriva ett meddelande till Cassandra. Jag vill ställa frågor, berätta om mina tankar och jag inser att det finns både fördelar och nackdelar att som författare vara så tillgänglig. Hur ska man hinna skriva fler böcker om man behöver lägga tid på att interagera med läsare? Det kan hända att man har tid med det vid debutboken, men skriver man fler böcker och får många läsare, då kan man säkert lätt känna sig uppslukad av sociala medier. Och samtidigt är det ju så härligt att få den där kontakten. Spontana kommentarer, hejarop och uppskattning. Det gäller nog (som vanligt) att hitta balansen, det som funkar just för sin egen del. Det skulle vara intressant att ta del av era tankar, antingen i bloggen eller på instagram. Hur tänker ni kring läsarkontakten på sociala medier?

Intrigen finns här någonstans

Jag är långt borta. Fortfarande i Sverige, men många mil hemifrån och jag samlar. På intryck, på erfarenheter, på storys. Någon gång skulle jag kunna skriva en roman om tennis. Jag vet hur det är att gå in på planen med darrande knän. Jag vet hur små marginalerna är, hur det känns att döma fel och få skäll av tennisföräldrar, tränare och motståndare. Just nu är det tennisvecka i Båstad. Jag intresseras inte av matchresultaten men jag vet vilka stora namn som spelar idag. Jag flanerar förbi Centre Court och ser unga, aspirerande tennislöften med stora ögon och tunga väskor. Jag undrar vilket bagage de bär på. Jag ser också den halvstirrige mannen med kortbyxor som stannar och pratar osammanhängande med alla som går förbi och råkar titta på honom längre än två sekunder.

En limousin stannar till utanför Pepes Bodega och ut glider killar och tjejer med samma märkesnamn på kläderna som bilen har. Det finns en story här också. Och när vi kommer upp till torget stannar jag till och fotograferar toaletten som är avspärrad. Mitt promenadsällskap skakar på huvudet åt att jag fotograferar triviala saker, men man vet aldrig i vilken kommande bok just den detaljen kan komma att dyka upp. Och om jag har det på bild är det större chans att jag minns det.

Borde fotat horisontellt, men nu gjorde jag inte det …
Avspärrad toalett – kan väcka fantasin till liv.

I omgivningarna finns dramatisk natur med klippor, branta sluttningar och grottor. Det finns också milslånga stränder med aktiv swingersklubb i närheten. Jag hör från lokala vänner att försöker hitta nya medlemmar på okonventionella sätt. Även här finns en story.

Det finns gott om ingredienser här, det gäller bara att leta fram några karaktärer som binder allt samman och håller ihop intrigen. Men just nu stannar det vid lösa tankar, bilder, intryck. Passiv research kan det kallas. Intrigen finns här någonstans, får se om jag får fatt i den till ett kommande projekt.

En liten överraskning på hyllan

Det var i stugan jag fick beskedet om antagning, just när vi höll på att bygga altan och allt var sådär kaosartat som det kan vara ibland på semestern (och alla andra dagar också). Idag går jag på semester och allt är fortfarande kaos, fast hemma den här gången. I stugan är det för en gångs skull prydligt och städat, nyckeln är överlämnad till mamman med tonårsbarn och det är precis när vi ska åka som jag tvekar.

Hade det inte varit kul om de fick ett exemplar av boken? Fast jag vill ju gärna inte pracka på någon en bok man inte har frågat efter. Efter lite dividerande med mig själv ställer jag den i en hylla på väggen. Väl synlig, men inte påträngande. Och hoppas att den är tillräckligt tilldragande för att locka till läsning.

Jodå, tricket fungerar och jag får ett sms när det har gått några dagar.

Smset betyder så mycket. Min lilla gerillamarknadsföring lyckades och boken landade fint. Jag föreställer mig hur de paddlar kajak längs strandkanten på dagen och när kvällen kommer så är det mina ord som får mamman att koppla av en stund. Kanske har hon också ett eget kaos hemma.

Att skriva är min meditation. Jag vill inget hellre än att sätta mig vid tangentbordet eller krypa upp i soffan med ett lagom stort anteckningsblock. Men när diskberget växer, leksakerna kryper fram ur vrårna och låter bli att krypa tillbaka igen, när muslorten under diskbänken inte längre går att ignorera och när gräset är högre på vår tomt än hos grannen som åkt på långsemester då är det svårt.

Vilken tur då att vi i vår tur snart är på väg till en hyrd bostad. Där vi inte kommer ha några förpliktelser utan där vår enda uppgift är att njuta. Nästa inlägg kommer därifrån. Jag ser redan nu fram emot att se vilka nya dörrar som kommer öppnas där (och om det finns några spännande överraskningar på hyllorna.)

Är jag hårdhudad?

En fråga på instagram får mig att fundera på det här med kritik. Kryper det under skinnet eller rinner det av likt vatten på en gås?

Det var längesedan jag tog textkritik personligt. Jag kan nog säga att jag har blivit hårdhudad. Alla åren som journalist har gjort mig avtrubbad. Så fort telefonen ringde fick man stålsätta sig, ofta var det en läsare som hade synpunkter på en rubrik, en vinkel, korsordet, ett stavfel, utebliven tidning, en ingress, en bild … helt enkelt allt! Lika ofta var det någon som kom med beröm, men fina ord lägger sig som bomull om hjärtat en stund och sedan löses de upp och försvinner. Kritiska pilar sticker längre och djupare.

Positiv kritik är lätt och flyktig. Negativ däremot kan vara tung som bly.

Hur kan man öva bort sin känslighet för kritik? Det första och mest självklara är att förstå att alla inte kan gilla allt. Försöker man skriva en bok som alla tycker om lär det sluta med att ingen riktigt gillar den. Det gäller snarare att försöka träffa rätt, så att man får några läsare som tokgillar den, även om det sker på bekostnad av andra läsare.

Ett annat intressant fenomen med kritiker är att det händer att de svänger. Från att ha haft synpunkter som de gärna vädrar högt och lågt kan det hända något och de blir dina främsta förespråkare. Fråga mig inte hur det fungerar, men jag har sett det hända flera gånger på nära håll. Det kan också vara en tröst i allt elände – när kritiken kommer för tätt eller är för jobbig att ta in – kom då ihåg att även den kritiken kan vara som bortblåst nästa dag. Och dessutom – läsarna kritiserar ju något gammalt (även om boken kom ut samma dag), för du är ju författare och skriver nu på något nytt, eller hur! Det är den bästa medicinen mot allt vad kritik heter. Det som ännu inte har nått ut är fortfarande ett mästerverk.

Sluta jämför dig med någon annan!

Det här är något jag måste öva på. Känslan av att bli förbisprungen. Innan jag fick ja på debutromanen var det värre. Skulle det aldrig bli min tur? Varför var det inte jag som vann den här novelltävlingen, eller fick stipendium eller var det nu kan vara. Man kan kalla det missunnsamhet eller avundsjuka och är varken konstruktiva eller positiva känslor. Men både mänskliga och vanligt förekommande.

Oavsett hur långt du når med din bok finns det alltid någon som når lite längre. En ljudbok som komplement till tryckt bok, eller tvärtom. En pocket. En mer populär inläsare. En recension i en större tidning. En bokserie. En bok såld till annat land. Ett flerbokskontrakt redan vid debutboken. En vinst i prestigefylld tävling. En inkomst från författarskapet som går att leva på. En bra recension i BJT. Och allt dyker upp på sociala media och är svårt att värja sig mot. Kluvenheten i att glädjas med andras framgångar och surheten över att inte nå riktigt dit.

Jag får ibland samma känsla när jag ser bilder av andras, nyrenoverade kök. Vårt kök från -74 är varken stort eller flashigt, men jag älskar det trots allt, eftersom det fyller sin funktion. Det är trångt, men vi får alla sex plats vid bordet och vi kan prata om allt möjligt kring det samtidigt som vi äter oss mätta. Det är inte säkert att samtalen hade blivit bättre i ett kök med marmorbänk och barstolar även om jag ibland i smyg drömmer om det.

Lite så försöker jag tänka kring mitt författarskap. Jag måste utgå från mina drömmar och mina förutsättningar. Och fundera på vad som verkligen är viktigt för mig. Och jag har insett att det är de små sakerna som betyder mest. Att en kollega köper boken utan att blinka. En avlägsen vän som hör av sig och gratulerar. En främling som delar med sig av sina tankar kring boken. Att en nyvunnen författarkompis tar sig tid att läsa hela första boken för att ge konstruktiva råd inför del två. Det är det som är så betydelsefullt och som i mina ögon betyder framgång. Och så det lilla smset som just plingade till i mobilen. Vi har bytt bok. Jag fick läsa en mycket personlig bok som bara finns i några få exemplar och jag gav i min tur bort min. Vi tillhör olika generationer och känner varandra sedan tidigare. Men nu har vi på ett helt nytt sätt snuddat vid varandras själar.