Sofia intervjuar: Varg Gyllander

I Varg Gyllanders CV står det att läsa att han är pressekreterare hos Rikskriminalpolisen och framgångsrik deckarförfattare. Men där finns också andra – tidigare – yrken såsom kock, yrkesofficer och journalist.

Hur skulle du beskriva dig själv?
Rastlös och otålig. Hellre fort och fel än inte alls, brukar jag säga. I övrigt är jag en 48 årig småbarnspappa som älskar livet med allt vad det innebär av upp- och nedgångar.

Berätta lite om din senaste bok ”Ingen jord den andra lik”!
”Ingen jord den andra lik” handlar om en utredning av ett uppenbart gammalt skelett som sätter moraliska/etiska frågor på sin spets. Mina poliser använder metoder inom DNA-tekniken som finns och som är revolutionerande och som långsamt och obemärkt tar sig in i polisutredningar. Det handlar om att kunna ta fram egenskaper och härkomst av en persons dna och jag tror att det kommer en viktig debatt om detta så småningom.

Annars är boken i sin ton och i sitt upplägg ganska lik mina tre tidigare. De är lågmälda och oblodiga. Jag fokuserar på människors liv och tillkortakommande, inte på våld.

Det här är den fjärde boken om kriminalteknikerna Ulf Holtz och Pia Levin. Hur är det att skriva en serie?
Det är på ett sätt lättare än att skriva helt fristående böcker, tror jag, eftersom man som författare efterhand lär känna sina karaktärer och miljöer och slipper uppfinna nya. Det svåra är att komma ihåg allt figurerna gjort och varför de beter sig som de gör.

Om man inte har läst någon bok av dig, vilken ska man börja med då?
Borde svara den första, men det var någon som läst mina böcker i oorodning och sa att det var en intressant och rolig upplevelse så det kanske inte spelar så stor roll även om det i viss mån förstör spänningen eftersom det i dem finns referenser till tidigare böcker. Men som med många författare är jag mest nöjd med min senaste. I ”Ingen jord den andra lik” kände jag att jag hittade hem. Kom rätt med språk, ton och gestaltning. Så jag svarar väl det då. Börja med den senaste.

Bibliografi
Somliga linor brister (2009)
Bara betydelsefulla dör (2010)
Det som vilar på botten (2011)
Ingen jord den andra lik (2012)

Du arbetar som pressekreterare hos Rikskriminalpolisen och är samtidigt en väldigt produktiv författare. Hur hittar du tid att skriva?
Jag har ett tekniskt förhållningssätt till mitt skrivande och känner mig som en kortdistanslöpare. Jag skriver cirka fyra sidor på en timme och bränner på så vis dagens kreativitet. Därför skriver en timme om dagen i fyra månader och har sedan ett råmanus. Den timmen tar jag när de flesta andra tittar på teve på kvällarna. Sedan tar det nästan ett år att efterarbete med omskrivningar, redigering, redaktörsarbete och korr. Själva skapandet, som ju är det egentliga författandet, sker i skrivprocessen utan att jag egentligen vet hur det går till.

Jag förstår att det låg nära till hands att välja att skriva deckare med tanke på ditt arbete, men har det alltid varit ett självklart val?
Ja, det var självklart. Bortsett från en lärobok i restaurangkunskap för gymnasiet som jag skrivit finns för närvarande inga planer på något annat än krim. Har man så nära till all kunskap och befinner sig på samma ställe hela dagarna som landets skarpaste polishjärnor vore det korkat att skriva något annat. Och sedan råkar kriminalteknik vara mitt specialintresse sedan långt tid så jag återanvänder gamla kunskapar och slipper en massa research. Och det ser jag som en styrka. Det är lättare att skarva trovärdigt om man vet hur det går till i verkligheten.

”Mycket Sverige-idag-känsla i den tätt sammanhållna intrigen och de skickliga miljöskildringarna.” Dagens Nyheter

Blir du ofta frestad att skriva om det du ser på jobbet?
Ganska mycket kommer från mitt arbete har jag till min förvåning insett efterhand. Jag återanvänder miljöer, processer, skeenden och karaktärer (kolleger) men skriver aldrig om det hemligaste. Det vore ju dumt att avslöja hemligheter i något med mitt namn på framsidan.

Finns det onda människor?
Nej, det tror jag inte. Alla bär en historia som kan förklara onda handlingar. Jag hörde för en tid sedan en polis berätta om en av våra mest våldsamma kriminella narkotikabrottslingar. Han, polisen, hade följt hans ”karriär” sedan barnsben. Den uppväxt han haft och de miljöer han levt i förklarar en hel del. Men uppväxten fråntar förstås aldrig någon ansvaret för sina egna handlingar.

Är du mörkrädd?
Jag är inte mörkrädd alls faktiskt och är egentligen inte rädd för något vad jag kan komma på. Och det har försatt mig i en del farliga situationer. Som den där gången jag liftade över en olaglig gränsövergång mellan Mexiko och Guatemala med fyra påtända dårar. Däremot har jag extrem höjdskräck som gör att jag till exempel inte kan köra bil över Ölandsbron men det är en fobi inte en rädsla.

Vad tycker du om deckarbranschen i stort?
Oj. Svenskarnas sug efter deckare verkar ju vara omättlig och det är ju bra för mig. Men konkurrensen är enorm. Att slå igenom idag med en deckare är få förunnat och jag tror att det var min deckarkompis Kristina Ohlsson som sa att det blivit en folkrörelse att skriva deckare. Men konkurrensen är också bra eftersom det tvingar fram allt bättre författare.

Finns det en motsättning mellan deckare som till viss mån glorifierar gangster­världen och ditt arbete?
Jag vet inte. Det finns så många olika typer av deckare och de allra flesta tror jag faktiskt inte glorifierar gangstervälden. Tvärtom. Det är nog snarare polisarbetet som glorifieras. Däremot har jag svårt för glorifiering eller förskönade av våldsbrott. Brott är alltid förnedrande, kränkande och i många fall fasansfullt. Jag själv är noga med att påpeka att jag inte är fascinerad av brott, bara intresserad.

Varför tror du att det är så lockande att läsa om ond bråd död?
Ja, säg det … Kanske vill vi från vår trygga plats i soffhörnet kika in i mörkret.

Hur kommer det sig att du blev författare?
Fram till att jag fyllde trettio hade jag inte skrivit någonting alls eftersom jag är lätt dyslektisk. Men jag bestämde mig för att uppfylla en gammal dröm om att bli journalist. Och det blev jag. Och med det följde skrivandet och en ny värld. Sedan har det bara fortsatt.

Hur ska en bra deckare vara?
Engagerande och ha komplexa karaktärer. Intrigen får inte vara för enkel men absolut inte för osannolik. Men i grunden gäller för deckare som för all annan litteratur. Den måste beröra. Och det måste finnas något som gör att läsaren vill fortsätta vända blad.

Vad vill du förmedla med ditt författarskap?
Alla mina böcker har mer eller mindre dolda budskap som rör den tid vi lever i och den kriminalpolitik som på många sätt påverkar hela samhället och oss alla som individer. Men jag passar mig för att skriva folk på näsan. Tänk själv är mitt budskap. Och så vill jag förstås ge en stunds positiv läsupplevelse.

Har du storyn klar när du börjar skriva eller växer boken fram under tiden?
Början och slutet är klart. Däremellan skriver boken sig nästan själv med hjälp av mitt undermedvetna. Men för att inte tappa bort mig helt så ritar jag upp en tidslinje, eller tidsträd.

Vad är det viktigaste att tänka på när man skriver deckare?
Att hålla koll på intrigen, och det är svårare än man tror.

Får du skrivkramp någon gång?
Det har aldrig hänt och jag säger som nästa alla andra författare. Det är bara att sätta sig och börja skriva. Vänta inte på den gudomliga inspirationen. För då lär du få vänta.

Har du gått någon skrivarkurs?
Jag gick en kvällskurs på Folkuniversitet för åtta år sedan som jag har för mig hette Deckarskolan. Lärare var Sören Bondesson som har utbildat många av dagens mest framgångsrika deckarförfattare. Jag anmälde mig till kursen under en föräldraledighet för att få komma ut och träffa andra vuxna (utom min fru) under några timmar i veckan. Det var lärorikt, inspirerade, men framför allt fick det igång mig.

Har du blivit refuserad?
Japp.

Men idag säljer du böcker utomlands också! Berätta!
För närvarande finns mina böcker utgivna i Danmark, Italien, Holland och Tyskland. I Danmark låg jag länge på topplistorna och i Tyskland går det bra. Har varit på rundresa i Tyskland och träffat läsare. En euforisk känsla. Det är också fantastiskt roligt att se sina böcker med olika omslag och olika titlar. Ibland läser jag några rader på ett annat språk bara för att känna hur det känns. Och det är en märklig men bra känsla. Nästa mål är att bli utgiven på engelska.

Drömmer du om att dina böcker ska bli film?
Ja, det gör jag. Jag har också medvetet använt miljöer som passar att filma. Och vi får väl se vad framtiden har åt mig. Sedan vet jag att det är en lång och vinglig väg att vandra även om något film- eller produktionsbolag köper rättigheterna. Ofta faller det på finansieringen.

Umgås du med andra deckarförfattare?
Väldigt mycket faktiskt. Jag var med om att starta en grupp som vi kallar Firmafesten som består av ett sextiotal deckarförfattare. Vi träffas några gånger om året och går på varandras releasefester och så. Trots konkurrensen är det bara glada miner och alla hjälper och stöttar varandra. Supertrevligt.

Vad är det bästa/sämsta med att vara författare?
För mig med ovanligt stort ego och bekräftelsebehov är det som en drog att bli läst och sedd och uppmärksammad. Och bara det att få skapa sin egen värld och bestämma över liv och död kan ju ge en släng av storhetsvansinne. Kan inte komma på något dåligt.

Har du något tips till alla som drömmer om att komma dit du är idag?
Skriv. Tro på dig själv. Läs många olika genrer. Låt dig inspireras men försök inte kopiera och gå gärna en skrivarkurs för att slippa göra en massa onödiga och tidskrävande nybörjarfel. Trots allt är skrivandet en process som går att lära sig. Ge inte upp men mest av allt var beredd på att det tar tid. Decennier ibland. Och ha inte orealistiska förväntningar om du blir utgiven.

Har du en hemsida om man vill läsa mer om dig?
www.varggyllander.se
På Facebook som Varg Gyllander-Författaren finns jag också. Jag blir barnsligt glad för varenda gillare …

Blir det fler böcker om Ulf och Pia?
Det femte manuset är klart och kommer nästa vår. Vad som sedan händer står skrivet i stjärnorna men det är inte osannolikt att de dyker upp igen även om det bara blir som bifigurer.

Slutligen, vad läser du själv i sommar?
Kristina Ohlssons deckare och Peter James för att de är bra men också eftersom jag ska delta i ett seminarium på Bokmässan tillsammans med dem och vill ”lära känna” dem.

Foto: Marias of Sweden
//Sofia