Oskar,
Den här veckan kommer jag att vara sysselsatt med att fira min dotters födelsedag, försvara min magisteruppsats samt gå på möte med mitt förlag. Jag kommer därmed att ha begränsade möjligheter att reflektera över mitt eget debutantliv. Men jag vill inte vara helt frånvarande på bloggen.
Därför återupplivar jag en gammal fin Debutantbloggstradition – att skriva brev. Jag hoppas du inte har något emot att vi för en stund dröjer oss kvar vid dig och ditt skrivande, då ditt senaste inlägg fick mig att fundera. Du skriver att du tänker ge ut din bok på eget förlag. Något provocerande frågar du i din rubrik om egenutgivning är för losers eller visionärer.
Först och främst vill jag säga att jag tycker du är modig. Du har inte bara satsat oerhört mycket tid på att skriva, redigera och skriva om ditt manus. Nu väljer du även att satsa pengar (och ännu mer tid!) på att göra en riktig bok av den. Det tyder på en sann passion. (Eller galenskap!)
Jag har som sagt också övervägt att starta förlag, men kommit fram till att det inte är vad jag vill syssla med. (För min del är det framförallt distributionen som känns besvärlig.) Jag har dock förståelse för att du vill få ut din berättelse till en publik. (Vem vill inte det? Även om de flesta som skriver på allvar säger sig göra det av nödvändighet (även jag!) så tror jag att det också finns en stark egoistisk (eller narcissistisk) drivkraft bakom själva utgivningen. Vem drömmer inte om att se sitt namn i fetstil på bokomslaget? om intervjuer och tv-soffor? om namnskylt på bokmässan?)
Hur som helst, sett ur ett författarperspektiv (vågar jag räkna mig själv till den kategorin utan att bli utskrattad?) har jag förståelse för ditt beslut. Men låt mig för ett ögonblick inta ett annat perspektiv – läsarens.
När jag går till en bokhandel (eller klickar mig fram på dess sajt) söker jag (kanske omedvetet) efter vissa tecken på att en bok kommer att falla mig i smaken. Det kan vara omslaget, titeln, författarens namn (och foto) – eller förlagets namn.
Förlagsnamnet är ett slags kvalitetsstämpel. Dels kan den hjälpa mig att placera boken i en viss kategori – om förlaget har arbetat fram en tydlig profil räknar jag med att även denna bok ska passa in där. Dels signalerar den att texten rent språkligt är av hög kvalitet, eftersom jag räknar med att förlaget har investerat arbete och pengar i att läsa, redigera, putsa och snygga till manuset inför utgivningen. Dessutom förstår jag att denna bok skiljer sig från mängden, med tanke på hur många manus ett förlag tackar nej till varje år.
Hur ser du på detta, Oskar? Låt oss säga att du har tryckt boken, lyckats få några boklådor att köpa in den – och nu ligger den där i några exemplar, på ett bord framför en obeslutsam kund. Hon har några hundralappar i sin hand som hon fingrar på. Hon lyfter upp en bok, känner på den, bläddrar, läser några rader. Hon går genom gångarna, sneglar mot biografierna, reseguiderna. Hon återvänder till bordet. Läser namnen på omslagen igen. Oskar Källner?
Hur tänker du övertyga henne om att just din bok är värd de slitna hundralapparna som nu har blivit fuktiga av hennes handsvett?
Och kanske ännu mer intressant: Hur förhåller du dig själv till din texts kvalitet? En del av att bli antagen är (i alla fall för mig) att bli bekräftad som skribent/författare. Varifrån kommer bekräftelsen på att din text är redo att möta en publik? Och framför allt – hur förhåller du dig till tvivel om den egna texten?
Ser fram emot att höra dina tankar!
/Annelie
Debutantbloggen 
Ett så bra inlägg, för dessa frågor du ställer från läsarens perspektiv, är just frågor varje egenutgivare måste ställa sig, nu även jag som inom kort ger mig in i egenutgivarens dröm (mardröm). Men en sak reagerar jag på, jag anser inte nödvändigtvis att ett stort förlags stämpel på bok alltid är kvalitet, det kan många gånger också vara ett förlag som vet att just den författaren säljer, det kan vara anledningen. .vinstmotiv.
GillaGilla
Pingback: Är det verkligen okey att ge ut själv? – del 3 « Debutantbloggen
Pingback: Är det verkligen okey att ge ut själv? – del 4 « Debutantbloggen
Pingback: På tal om litterär kvalitet – solvedahlgren.se
Pingback: Är det verkligen okey att ge ut själv? – del 1. « Debutantbloggen
Först Oskar,
Jag tror mycket väl att din idé kan funka. Bland annat därför att du ger dig in i en nisch (om jag minns rätt nu) som är något i stil med saga-fantasy? Jag inbillar mig att den här sortens litteratur har en rätt egen läsekrets och också egna kanaler, både för diskussion, tips och eventuellt distribution (finns specialboklådor?). Hela den grejen måste du undersöka noga och sen ta dig in i. Det kan ta sin tid. Sett författaren Anders Widéns blogg? Han skriver mycket (mest) om annat, men han har givit ut böcker om jingis kahn, som jag MISSTÄNKER att ni kanske kan ha läsekretsar som delvis sammanfaller.
Widén är också rätt öppen med sina erfarenheter av förlag och förläggare, om man orkar leta i hans arkiv…
Vad gäller redaktörer, formgivare och andra proffs-tjänster så kan man ju köpa in dem. Det kostar förstås en slant, men om man INTE gör det är jag rätt säker på att resultatet blir alltför amatörmässigt. Ingen kan vara bra på allt, särskilt inte utan några tidigare erfarenheter.
Annelie,
Jag förstår, trots vad jag skriver till Oskar nu, helt klart din invändning. Men som den här branschen ser ut nu, med upplösta/sönderfallande hierarkier så tror jag att det är en mindre prestigeförlust att ge ut själv eller på litet förlag. Fast det beror förstås mycket på i vilken genre man befinner sig/skriver. För ren skönlitteratur eller för den delen spänning, så ser jag inga som helst poänger med att ge ut själv, eller ens på litet förlag – det ska vara ett väldigt hårt nischat och mediahypat sådant i sådana fall. Annars är man stekt.
Med mer intrikata och speciella projekt, som jag minns ditt, flerspråkigt(?) med har glömt till vem? Var det barn- eller ungdomsbok? tror jag att ett litet förlag är bättre än ett stort.
Själv har jag givit ut två böcker på Bonniers. Skönlitterära romaner. Det hade stora fördelar men också nackdelar. De stora förlagen vill kunna stoppa in det de ger ut i ett fack, de accepterar inte någon sorts gränsöverskridande historia från en debutant, knappt från en etablerad författare. Det där hade jag rätt svårt att begripa och har fortfarande ibland, allt man gör och vill göra passar ju inte i de där facken…
Nu ger jag till våren ut en liten roman på ett litet förlag. Det ger mig väldigt mycket större konstnärlig frihet, men det är väl sannolikt (även om man aldrig vet) att boken får svårare att nå ut.
Min erfarenhet av författarskap… om vi nu ska ta till stora ord och varför inte? är att man ändrar sin syn på vad det är och kan vara med tiden. Man kan inte veta allt från början, för att skriva en truism: man måste pröva sig fram.
Och så får man inte ge upp.
GillaGilla
Hej Karin.
Jag har ett stort inlägg som kommer att publiceras imorgon. Men ville ändå kommentera din kommentar. 🙂
Jag tror också att det kan fungera på grund av nischen. Det finns speciella kanaler, och jag har hyfsat god pejl på dem. Och det finns specialboklådor. Eller låda. Den heter SF-bokhandeln. Min favoritplats i gamla stan, kanske i hela Stockholm. 🙂 Får jag in min bok där så blir jag superglad.
Sedan är även proffstjänster införskaffade. Man kan som sagt inte vara bäst på allt. Jag fick ingen femma i bild.
GillaGilla
Annelie: Vad är ett etablerat förlag och när blir ett förlag etablerat? Många förlag består av en ensam förläggare som är smakdomare, ibland med hjälp av inhyrda lektörer/redaktörer. Visst, det är inte författaren själv som betalar dem men varför skulle samma människor göra ett sämre jobb bara för att de får betalt direkt av den som skrivit texten. För att vara snälla?
Jag tycker du är onödigt misstänksam i det fallet. Som författare betalar man en coach eller lektör just för att man vill ha ett ärligt omdöme. Kompistyckande är gratis och finns i omgivningen men är självklart inte värt lika mycket.
Sen finns det såklart bättre och sämre lektörer/redaktörer/coacher, likväl som det finns bättre och sämre författare.
Ovan är förstås subjektivt. Men på en punkt tycker jag du har direkt fel och det gäller folks uppfattning av förlagsnamn. En nyhet – de allra flesta läsarna har inte den blekaste aning om vilket förlag som gett ut boken. Än mindre om det förlaget är stort eller litet. Författarna är mer kända än förlaget och när dessa byter förlag märker de flesta läsare heller ingen skillnad.
DET är en anledning till att man inte ska överskatta värdet av förlaget som kvalitetsstämpel. Förutom gentemot en grupp läsare – litteraturkritikerna. Dessa kan å andra sidan vara lika hårda oavsett vilket förlag som ligger bakom.
De främsta fördelarna med etablerade förlag är att de har etablerade försäljningskanaler. De får ut sina böcker hos kedjorna i större utsträckning och recenseras oftare i media.
Däremot är förpackningen viktig. Återigen, det är inte givet att ett ”etablerat förlag” överträffar en egenutgivare med kompetens eller kontakter på den fronten heller.
Jag kan skriva hur mycket som helst i ämnet, det var väl därför jag skrev en bok om egenutgivning också…
Jag ser fram emot Oskars svar imorgon. Det är en spännande debatt. 🙂
GillaGilla
Ja, vad är ett egentligen ett etablerat förlag..? Jag har inga färdiga svar, men jag vet vad som inte är ett etablerat förlag: den verksamhet som går ut på att en enda person ger ut sin eget första verk på egen bekostnad.
Enmansförlag har jag inget alls emot – min egen bok kommer ut på ett sådant förlag.
Som Nilla skriver bör man inte underskatta värdet av vad samarbetet med en duktig redaktör kan betyda för en författare och hennes text.
Ofta förenklas bokutgivning till en rent privatekonomiskt fråga (som i ett inslag jag råkade se på Plus nyligen, där en kvinna ville ge ut sina dikter och genom att dra ner på shopping under en månad(!) lyckades skrapa ihop de 8000 kronor som krävdes för att hon skulle kunna trycka upp sin bok i hundra exemplar). Med mitt brev vill jag lyfta kvalitetsfrågan, gärna i relation till det ekonomiska.
Hur kommer Oskar (och andra) att gå till väga för att se till att texten är av högsta kvalitet? Kommer han betala en redaktör? Litar han på sin egen språkkänsla? Har han en skrivargrupp att dryfta formuleringar med? Och hur kommer han att förmedla detta till sina presumtiva kunder (dvs. läsare, inköpare, bokhandlare).
Som sagt, jag har inga färdiga svar, men jag gillar att ställa frågor 🙂
GillaGilla
Vilken intressant debatt det blev här. Och jag misstänker att samtalet bara kommer att bli större. För det är en bra fråga som Annelie ställer, en berättigad fråga.
Jag kommer att lämna mitt svar imorgon bitti. Ses då. 🙂
GillaGilla
Jag håller med dig Annelie, jag tror att det där med ”förpackningen” (allt från professionell redaktörsinsats över formgivning till att synas på rätt ställen, inkl att bli recenserad av någon av de tongivande tidningarna) spelar jättestor roll. Man kan för all del köpa de två första tjänsterna. Men skulle en redaktör som man betalar vara 100% stenhård (som ju redaktörer är normalt sett)?
Jag har läst en hel del amerikanska/engelska bokbloggar, skrivna av yrkesverksamma agenter och redaktörer. De rekommenderar att man UNDVIKER att nämna i presentationsbrevet att man har publicerat sig själv. Det inte bara anses som ”ingen merit”, utan dessutom som något som förvärrar första intrycket! Tycker jag säger allt.
Men visst kan man prova, men jag skulle gå e-boksvägen. Då har du inte lagt ut en massa pengar om det inte fungerar!
Till sist, själv har jag jobbat tätt – i andra sammanhang – med duktiga redaktörer, och tycker det är synd att man underskattar vad de kan göra för att lyfta en text. Och hur mycket har jag inte själv lärt mig! Om jag en gång lyckas få ett förlag intresserat av mina skönlitterära försök kommer jag särskilt att uppskatta att få jobba ihop med en redaktör, det är så givande.
GillaGilla
Jag har också funderat på att gå ”e-boksvägen” och strunta i en fysisk bok
GillaGilla
Sofia och Anitha,
Ni tar båda upp intressanta aspekter av marknadsföringen av böcker, något jag tror och hoppas att vi kommer att diskutera mycket här under året, då det är viktigt både för dem som ger ut böcker på eget förlag och på etablerade.
Min kärnfråga handlar dock om kvaliteten på egenutgivarnas böcker: Hur kan den som själv har skrivit boken garantera att den håller en lika hög kvalitet som om den hade kommit ut på ett etablerat förlag?
Och ja Anitha, du har rätt, jag är skeptisk. Det betyder dock inte att jag är låst i min uppfattning. Tvärt om välkomnar jag övertygande argument från båda håll. Så Oskar – och alla andra egenutgivare som känner sig träffade – övertyga mig!
/Annelie
GillaGilla
Hejsan!
Jag brukar kika in här då och då, men eftersom jag både går i filmmanusskrivarskola och är trebarnsmor räcker tiden bara till att skriva, skriva och skriva.
Jag läser i ditt brev till Oskar att du inte riktigt tror på ide´n att ge ut sig själv.
Jag har gett ut två böcker per print on demand a´3150;- per gång.
Mycket pengar javisst, och jag visste att det skulle bli tufft att marknadsföra mig själv. Flera förlag som jag skickade första boken till sade att den var bra och behövdes, men gav för lite avans eftersom den tillhörde en så liten nisch.
Den sista boken jag gav ut gjordes på ynka tre veckor. Ja nu skrev jag ju inte den på så kort tid egentligen…materialet låg i pärmarna och väntade på att få användas. Cirka 400 noveller fanns det att välja mellan.
Boken gavs ut lagom till Göteborgsmässan och visades upp av tryckeriet där.
På eget bevåg tog jag kontakt med bokhandlare och recensenter. Två nappade och har gett höga betyg.
I samma veva kom snacket om min ”gamla” bok TRE ÄNGLAR upp och nu blir den recenserad. Näst högsta poäng fick jag igår, och nu väntar jag på nästa dom.
Det här visar att man kan om man vill, MEN jag vill poängtera att jag bloggar massor, skaffar kontakter, och går just nu på Manuspiloternas filmmanusskrivarkurs.
Bara för att uppfylla min evighetslånga dröm att bli författare.
Ett slit som kräver pengar, förstående sambos och en massa jävlar anamma.
GillaGilla
Ännu ett bra inlägg! Blir roligt att följa den här bloggen känner jag.
Jag tror att möjligheterna för en okänd författare på ett okänt förlag finns här. Lyckas man få folk att höra om bokprojektet på internet så har man redan hittat en potential läsekrets. Hur många ex det sedan säljer är svårt att sia om, men jag tror man kan vara hoppfull i alla fall!
Jag tar mig själv som exempel. Jag började läsa olika författarbloggar förra året. De flesta av dessa författare skriver den typ av böcker jag normalt sett inte intresserar mig för. Dessa författare verkar heller inte inom den genre som jag själv hoppas att tillhöra en dag. Men deras bloggar tilltalade mig eftersom jag fick en inblick i hur det kan vara att vara att jobba inom branschen. Jag satt själv hemma och arbetade med mina manus och bilder och upplevde det som jag hade en del gemensamt med de människor som fanns bakom bloggen. Genom att läsa deras bloggar hörde jag såklart talas om deras böcker och tillslut blir man ju så nyfiken att man vill läsa dem. Ok, i en del fall pratar vi inte om helt okända namn, alla har dessutom mer eller mindre kända förlag i ryggen. Men jag tror inte att det avgjorde beslutet för mig att läsa boken utan det var just bloggarna som väckte nyfikenheten. Kanske lite nedslående får tillägga att jag inte köpte någon av böckerna utan lånade dem på biblioteket, men sen är jag ju student också..
Alltså tror jag ”nyckeln till framgång” är att skriva engagerat om bokprojektet på en blogg. Locka till sig så många läsare som möjligt, särskilt den målgrupp som kan tänkas gilla boken i fråga.
Lycka till!
GillaGilla