En bal på slottet

Ni vet Askungen? Hon som kommer sent till festen och tappar sin glassko när hon i sista sekund tar sig därifrån?

Det var jag på bokmässan.

När jag klev innanför portarna stannade allt upp ett ögonblick. Jag minns barndomens bokmässor och bokreor när det var själva bokomslagen som utgjorde hela dragningskraften. När pengarna i plånboken på kronan räckte till bokhögen som jag kammade hem. Idag, med hela bokhyllan i mobilen, är det författarna bakom böckerna som är kungligheterna och jag strosar omkring som en statist i kulisserna.

Så plötsligt ligger de där. Tre för hundra. Klassiska, illustrerade verk och jag känner dragningskraften. Vid ett annat bokbord händer det igen. Rikt illustrerade böcker som passar en vetgirig, sagoälskande treåring och ryggsäcken blir inom kort alldeles för tung för en ömtålig rygg.

Bara ett varv till, sen går vi.

Ett litet varv till. Ett barnboksbord till. En författare som signerar, han ser så förväntansfullt glad ut när han förstår att jag är på väg att köpa. Och så förlagschefen. Det är en hon, men hon blir min prins för kvällen. För när hon börjar prata med mig kan jag inte hejda mig längre utan säger det.

”Jag har ett manus till dig.”

Det är långt ifrån klart, men jag vill att hon ska veta. Jag har precis det hon letar efter och jag vet att jag kan göra det bra. Men jag måste köpa mig mer tid och det är därför jag säger det. Så hon inte ska välja någon annan.

”Det är på väg!”

Jag vänder, rusar därifrån innan jag får fler frågor. Jag får för mig att hon skriker ”hallå, hallå!” efter mig men jag vänder mig inte om och hon kommer aldrig hitta mig i vimlet, för jag är redan på väg ut genom dörrarna.

Var finns din marknad?

Det finns så många böcker i världen, varför skulle någon köpa just min? Jag brottas med frågan under de första minuterna på Sollidens skördemarknad i Hunnebostrand. Jag har dekorerat mitt bord efter bästa förmåga, med en stor rosa duk, ett utskrivet reportage från lokaltidningen och ett par inramade reklamblad. Det ser lite tomt ut så jag lägger även upp min mans barnbok på bordet som utfyllnad, och hittar en matchande prydnadsgroda som jag ställer bredvid.

Försöker locka besökare till bordet med små medel.

Bords-rollupen som jag har beställt har inte kommit fram i tid, så jag får klara mig utan den. Mitt emot mig står författaren Linda Fihn. Hon har en svart duk på sitt bord och en stor, lockande rollup bredvid sig.

”Den boken är bra, den har jag läst”, säger den första besökaren och jag hoppar till. Det hade jag inte väntat mig. Hur har du fått tag på den? vill jag ropa till henne. Men hon är redan borta.

Vi är tre författare på marknaden. Resten av utställarna säljer honung, buketter, slöjd, smycken, fårskinn, handgjorda ljus och mycket annat. Det doftar otroligt gott i lokalen. En kvinna stannar till vid mitt bord och köper boken. En kvinna till köper barnboken. Det står nu 1-1 till mig och min man och nu börjar jag få upp pulsen. Ska hans bok sälja bättre än min?

De tre följande besökarna heter alla Berit. Två av dem köper min bok, den tredje köper min mans. En av dem tycker boken borde heta En man till Berit istället för En man till Amanda. Hon är där med en väninna och vill gärna köpa boken, men har inte pengar just nu. Väninnan försöker betala med swish men får hjärnsläpp när det kommer till koden så det slutar med att Berit köper den åt henne och säger att väninnan kan swisha sedan. Vi tackar alla överväldigande varandra. 3-2 till mig.

Ett flertal besökare läser recensionen från Bohusläningen. Jag stör dem inte medan de läser, men så fort de tittar upp nämner jag att boken utspelar sig i Ulebergshamn. Alla som hör det lyser upp. En del köper boken, andra inte. Flera frågar mig vilken koppling jag har till Ulebergsham och jag svarar lite svävande att jag älskar stället. Sanningen är att jag har besökt orten två gånger. Men det är också sant att jag har starka känslor för det lilla kustsamhället som jag har umgåtts med så många timmar i min fantasi. Ett flertal besökare känner igen mig från uppväxttiden i Vänersborg. De köper boken av ren solidaritet. Vi vänersborgare (jag flyttade för 25 år sedan) måste ju hålla ihop.

Susann dyker upp. Hon läser inte ens baksidestexten innan hon köper boken. När hon har betalat avslöjar hon att det var hon som hittade mig på instagram och tyckte att boken skulle passa perfekt på deras marknad. Min utställargranne köper en barnbok till sitt barnbarn. Jag köper inte ett fårskinn av henne. Flera personer går förbi och spontanköper min bok. Två män som heter Leif kikar på barnboken (var och en för sig) och skrattar åt titeln Älgen Leif och Musen Lola i Trollskogen. Båda två tycker att det är synd att det är så få barn som heter Leif nu för tiden. Ingen av dem köper boken. Det gör däremot en kvinna som heter Jenny. Hon har en son med sig som hon tror kommer gilla boken. Förmodligen heter inte sonen Leif.

En annan kvinna väljer att köpa barnboken kontant. Jag vet inte vad hon heter eftersom hon inte betalar med swish. Kanske heter även hon Berit. Jag ger henne för mycket växel tillbaka och hon glömmer att ta med sig boken när hon går. Vi ordnar upp det hela och plötsligt står det 10-7 till mig och skördemarknaden är nästan slut.

Då hör jag henne. Det skrattet finns det bara en person som kan leverera. Annika, en kollega jag jobbade tillsammans med för över sex år sedan. Jag skrev reportage, hon sålde annonser. ”Jag såg på facebook att du skulle vara här!” ropar hon högt. ”Det är happy hour”, svarar jag och drar direkt av några tior på priset. Annika har den effekten på folk. Hon köper en bok och kramar om mig riktigt ordentligt. Strax efter marknaden kommer ett meddelande på facebook från en annan kollega från samma tidsperiod. Hon hade också sett att jag skulle vara på marknaden, men väl där kunde hon inte lokalisera mig. Hade jag haft en rollup stor som Linda Fihns hade hon säkert inte missat mig. Nu hade jag ju inte ens en bordsrollup till min hjälp. 11-8 slutade försäljningen på, till min fördel. Min man blev glad att hans bok hade sålt så bra utan hans medverkan. Jag är glad att jag sålde mer av min egen. Och i december är det marknad igen. Förhoppningsvis har jag då även ett datum för ljudboken som jag kan trycka upp på visitkort och dela ut. Kanske tar jag även med mig lite godis att bjuda på. Men framför allt kommer jag ta med större skyltar (ska jag våga rollup i fullängd?) så att inte Karin missar mig igen.

Har du förresten tänkt på att ordet marknad och marknadsföring hänger ihop? Jag har alltid trott att höjdpunkten på författarkarriären skulle vara att sälja böcker på bokmässan i Göteborg och blev besviken när jag fick reda på att mitt förlag inte har monter där i år. Efter skördemarknaden på Sollidens handelsträdgård gör det mig ingenting längre. Jag tror det blev gemytligare, lugnare och bättre försäljning på det här viset. Jag har på riktigt hittat min marknad. Hoppas att du, när du slutligen ska nå ut med din färdiga bok/ljudbok/ebok, hittar din!

Tio tips för att lyckas på bokmässa

Jag visste redan när reklamen för Bohusläns bokmässa kom att jag inte skulle kunna stå på den med min egen bok eftersom den ligger en hel månad för tidigt i tid.

Men eftersom jag är lite klurig övertalade jag en nära familjemedlem att sälja sin barnbok istället och då föll det ju sig helt naturligt för mig att se mässan både ur utställares och besökares perspektiv.

Så – vad kom jag fram till under mitt under-cover besök? Till att börja med ökar det chanserna att sälja något (i alla fall en barnbok) om man har en unge vid bordet. Hon hade för övrigt en alldeles förtjusande försäljningsmetod:
”Tycker du om boken?” undrar en äldre dam som fingrar på den tokiga sagan och funderar på om hon har någon i bekantskapskretsen som är i rätt ålder.
”Ja – när trollet trycker på den blå knappen får man pannkakan i huvudet!” säger barnet glatt.
”Usch då!”
Reaktionen gör oss lite ställda. Det kanske är för busig saga och vi ser framför oss en potentiell köpare som vi håller på att förlora greppet om. Men då tittar barnet upp med sina stora ögon.
”Men när man trycker på den gula knappen. Då hamnar pannkakan på tallriken. Swish!”
I det ögonblicket går försäljningen igenom. Damen lägger till och med på lite extra på priset. Så nöjd blir hon med det här svaret. Lärdom: Försäljning handlar om att göra kunden nöjd.

Mina tio i topp-tips för dig som ska på bokmässa!

  • Ha realistiska mål! Överväg om det är värt det. Är mässavgiften för hög eller resvägen för lång? Tänk en extra gång innan du åker.
  • Fira varje såld bok! Min stickprovsundersökning säger mig att 5-10 sålda böcker är en mycket bra dag på mässan.
  • Sätt upp övriga mål! Knyta kontakter, se en ny stad, visa upp din bok etc.
  • Ha kul! Se mässgrannarna som dina bästa vänner och besökarna som blivande bekanta.
  • Lyssna på eventuella föredrag och föreställ dig att det en dag är du som står där på scenen.
  • Locka besökarna till dig. Allt är tillåtet! Godis, choklad och lotteri är populärt. Och du kommer att märka att ett vackert/intressant omslag drar besökarna till sig likt bin söker nektar. Men se till att du får lunch i dig, annars kommer du äta upp allt själv!
  • Tänk på höjden! Ha med dig något att lyfta upp böckerna på. Vanliga plastställ funkar, men såg även hyllor och pimpade notställ på mässan. Riktigt bra, framför allt om du har flera olika titlar med dig.
  • Stå upp, gå omkring, mingla. Du kommer rätt långt även om du måste ha ett öga på ditt eget bord.
  • Tryck upp en stor rull-up i förväg eller en lite mindre om du är blyg. Ger proffsigt intryck!
  • Leta aktivt efter kommande bokmässor och loppisar i ditt område. Kanske finns det ett tema du kan haka på, även om det inte är en renodlad bokmässa.

Lycka till!

I väntan på nästa bokmässa har jag gjort ett litet arrangemang i köket. Tror familjen kommer jubla.

Att hitta sin bokidé – med hjälp av Sofie Sarenbrant

Att hitta sin bokidé. Caroline Möllesand och Sofie Sarenbrant
Till vänster: Hon som hade svårt att hitta sin bokidé.
Till höger: Hon som hjälpte till – Sofie Sarenbrant (Foto: Thron Ullberg)

När jag gick den där skrivarkursen förra hösten var det flera kurskamrater som redan hade påbörjade skrivprojekt och romaner. Jag var imponerad av dem och deras texter. De applicerade ofta kursens övningar på sina egna historier och vi andra fick inblick i deras manus och kunde följa hur de utvecklades. Inspirerande!

Det gick förstås precis lika bra att göra veckans övningar utan eget projekt, men ändå var det något som lockade med att skriva på något längre, inte bara korta texter. Men hur mycket jag än ville det, så var det tyvärr ingen idé som pockade på uppmärksamhet och ingen story som ville berättas.

Jag fick rådet att skriva något kortare, till exempel en novell, för att komma igång. Jag påbörjade några olika men fick aldrig den rätta känslan. Det var inget som kändes värt att utforska mer eller skriva vidare på.

Sedan fick jag rådet att leta bakåt i mitt eget liv. Visst har jag varit med om spännande saker och oväntade händelser, men inte något som fick mig att gå igång.

För första gången i mitt liv besökte jag Bokmässan i Göteborg. Detta var 2019 och jag åkte dit själv eftersom jag inte klarade att umgås med någon i så många timmar. Jag behövde vara i min egen bubbla och kunna dra därifrån om jag blev tvungen. Det finns mycket att berätta om den dagen, men här handlar det om det viktigaste ögonblicket:
Då jag kläckte min bokidé.

Ett av dagens författarsamtal som jag siktat in mig på var det med David Lagercrantz, Sofie Sarenbrant och Maria Adolfsson. Temat var ”Skapa spänning”. (Inte för att jag hade planer på att skriva en deckare, och det har jag fortfarande inte.)

Det är säkert fler än jag som tycker att David Lagercrantz är underhållande och intressant att både se och lyssna på, men det var ändå Sofie Sarenbrant som lockade mig mest.

Ifall du tillhör minoriteten som inte känner till henne, så borde du åtminstone veta att hon utsågs till Årets Deckarförfattare 2019 och 2020. Dessutom har hennes böcker sålt i 3 miljoner exemplar i 15 länder. Om du gillar svenska spänningsromaner och ännu inte har läst serien om kriminalinspektör Emma Sköld, gör det! (Och brukar du inte läsa deckare eller spänning tycker jag ändå att du ska ge Sofies böcker en chans.)

Nu till seminariet. Kulturskribenten Kerstin Bergman var moderator och det var ett uppsluppet samtal med många skratt. Författarna pratade om hur de jobbar med intrig, karaktärer och miljö för att få läsaren engagerad. Där någonstans kom det på tal att Sofie gärna skriver om saker hon är rädd för. Då blev det huggsexa på scenen om vem som egentligen är Sveriges räddaste deckarförfattare.
Så här sade Sofie Sarenbrant:
”Jag är väldigt rädd för det mesta och det gör att jag alltid får nya idéer.”

Där hade jag det.
Det var så jag skulle hitta min bokidé.
Genom att fråga mig själv: Vad är jag rädd för?

Det finns förstås massor av skrämmande saker: våld, mobbing, stöld, olyckor, ensamhet, misshandel, sjukdom, missbruk, död … Du kommer säkert på ännu fler saker.
Jag utgick från det jag var allra räddast för just då – att förlora min älskade man.
Vid den tidpunkten var jag enormt beroende av honom, det är jag fortfarande, men då var jag skörare än jag någonsin varit. Att han skulle dö var det värsta jag kunde tänka mig.

Klippan i mitt liv. Att förlora honom var min största rädsla.

Nej, jag ska inte bli mer sentimental än så.
Det var heller aldrig aktuellt att skriva om mig själv eller min man.

Men ur den rädslan föddes temat till min bokidé:
Hur går man vidare och hittar meningen med livet efter att ha förlorat någon man älskar?

TACK, Sofie Sarenbrant! Dina ord knuffade mig i helt rätt riktning.
Äntligen hittade jag ett ämne som berörde mig tillräckligt mycket för att börja fantisera om karaktärer och handling.
Men det är en helt annan historia.

Jag är nyfiken. Du som skriver, hur hittade du din första bokidé? Kommentera gärna!

Tips nr 1: Här finns det aktuella samtalet från Bokmässan 2019 att lyssna på.

Tips nr 2: Du kan se de digitala författarsamtalen från Bokmässan 2020 ända fram till 31 mars 2021. Skapa en användarprofil och se programmet här. (Fyra dagar att välja på.)

Bokmässan, I miss you!

Det kommer att bli en himlans streamingfest till helgen, eller hur? Som alla år har jag kryssat för i papperskatalogen allt jag vill se och höra på. Fördelen med den här digitala bokmässan kan vara att jag faktiskt har möjlighet att vara på två platser samtidigt; medan den ena datorn visar Johan Hilton, kan den andra streama Stina Jackson. Och jag slipper leta mig fördärvad efter typ J4 för att istället ge upp och sjunka ned på en hård plaststol med en kaffe i pappersmugg. Nu kan jag dricka kaffe hela tiden! Gott, prisvärt kaffe. Inga sladdriga ostfrallor eller min variant: en medhavd ölkorv på bakersta raden i G3. Jag slipper också den migränframkallande ljudmiljön i mässhallen samt värken i axlarna efter de tunga bokpåsarna. Köandet. Kulturtanter med en liten dramaten där de drar sina bokinköp efter sig, men som inte har koll på vems tår de kör över med väskan. God, I miss bokmässan! 

En riktig mässa är ändå en bättre mässa. En live-mässa är möten, ansikten jag känner igen, gamla kolleger, författarvänner, författarhjältar som signerar sina böcker medan jag står där och inte vågar fråga något, inte vågar ta fram kameran. Den enda författarselfien jag har är med Theodor Kallifatides, men det var nästan som att det var han som initierade det hela, när jag berättade att jag läste hans dikter med eleverna. Och Stefan Sundström förstås, men då var jag nog lite full. 

Men utöver kändisarna är det ju trots allt innehållet som är behållningen, och det kan ingen corona i världen ta ifrån oss. Spännande vinklingar på litteraturen, intressanta konstellationer av författare, en riktigt bra moderator med riktigt bra frågor. Det blir minst lika bra från soffhörnet, där jag dukar upp till bokfest.

Men ändå: Kommer det ens att kännas som en bokmässa utan att ha sett Jan Guillous väst?

Helsingforsrapporten, del 2

Foto: José Figueroa

Här är fortsättningen. Jag ska försöka hålla mig kort den här gången.

Fredagen var alltså vikt åt turistande och jag pangade in allt det nördiga som en bibliotekarie/kulturtant som jag uppskattar.

Hunklamporna på centralstationen.

Det nya pampiga stadsbiblioteket Ode.

Ragnar Kjartanssons installation.

Samtidskonstmuseet Kiasma. (Min sambo tycker jag är tråkig när jag långsamt gubbgår genom museer och tittar noggrant på allt och läser alla skyltar, men jag njöt av varje sekund. Speciellt Kjartanssons timmeslånga videoinstallation…)

Sen var det dags för ambassadmiddag. Det visade sig att ambassadören var väldigt trevlig, precis som alla jag träffade där. Tydligen gjorde de en satsning på den svenska barnlitteraturen vilket förklarade varför jag var inbjuden. Sen var det dans till kanske Finlands mest litterära coverband.

En läsambassadör, några författare och deras vänner är lika med riktigt hålligång!

Vid halv tio var kalaset slut, ”personalen måste ju också få gå hem” som ambassadören sa. Men då blev jag meddragen ut i natten med nyfunna vänner för bland annat lite cow spotting i form av Miinas kalvstatyer.

Konstnären och hennes staty av bildelar. ”Not so difficult to make.”

På lördagen begav jag mig till mässan. Jag blev slagen med häpnad redan vid entrén: De hade en rutschkana så man kunde åka in med stil (tyvärr var det för lång kö eller så var den stängd varje gång jag försökte åka).

Rutschbana på finlandssvenska

Sedan fick jag äntligen träffa Jenny på riktigt! Hon var precis så trevlig som förväntat och vi kastades direkt upp på scen.

Vi blev intervjuade av Hufvudstadsbladets kulturredaktör Pia Ingström, ett samtal som kom med i tidningen efter helgen.

Sedan var det mässmingel för hela slanten fram till fem, då vi hade en uppskattad lejonworkshop på barnscenen.

Därefter bjöd mitt finska förlag Förlaget på pizza i sina lokaler inne i stan. Det blev skön hemmafeststämning och jag fick chans att prata med två av de andra debutanterna: Henna Johansdotter och Rosanna Fellman. Som prokrastinerare var jag sjukt imponerad av att de debuterat så unga men coola som de var de tyckte mest att det är som det är.

Glada debutanter (bilden är faktiskt från söndagen)

Sen bröt kalaset upp för utgång i Helsingforsnatten som bjöd på bland annat ett besök på en champagnebar (vi hade bara råd med drinkarna, inte champagnen) och den konstigaste rockklubb jag någonsin varit på.

Schhhhhh, grannarna sover!

Tydligen har de hårda hyresvärdar i centrala staden vad gäller stök och musik så volymen på rockmusiken var oerhört låg och alla konversationer fördes nästintill viskande eftersom ingen ville bli utslängd av vakterna. Surrealistiskt.

På söndagen hade vi releasekalas för Vi är lajon! ihop med Lena Frölander-Ulf som gjort den underbara boken Gromten. Hon ordnade julkortspyssel och vi bjöd på ansikts- eller armmålning. De fick välja om illustratören eller författaren skulle måla. (Jag fick inte måla en enda.)

Sedan fick jag och Jenny delta i en panel med Annika Sandelin som skrivit den sorgliga Silkesapans skratt och den finlandssvenska läsambassadören Henrika Andersson. Det blev ett riktigt bra snack på så vis att jag lärde mig jättemycket av det de andra sa.

Efter det packade jag ihop mina grejer och tog farväl av alla för att ta mig till färjan. Jag hoppas verkligen att det blir på återseende för jag hade sjukt roligt i Helsingfors och jag rekommenderar alla som vill åka på en lite lugnare mässa än Göteborg att göra sig ärende dit.

Det kan verka som en partyresa men jag hann faktiskt göra det som var mitt mål: Att se en massa intressanta programpunkter och prata med en massa kunniga och smarta människor om något av det finaste som finns: litteraturen i allmänhet, och barnlitteraturen i synnerhet. Jag var bara väldigt dålig på att fotografera det.

Debutant på Bokmässan

Redo för signering i Nicole Publishings monter B03:65

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Hur jag ska beskriva det som jag fått vara med om under fyra väldigt intensiva dagar i Göteborg. Jag har inte bara släppt min debutbok utan även fått vara med som författardebutant på Bokmässan. Overkligt. Stort. Magiskt. Trångt. Underbart. Högljutt. Varmt. Jag är trött. Utmattad. Som en urvriden trasa. Och ovanpå det en riktigt dunderförkylning, en hals som känns som sandpapper och en härlig hes röst. Men det var så värt det. Jag är oerhört tacksam att jag fått vara med om detta.

På torsdagen lämnade jag barn (som fortfarande var sjuka), man och hundar hemma i Lund för att köra upp till Göteborg. Väl på plats fick jag för första gången träffa Nicole på mitt förlag och när hon lotsade in mig på Bokmässan var det svårt att ta in allt. Hur stort det var. Hur mycket folk där var. Det kändes som om jag aldrig skulle lära mig att hitta där.

Efter en timmes signering , där jag faktiskt fick signera flera böcker, var det dags att möta upp övriga Debutantbloggare. Pias monter låg i närheten av min så vi letade oss gemensamt fram och upp på andra våningen där vi hittade Ina. Sedan stod vi och väntade in Jens och Mirijam. Problemet var bara att de två stod och väntade en liten bit bort runt hörnet, men tillslut lyckades vi stråla samman alla fem. Det var fantastiskt roligt att träffas på riktigt. Fyra välbekanta men ändå helt nya bekantskaper. 

Pia, Jens, Ina, Anna och Mirijam

Och vet ni vad? Jag har signerat en massa böcker. Fler än vad jag kunnat föreställa mig. Instagramvänner, bokbloggare, författare, Feelgoodfredags-vänner, väninna från vårt sommarstugeområde, barndomskompisens mamma, svägerska, före detta svägerska, före detta svärföräldrar, en tidigare Debutanbloggare, en man som kände igen namnet Alemo och tydligen gått i skola med min morbror, nyfunna bokmässevänner och helt okända har köpt ”Emmas nya liv”. Vilken grej. Det är svårt att ta in. Och i mina flöden har det dykt upp bilder där mina fina, rosa bok är med. Den poserar helt ogenerat tillsammans med andra böcker och skäms inte alls för sig. Surrealistiskt! Att alla sedan kommer att läsa boken försöker jag att inte tänka på. Det känns alldeles för läskigt. 

Alla böcker jag köpte

Jag har även haft möjlighet att njuta av flera framträdanden, både i förlagsmontrar och på Feelgood-scenen, och köpt på mig alldeles för många böcker. Alla signerade av författarna. Hisnande att tänka att jag faktiskt har fått prata med en massa av mina förebilder. Och flera kände igen mig, frågade hur det gick och önskade mig lycka till. Men trots att jag köpte på mig fler böcker än jag tänkt känns det ändå bra att jag faktiskt sålde betydligt fler.

Veronica Linarfve bjöd på ett fantastiskt härligt montersamtal och jag fick möjlighet att prata med henne en kort stund efteråt. Eftersom jag redan har hennes underbara böcker köpte jag ingen signerad bok av henne. Men kan ni tänka er! Veronica kom förbi och köpte min bok. Så jag fick istället signera en bok till henne. Galet!

Jag, ”Emmas nya liv” och Veronica Linarfve

Även om Bokmässan till största delen varit helt fantastisk så ska jag inte sticka under stol med att jag ibland kände mig lite vilsen. Bortkommen. Undrade vad jag gjorde där bland alla riktiga författare som är så duktiga. Tyckte att jag inte riktigt platsade. Att jag inte hade något att komma med. Stundtals kände jag mig ensam, som om alla andra kände varandra. Men dessa känslor fladdrade ändå mest förbi. Med tanke på att detta var min första Bokmässa någonsin har jag verkligen pratat med många. Fler än vad som borde vara möjligt för denna introverta och blyga debutant. Och det är inte så konstigt att de som varit med i branschen längre känner varandra, har hittat nära vänner. Personligen har jag verkligen gått utanför min box och jag är stolt. Inte ska jag jämföra mig med andra. Min trygghet i detta gigantiska bokspektakel var att jag hade min förlags monter. Jag kunde alltid söka mig dit och hänga med mina fina förlagskollegor. Tanka energi och prata lite. Så tack Lisa, Peter, Micael, Nicole och Sofia!

Lite bortkommen på torsdagsminglet. Tur att jag har solglasögon 😎

Jag tror att jag, på det stora hela, skötte mig bra. Att jag inte gjorde bort mig alldeles för mycket. Mer än att jag frågade vem en kvinna var och det visade sig att hon var förläggare på ett förlag där jag ska vara med i en antologi. Och att jag hejdade en stressade författare för att säga att ”jag känner igen dig”. Men annars så gick det nog bra. Hoppas jag …

Att vara redo för boksläppet och Bokmässan (tror jag)

Imorgon torsdag (fast enligt nätbokhandlarna är det inte förrän på fredag) kommer jag vara en person som har gett ut en bok. En riktig bok på 304 sidor och med ett härligt omslag i rosa. Jag kan inte fatta det! Ta in att dagen jag väntat på är här. Dagen jag debuterar. Det jag drömt om sedan barnsben är inte längre bara en dröm eller en fantasi. Det är på riktigt. Jag har gjort det. Och nu ska ”Emmas nya liv” plötsligt ge sig ut på egen hand och förhoppningsvis hitta hem till läsare över hela landet. Det pirrar och spritter av förväntan inom mig. Lyckan över att debutera är dock uppblandat med oroliga tankar som far runt i mitt huvud. Tänk om ingen köper min bok. Tänk om den aldrig få lämna Förlagssystem utan ligger där och samlar damm. Det är nästan så att jag känner för att böna och be er alla att köpa min bok. Men det ska jag inte göra. Vill inte verka desperat. Ska vara lugn och samlad. Stabil och trygg.

Planen är att imorgon torsdag packa in mig i bilen och köra till Göteborg. Mitt författar-alter-ego Anna Alemo ska iväg på äventyr. Det ska bli så himla kul och jag är så peppad. Taggad. Och nervös. Skitnervös rent ut sagt. Jag, den blyga och introverta, som vanligtvis helst undviker att trängas med andra och trivs bäst när det är glest eller rent av folktomt, ska frivilligt vimla runt med en massa människor. Folk som jag inte känner. Men det är ju en fantastisk möjlighet och förhoppningsvis kommer det att bli riktigt kul och givande. Och kanske får jag träffa en del av de där personer som jag hänger med på sociala medier. Som jag tycker mig känna lite grann. Och om jag sköter mig, uppför mig hyfsat, kanske de tycker att jag är ganska trevlig. Eller så drar jag ett dåligt skämt, råkar förolämpa någon och skrattar hysteriskt. (Nu tror jag minsann jag fick inspiration till en ny scen i uppföljaren till ”Emmas nya liv”).

Jag hoppas att jag åtminstone kommer få signera några böcker under de fyra dagar jag hänger i Göteborg. Att en och annan kommer att köpa ”Emmas nya liv”. Att någon kommer hem från Bokmässan med min bok bland sina fynd. Är det så att ni kommer att vara på mässan blir jag jätteglad om ni tittar förbi Nicole Publishings monter B03:65. Jag är där och signerar följande tider:

Torsdag 14-15
Fredag 14-15
Lördag 11-12
Söndag 12-14

Snälla kom och köp min bok! 🙏🏼 (Okej, precis så desperat är jag tydligen …)

Nu har jag aldrig varit på Bokmässan, men jag tänker att det inte skadar att promota sig själv och sin bok. Så jag har gått all-in och beställt lite saker som jag hoppas kan vara till hjälp: 

  • Rollup (till signeringarna)
  • T-shirt med ”Emmas nya liv” (vandrande reklampelare)
  • Örhängen med ”Emmas nya liv” (så snygga!)
  • Tygväska med ”Emmas nya liv” (perfekt om jag köper på mig lite böcker)
  • Visitkort (att dela ut till höger och vänster. Kanske rent av placera ut dem lite strategiskt här och var)
  • Mugg med ”Emmas nya liv” (utmärkt att hälla godis i så att någon sockersugen kommer och köper min bok)
  • Anna Alemo-pennor (bara för att det var kul)

Kanske även detta andas desperation? Är ett tecken på hur gärna jag vill nå ut med min debutbok? Men jag vill ju verkligen göra det. Vill inget hellre än att folk ska läsa om Emma och tycka om henne. Rent av vilja läsa mer om henne. Nåväl, nästa vecka lovar jag att återkomma här i bloggen och berätta hur det gick. Till dess – håll tummarna för att jag inte lyckas göra bort mig. Att Anna Alemo sköter sig och komer hem trött men lycklig. 

I skrivande stund (tisdag) har tyvärr yngsta dottern hög feber men jag hoppas att hon piggnar till under dagen. Det känns inte roligt att lämna henne när hon mår så dåligt. Själv vägrar jag bli sjuk. Det går bara inte! Men fördelen med att jag vabbar är att jag kan ta emot en efterlängtad leverans idag. En leverans som kanske gör att jag fattar vad som är på väg att hända. En leverans som innebär att jag för första gången kommer att hålla min bok i handen.

Att skissa på en rollup

På bokmässan släpps alltså min debutbok ”Emmas nya liv” och jag har nu börjat fundera på lite praktiska saker. Signeringspenna behöver inköpas. En som är skön att hålla i, lätt att skriva med och som torkar snabbt. Och så behöver jag en rollup. En bra reklampelare för min bok och mig. Jag har fått lite tips av min författarkollega Lisa White och sitter som bäst och skissar på en layout i Power Point. Det kändes lättast att göra så. Sedan får någon mer kunnig fixa ihop tryckfilen till mig. 

Jag har googlat en del för att få inspiration och det verkar finnas många olika varianter. Vissa har en stor bild på författaren och lite mindre på böckerna, medan andra mer fokuserar på själva bokomslaget och ytterligare några har enbart författaren i helfigur. Själv har jag bestämt mig för en liten bild på mig och en stor på bokomslaget. Min författarkollegor här på Debutantbloggen har alla fina författarporträtt tagna av fotografer, men själv har jag en selfie tagen med min mobiltelefon. Jag hade visserligen bokat in en tid med en duktig fotograf men sen kom livet helt enkelt emellan och jag fick ställa in. Kanske lika bra det. Jag är nämligen den absoluta motsatsen till fotogenisk och har en tendens att bli oerhört stel och konstig bara jag anar att en kamera möjligtvis kan vara riktad mot mig. So selfie it is.  

Jag kommer förmodligen att köra på en liten rollup (60 x 200 cm2) vilket jag tror är fullt tillräckligt. Och lätt att ta med. När jag satt och försökte få rätt på layouten var det något med det långsmala formatet som kändes bekant. Åtminstone i den storleken jag hade framför mig på skärmen. En smal remsa med namn, text och bild. Kanske just det där med bilderna avvek något och även färgerna, men annars kom jag osökt att tänka på en dödsannons i tidningen. Det var en inte helt behaglig känsla får jag väl säga. Jag hoppas dock att slutresultatet inte kommer att få folk på bokmässan att tänka samma sak. Det rimmar lite illa med den feelgoodkänsla jag ändå vill förmedla. 

Och nu i efterhand undrar jag varför jag inte tänkte bokmärke istället, den associationen hade åtminstone varit lite mer passande. 

Att inse att det närmar sig

Trots att jag i sommar har jobbat en hel del med redigeringen av ”Emmas nya liv” har det varit svårt att ta in att texten på skärmen faktiskt kommer förvandlas till en bok. En riktig bok med omslag, baksidestext och sidor som man kan bläddra mellan. Men när det i förra veckan dök upp ett första utkast till omslaget började det så sakteliga sjunka in. Det ska faktiskt bli en bok! På riktigt!

Omslaget nu klart och i september blir det boksläpp.

Det är även klart att ”Emmas nya liv” ska vara med på bokmässan i slutet av september. Att jag ska vara på bokmässan. Hur galet är inte det?! Jag har aldrig varit där och ska bli så himla kul. Jag ser verkligen fram emot det. Just nu i alla fall. Jag vet att när det närmar sig kommer jag att bli supernervös. Mitt introverta och blyga jag kommer att fråga vad jag egentligen gett mig in på och undra om jag inte kan slippa. Det är lätt att sitta här idag och fantisera om att prata med en massa skrivande människor och knyta nya kontakter, men när det kommer till kritan är det ju jätteläskigt. Men jag tänker inte banga ur. Jag ska minsann våga. Mitt förlag och mina författarkollegor borde jag åtminstone våga prata med. Det blir ändå ganska naturligt att göra det när man träffas i samma monter. Och det skulle vara ganska suspekt om jag stod där och inte yppade ett ord 😉  

Jaha, vad ska ni ha på er på Bokmässan då?

Mirijam Greyerhofer

Mirijam Geyerhofer

När allt jobb med boken känns övermäktigt mentalt så brukar jag istället lägga orimligt stora mängder energi på att dagdrömma och fantisera om hur det känns när boken är klar på riktigt. Ungefär samtidigt som jag slet mitt hår med att få ihop de sista lösa trådarna i råmanuset så var det fullt Bokmässekalas i Göteborg, och bäst jag satt och jobbade så upptäckte jag till min stora förvåning att jag hade bytt ut Scrivener mot Pinterest och börjat skapa en lookbook med outfits för Bokmässan 2019. Hehe. Det gjorde kanske inte att texten blev klar snabbare, men inspirationen fick sig en knuff i rätt riktning ändå.

Andra saker som tagit fokus från min skrivtid är instagramscrollande, podlyssnande och diverse andra aktiviteter på temat ”hitta fler debutanter som redan gett ut sin bok”. Jag kollar på hur de har pyntat på sina releasefester, vilka kändisar som de verkar haft extra god kontakt med och hur de ser ut på sina författarporträtt.

Det här med att fastna i annat när det egentligen är bråttom med något viktigare, det är att prokrastinera, absolut. Men för mig är det även helt livsnödvändigt att med jämna mellanrum påminna mig själv om att det kommer en tid när detta slit är över. Det är inte helt enkelt att balansera ett fackboksmanus med att driva eget på heltid (eh, minst) och småbarnsliv. Då måste en ju få drömma om livet på andra sidan, livet som debutant. Och i det livet ingår det helt säkert ett par perfekta svarta jeans och nya sneakers, det får vi väl ändå vara överens om?

Samtal med Flora Wiström på bokmässan

IMG_3784

På monterscenen under bokmässan – här i samtal med Melody Farshin

 

Nu har nästan hela veckan efter bokmässan passerat och jag har fortfarande inte blivit förkyld – vilket måste ses som en seger! Bokmässan var precis som alltid högljudd, trång och med alldeles för torr luft, men också väldigt lagom. Jag fick krama bokvänner som jag träffar alldeles för sällan och leva några dagar i litteraturens famn.

På lördagen hade jag ett samtal tillsammans med Flora Wiström på bonnierförlagens monterscen, hon hade gjort en jättefin läsning av Vänd rätt upp och ställde flera intressanta frågor. Det går ju aldrig att återge ett samtal helt, men här kommer i alla fall mina svar på Floras frågor:

 

Hästarna är karaktärer i boken. Nästan lika mycket som de andra. Hur tänkte du kring det?

Det stämmer att hästarna är lika viktiga karaktärer i boken som de mänskliga karaktärerna. Jag jobbar likadant med hästarna som med människorna när jag bygger karaktärerna. Med hästarna fokuserar jag både på utseende och på egenskaper. Jag skriver ner hästarnas färger och tecken så att jag vet vilken häst som har en vit strumpa på vänster bak och hur sned eller symmetrisk en bläs är. Personlighetsdrag som jag funderar på hos hästarna är vilken rangordning de har i flocken, hur en häst reagerar vid utfodring, vid läskiga situationer och hur den visar uppskattning eller missnöje mot den människa som tar hand om hästen. Jag tänker också på hur hästen känns för ryttaren att rida, om den är känslig, lätt i handen och hur steget känns. En häst kan vara skumpig och väldigt lyhörd för vikthjälper, eller sakna framåtbjudning och kännas seg. Jag klipper ofta ut bilder på hästar som får representera mina egna hästkaraktärer. Jag har tidigare visat hur min anteckningsbok såg ut under det tidiga arbetet med Vänd rätt upp.

Ylva har toppbetyg från gymnasiet och kompisarna har börjat snacka om att flytta utomlands. Men Ylva vill vara hos hästarna. Hur hanterar hon andras förväntningar på henne? Och slitningarna mellan hennes värld i stallet och världen utanför?

Först tycker jag inte att Ylva hanterar detta alls. Hon har redan valt hästarna och det är hennes övertygelse om att det är hennes enda väg. Men allteftersom boken går upplever jag att Ylva utvecklas som person och börjar värdesätta sig själv mer. Att det faktiskt finns en värld utanför stallet och att hon skulle kunna förtjäna mer. Det ligger i hästtjejers natur att alltid sätta hästen främst, det blir nästan självuppoffrande. Kompisarna vill gärna ha Ylva med på sina drömmar och tar med henne på fester och kompishäng, men för henne är relationen till vännerna inte viktigast. Jag upplever att unga tjejers vänskap oftast skildras som den där nära, förtroliga vänskapen där de delar allt med varandra. Ylva är inte intresserad av den relationen med sina kompisar utan har istället den förtroligheten med sin favorithäst Zorba och hennes föl Uno och det är dem som Ylva hela tiden väljer.

Hästarna blir brickor i ett spel, ett triangeldrama mellan Nicole, Fredrik och Ylva. Varför blir det så?

Ja, hästarna har nästan som en egen roll i det här dramat. Fredrik är en typisk priviligerad man som är van att få precis som han vill och dessutom blir hyllad och applåderad för allt han gör. När han förstår att hans upphöjda position är hotad använder han hästarna för att spela ut Nicole och Ylva mot varandra. Fredriks finaste tävlingshäst Cortino, en stor skimmel, har Fredrik bestämt att det bara är han själv som får rida. Ylva som hjälper honom med framridningen får istället bara leda den här hästen runt ridbanan när de värmer upp. Men plötsligt får Ylva tillåtelse av Fredrik att rida den här hästen trots att Nicole egentligen är en duktigare ryttare. Att Ylva får den chansen triggar Nicole och det får stora konsekvenser för den fortsatta handlingen.

IMG_3722

Bokmässan revisited

Jag åker 25 år tillbaka i tiden. Jag har inte varit på Bokmässan i Göteborg sen tidigt 90-tal. Då hade jag precis vunnit Veckorevyns novellpristävling, jobbade med teater och drömde om att skriva på heltid.

Jag åker 25 år fram i tiden. Är på Bokmässan i egenskap av debuterande författare.

Det är torsdag eftermiddag och jag träffar fantasyförfattaren Gabriella Kjeilen som skrev sin första roman redan i gymnasiet och blir intervjuad för podden Livet som författare. Sen skyndar jag iväg till tidningen Skrivas scen för att träffa manusförfattarna bakom SVT:s succéserie Vår tid är nu, Ulf Kvensler och Malin Nevander, vars säsong 2 har premiär idag. Vi pratar om böcker och tv-serier innan jag går till Stadsteatern för att se genrepet av Allt gott i världen. En satir av Paula Stenström Öhman om två självupptagna medelklasspar som försöker hjälpa ett ensamkommande barn från Syrien. Sen tar jag spårvagnen hem till brorsan där jag bor.

På fredagen träffar jag roliga och drivna Nina de Geer och Johanna Devaliant som har podden Debutera eller dö. Pitchar min serie i en hiss inför dem. Alltså en riktig hisspitch. Mycket svårare i verkligheten än vad det är i tanken! Sen är det dejt med Debutantbloggarna. Vi åker upp till Heaven 23, räkmackemeckat på hotell Gothia, och njuter av utsikten. Det är första gången alla ses. Fem kvinnor med skrivardrömmar. Det slår oss att debutantåret går mot sitt slut. Vi pratar om vad vi ska göra sen, vad är nästa steg? Och den eviga frågan om hur en får tid att skriva.

Jag följer med Helena Hedlund till Natur och Kulturs monter och köper hennes bok Det fina med Kerstin till min son som fyller 6 år nästa vecka. Vi strosar förbi Novellix gullliga monter där besökare kan köpa noveller i lösvikt som i Pippi Långstrumps karamellaffär. De har en novelltävling och jag blir så sugen. Det är 25 år sen jag skrev en sist. Novellen som var alltings början.

Mässan stänger för allmänheten och vi går mot minglet i Storytels monter. Där väntar flera Storytel Original-författare. Vi har blivit ett litet gäng nu och vi ses då och då. Min förläggare viskar i mitt öra. Vi har något att fira som jag hoppas kunna berätta om snart. Och om en vecka och en dag släpps Kämpa tjejer!

Var du på Bokmässan? Hur var din upplevelse?

Storytelmingel

Jenny Gromark Wennberg, Felicia Welander och Lisa Bjerre på Storytels montermingel.

Bland hästtjejer och rebelltjejer första dagen på bokmässan

IMG_3757

Skriv en bildtextSeminarium om hästboken idag tillsammans med Katja Timgren, Helena Dahlgren och Johanna Lindbäck. 45 minuter gick såklart alldeles för fort när en pratar om det bästa som finns: hästar och böcker.

img_3761.jpg

Matchade klänningen med boken av misstag.

IMG_3753

Jag läser högt ur ”Godnattsagor för rebelltjejer” i Max Ströms monter, för barn och förbipasserande. Idag blev det berättelserna om Valentina Teresjkova, Vivian Maier och Sapfo.

IMG_3756

Omringad av fantastiska rebelltjejer!

IMG_3730

Får äntligen provrida Sigge!

IMG_3718

Med ”Vänd rätt upp” i Bonnier Carlsens monter.

img_3747.jpg

Rita din drömhäst och vinn Peder Fredricsons nya bok!

IMG_3748

Jättefina hästbilder utanför bonnierförlagens monter.

Förberedelser inför bokmässan

Emelie-Novotny_071_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Om en vecka är bokmässan i full gång och hos mig handlar allt just nu om förberedelser inför den. Mejlen med frågor inför samtalen börjar trilla in, biljettbokningarna är klara och böckerna lästa. Jag har till och med hämtat ut klänningarna från kemtvätten. Nu återstår bara piffet, fila på hisspitchen, måla naglarna, välja skor. Ibland är min upplevelse att bokmässan är onödigt fåfäng. Jag tror att det handlar om att författare så ofta sitter hemma i sin ensamhet med smutsig disk, pyjamasbyxor och oborstat hår. När författaren helt plötsligt ska träffa sina kollegor och prata på seminarier och träffa läsare är det som att all denna tid av glåmighet måste kompenseras med piff. Men självklart är det böcker, läsning och läsupplevelser som står i centrum. Det är med pirr i magen och stolthet i bröstet som jag tar med mig Vänd rätt upp och åker på vår första bokmässa tillsammans. Jag ser så mycket fram emot att få prata om det bästa jag vet: hästar och böcker!

Här hittar ni de programpunkter som jag medverkar i under årets mässa – hoppas att vi ses!

IMG_3630

 

Torsdag kl. 12.00 – 12.45 Hästboken idag

Det finns lika många typer av hästböcker som det finns hästboksförfattare. Finns det några grundläggande kriterier för vad som får ingå i genren? Hur ser hästboken ut i dag och vilka är dess läsare? Och vilka utmaningar möter hästboksförfattare när stereotypa uppfattningar om hästboken som rätt oseriös litteratur fortfarande är vanliga? Medverkande: Helena Dahlgren, aktuell med Star Stable: Ödesryttarna; Emelie Novotny, som debuterar med en tonårsroman i stallmiljö, Vänd rätt upp; och Katja Timgren, aktuell med Amanda & Ila. Vad som än händer, en berättelse om vänskap och hästar. Moderator: Johanna Lindbäck, författare. Följs av signering. Seminariesal A6.

Fredag kl. 15.30 – 15.50  I stall och miljonprogram – två debutanter berättar

I sin debutroman Mizeria skildrar stå-uppkomikern och debattören Melody Farshin en miljonprogramsförort där allt fler unga stryker med i meningslösa skjutningar. Emelie Novotny romandebuterar med Vänd rätt upp, en varm relationsroman i stallmiljö. Ett samtal om att debutera. Bonnierförlagens monterscen Manegen, B02:02.

Lördag kl. 12.40 – 12.50 Flora Wiström möter Emelie Novotny

Sommaren efter studenten. Drömjobb som hästskötare på toppstall. Känslor som rusar när Nicole är nära. Emelie Novotny romandebuterar med Vänd rätt upp, med en varm relationsroman i stallmiljö. I samtal med Flora Wiström, ungdomsboksförfattare och bloggare. Bonnierförlagens monterscen Manegen, B02:02.

Lördag kl. 16.30 – 16.50 Vi som älskar hästböcker

Hästboken har allt – relationer, vänskap, spänning, intriger och maktspel. Den skildrar själva livet, betraktat genom ett par rejäla stalldörrar. Tre hästboksförfattare med vitt skilda stilar diskuterar genren; Helena Dahlgren, Lin Hallberg och debutanten Emelie Novotny. Följs av signering. Bonnierförlagens monterscen Manegen, B02:02.