En av bloggens grundare gästbloggar: Kalle Dixelius

Hej,

Jag heter Kalle Dixelius och jag var en de tre debutanter som startade Debutantbloggen i december 2008.

Jag minns faktiskt den kvällen. Vi var hemma hos Augustin och jag tror vi drack vin. Den där hembakta äppelpajen har jag glömt, men det är säkert sant. Det jag minns allra mest är vägen till Augustins lägenhet.

Jag var trettiofyra år gammal 2008. Vår dotter var fyra, jag hade sagt upp mig från mitt jobb som reporter på TT för att ge mig på en karriär inom PR. Vi hade precis köpt ett alldeles för dyrt sommarhus på andra sidan Sverige. Vi pratade om ett andra barn.

Livet var dagislämningar, dagishämtningar, morgonmöten, förhandlingar och/eller gräl om vem som skulle vabba. Vinterkräksjukor, galonbyxor, excelark med en PR-budget jag aldrig begrep, konferens på ett vildmarkshotell i Dalsland. Känslan av att vara vuxen men inte känna igen sig själv.

”Jag vet inte vad jag vill göra. Något vuxet och barnförbjudet, typ dricka whisky och se på porrfilm” minns jag att jag sa till min vän Jonas medan jag handlade på Hemköp en dag. I min varukorg låg bananer, makaroner, frysta köttbullar och en gigantisk flaska ketchup.

Sådant var mitt liv då, när jag gick till Augustin den där kvällen. Jag blev sen eftersom jag hade missbedömt avståndet, men jag var ganska glad över det för då fick jag mer tid att lyssna på Glasvegas ”It’s my own cheating heart that makes me cry” i det horisontella strilregnet längs Östgötagatan. Jag lyssnade på den om och om igen, på så hög volym så att det gjorde lite ont i trumhinnorna. Och i maggropen kände jag plötsligt en känsla jag inte hade känt på väldigt länge; den där förnimmelsen om att allt kan hända. Att livet är en möjlighet, att härnäst kommer ett kapitel som kan förändra allt. Så som det var förr – innan livet blev ett riktigt liv.

Min första roman skulle ges ut i januari 2009 (på min födelsedag!) och jag hade blytung prestationsångest och svävande lätt storhetsvansinne. Jag stod på randen till något jag aldrig upplevt förr, och just då var den oförutsägbarheten något jag verkligen, verkligen behövde. Att inte veta vad som ska hända.

Naturligtvis blev det inte som jag tänkt mig. Vare sig till det bättre eller det sämre. Min bok gavs ut. Jag skrev en till bok, som också gavs ut. Men sedan dess har jag inte publicerat något skönlitterärt. Skrivit har jag, såklart.

Men jag har inte längtat efter den där oceanen av ovisshet, ångest och förhoppningar som ett litterärt projekt är. Jag har haft nog med annat. Dottern är snart vuxen och har en lillebror som älskar Fortnight. Jag står i valpkö för en labradoodle och jag måste ta av mig glasögonen när jag läser tvättinstruktioner.

I min laptop finns tre manus. Ett av dem ropar på mig ibland, och när jag läser det kan jag förnimma känslan från december 2008, när regnet var vågrätt och framtiden oviss.

Det kanske blir en tredje trots allt. Vi får se.

Jag tänker inte be om ursäkt

Jag tänker faktiskt inte det. Även om jag kanske borde. Det var alldeles för länge sedan jag skrev på bloggen. Sommaren kom emellan, den där känslan jag bara kan relatera till som skrivkramp kom emellan. Och var det inte det, så hade någon annan datorn den dan. Bredbandet kärvade. Disken skulle göras. Är det inte Seinfeld nu?

Och så vidare. Men nu skriver jag, och det är ingen idé att be om ursäkt. Ni har ju fyllt bloggen så bra utan mig.

Snart bokmässa. Jag har fått namnbricka. Jag har fått hotellrum. Det är på riktigt, det här är på riktigt. Jag har skrivit en bok och jag ska åka till bokmässan. Som författare. Det är lätt att glömma det, och kanske är det därför jag inte skrivit så mycket som jag borde. Allt blir till slut normalt, till och med ens största dröm. Till och med det man aldrig trodde skulle hända kan bli vardag, normalitet och lite halvtrist. Jag skriver på min andra roman och det är rätt kul.

Trodde aldrig jag skulle skriva något sådant om mig själv.  Men nu är det så, och jag tänker mingla skiten ur mig i Göteborg. Jag tänker lystet hälla i mig gratisvin och flotta ner händerna med chips i varenda monter som vill ha mig. Jag tänker ofreda intet ont anande kändisar och presentera mig som författare. Jag tänker sola mig i den glans som är min egen, och som inte en jävel kan ta ifrån mig.

/Kalle

Augustin, min son

Snart är det din tur. Jag kanske inte känner dig bäst av alla människor i världen, men jag vet en sak: du är förberedd. Kanske mer förberedd än de flesta debutanter. Det verkar ligga i ditt DNA.

Men ändå är du inte det. För det går inte att förbereda sig på det som kommer nu. Du kan noja om din releasefest. Du kan oroa dig för recensionerna och försäljningen. Du kan mentalt preparera dig för tomhetskänslan efter släppdagen. Men ändå: det som väntar nu är en helt ny känsla. Som man inte kan erfara på annat sätt än att göra det du snart kommer att göra.

Och det spelar egentligen ingen roll vad jag säger, skriver eller gör. För snart, om bara sådär dryga två veckor, är du författare. Det blir du bara en gång i livet. Och ingen som inte blivit det vet hur det känns.

Nu blev jag pompös. Men vad fan. Vi är ju författare. That’s what we do.

/Kalle

Den lever

Jag fick en insikt idag.

Den var, som de flesta insikter, av det mer banala slaget. Men inte mindre sann för det. Kanske reagerar jag så här för att jag i femton år skrev artiklar i tidningar. Artiklar är som det där djuret – är det trollsländan? – som föds, älskar och dör på en dag. Spelar ingen roll hur mycket man arbetar för att de ska bli bra. Hur mycket man än researchar, intervjuar och skriver. Hur mycket svett man än lägger på språk, stilistik och disposition. De dör. Obönhörligt. Efter tre veckor är de ingen som minns dem.

Men idag fick jag ett mejl från en annan författare som precis hade läst min bok. Min första tanke var ”inte förrän nu?”. Men sen kom  insikten: min bok är inte ens tonåring. Den har många år kvar att leva.

/Kalle

Dagen när JAG blev antagen

Det var en vardag. Kanske tisdag, kanske torsdag. Grådaskig januari. Strax efter nyår. Lunchdags. Jag åt gyoza på en japan på St Paulsgatan tillsammans med mina arbetskamrater.

Plötsligt vibrerade det i fickan. Jag var tvungen att fippla med pinnarna och gyozaknytet var svårt att få grepp om. Jag hade jeans på mig och det var svårt att komma åt mobilen och innan jag hann få upp den hade det slutat ringa.

Skitsamma, tänkte jag. Det var säkert ingen viktigt. Säkert någon jobbgrej som lika gärna kunde vänta.

Så jag fortsatte att äta min gyoza. Den var riktigt god.

Efter maten, när det lankna lunchkrogskaffet hade parkerat i magen och vi gick med halvstressade steg mot redaktionen, kollade jag vem som hade ringt. Jag kände inte igen numret.

Då anade jag något. För det var inte ett mobilnummer och det såg ut att vara en utlöpare av ett växelnummer. På Ordfronts hemsida hade det stått att det skulle dröja cirka tolv veckor innan de hörde av sig. Det var på dagen tolv veckor seda jag skickade in det.

Alltså: hög puls.

Jag lyssnade av mobilsvaret och där presenterade sig en torr mansröst i övre medelåldern som ”Jan-Erik Pettersson, förlagschef”.

Jättehög puls.

Jag ringde upp och han svarade naturligtvis inte. Jag försökte halvhjärtat jobba med det jag var satt att utföra den dagen. Men det gick inte alls. Jag drack en kopp kaffe, vilket fick min puls att bli ännu högre.

Så ringde mobilen.

”Hej, jag heter Jan-Erik Pettersson och jag är förlagschef på Ordfron. Du har ju skickat in ett manus …”

”Ja just det” sa jag och försökte låta professionell, positiv och lättsam.

”Vi har precis haft utgivningsmöte här och vi har … ähm … vi skulle vilja ge ut den.”

”Du skojar!”

Här blev det lite brusigt i luren. Det skrapade. Hackade.

”Förlåt vad sa du?”

”Du skojar!” fortsatte jag att skrika.

”Jaaa … ehm … jo” sa Jan-Erik Pettersson.

I ett ögonblick trodde jag att det var så. Att någon sjuk jävel spelat mig ett spratt. Jag hade berättat för rätt många att jag skickat in det till just Ordfront så det var fysiskt möjligt att göra det. Men så var det naturligtvis inte. Ordfront ville ge ut min bok.

Jag ringde omedelbart alla jag kände och skrek av glädje. Sedan gick jag och hämtade min dotter på dagis och försökte förklarar för henne varför pappa var extra-extra-glad och misslyckades helt med det. Sedan drack vi vin och pratade om att livet kan vara fantastiskt.

Jag vaknade dagen efter med en djup, vibrerande harmoni i hela kroppen.

/Kalle

Nämen hej!

Jag skäms. Det var alldeles för länge sedan jag skrev här på bloggen. Visserligen har jag, Augustin och Kevin kommit överens om att det inte ska vara ett krav eller en börda att skriva här. Det ska vara lustfyllt. Men det går inte att komma ifrån att det blir ett krav ändå. Skärmen blänger surt på mig när jag går in och läser alla inlägg: Augustins små pärlor av stilistik, Kevins flöden av ord, Fru Fratos insiktsfulla och stränga inlägg.

Inte för att jag fått prestationsångest, det är inte därför. Mer som att jag känt mig lite överflödig. Jag har gett ut min bok, jag är inte längre debutant (eller, jo, det är jag väl, men jag går inte längre i väntans tider). Alla ni andra – A, K och FF – har liksom så mycket mer att skriva om.

Så känns det. Men det är naturligtvis inte sant. Jag har massor att skriva om. Hur det går för min bok. Hur det känns att vara utgiven. Att jag börjat på bok nummer två. Att jag återigen har blivit besatt av surdeg. Men det har liksom inte velat sig.

Men nu tar jag ett djupt andetag och skriver. Kanske är det bäst jag tar det i punktform. Jag brukar göra det när det känns motigt. Så slipper man stilistiska överväganden.

• Boken fick blandade recensioner. Jag är på det hela taget nöjd. En slutsats är att de etablerade finrecensenterna inte tyckte om den, men att de yngre, lite mindre finkultursbesudlade, tycker om den. Expressens Amanda Svensson gillade den. Arbetarbladets Bodil Juggas älskade den. Och på senare tid har det dykt upp en hel del bloggrecensioner som är mestadels positiva. Till exempel den här och den här.
• Försäljningen tuggar på. Det senaste jag hörde var att den sålt i drygt 1 000 exemplar. Vilket tydligen ska vara klart godkänt för en debutant. Men det är klart under de Stieg Larsson/Jens Lapidus/Mikael Niemi-nivåer jag drömt om.
• Jag har också börjat på bok nummer två, och jag har kommit överens med förlaget om att skicka in de första 30-40 sidorna för bedömning snart. Se där, något nytt att få ångest för. Men ärligt talat är jag skamlöst förtjust i den än så länge.
• För att parafrasera Augustin, så dog min hibiskus lagom till att ”Toffs bok” kom ut. Min relation till den hibiskusen var på intet sätt lika djup och innerlig som den Augustin kände för sitt citronträd. Men den hade ändå levt med mig i säkert tio år. Nu har vi köpt två nya hibiskusar. De mår bra.  
• Avslutningsvis, ett svar till Karin: min dotter är fullständigt oimponerad av att jag skrivit en bok. Däremot är hon väldigt förtjust i att man i den framtid jag beskriver bajsar i gropar. Det har hon tagit fasta på.

Och just det ja. Det där med surdeg. Jag har återfallit i gamla fasoner. Nu står det konstant en bytta och luktar surt i ett hörn av köket. Jag blir trygg av det. Lite som att ha ett husdjur. Som man med jämna mellanrum äter upp. Med smör.

/Kalle

Att bli recenserad

Jag hade sett framför mig hur jag darrande som ett asplöv efter en sömnlös natt kravlade mig ut i hallen och plockade upp DN. Hur jag sedan med frenetiska händer rev ut kulturdelen och bläddrade fram till den ödesdigra sida där Min Dom stod. Och slutligen: hur jag läste den med en bubblande, stigande känsla av triumf och lycka. Det skulle bli dagen då jag slog världen med häpnad.

Men det blev ju inte riktigt så. Jag var sömnlös, det stämmer. Och jag bläddrade frenetiskt fram till min recension, det stämmer också. Men den där bubblande euforin uteblev. Visst, DN:s var försiktigt positiv. Expressens var väldigt positiv. Arbetarbladets var sjukt positiv. Men Aftonbladets recension var ett lustmord. Och de flesta var ganska kritiska. Hade invändningar som jag både kan hålla med om och inte hålla med om. Ja, i nästa bok ska karaktärerna vara mer tydliga och inte lika platta. Men nej, min bok är inte mediekritisk. Ej heller vill jag höja ett varningens finger inför vår livsstil. Och det är klart att det inte är MIN prosa som är torftig – det är Toffs prosa som är det. Han har ju aldrig skrivit förut. Intalar jag mig själv i alla fall.

Men men. På det hela taget är jag nöjd. Både med utfallet och min reaktion. Fler recensioner än jag trodde. Några positiva, några negativa. De allra flesta däremellan. Och jag blev vare sig självmordsbenägen eller euforisk.

Jag steker fortfarande fiskpinnar. Min dotter har vattkoppor. Jag har ont i ryggen. Allt är som vanligt …

… men ändå inte.

/Kalle

Herrejävlar vilken månad

För en månad sedan var jag outgiven, orecenserad, ointervjuad och obloggad. Det är jag inte nu. Jag har kapat alla o:n, och jag har fan i mig gjort det med råge. 

Det första o:et som rök var det som står framför bloggad. Debutantbloggen har varit ett terapiverktyg, ett nöje och en varm hand att hålla i. Här har ångesten kanske inte botats, men i alla fall lindrats. Bloggen har varit en stor hög med bomull att falla ner i.   

I sådär en tre veckor lullade jag på. Skrev lite här. Fick ett och annat mejl från förlaget:

”Det ser bra ut.”

”Det blir nachos på releasefesten.”

”Han som ska intervjua dig på scen är magsjuk.”

Jag hade, som jag skrivit tidigare, ett upphöjt lugn i mig. Som fick ett abrupt slut i och med releasefesten. För om jag inte sagt det tidigare (det har jag, jag vet, men jag vill gärna säga det igen) så var det en av de absolut bästa kvällarna i mitt liv. I stort sett alla jag kände var där. Och deras vänner var där. Min familj var där. Mina släktingar var där. Alla hade trevligt. Jag var i centrum. Jag fick presenter, gratulationer, ovationer och skrivkramp av alla dedikationer. Ljuvligt.

Och sen! Intervjuer! Jag har fått prata mig varm om min bok. I SVT, P3, Aftonbladet (kommer på söndag), Metro, nån liten enkätgrej i DN, lokaltidningen i min hemort. Befrielsen över att få svara på frågor om mig själv efter 15 år som journalist är obeskrivlig. Som att trycka på en knapp: visa mig en mikrofon och jag pratar tills den rostar. Det här ska jag skriva mer om vid ett senare tillfälle.  

Sen kom RECENSIONERNA. Jag sov väldigt få timmar den natten och jag trodde jag skulle bli helt bortom mina sinnen av bitterhet över de sågningar jag visste skulle komma. Men det var helt uthärdligt. Det var faktiskt det. Jag höll med om mycket av invändningarna, även om vissa lämnade en aningens sur eftersmak (hej Aftonbladet). Andra gjorde mig helt överlycklig (hej Expressen och Arbetarbladet!).

Och nu är det över. Som alltid när något omvälvande och stort händer, infinner sig en viss tomhet efteråt. Så det är lite tomt nu.

Men samtidigt alldeles … alldeles … underbart.

/Kalle

Min tid är nu

Så var det gjort. Boken är ute, releasefesten avklarad. Den var för övrigt bland det roligaste jag upplevt. Tror aldrig jag har varit så social i hela mitt liv. Jag drack mindre än fyra öl på sex timmar. Mer hann jag inte. Jag pratade så mycket.

Och nu blir jag intervjuad lite här och där. TT Spektra har pratat med mig. Aftonbladet likaså (den publiceras den 1 februari). SVT har gjort ett inslag till Kulturnyheterna (sänds imorgon kl 19). På tisdag ska jag prata i P3 (kl 12.30). Dessutom har SL Metro (alltså SL:s sidor i Metro) intervjuat mig – med lokaltrafikvinkel.

På det hela taget kan jag inte förvänta mig en bättre start för boken. Jag tror knappt att det är sant. Men för varje intervju växer en elak tanke i huvudet: nu höjs ribban lite till. Nu växer förväntningarna. För hittills är det ju inte så att någon intervjuar mig för att boken är bra – de vill prata med mig för att den verkar annorlunda.

Risken för att folk ska bli besvikna ökar alltså exponentiellt för varje ny intervju.

Jag har fått en recension också, i Smålandsposten. Inte odelat negativ, inte heller odelat positiv. Min första tanke var naturligtvis att hon fått allt om bakfoten, att jag borde ringa och berätta hur jag egentligen menat. Men vis av erfarenhet vet jag ju att det är ett krig man aldrig kan vinna. Det är bara att hacka i sig.

För nu är ju inte boken min längre, den är läsarnas (om jag får några vill säga). Allt jag kan göra är att prata om den, se till att så många som möjligt får veta om dess existens.

Men egentligen: vem fan försöker jag lura? Jag vill ha stjärnglans nu. Jag vill ha hyllningar och pengar. Och jag vet att jag kommer att bli besviken. Men det skiter jag i.

/Kalle

Äsch…

… den här gamla trasan …

Tack!

/Kalle

Herregud!

Tack alla som kom på min releasefest. Det var den bästa födelsedag jag någonsin haft. Hela köksbordet är fullt av blommor, vin, champagne och sprit. Jag är bakfull på det där mysiga sättet. Vi har barnvakt till imorgon.

Livet är väldigt bra just nu.

/Kalle

Tack Augustin

… för de fina orden. Men grejen är faktiskt den att jag vare sig  är orolig, nervös eller uppstressad. Jag är inte ens uppspelt. Glad, så klart. Och spänd av förväntan. Men det är inga känslostormar.

Precis likadant var det när jag fick boken i min hand första gången. Jag trodde det skulle vara ett ögonblick av episka proportioner. Att jag skulle fyllas av en inre glädje större än jag någonsin upplevt (med undantag för det uppenbara: min dotters födelse, Sveriges VM-brons -94, när AIK hämtar upp 1-3 mot DIF sista kvarten).

Men det var inte så. Inte alls.

”Japp” tänkte jag. ”Här är den”.

Jag höll den i handen hela vägen hem. Dels för att jag ville att folk skulle se den. Dels för att jag trodde att det kanske skulle kännas mer på det sättet. Men det blev inte så.

Och så känns det fortfarande. Som ett upphöjt lugn, mer än något annat. Kanske är det bara lugnet före stormen. Kanske ramlar jag ihop imorgon som en våt fläck av uppdämd nervositet och ångest. Men jag tror inte det. Snarare är det nog så att jag faktiskt har lyckats släppa kontrollen. Nu är den klar. Nu får det gå som det går. Jag har inte längre någon kontroll över den.

Det är faktiskt rätt skönt.

/Kalle

Kevin!

Jag är stressad nu och hinner inte skriva långt. Men jag kan säga så här: du har ingenting att oroa dig för. Om någon börjar prata engelska med dig plockar jag honom eller henne. Om insatssyrkan kommer, tar jag fram basebollträt. Om någon känner igen dig eller inte känner igen dig så … fixar jag det.

Ta rygg på mig. Det är min fest.

/Kalle

Att slänga en bok är att dö en smula

I hear you brothers.

Ibland ställer jag mig frågan vad vitsen är med böcker man har läst. Vi har otaliga exempel på det i våra bokhyllor: böcker jag läst, inte gillat speciellt mycket, men som jag ändå behåller. År efter år efter år. För att de … är böcker. Antar jag. Att göra sig av med en bok är på något sätt hädiskt.

Jag vet att jag aldrig kommer att läsa om dem. Jag behöver dem inte som referensmaterial. De är inte snygga. Inte värdefulla. De har inget känslomässigt värde. Och ändå! Det GÅR inte.

Det är som i det där Seinfeldavsnittet, när George har gjort slut med en tjej som han lånat ut böcker till. Han blir besatt av att få tillbaka dem, men han kan inte gå dit eftersom de gjort slut i vredesmod. Så han tvingar Jerry att gå dit under något svepskäl.

Anledning: nej, jag kanske inte kommer läsa om dem, men det är MINA BÖCKER.

Precis exakt så känner jag.

/Kalle

Te, öl, tapenade och tacksamhet

Alldeles nyss sågs vi igen: jag, Kevin och Augustin. Vi åt mackor, drack te (eller om jag ska vara ärlig, de drack te, jag drack Carlsberg Hof). Vi pratade om hur vi ska lägga upp kampen för litterärt världsherravälde och om vilken sanslöst bra grej det här visade sig vara. Det här med Debutantbloggen alltså. Vi enades om att vi alla tre mår avsevärt bättre än vad vi annars skulle gjort. Man behöver lufta sånt här, få det ur sig. Både på bloggen och över kex med tapenade (jag noterade att Kevin tog SMÖR och tapenade. Amerikaner har en annan syn på mat än vi).

Det är inte utan att jag blir lite känslomässig: tack Kevin och Augustin. Ni – vi – gör det här året betydligt lättare att njuta av än om jag själv gått omkring  och ältat.

/Kalle