Sommaren verkar vara förbi, men det betyder inte att vi inte kan drömma oss tillbaka till ljusa nätter och spännande äventyr. I dag bjuder vi på vår långläsning – vår sommarföljetong i sin helhet. Trevlig läsning!
”Och varför inte? Kan du säga mig det?” sa jag och ansträngde mig för att inte förlora lugnet och låta som en jobbig fjortis.
Vad jag ville var att stampa hårt i trätrallen, slänga hennes prettobok över balkongräcket. Men jag visste att om jag skulle komma någonstans i den här diskussionen måste jag plocka fram mina allra mognaste argument.
”Jag fyller ändå sexton om mindre än två månader. Jag tar hand om andras små barn fyra kvällar i veckan”, fortsatte jag. ”Folk anförtror mig sina små solstrålar. Borde inte det vara ett bevis på att jag kan ta ansvar?”
Mamma vände bort ansiktet i ett försök att dölja ett överlägset leende, vek ett hundöra i sin bok och la ner den på bordet. Lusten att skrika Vad är det som är så jävla roligt? gjorde fysiskt ont att lägga band på. Mamma förberedde ett svar. Hon hade makten och det visste hon. Hon kunde ta tid på sig, medan jag var tvungen att bara stå där som ett fån och vänta. Och det utnyttjade hon. Hon strök bort en osynlig brödsmula från vaxduken. Sedan sträckte hon sig efter sitt vin, gjorde den där töntiga roterande rörelsen med glaset som visar att man ”kan vin”, höjde det, sniffade ett ögonblick, och tog en klunk. När hon ställt ner glaset tog hon av sig läsglasögonen, vek ihop dem med en utstuderad precision i rörelserna, la dem ovanpå boken. Suckade ljudligt och tittade slutligen upp på mig. Balkongen var liten, och jag stod alldeles intill henne, så hon var tvungen att vrida på nacken.
”Linn, lilla vän” sa hon, lika långsamt som hennes överdrivna rörelser. ”Tro mig. Jag skulle så gärna vilja kunna låta dig stanna hemma i stan. Och jag håller med om att du genom ditt beteende och dina handlingar har visat att du är ansvarsfull, på ett sätt som de flesta i din ålder inte är, men jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv om du råkade ut för något och jag inte fanns där.
Jag avskyr hennes sätt att trycka extra på orden för att få det att låta som om hennes resonemang är ytterst genomtänkta. Jag visste att jag borde hålla käften och låta henne dra hela monologen, men jag hade inte den självbehärskningen.
”Men vad skulle…”
Längre hann jag inte förrän hon höjde fingret i luften för att markera att hon inte var klar. I min position kunde jag bara tiga och ta regi.
”Jag är inte orolig för att du inte kan ta hand om dig själv, det har du redan bevisat att du kan. Men. Vad du inte kan ha full vetskap om, det är att det händer saker när man lämnas med det ansvaret.”
”Men du var ju sexton när du flyttade hemifrån”, sa jag och försökte leverera det som en intressant observation och inte ett konstaterande av uppenbar orättvisa och allmän skenhelighet.
”Det är sant”, sa hon och visade med handen att jag skulle sätta mig på stolen mitt emot henne. Det var en av hennes favorittekniker; att ordlöst flytta på folk endast med hjälp av en lätt svepande rörelse. Jag gjorde ett lamt försök att behålla lite självrespekt och satte mig istället på den låga träbänken som stod längs skiljeväggen mot grannens del av balkongen. ”Men världen såg väldigt annorlunda ut på den tiden, Linn. Och om sanningen ska fram, så har jag många gånger funderat på om mina föräldrar verkligen gjorde rätt som lät mig flytta. Jag var inte mogen att ta alla de svåra beslut jag plötsligt stod inför. Många gånger var jag faktiskt riktigt rädd.”
Hon böjde sig fram och fyllde på lite mer vin i sitt glas. Just när hon skulle ställa ner flaskan hejdade hon sig och pekade på det tomma vattenglaset intill en assiett med svettiga ostbitar och en hög ledsna oliver. Hon höll fram flaskan mot mig och ställde den ordlösa frågan: Vill du kanske ha ett halvt glas? Jag skakade på huvudet. Åh! Hon är så jävla bra på det här. Manipulation på världsklassnivå. Den ena handen ger. Den andra handen tar.
”Jag vet inte om jag berättat för dig om den här händelsen”, sa hon och la på lite kompisaktig förtrolighet i rösten.
Jo. Det har du antagligen.
”Jag hyrde en andrahandslägenhet ovanpå ett gammalt Konsum i Abrahamsberg. Jag hade precis flyttat in och tänkte ha lite fest, bara de närmaste kompisarna.”
Ja, jag har hört den.
”På något sätt spred sig ryktet och plötsligt dök det upp en massa folk som ingen av oss kände. Från andra sidan stan, från andra skolor, jag vet inte. De hade sprit med sig, hembränt och läkarsprit och jag vet inte vad, och någon spydde i soffan. Men jag ville inte verka töntig så jag sa att det inte gjorde något. Att jag ändå hade tänkt slänga den där fula soffan. Vet du vad dom gjorde då?”
Ja det vet jag. Hur kan du glömma att du har berättat det här minst sju gånger? Kanske för att den här historien är så MENINGSLÖS och HELT ICKE-ORIGINELL?
”De öppnade ett fönster och slängde ut soffan på gatan. Från tredje våningen. Polisen kom och det blev ett jäkla liv.” Hon gjorde en paus och tog en ordentlig klunk av vinet, som om om hon var tvungen att lugna ner sig nu efter att ha kommit i kontakt med ett så smärtsamt minne.
”Men om jag lovar att jag inte ska ha någon fest.”
Regifingret igen. Tystad.
”Här är mitt förslag, Linn”, sa hon. ”Du följer med i år som vanligt. Men nästa sommar bestämmer du själv om du vill vara med din familj, som älskar dig och vill ha dig med, eller om du vill börja bryta dig loss från oss och stanna hemma. Hur låter det?”
Otroligt! Hon var oslagbar. Jag kunde inte vinna. Om jag fortsatte pusha nu skulle hon ta bort löftet om nästa års frihet. Jag visste det.
”Fine. Jag följer väl med till stugan.”
”Vad glad jag blir, Linn!” sa hon och la sin hand på bordet med handflatan uppåt. Inte en inbjudan utan en anvisning. Jag lydde. La min hand i hennes. ”Jag älskar att vi kan prata om sådana här saker. För du vet, jag har aldrig kunnat det med min mamma.”
Jag vet. Du säger det jämt.
Jag skulle just släppa hennes hand och resa mig när hon greppade om min handled. Hon andades in, verkade tveka ett ögonblick. Sen sa hon faktiskt något jag aldrig hört henne säga förut. Något jag aldrig ens kunnat föreställa mig fanns i hennes tankevärld.
***
I bilen. Grusvägen, åkrar och bondgårdar. Staden bakom oss. Jag sitter i baksätet. Mamma kör och pappa försöker hitta något på radion. Det skrapar från högtalarna. Mammas nacke är rak, håret uppsatt i en hästsvans. Bilen är kall men ute skiner solen. Mina armar knottriga i draget från luftkonditioneringen.
Snart är vi framme. Snart ska vi packa ur bilen och gå in i stugan och mamma har redan varit där och städat och pappa har klippt gräset och vi ska vara där hela sommaren. Vår sista sommar tillsammans.
”Pappa och jag ska separera”, sa mamma på balkongen. ”Vi ska gå skilda vägar men vi vill ha en sista sommar tillsammans. Alla tre.”
Det är tyst i bilen. Mamma och pappa har inte sagt ett ord till varandra sedan vi lämnade Stockholm.
Värmen slår emot mig när jag kliver ur bilen. Vi bär in väskorna i stugan. Ställer dem på hallgolvet.
”Vi borde åka och handla”, säger mamma och tittar på klockan. ”Åker vi nu hinner vi in till byn innan systemet stänger.”
”Jag stannar här”, säger jag.
I mitt rum luktar det instängt och jag öppnar fönstret. Mamma har städat men det ligger döda flugor på fönsterbrädet. Jag slänger ut dem genom fönstret. Det surrar i trädgården utanför. Fåglarna kvittrar i träden. Det är soligt och varmt och mysigt i mitt rum – men jag längtar hem.
Jag tömmer ryggsäcken på sängen. Packar in kläderna i garderoben. Jag har inte mycket med mig. Sommargarderoben är redan full av shorts och linnen och t-shirts och tunna klänningar. Jeans, tights och fleecetröjan för kalla kvällar.
Sista sommaren tillsammans. Vad händer med stugan efter det? Ska mamma köpa ut den från pappa? Ska pappa köpa den? Ska de sälja den? Jag sätter mig på sängen. Stryker handen över överkastet. Min sista sommar i stugan. Nästa sommar får jag stanna hemma. Ensam. Var kommer jag att bo? Hos mamma eller pappa?
Jag tar bikinin och en handduk ur garderoben. Skriver en lapp och lägger på köksbordet. Låser stugan och lägger nyckeln under krukan på farstutrappan.
I boden står min sommarcykel. Spindelväv från styret till sadeln. Ingen luft i däcken. Det är mörkt i boden och jag letar efter pumpen. Hyllor fulla av trädgårdsredskap och hinkar och damm och krukor och någonting annat. Någonting lent. Någonting kallt och stelt. En kall och stel liten kropp. Jag skriker. Backar in i cykeln. Den välter. Jag lämnar boden och drämmer igen dörren. En mus? En fladdermus? Jag vill hem. Hem till Stockholm och mitt riktiga rum och min riktiga cykel i källaren.
Solen bränner. Jag svettas. Vill till havet och badplatsen. Jag börjar gå.
Det är tomt på badplatsen. Jag byter till bikini och kliver i vattnet. Kallt. Fötterna bleka under vattenytan. Jag går längre ut. Vet att det bara är att kasta sig i. Kasta sig i kylan och vänja sig. Jag måste vänja mig.
Min kropp i vattnet. Huvudet under ytan. Det tjuter i öronen. Jag simmar nära ytan. Botten är slemmig och äcklig. Jag simmar upp. Lägger mig på rygg och flyter. Sträcker ut armarna. Ser upp i himlen. Här vill jag vara kvar. Kanske kan vattnet dra med mig ut. Långt från stranden och långt från stugan och långt från mamma och pappa.
”Du ska inte bada själv”, säger pappa.
Jag står vid vasken och borstar färskpotatis. Mitt hår är kallt och fuktigt. Hänger över axlarna.
”Fattar du inte att det är farligt”, fortsätter pappa.
Mamma ligger på kökssoffan och läser en tidning. Ett glas vitt vin står redan på bordet.
”Det gick bra”, säger jag.
”Den här gången ja”, muttrar mamma.
”Du påpekar jämt att du är så mogen och vuxen”, säger pappa. ”Men du går och simmar ensam.”
Jag lägger potatisen i en kastrull. Häller på vatten och ställer på spisen. Startar plattan.
”Så”, säger jag. ”Nu har jag gjort det jag skulle.”
Jag går mot mitt rum.
”Nej”, säger mamma. ”Stanna här hos oss.” Hon slänger tidningen på bordet. Sätter sig upp. Klappar på kökssoffan och jag sätter mig.
”Ge henne ett glas vin”, säger hon.
Pappa tar fram två glas och fyller det ena till bredden och det andra till hälften. Ger det halvt fyllda till mig. Vi sitter vid bordet alla tre och mamma och pappa tömmer sina glas och fyller dem på nytt. Jag dricker inte av mitt. Jag vill ha vin men inte med dem. När de slocknar ikväll ska jag ta med mig bag-in-boxen till mitt rum och dricka det sista. Det brukar inte bli så mycket kvar. Bara några glas. Det räcker för att dricka ensam.
Jag längtar hem. Längtar efter att inte dricka ensam. Längtar efter att sitta runt ett annat köksbord med andra människor. Med vänner, inte mamma och pappa.
”Fy fan vad röksugen jag blev”, säger mamma.
Pappa skrattar.
”Vi har inga cigaretter.”
Potatisen kokar över och pappa springer till spisen.
Vår sista sommar tillsammans. Alla tre. Som en familj.
***
Pappas snarkningar ekar från sovrummet. Jag undrar varför de envisas med att sova ihop men jag antar att ingen av dem ville sova på soffan. Hela kvällen blev ett krampaktigt försök att vara en normal familj, en familj som fortfarande är hel.
Jag hade ögonen på bag-in-boxen som tömdes i stadig takt och försökte ignorera allt det andra.
Mobilens täckning är usel och det tar tusen år för Instagram att ladda. Egentligen vill jag inte ens se bilderna, se det jag missar. Sanna och Ellen har skickat en massa meddelanden men jag orkar inte svara på dem. De finns i Stockholm, själv befinner jag mig mitt ute ingenstans. På ett ställe tråkigare än fysiksalen.
Jag smyger tyst ut till köket fastän jag är rätt säker på att både mamma och pappa sover djupt. Precis som jag förutspådde skvalpar bag-in-boxen lätt när jag tar tag i den. Mitt glas står fortfarande på bordet fastän jag fick påfyllning bara en gång. Jag häller upp vinet och dricker sedan fort. Jag tänker att jag måste dricka snabbt för att det ska bli någon effekt.
Vinet gör mig rastlös, jag häller upp de sista dropparna och hoppas att det ska räcka. Jag ser mig om i stugan, sveper resten av vinet och bestämmer mig. Jag rotar i köksskåpen och hittar till slut det jag ska ha. Jag snör på mig skorna, plockar med mobilen och en tjock tröja.
Mina strumpor suger åt sig dagget från de höga grässtråna ute på ängen. Jag börjar gå mot badplatsen, skruvar upp korken på vodkaflaskan. Jag grimaserar när spriten träffar tungan och skakar snabbt på huvudet. Stegen känns en aning ostadiga men jag ska ju inte simma så det är okej intalar jag mig själv.
Det är så mörkt det blir en sommarnatt och jag har inga problem att se stigen. När jag närmar mig badplatsen hör jag röster. Ju närmare jag kommer, desto tydligare blir rösterna. Jag vågar inte gå ända fram, det är ett gäng ungdomar som sitter på bryggan. Det är tre tjejer och två killar. De flesta pratar i mun på varandra och rösterna ekar ut över sjön. Jag står bakom några björkar och tar en klunk till av vodkan. Jag tvingar mig själv att inte grimasera när spriten rinner ner i halsen.
Min telefon piper till. Flera gånger. Sanna och Ellen skickar massvis med foton som mobilen inte klarar av att ladda ordentligt.
”Är det nån där?” hör jag en av killarna ropa från bryggan. ”Kom på fest!”
Jag kliver fram ur mitt gömställe men det tar en stund innan de får syn på mig, men sedan vinkar de mig till sig. Det brusar i huvudet men jag manar fötterna till stadiga steg. Bryggan ger efter när jag stiger på den. Alla tittar nyfiket på mig men mina ögon fastnar på en av tjejerna som sitter längst ut. Jag är på väg att sätta mig intill henne när de andra makar på sig och jag sätter mig intill killen som ropade på mig.
”Sebastian”, säger han och nickar mot mig. Sedan pekar han på de övriga. ”Johan, Lise, Antonia och Veronica.”
”Asta”, säger jag och har redan glömt alla andras namn förutom Veronicas.
Hon har tjockt mörkt hår instucket under en turkos keps, hennes nyckelben syns tydligt i den urringade tröjan och jag har svårt att slita blicken från henne.
”Så Asta, vad gör du här?” fortsätter Sebastian.
Jag rycks ur mina tankar och stirrar en stund på honom.
”Mina föräldrar tvingade mig med hit, egentligen skulle jag vilja vara i Stockholm.”
Direkt jag sagt det ångrar jag mig. Kanske de tycker jag är dryg som genast måste säga att jag kommer från Stockholm. Jag har hört på de andra att de är härifrån.
”Äh jag har varit en gång i Stockholm och det är en jävla skitstad”, säger den andra killen och dricker sedan en klunk öl.
”Johan du är bara avundsjuk”, säger en av tjejerna och de andra skrattar och skålar.
Jag skrattar också men har inget att skåla med. Det känns inte rätt att plocka fram vodkan och det är som om Sebastian läser mina tankar.
”Vill du ha en öl?”
Jag nickar och tar tacksamt emot burken.
”Stockholm”, säger Veronica och tar en paus. ”Dit ska jag flytta så fort jag fyller arton.”
Jag lutar mig närmare henne och önskar att de andra skulle försvinna.
”Vad vill du göra där?”
Hon rycker på axlarna och svänger kepsen så att jag ser hennes ögon. De är klarblå och i stark kontrast till det mörka håret.
”Leva. Det finns ju inget i den här hålan.”
Jag nickar men tänker att hon har fel. Hon finns ju här. Jag måste påminna mig själv om att andas, ölburken känns svettig i min hand. En stund är det bara hon och jag. Hon låser fast min blick och ler, nästan osynligt, så att jag knappt ser det.
”Äh vi har ju en grill och karaokebar …”
”Johan du fattar väl att det finns mer här i livet än grillen och karaokebaren?” säger en av tjejerna och skrattar.
Bryggan skakar av skrattet och jag känner att jag måste kissa. Jag håller i ölburken men börjar resa mig.
”Stockholm, ska du gå redan?” Sebastian stirrar förvånat på mig.
”Nä, jag måste bara gå på toa.”
Bryggan guppar till under mig och jag har svårt att hålla kroppen stadig. Ur ögonvrån ser jag att Veronica också rest sig. Bryggan vinglar till extra och jag kämpar med att inte falla i vattnet.
”Jag måste också, vi kan gå tillsammans”, säger hon och kliver över alla saker mellan henne och mig.
Jag tar ett steg på fast mark och hör hur Veronica följer mig.
”Tjejer, kan de verkligen inte gå på toa ensamma?” hör jag Sebastian muttra och sedan känner jag Veronicas kropp intill min. Hon är kortare än hon verkade, ungefär lika lång som jag. Hon doftar svagt av parfym och jag känner mig plötsligt väldigt sunkig i mina stugkläder och önskar att jag hade tagit på mig något snyggare.
***
”Nä, precis. Tjejer kan inte gå själva”, ropar jag utan att vända mig om mot Sebastian. Jag vet att han hör. Ekot av min röst sprider sig över sjön. Veronica fnissar till. Hon står tätt bakom mig och hennes andedräkt känns varm i min nacke. Jag sträcker trevande ut handen, får tag i hennes och drar henne efter mig. Vi börjar springa. Det höga gräset är fuktigt av dagg och slår mot vaderna när vi tar oss fram. Jag vet att det bara finns en anledning till att hon följer med. Ingen av oss är kissnödig.
Molnen delar på sig och månljuset lyser upp ängen framför oss. Några meter till och vi är framme vid något som liknar ett buskage. Jag minns inte riktigt hur terrängen ser ut i dagsljus men jag vet att jag plockade ljung här som barn och närmre stranden på norrsidan växer tall och blåbärsris. Vi är tysta och när vi slår av på takten kan jag tydligt höra Veronicas andetag.
”Kom”, viskar jag, trots att det är onödigt.
Veronica svarar inte men jag vet att hon tänker precis samma sak som jag.
Marken är ojämn och jag snubblar till.
”Jag känner mig full”, säger jag lite högre.
Kanske för att det känns bättre om vi båda spelar på vår berusning trots att det är helt uppenbart vad som kommer att hända.
”Det är inte jag”, svarar Veronica plötsligt. Hon låter säker.
Jag vänder mig om. Hennes ögon gnistrar i månljuset och det mörka håret har slitit sig från fängelset i den tukosa kepsen och faller över axlarna. Hon är öronbedövande vacker.
”Ta mig om du kan”, skrattar hon, drar förbi mig och försvinner bort, nästan som om hon svävade. Hon rör sig atletiskt. Jag vill springa ikapp henne men hur jag än kämpar är det som om benen inte vill bära mig. Smaken av vodka pressas upp i gommen. Det susar i huvudet och jag snavar över ljungbuskar och grästuvor. Det är obegripligt att Veronica lyckas hålla farten. Hennes mörka siluett är synlig vid trädstammarna bakom buskarna.
”Vänta, snälla vänta”, får jag fram och hoppas att Sebastian och de andra vid bryggan inte ska höra.
”Jag är där ingen kan se oss”, viskar hon. ”Ingen kommer leta efter oss här.”
Jag känner hur kinderna börjar hetta. Det är tur att det är skymning, tänker jag. Hon kan säkert urskilja mitt ansiktsuttryck men hon kan inte se hur jag rodnar just nu.
Hon har stannat upp bara några meter framför mig. Hennes vita linne är smiter åt kring kroppen och hon vinkar åt mig att gå de sista stegen när jag börjat tveka. Jag ryser. Aldrig har jag känt en sådan dragningskraft. Hon sträcker fram handen mot mig.
Hennes handslag är fast och hennes styrka övertygande när hon drar tag i mig. Hon rycker till och jag faller framåt. När hon fångar mig är jag alldeles nära henne. Den svala brisen från havet vibrerar mellan oss och jag vet att hon vill samma sak som jag. Självsäkert vänder jag ansiktet mot henne och prövar mina läppar mot hennes. De är mjuka och fuktiga och en svag smak av honung och citron sprider sig när våra tungor möts.
”Asta”
”Hallå”
”Asta, är du där?”
Mammas hesa nästan kraxande röst bryter tystnaden.
Helvete. Helvete, helvete, helvete. Hon får inte komma hit nu, hon får inte förstöra allt. Jag hukar mig snabbt och Veronica är inte sen att följa efter. Bakom blåbärsriset är vi väl dolda.
”Min mamma, hon får inte se oss”, väser jag.
Det låter som Veronica kväver en ny fnissattack. Snabbt håller jag för hennes mun med handen och ger henne en blick så att hon ska förstå att vi ska vara tysta. Hennes ögon är mörkare nu och glimmar lekfullt men hon håller sig stilla.
”Asta, var är du?” Mamma ger sig inte.
”Shhh”, viskar jag nästan ohörbart. ”Hon går strax.”
Ett leende sprider sig i Veronicas ögon och det svider till i mitt finger.
”Aj, vad gör du? Är du inte klok?” får jag fram och försöker rycka undan handen jag håller över hennes läppar. Bet hon mig? Hon håller emot och en ilande känsla sprider sig i fingret. Jag försöker vrida loss handen ur hennes grepp men det är stenhårt. Hon tar tag om min underarm. Det känns som om hon skulle kunna bryta den om jag börjar röra mig. Några meter bakom henne hör jag mamma sucka uppgivet. Det ser ut som om hon vänder om. Hon har inte sett oss. Jag får en impuls att skrika något till henne, än har jag chansen, men jag får inte fram ett ljud. Istället känner jag mig märkligt förlamad. Då böjer sig Veronica över mig och lossar min hand från sina läppar. De blänker i fuktigt mörkrött.
”Håller du käften slipper du lida”, viskar hon samtidigt som hon pressar ner mig mot marken.
***
”Släpp mig!”
Rösten skär sig och jag försöker förtvivlat ta mig loss ur Veronicas grepp. Kvistarna skär djupare och djupare in i ryggen för varje rörelse jag gör, men jag bryr mig inte. Luften fylls av hennes skratt, mjukt klingade som bjällran på ett katthalsband. Förvåningen får mig att tveka en sekund och jag möter hennes blick. De mörka ögonen glittrar och ser roat på mig.
”Du skulle ha sett din min”, skrattar hon fram. ”Jag önskar att jag hade filmat det.”
Hennes starka händer släpper taget om mig och jag sätter mig hastigt upp, kravlar mig undan henne så fort jag bara kan. Blåbärsriset river mig på armarna men jag känner det knappt.
”Du är ju för fan inte helt klok”, spottar jag fram och fortsätter att kravla bakåt.
Veronica sätter sig i skräddarställning, lägger huvudet lite på sned och jag tror att hon flinar. Det är svårt att avgöra på det här avståndet.
”Jag vet, men att vara normal är sjukt tråkigt. Tycker du inte?”
Jag stannar upp. Stirrar på hennes mörka silhuett där hon sitter. Alldeles stilla.
”Kanske. Jag vet inte”, stammar jag fram.
”Skulle du inte hellre göra precis vad som faller dig in, hela tiden?” frågar Veronica och ställer sig på alla fyra. Långsamt kryper hon närmare mig och jag är på väg att rygga tillbaka men hennes blick håller mig kvar. Det är som att jag inte kan slita mig loss.
”Jag skulle kunna visa dig”, viskar hon.
Veronica lutar sig in mot mitt ansikte, sin blick fäst i min och utan att släppa den låter hon sina läppar nudda mina. Mjuka och varma. Trevande. Jag för mina händer till hennes ansikte, känner hennes mjuka varma hud under mina fingrar. Jag har kysst andra, men inte så här. Detta är något helt nytt och det är som att något brister inom mig. Längtan efter att inte behöva behaga andra, att ständigt låtsas vara den perfekta dottern, är överväldigande och jag orkar inte stå emot längre. Jag ger efter. För mörkret inom mig. Jag tvingar isär Veronicas läppar med min tunga och nafsar i hennes underläpp, först försiktigt och sedan hårdare.
”Aj”, väser hon och försöker dra sig undan, men jag håller fast hennes ansikte. Såret i hennes underläpp lyser ilsket rött när hon ler mot mig. ”Du är visst inte så oskyldig som du ser ut.”
”Veronica! Asta! Var tog ni vägen?” Sebastians röst får mig att rycka till. Jag släpper taget om Veronica och kravlar mig upp på ostadiga ben. Vad har jag gjort? Veronica skrattar och reser sig. En bloddroppe rinner ner för hennes haka och hon torkar bort den med baksidan av handen.
”Vi är här”, ropar hon och jag kan höra hur Sebastian svär till. Hur han kommer närmare.
”Jag måste nog sticka hem innan mamma kommer och letar igen”, säger jag och väger från fot till fot. Det kryper i kroppen och jag har svårt att stå stilla. Jag vet precis vad det är, vad jag råkat öppnat portarna till.
”Okej. Ska vi hitta på något i morgon? Bara du och jag?”
Tonen i hennes röst avslöjar vad hon egentligen menar och jag borde säga nej, men precis som malen som dras till lågan dras jag till henne. Och om jag ändå är tvungen att spendera sommaren här, tillsammans med mina dysfunktionella föräldrar, så kan jag ju lika gärna testa på att vara allt annat än ansvarsfull och ordentlig. Det är ju trots allt långt kvar till nästa sommar.
*** SLUT ***
Debutantbloggen 