Om det här med förlagskontakter

ThomasDet är viktigt att komma ihåg att fira varje delseger. Exakt hur är som jag varit inne på tidigare upp till var och en – och kan givetvis variera från gång till gång. Själv har jag till exempel använt champagne någon gång och cava någon annan gång. Upprepningar för nära varandra är av ondo får man lära sig som skribent, eller hur?

Varför denna inledning? Jo, jag tänkte att jag kunde bjuda lite mer på mig själv… Bara för att man råkar hitta ett förlag som gillar ens  manus behöver inte alla förlag göra det, eller andra manus man skrivit.

Läser man på facebook-grupper och andra ställen låter det som att de allra flesta som skickar manus till förlag får väldigt positiva refuseringar när de får sådana, och att det är väldigt vanligt att man får ja. Så är det inte. Eller snarare, det är i alla fall inte min erfarenhet. Jag kanske bara är ovanligt misslyckad, vad vet jag. Fast jag misstänker att det snarare är så att det är de svaren man vill dela med sig av…

Min historia då?

Det finns förlag jag fortfarande inte fått svar från. (Obs jag skickade mitt romanmanus i maj 2014). Det finns andra som skriver att de svarar snabbt, alternativt inom ett par månader. Ett sådant svarade i december. (Också skickat i maj).

Jag har aldrig fått svar med konkreta bearbetningsförslag. Bara så ni vet.

Det absolut vanligaste är ett kort ”vi får in hundratusentals manus, och vi tror inte på ditt”. Ibland med ett ”men lycka till på annat håll” påstoppat på slutet. Det är trevligt. Allvarligt, ni som inte har det i era standardsvar, klistra på något sånt i mallen. Det kostar så lite, och man blir lite glad i alla fall. (Haha, det trodde ni på va? Det blir man inte alls. Refuseringar är i elva fall av nio skitjobbiga, helt oavsett. Men de gör i vissa fall lite mindre ont.)

På tal om mallar. Den allra värsta refusering jag har fått (och det här var inte på Incidenten) var en standardrefusering. Ska jag vara riktigt ärlig så var standardsvaret rätt trevligt. Problemet var bara att när jag väl läste det var jag redan så irriterad att jag inte orkade läsa klart… Vad var problemet? Låt mig försöka förklara:

Jag fick ett mail. Från ett av våra större förlag. Det stod ingenting i mailet. Verkligen ingenting alls. Inte ”Hej Thomas”. Inte ens ett ynka litet komma. Nada. Blankt. Det enda som syntes var att det fanns en bifogad fil. En fil vars filnamn var den enda texten som fanns att beskåda i brevet. ”Manus standard.pdf” hette den.

Hade brevskrivaren kopierat texten i pdf:en och klistrat in i mailet hade det varit ett trevligt ”tack, men nej tack”. Nu kändes det som en osedvanligt dryg förolämpning. Ett mail är inte ett kuvert, ok? Det är själva brevet. Det är det första man läser…

Jag väljer att tolka det som en brist i rutinerna när man gått över från att skriva ut och posta till att börja använda epost istället. Inte som att personen i fråga ville ge mig en örfil. Men ändå…

Men alla kontakter med förlag man ännu inte jobbar ihop med är givetvis inte sådana. T.ex. fick jag inom en vecka från att jag skickade Incidenten till ett antal utvalda förlag ett svar från ett där de skrev att de tyckte det var ett riktigt bra manus, men att det låg lite utanför deras profil och att de tyckte att jag skulle skicka det till förlag X istället. Det är gulligt tycker jag.

Ett annat trevligt exempel är ett brev jag fick samma dag som pdf-svaret. En förläggare som skrev att denne mottagit mitt manus, att det visserligen inte riktigt passade in i förlagets profil, men att denne skulle läsa det helt oavsett – ”för vem vet”!  Sådant gör en riktigt glad.

Sen finns det ju förlag som svarar att de både gillar manuset, och att det passar i deras utgivning och att de dessutom har möjlighet att ta in det!!!  Ytterligare en anledning att fira helt enkelt.

Annonser

Om Thomas

Författare, debutantbloggare 2015. Incidenten i Böhmen - Undrentide förlag (2015). Sällskapet i Genua - Undrentide förlag (2017)
Det här inlägget postades i Debut, skicka till förlag, Thomas Årnfelt och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Om det här med förlagskontakter

  1. Disa skriver:

    Jag har haft mycket liten, men trevlig erfarenhet av förlag med en trevlig, uppmuntrande och konkret refusering. Synd att höra att sånt inte hör till vanligheterna.

    • Thomas skriver:

      Alltså, bara för att ingen skall missförstå. Jag har fått, och jag tror det gäller även generellt, trevligt bemötande betydligt oftare än otrevligt. Men det vanligaste (och det är inte så konstigt om man betänker den mängd manus som kommer in till förlagen) är ”standardrefus” av det tämligen ok slaget.

  2. Pia Widlund skriver:

    Visst är det trist med alla dessa refuseringsbrev. Jag fick i alla fall konkret feedback från ett förlag och det lever jag på än…

    • Thomas skriver:

      Som jag skrev nedan. Det är bara bita ihop. Och njuta av de bra! Men det är bra att bakelsen har blivit uppfunnen tycker jag 🙂

  3. Eva Karlsson skriver:

    Jag har också en gedigen erfarenhet av refuseringar. Men visst är de dåligt skrivna? Budskapen spretar. Ofullständiga meningar. De vet inte riktigt vad de vill, i första meningen har man ett intressant manus men att det inte passar i deras utgivning, i andra håller manuset inte måttet. Om de där refus-människorna drömmer om att ge ut en egen bok kan jag säga att de har lång väg att gå 🙂

    • Eva Karlsson skriver:

      oj, min fina smiley försvann. Nu låter jag elak, men jag ville bara ömsint försöka förklara för dem att de bör träna på bättre mallar.

      • Thomas skriver:

        Haha, ja så är det nog i många fall. En del är som sagt riktigt bra skrivna. Man kommer aldrig att vänja sig – men däremot måste man lära sig acceptera det, annars kommer man aldrig framåt. 🙂

  4. Jag har blivit refuserad fjorton gånger hittills. Standrad. Ett förlag svarade dock med tystnad och ett annat väldigt kyligt. Konstigt att jag inte har gett upp än, haha.

  5. Manuskt skriver:

    De säger att man ska ramla av hästen 100 gånger innan man blir en duktig ryttare. Kanske borde vi mynta ett liknande begrepp för skrivandet? För refuserna hör definitivt till.

    • Thomas skriver:

      Bra liknelse. 🙂
      (Har dock fortfarande inte ramlat av någon häst – men så ser jag mig inte som någon fullfjädrad ryttare heller, även om jag trots det har haft min beskärda del av ”ridrelaterade incidenter”).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s