Är jag hårdhudad?

En fråga på instagram får mig att fundera på det här med kritik. Kryper det under skinnet eller rinner det av likt vatten på en gås?

Det var längesedan jag tog textkritik personligt. Jag kan nog säga att jag har blivit hårdhudad. Alla åren som journalist har gjort mig avtrubbad. Så fort telefonen ringde fick man stålsätta sig, ofta var det en läsare som hade synpunkter på en rubrik, en vinkel, korsordet, ett stavfel, utebliven tidning, en ingress, en bild … helt enkelt allt! Lika ofta var det någon som kom med beröm, men fina ord lägger sig som bomull om hjärtat en stund och sedan löses de upp och försvinner. Kritiska pilar sticker längre och djupare.

Positiv kritik är lätt och flyktig. Negativ däremot kan vara tung som bly.

Hur kan man öva bort sin känslighet för kritik? Det första och mest självklara är att förstå att alla inte kan gilla allt. Försöker man skriva en bok som alla tycker om lär det sluta med att ingen riktigt gillar den. Det gäller snarare att försöka träffa rätt, så att man får några läsare som tokgillar den, även om det sker på bekostnad av andra läsare.

Ett annat intressant fenomen med kritiker är att det händer att de svänger. Från att ha haft synpunkter som de gärna vädrar högt och lågt kan det hända något och de blir dina främsta förespråkare. Fråga mig inte hur det fungerar, men jag har sett det hända flera gånger på nära håll. Det kan också vara en tröst i allt elände – när kritiken kommer för tätt eller är för jobbig att ta in – kom då ihåg att även den kritiken kan vara som bortblåst nästa dag. Och dessutom – läsarna kritiserar ju något gammalt (även om boken kom ut samma dag), för du är ju författare och skriver nu på något nytt, eller hur! Det är den bästa medicinen mot allt vad kritik heter. Det som ännu inte har nått ut är fortfarande ett mästerverk.

Sluta jämför dig med någon annan!

Det här är något jag måste öva på. Känslan av att bli förbisprungen. Innan jag fick ja på debutromanen var det värre. Skulle det aldrig bli min tur? Varför var det inte jag som vann den här novelltävlingen, eller fick stipendium eller var det nu kan vara. Man kan kalla det missunnsamhet eller avundsjuka och är varken konstruktiva eller positiva känslor. Men både mänskliga och vanligt förekommande.

Oavsett hur långt du når med din bok finns det alltid någon som når lite längre. En ljudbok som komplement till tryckt bok, eller tvärtom. En pocket. En mer populär inläsare. En recension i en större tidning. En bokserie. En bok såld till annat land. Ett flerbokskontrakt redan vid debutboken. En vinst i prestigefylld tävling. En inkomst från författarskapet som går att leva på. En bra recension i BJT. Och allt dyker upp på sociala media och är svårt att värja sig mot. Kluvenheten i att glädjas med andras framgångar och surheten över att inte nå riktigt dit.

Jag får ibland samma känsla när jag ser bilder av andras, nyrenoverade kök. Vårt kök från -74 är varken stort eller flashigt, men jag älskar det trots allt, eftersom det fyller sin funktion. Det är trångt, men vi får alla sex plats vid bordet och vi kan prata om allt möjligt kring det samtidigt som vi äter oss mätta. Det är inte säkert att samtalen hade blivit bättre i ett kök med marmorbänk och barstolar även om jag ibland i smyg drömmer om det.

Lite så försöker jag tänka kring mitt författarskap. Jag måste utgå från mina drömmar och mina förutsättningar. Och fundera på vad som verkligen är viktigt för mig. Och jag har insett att det är de små sakerna som betyder mest. Att en kollega köper boken utan att blinka. En avlägsen vän som hör av sig och gratulerar. En främling som delar med sig av sina tankar kring boken. Att en nyvunnen författarkompis tar sig tid att läsa hela första boken för att ge konstruktiva råd inför del två. Det är det som är så betydelsefullt och som i mina ögon betyder framgång. Och så det lilla smset som just plingade till i mobilen. Vi har bytt bok. Jag fick läsa en mycket personlig bok som bara finns i några få exemplar och jag gav i min tur bort min. Vi tillhör olika generationer och känner varandra sedan tidigare. Men nu har vi på ett helt nytt sätt snuddat vid varandras själar.

Hur skriver man ett bra följebrev?

Jag har bara skrivit ett följebrev med kontrakt som påföljd och kan alltså inte veta hur man ska skriva det perfekta följebrevet. Men jag kan ge er mitt följebrev i sin helhet. Och responsen på det från redaktören.

En man till Amanda
Genre: feelgood
Miljö: Handelsträdgård i Dingle och gård på västkusten samt en glimt av Göteborg
Antal ord: Knappt 70 000
Tilltalar: Den som odlar, skulle vilja odla, älskar västkusten och gillar romantik

Hej!                                                                                                                                         2021-05-24

En man till Amanda handlar om att hitta sin egen väg och om att forma sin framtid. Den handlar om rötter, men framför allt om att våga ta ansvar för sin egen framtid. Berättelsens Amanda kommer från studentmiljö i Göteborg och tvingas hem till handelsträdgården under sommaren, men väl där går det upp för henne att hon måste klippa vissa band för att kunna växa själv.

En möjlighet att flytta till morfar på västkusten uppenbarar sig när en gammal träbåt behöver restaureras och sjösättas. Morfars bakgrund är inte den som Amanda alltid har föreställt sig, och ett irritationsmoment är att morfars nye vän Russ ständigt kommer på besök.

Sjöräddaren Russ har svårt att öppna sitt hjärta eftersom händelser i hans förflutna förföljer honom vad han än gör. Tack vare Amanda börjar han lyfta blicken och se en framtid för sig själv. Men när han väl är redo har Amanda svårt att skaka av sig en tidigare kärlekshistoria som får hennes hjärta att bulta lite extra om nätterna.

Det finns en fortsättning till boken som utspelar sig ett halvår senare, alltså i jultid på gården i Ulebergshamn. Om En man till Amanda doftar av hav, jordgubbar och solvarma tomater så är julboken en hyllning till varma julkänslor i ett landskap som på vintern är både kargt och ogästvänligt.

Jag som har skrivit manuset heter Emma Lind och jobbar som kommunikatör. Jag har tidigare jobbat både som copywriter och som journalist/redaktör och är alltså van vid redigering, textkritik och att jobba mot deadlines. Jag är riktigt sugen på att utveckla det här manuset tillsammans med er och är angelägen om att det kommer ut medan odlingstrenden fortfarande håller i sig.

Vänliga Hälsningar
Emma Lind

Förlaget svarade 13 juli 2021 och erbjöd kontrakt. Medskickad feedback från redaktören:

”En man till Amanda” är en välskriven feel-good roman. Riktigt bra följebrev också!  Hon har gjort sina läxor och det visas direkt – hon vet vilken stil av böcker är populär just nu och skriver riktigt bra. Hon har arbetat som journalist/redaktör och det känns i språket och romanens uppbyggnad.

Författaren skriver att romanen har en uppföljare. Skulle passa bra för ljudformatet.
Karaktärer är välformulerade och dialoger känns naturliga.

Jag tycker att manuset är fantastiskt, men jag kan inte beskriva det på ett bättre sätt än författaren själv gjort i följebrev.


Välj förlag med omsorg

Okej, lätt att säga, tänker den som bara vill att ett enda, vilket förlag som helst, ska se dig, höra dig, läsa dig. Och tacka ja.

Målbilden – att få skriva kontrakt! Men med vilket förlag?

Men oftare än man kan tro får man intresse från flera förlag samtidigt. Och då gäller det att tänka efter, om man inte redan har gjort det när man skickade sitt manus till förlag. Vad är viktigt för dig vad gäller förlag?

För mig var det avgörande att förlaget publicerar i alla tre formaten (tryckt bok, ljudbok, e-bok). Jag ville så gärna hålla min debutroman i handen. Jag ville också att mina ljudboksälskande vänner ska kunna läsa den, och e-boken – ja, den är ju så enkel att producera så jag ser ingen anledning till att inte finnas i det formatet.

En annan sak som jag hade hakat upp mig på var tiden. Jag ville så gärna att boken skulle komma ut under våren eller försommaren, när odlingsintresset är som störst. Och där tog min kravlista slut.

I efterhand, om man får vara kräsen, kan jag lägga till några saker på min att-önska-lista från förlaget. Jag vet nu att jag uppskattar att ha en personlig kontakt med förlaget. Jag vill känna att vi är ett team som jobbar för samma sak. Jag vill ha en proffsig redaktör som hjälper manuset att bli bästa versionen av sig själv och jag vill kunna bolla frågor och resonera kring texten. Jag tycker också att en bra korrekturläsare är viktig. Jag vill att formgivaren förstår mina önskemål om omslaget men utformar det utefter sitt eget huvud. Och jag vill gå på förlagsträffar, vara delaktig i marknadsföringen och vara välkommen till bokförlagets monter på bokmässan i Göteborg.

Jag har alltså en kravlista och en önskelista och även om alla punkter på min önskelista inte blev uppfyllda den här gången så hoppas jag på fler böcker framöver och då vet jag vad jag letar efter. Det är som att köpa lägenhet eller hus, det krävs en del visningar och kanske till och med köp innan man hittar helt, hundra procent, rätt.

Det bästa rådet jag kan ge någon som får erbjudande om kontrakt från förlag är att kontakta författare som har erfarenhet av förlaget sedan tidigare. Ställ frågor kring det som är viktigast för dig. Lyssna mellan raderna och jämför gärna förlagen med varandra. Som sagt – är ett förlag intresserat finns det goda chanser att fler nappar! Du vet var jag finns om du vill ha frågor kring mitt förlag. Bara att höra av sig.

Ibland hittar man en helt ny väg och upptäcker att den leder hem

Bilen ska in på lagning. Igen, fast på en ny verkstad. Ny väg hem att vandra och till sällskap har jag Förlagspodden i lurarna. Det är ganska lång väg hem och jag provar en jag aldrig har gått förut. Spännande att se en välbekant miljö ur ett annat perspektiv.

Och då kommer det. Avsnittet om franchiseförfattare. Jag passerar badhusbygget och rynkar på näsan åt de stora maskinerna som överröstar Kristoffer Lind och Lasse Winkler som resonerar kring författarkollektiv som skriver tillsammans och hur förlagen tillsammans med författare skapar helt nya förutsättningar och världar för både skribenter och läsare/lyssnare.

Jag känner inte längre igen mig. Stannar kort vid ett litet hus som är till salu. Det är något med den vildvuxna trädgården och det fallfärdiga huset som tilltalar mig. Någon har en gång byggt det. Någon har bott i det, men inte brytt sig om eller kunnat ta hand om det. Ett eget litet universum, i väntan på att en ivrig själ ska se dess fulla potential.

Jag gillar att skriva ensam, men jag älskar att skapa tillsammans med andra och från att aldrig ha hört ordet franchiseförfattare är jag med ens säker på att det här är min grej. Jag överväger också att köpa det lilla huset. Jag vill ta mig an det, renovera det, pyssla om trädgården och göra någon ny ägare stolt. De två sakerna har egentligen inget med varandra att göra, men när himlen väl har öppnat sig om man inser att det finns hur många möjligheter som helst är det som om ingenting längre känns omöjligt.

Att drömma kostar inget. Skriva är gratis. Jag släpper tanken om tomten och går vidare. Men håller fast vid fantasin om att någon gång skapa helt nya världar tillsammans med andra.

Boksläppet som inte märktes

Boksläpp, vilket konstigt ord. Igår var det min tur att släppa boken, men det blev inte ett enda fall, inte ens från låg höjd. För böcker är man rädd om. Ord, kan man däremot behandla lite hur som helst. Det som är otänkbart ena årtiondet kan vara på allas läppar några år senare. Är det någon som vet vem som var först med att släppa sin bok?

Jag fick lära mig tidigt som journalist att boksläpp heter det inte, då kan författaren bli förolämpad. Böcker har releasedatum. Nu släpps det böcker varje dag och även vid ljudböcker och e-böcker talas det om boksläpp – på samma sätt som man alltid har pratat om skivsläpp.

Det finns inget rätt eller fel när det gäller att fira sin bokrelease, oavsett vad man kallar det. För mig har det varit viktigt att debutboken inte skapar stress och maj det här året har bjudit på tillräckligt mycket av den varan. Dessutom har jag haft boken i min hand flera veckor redan, recensionsex har skickats ut, den finns på det lokala biblioteket och bokhandlarna i stan har tagit in den. Det känns som jag har firat tillräckligt mycket redan.

Däremot njuter jag stort av att se andras boksläpp firas. Det är något vackert med att uppmärksamma både bok och författare. Jag deltar gärna på virtuella releaser där författare, förläggare och andra bokpersoner intervjuar och intervjuas. Det är härligt med personer som slår på stort och ger sin bok skjuts ut i vida världen. Men det är inte för mig. Inte just nu. Inte för den här boken. Den får flyga iväg lite stillsamt i sin ensamhet och det känns passande såhär på Kristi himmelsfärd.

I framtiden kanske jag ångrar mig, men jag skulle inte tro det. För mig är det just nu viktigare att fira det lilla. En nyfunnen författarvän, ett par fina ord om boken, en beställning från ett bibliotek jag inte visste fanns. Och på måndag kommer tjejerna. Den lilla klick som vår bokcirkel sedan femton år tillbaka består av. Vi träffas, pratar, dricker vin och diskuterar böcker. Jag vet att några av dem har läst min bok. Det ska vi fira med rosa bubbel och chokladpraliner.

Trevlig helg!

Min första recension

”Är det så att du skulle vilja ha ett recensionsex?”
Ni vet hur det är ibland. Man går och funderar över en sak. Till exempel på om den lokala bokbloggaren som alla lyssnar på skulle tycka om boken eller inte. Det hade ju varit kul om hon skrev några rader om boken. Eller inte – ifall hon inte gillade den och feelgood är inte riktigt hennes genre. Jag vet ju det. Ändå är det som om pekfingrarna plötsligt får eget liv och skriver, alldeles av sig själva:
”Är det så att du skulle vilja ha ett recensionsex?”
Det var så lätt. Några tryckningar på mobilen och så var det skickat. Jag bad frivilligt om att få bli offentligt förnedrad. Det var bättre förr, när man skrev brev för hand. Knycklade ihop första utkastet, omformulerade sig ett par gånger. Stoppade ned det i kuvert. Köpte frimärke och sedan till slut tog sig till en gul postlåda. Det fanns många tillfällen att ångra sig. Direktmeddelanden på mobilen är något helt annat. Och ibland kommer svaren ögonblickligen.
”Det vill jag gärna ha!”
Så då var det ju bara att posta ett ex till henne och hoppas att posten kanske skulle slarva bort det på vägen.

Det finns en anledning till att man inte ska hålla på med mobilen klockan två på natten. Råkar man se att boken man har lagt ned sin själ i bedöms på ganska stort utrymme i lokaltidningen finns det viss risk att pulsen går upp och det inte blir mer sömn den natten.

Jag hade på något sätt förträngt att Karins boktips även kan publiceras i tidningen. Hela recensionen finns alltså både på Karins boktips och i Bohusläningen. Först letar ögonen efter sågningen. Har hon totalsågat den? Nej, tvärtom. Jag har fått Karin på gott humör. Det är somrigt och charmigt och en massa andra gulliga ord. Jag andas ut men kan fortfarande inte somna om. Och jag som trodde att eventuella negativa recensioner inte skulle påverka mig. Jag misstänker att jag hade helt fel.

Lokaltidningen har fortfarande genomslagskraft, vad härligt! Den ena bokhandeln beställer in böcker via Bokinfo. Den andra bokhandeln hör av sig och vill ha ett gäng böcker. Folk frågar efter den, på båda ställen, och utgivningsdag är inte förrän om ett par veckor. Vill jag kanske stå vid ett bord och signera? Grannar tittar förbi för att gratulera. Bokbloggare hör av sig och vill göra intervju. Jag köper två exemplar av papperstidningen och skäms lite i kassan. Mina föräldrar är stolta och syrran skickar ett väldigt gulligt kort och gratulerar till framgången.

Visst känner jag lättnad, men det är något mer den här recensionen gör med mig. För första gången känns det som om det är på riktigt och att det är viktigt det som sker. Min bok behandlas som vilken bok som helst och jag – ja, jag är faktiskt författare.

Hur mycket behöver man läsa som minst?

Jag spinner vidare på Pers inlägg igår om vilken utrustning man måste ha för att skriva. Förutom utrustning (som man kan lägga väldigt mycket onödig tid och pengar på) så kan man göra likadant med att läsa om hur man skriver, istället för att sätta sig ned och faktiskt skriva.

Det finns så mycket bra att läsa om hur man skriver. Debutantbloggen till exempel. Oumbärlig daglig läsning, eller hur! Tidningen Skriva är en kompis att hålla i handen. Lennart Guldbrandsson har byggt upp ett stort bibliotek med skrivtips på webben. Det har även Pia Lerigon gjort och det finns många fler duktiga bloggare som har värdefulla tips på i princip allt. Steven Kings bok Att skriva: en hantverkares memoarer är en av alla klassiska skrivarhandböcker. Och då går jag inte ens in på alla bra poddar som finns om skrivande.

Med jämna mellanrum dyker det upp artiklar om hur lite man måste leka med sina barn (för att de ska må bra). Samma frågeställning kan man applicera på skrivandet. Hur lite måste man läsa om att skriva? Svar: Ingenting. (Till skillnad mot hur lite man måste leka med sina barn, den frågan är mer komplex). Mitt förslag är att du lägger undan alla skrivtips för ett tag. Du har så många berättelser inom dig. Alla låtar du har hört, alla dina minnen, alla anekdoter, alla böcker du har läst, filmer du har sett … allt finns där inne. Du har dramaturgin, du har temat, du har orden.

Börja skriv. Först när du kör fast kan du kika på hur andra har gjort. Men försök ringa in ditt problem. Är karaktärerna för platta? Har din fantasi tagit slut? Blev det inte roligt fastän du försökte skriva med humor? Har du vårt att avsluta din berättelse? Först när du vet vad det är exakt du behöver hjälp med kan du leta upp skrivtips som rör just det problemet.

Så funkar det i alla fall bäst för mig. För mitt höja nöjes skull vill jag gärna läsa alla skrivböcker som finns, från pärm till pärm, bara för att det är så njutbart. Men jag inser att ska det bli några ord skrivna så måste jag även skriva, och ofta finns det inte oändligt med tid till båda aktiviteterna.

Tänk om du redan kan allt du behöver veta! Bara skriv!

Vid uteblivet intresse

Jag är inte rädd för medietystnad i samband med releasen. Jag har ju journalistyrket att falla tillbaka på. Alltså, jag kan lika gärna intervjua mig själv!

Foto: Skoorell photography

Hur gick det till när du bestämde dig för att skriva en bok?
Så fort jag ser en manustävling är det något inom mig som skriker att jag måste vara med. Så var det också med en deckarmanustävling som avgjordes på julafton (!) 2020. Jag gick till final men föll på målsnöret. Det krävdes en hel del för att samla upp resterna av mitt skrivarjag och gå vidare. Jag bestämde mig för att skriva en feelgood eftersom jag hade sett förlag efterfråga den typen av berättelser.

Vad är det som gör att du triggas av tävlingar? Är du tävlingsmänniska?
Absolut inte! Men jag tycker om när andra människor gillar det jag skriver och det ultimata beviset på att man har skrivit något bra är en vinst, eller?! Det började på gymnasiet när jag kom trea i en stor manustävling om mänskliga rättigheter och vann en bok om Birger Sjöberg. Det var där och då jakten på feedback började.

Du har skrivit en bok om odling. Gräver du där du står?
Tyvärr inte, men jag vill gärna lära mig. När jag skrev boken hände det att jag stack in huvudet i min lilla inglasade pallkrage och insöp dofterna av solvarma tomater (som inte gick att äta) och basilika (som bara vissnade). Jag tror att odling är något vi mår bra av att hålla på med, men det tar tid att lära sig om man inte (som min huvudperson) är uppvuxen med det.

Hur ser du framför dig att din debutbok tas emot?
Jag gissar att den hamnar i medieskugga och går helt omärkt förbi. Men jag kommer fortsätta skriva och förr eller senare finns det säkert någon liten tävling som jag deltar i och som genererar tillräckligt med uppmärksamhet för att jag ska fortsätta att skriva lite till.

Tio tips för att lyckas på bokmässa

Jag visste redan när reklamen för Bohusläns bokmässa kom att jag inte skulle kunna stå på den med min egen bok eftersom den ligger en hel månad för tidigt i tid.

Men eftersom jag är lite klurig övertalade jag en nära familjemedlem att sälja sin barnbok istället och då föll det ju sig helt naturligt för mig att se mässan både ur utställares och besökares perspektiv.

Så – vad kom jag fram till under mitt under-cover besök? Till att börja med ökar det chanserna att sälja något (i alla fall en barnbok) om man har en unge vid bordet. Hon hade för övrigt en alldeles förtjusande försäljningsmetod:
”Tycker du om boken?” undrar en äldre dam som fingrar på den tokiga sagan och funderar på om hon har någon i bekantskapskretsen som är i rätt ålder.
”Ja – när trollet trycker på den blå knappen får man pannkakan i huvudet!” säger barnet glatt.
”Usch då!”
Reaktionen gör oss lite ställda. Det kanske är för busig saga och vi ser framför oss en potentiell köpare som vi håller på att förlora greppet om. Men då tittar barnet upp med sina stora ögon.
”Men när man trycker på den gula knappen. Då hamnar pannkakan på tallriken. Swish!”
I det ögonblicket går försäljningen igenom. Damen lägger till och med på lite extra på priset. Så nöjd blir hon med det här svaret. Lärdom: Försäljning handlar om att göra kunden nöjd.

Mina tio i topp-tips för dig som ska på bokmässa!

  • Ha realistiska mål! Överväg om det är värt det. Är mässavgiften för hög eller resvägen för lång? Tänk en extra gång innan du åker.
  • Fira varje såld bok! Min stickprovsundersökning säger mig att 5-10 sålda böcker är en mycket bra dag på mässan.
  • Sätt upp övriga mål! Knyta kontakter, se en ny stad, visa upp din bok etc.
  • Ha kul! Se mässgrannarna som dina bästa vänner och besökarna som blivande bekanta.
  • Lyssna på eventuella föredrag och föreställ dig att det en dag är du som står där på scenen.
  • Locka besökarna till dig. Allt är tillåtet! Godis, choklad och lotteri är populärt. Och du kommer att märka att ett vackert/intressant omslag drar besökarna till sig likt bin söker nektar. Men se till att du får lunch i dig, annars kommer du äta upp allt själv!
  • Tänk på höjden! Ha med dig något att lyfta upp böckerna på. Vanliga plastställ funkar, men såg även hyllor och pimpade notställ på mässan. Riktigt bra, framför allt om du har flera olika titlar med dig.
  • Stå upp, gå omkring, mingla. Du kommer rätt långt även om du måste ha ett öga på ditt eget bord.
  • Tryck upp en stor rull-up i förväg eller en lite mindre om du är blyg. Ger proffsigt intryck!
  • Leta aktivt efter kommande bokmässor och loppisar i ditt område. Kanske finns det ett tema du kan haka på, även om det inte är en renodlad bokmässa.

Lycka till!

I väntan på nästa bokmässa har jag gjort ett litet arrangemang i köket. Tror familjen kommer jubla.

Briljant bussidé

Den pensionerade busschauffören sitter på min veranda och berättar dråpliga historier om busslaster med (övervägande antal) damer som åker på den ena shoppingturen efter den andra.

Jag har bakat en torr kaka.

Han tackar överväldigande för kaffet.

Och det är mitt i en mening som jag kommer på det briljanta. Ni får gärna sno idén om ni vill (men bjud gärna med mig på resan). Varför inte skeppa runt busslaster med läsare på en trivsam tur med lagom långa stopp?

Tänk att besöka författare i sitt naturliga habitat. Vill man inte ha hela trädgården full av överentusiastiska (och snokande) läsare (eller om man tex inte har trädgård) kan man mötas i närheten. En ganska liten insats av författaren, en stor upplevelse för bussresenärerna.

En kunnig, bokälskande, guide till bussen hade varit ett stort plus. Någon som känner någon?

Kan du också se det framför dig? Vilken grupp tillhör du i så fall? Busslasten, eller författarna? Eller har du kanske rent av busskort och skulle älska att köra runt läsenärer?

Jag tror att jag har kommit något på spåret. Eller så är det som vanligt en idé som redan är uppfunnen, beprövad och begravd för längesedan på grund av olönsamhet. Jag tycker i alla fall att det vore värt att testa.

Vem vet, om några år är det kanske till och med jag som tar emot läsenärer i trädgården. Jag föreställer mig hur de samlas kring pallkragen, lutar sig över och tittar på mina små taniga tomatplantor och en och annan vitlök som sticker upp ur den torra jorden. Är de vänligt sinnade kanske de tänker att jag måste ha en massa fantasi för att kunna skriva om något som jag uppenbarligen har mycket begränsad erfarenhet av. Sedan kommer jag servera mängder med kaffe och stora bitar torr kaka innan det är dags för dem att (med min senaste bok under armen) ta plats i bussen igen.

Berättar oss ur nattvaket

Det må vara långfredag idag med utsikter om en väldigt utdragen dag, men den längsta natten på länge upplevde jag i samband med askonsdagen.

Det var väntat. Förkyld treåring som somnade redan kl 19. Det kan inte bli annat än katastrofnatt. Redan vid midnatt började det. ”Kan jag få en saga?”

De första timmarna var jag väldigt tålmodig och serverade till och med nattamat på sängen likt Pippi Långstrump. Till efterrätt tog vi glass. Men i takt med att mitt sömnbehov ökade minskade tålamodet och det gick tyvärr ganska fort.

Vi blev osams, vilket barnets pappa uppfattade genom stängda dörrar. Jag bet ihop och lugnade ned barnet till en ganska oengagerad variant av Bockarna Bruse, men när pappan uppenbarade sig i dörren var det helt uppenbart att jag inte längre dög. ”Jag vill att pappa ska ta över!”

Han har en ovanlig förmåga att kunna leverera den ena improviserade berättelsen efter den andra. Han kan få den lilla åhöraren att skrika av skräck ena sekunden för att i nästa stund rulla ihop sig av skratt. Men framför allt kan han få henna att ligga stilla, hur länge som helst, bara genom att berätta använda sin röst.

Två timmars sömn stod mellan mig och arbetsdagen. Två värdefulla timmar. Men precis då var det som omöjligt att koppla av. Jag var irriterad, besviken på mig själv och dessutom hade jag inte borstat tänderna efter glassen. Jag lyssnar inte ofta på ljudböcker, men kom på att jag hade Ella-Maria Nuttis debutbok Kaffe med mjölk att läsa i bokcirkeln, en bok som jag har skjutit upp, just eftersom den inte finns som ebok på Storytel.

Marie Richardsons mycket behagliga och lugna röst fick mig lugnare även om dedikationen ”Till mamma. Såklart”, gjorde mig lite gråtmild. Men orden därefter förstod jag inget av. Något om en tunn tråd, vilse mellan dröm och verklighet och jag tänkte att jag kommer inte förstå något av handlingen om det ska fortsätta såhär. Och då slutade dikten och berättelsen tog vid. Phu!

Jag kan se i efterhand att jag sov gott till de första 36 minuterna av Nuttis bok. Om jag sedan stängde av den i sömnen eller om den stängde av sig själv vet jag inte, men jag lovar att läsa om varenda minut igen, när jag är vaken. Och jag skänker en tacksam tanke till alla barnboksförfattare där ute som gör vaknätter lite mera uthärdliga för oss som inte hade den där omedelbara fantasin att ösa ur utan som måste förlita oss på att det finns barnböcker med sagor för alla åldrar och tillfällen, inte minst under långa, långa, nätter.

Berättelser får både barn och vuxna att slappna av. Tur att de finns. I alla möjliga former.

Ny bok – nya bilder!

”Vad snygg jag är!”

Foto: Skoorell Photography
Smink: Studio Beckisören

Fotografen har just tagit tre bilder ”för att se om jag fastnar” och visar mig displayen. Jag föreställer att reaktionen kan bli alltifrån ”Herregud, vad jag ser ut!” till just ”Vad snygg jag är!”

Vilken tur att jag befinner mig på den änden av skalan. Plusänden. Jag är helnöjd innan vi ens har börjat plåta.

Men det är klart att jag är snygg, med alla de fjorton lager smink som just har lagts på mitt ansikte och jag undrar stilla, medan blixtarna viner kring mitt ansikte, om jag inte bara hade kunnat ta tio år gamla bilder, istället för att sminka mig yngre. Jag lägger tyngden på bakre benet och sätter händerna i sidorna för att ”skapa lite kurvor” och allt vad det heter på fotografspråk. Sedan kollar jag mig själv i spegeln när vi är klara. Och som jag ser ut! De kommer inte känna igen mig därhemma. Jag brukar inte ”gå all in” med ögonskuggan till vardags och märker nu hur lustigt det ser ut live.

Vilket kanske är en fördel, tänker jag när jag susar hem efter fotosessionen och upptäcker fartkameran lite för sent. Vem vet, kanske fastnar jag inte på bild, eller så kan ingen känna igen att det är jag som kör. Inte under alla mina fjorton lager smink.

Alla borde gå till studion någon gång då och då för att dokumentera livet och för att få riktigt snygga bilder som lever kvar i generationer. Författare bör gå dit oftare än så. Ny bok – nya bilder! För jag vet hur personerna som redigerar tidningar och magasin tänker. Snygga bilder? Mer plats i tidningen! Och mer plats i tidningen är bra marknadsföring. Jag är gammaldags och tror fortfarande på tryckt media, men även digitala nyhetskanaler och sociala medier kräver foton, även om det är lättare att ta schyssta bilder för mobiltelefonens lilla skärm.

Lider du av dåligt självförtroende framför kameran? Tro mig, det är en vanlig åkomma (nähä?! vem kunde tro det?) Knepet är exakt samma som när du ska skicka ditt manus till din första testläsare, eller ditt första förlag. Låtsas som om du vet exakt vad du håller på med!

Ett litet bokfrö är satt

Jag har precis börjat på ett nytt litet bokfrö. Det är så skört såhär i början och jag är rädd att den lilla, knappt förnimbara idén, ska blåsa bort om jag försöker sätta ord på den. Jag har en känsla, ett tema och två suddiga figurer vars öden verkar sammanflätade på något sätt. Jag håller som bäst på att sätta ned mina figurer i ett landskap som på samma gång är tryggt och välbekant för mig som det är helt nytt och spännande.

Mars är tydligen min startmånad, jag kan se ett mönster bland alla mina romanstartsförsök. Jag petar ned solrosfrön i jorden samtidigt som jag grunnar på min idé. Jag har köpt anteckningsbok och matchande pennor. Blomfrön och bokfrön verkar ha en viktig sak gemensamt: De behöver skit för att växa.

Jag häller gödningsmedel över jorden och jag förbereder mig för att ösa en massa floskler, klichéer och taffliga meningar över min lilla idé. För jag vet att det är så det funkar, åtminstone för mig. Det är som om själva mängden text är avgörande för att det överhuvudtaget ska bli något bra. Det är först när jag har en stor massa text som jag kan se vad som var tänkt att bli.

Tänk om man hade kunnat skriva rätt från början. Börja på ord nummer ett och sätta punkt åttiotusen ord senare – och då vara helt klar. Hur många ord har det inte krävts för att skrapa ihop en bok på åttiotusen ord? Det dubbla? Tredubbla?

Samtidigt är det väl en del av charmen. Att leta ogräs, hitta nya knoppar, gräva runt i det okända och sedan ta ett steg tillbaka när allt är klart och förundras över skörden. Av erfarenhet vet jag att det är lätt att ha mycket energi i början och tappa fokus under vägens gång. Ogräset kan bli alltför dominerande. Så den här gången sätter jag upp en plan:

  1. Sätt arbetstitel på boken
  2. Namnge karaktärerna och skriv ned deras längtan, lögner, negativa och positiva erfarenheter
  3. Bestäm miljön
  4. Skriv synopsis
  5. Håll dig till synopsis
  6. Håll dig till synopsis
  7. Avvik eventuellt lite från synopsis
  8. Hoppa över delar som är svåra
  9. Håll ut
  10. Skriv slutet
  11. Skriv de delarna som är svåra
  12. Förstärk det som är bra i texten och minimera det som är mindre bra
  13. Fira

Uppföljaren blir rå och kall

I min värld är det snart jul.

Jag är duktig på att släppa saker. Jag är ingen ältare, det har jag alldeles för dåligt minne för. Konflikter glömmer jag. Dåliga minnen suddas ut. Kvar är bara en konstant hög lägstanivå. Jag är helt enkelt en nöjd person som hellre blickar framåt än bakåt men allra mest tycker jag om att leva i nuet.

För tillfället är det jul i min sinnevärld. Jag har redan glömt hur mörkt, kallt och tråkigt det är på vintern. Nu minns jag bara glöggen framför den öppna brasan, pepparkaksdoften från det kristyrvita miniatyrhuset och den puderlätta snön som dalar utanför fönstret där katten vilar bredvid adventsljusstaken.

Jag har släppt mitt manus trots att det är två månader kvar till det riktiga boksläppet. Det är kul om ni gillar den – men allvarligt talat – jag önskar ni kunde läsa tvåan redan nu. Väntan på att bok nummer ett ska förvandlas från manus till färdig bok är seg. Med tvåan kan jag se fördelar. Jag skriver om vintertid nu under våren och även om jag tänker att manuset ska vara klart i maj så vet jag nu att det finns gott om tid att ändra. Hela sommaren, hela hösten och till och med in i juletid kommer jag kunna skriva om, lägga till och dra ifrån. Vilken lättnad. För hur jag än försöker minnas hur det är med snålblåst och isfläckar så kommer just det att vara lättare nästa gång vintern är här. Och säkerligen kommer jag även då förvånas över hur lång tid det tar för en bok att bli en bok. För mitt minne är nämligen väldigt kort. Sa jag det?