Att våga och att veta hur vinsten ser ut

Hanna_höglund_web-3Hej, Debutantbloggen. Det var en stund sen.

Nu sitter jag här, med mitt gamla, goa login, och skriver till er igen. Årets härliga gäng har bett oss i gamla gänget gästblogga och idag är min söndag. En dag, ett inlägg. Ett försök att sätta ord på ett år. Ett år av skrivande och läsarmöten. Ett år av tillväxt med ännu större milstolpar inför året som väntar.

Den 11 april i år släpptes I levande mörker, del två i min fantasyserie Berättelsen om Lianne. Vi hade boksläppet på det fantastiska kulturhuset här i stan och det kom många ivriga barn och ungdomar som läst ettan och längtat efter mer. Boksläppet med signering och intervju och middag på kvällen var en sagolik dag, men inte lika sagolik som veckan som följde.

Hanna_IMG_3811

Boksläpp för bok två.

Två dagar tog det innan första mejlet kom. I två dagar hade en tolvåring suttit och sträckläst 550 sidor magi, mörker och hopp. Orden jag överöstes med fick min man att se på mig med vidgade ögon. Och det första mejlet var också just det: det första. Det kom så många och långa brev, handritade hyllningar, beskrivningar av hur mycket tårar som fällts för Liannes berättelses skull, hur mycket karaktärerna kommit att betyda för läsande killar och tjejer. NÄR kommer TREAN, ville de veta. HUR ska vi stå UT? Efter nån månad kom mejl från dem som läst andra boken fyra gånger. (För att lugna alla: jag redigerar del tre för fulla muggar!)

Nu vill jag först säga att jag är djupt tacksam för allt jag fått uppleva i år, så ingen tror annorlunda. Det är en ynnest att ha läsare som tillhör en fas i livet när de gärna älskar högt och vitt och brett. Men låt mig berätta något.

Inuti i mig finns en flicka som älskar att hitta på historier. En flicka med en förmåga att teleportera sig själv till en annan värld och där skapa verkliga relationer till för henne verkliga karaktärer. Denna flicka började vid något tillfälle att sätta ord på sin hemlighållna värld, men fortsatte hemlighålla den under väldigt, väldigt många år. Resan ut ur det hemliga in i det offentliga, delade jag med er förra året. Det är svårt att lägga bort den sårbara sidan av sig själv och skapa skinn på näsan, mark under fötterna och en förståelse för branschen.

Men  jag gjorde det, och tack vare det, kom boken ut. Två böcker kom ut.

Vad jag försökt lära mig det här andra året som författare, är att locka fram den skapande flickan igen. Inte bara när jag skriver, utan när jag möter mina läsare, när mejlen dimper ner, när barnögon blickar in i mina med en iver för att jag fått dem att erfara något som de värderar högt.

Att i det läget hitta den skapande flickan inom sig, plocka fram henne till ytan och låta henne njuta frukterna av sitt verk, har varit väldigt svårt.

bokmässan1

Lianne och Vilse Förlag på Bokmässan 2015

För när jag står där är jag författaren Hanna Höglund. Jag är förläggaren Hanna Höglund. Jag är Vilse Förlag. Jag tänker på BTJ, på F-priser, på marknadsföring, på skrivarkurser, på bokföring, på avtal. Med möda, flit och praktiskt planerande, har jag trängt undan den skapande flickan till ett enda hörn som är beläget vid ett tangentbord vid drömmarnas rand.

Det var hon som skrev böckerna, men det var inte hon som redigerade dem och det var inte hon som gav ut dem. För att bli utgiven – oavsett av vem – måste alla författare göra resan ur sin bubbla. Det går inte annars. Vi kan inte ta kritik annars. Vi kan inte se nyktert på vår text. Vi kan inte fatta realistiska beslut och vi kan inte röra oss i branschen.

Men utan den skapande flickan finns där ingen magi, inga gyllene svärd och inget älvguldsstoft.

Vilse Förlag krönte det här året med att ha egen monter på Bokmässan. Den korta utvärderingen lyder så här: så värt! På grund av kreativa idéer, minutiöst förberedande, rätt nätverk och hjälpsamma kollegor blev vår monter allt jag kunde önska mig och mer.

HEMA Vilse LianneJag såg väldigt lite av bokmässan själv i år, men bokmässan kom istället till mig. Vi blev en plats att mötas på, att hänga och snacka vid, mingla vid. Grejer hände hos oss. Bland annat var det jätteroligt att träffa gamla och nya debutantbloggskollegor, men vi träffade ju så många fler! När det kommer till nätverkande inom branschens treenighet – förlagsbransch, biblioteksbransch och den läsande, svenska skolan – var alltsammans en önskedröm. Att försäljningssiffrorna översteg mina förhoppningar och barn av alla sorter drogs till omslagen och övertygades av baksidestexten att detta var böcker för dem, det var grädden på ett mos som redan var hur gott som helst.

Och i den stunden, när jag just signerat ytterligare böcker till en ivrig tonåring och just haft besök av någon som redan läst böckerna och bara kom för att hälsa på mig, ta bild med mig eller pyssla lite hos oss, vände jag mig till mina kära monterkollegor och sa: tänk om hon den där som genom rädsla och konstnärstvivel mejslade fram böckerna på sin kammare, hon som slipades bort längs vägen mot utgivning, tänk om hon fick komma fram just nu och njuta.

Men det var svårt. Oväntat svårt. För mitt huvud var bara fullt av de praktiska frågorna av typen: ”men om böckerna betyder så mycket för dessa läsare, hur ska jag få fler att hitta dem?”

För att driva ett litet förlag är svårt när det kommer till att synas, det skulle jag aldrig sticka under stol med. Det är svårt och det kommer alltid att vara svårt, om jag inte plötsligt blir komisk youtubestjärna (vilket min man ibland föreslår). Men lyssna på det fina i kråksången: det är ändå värt det.

Det är så värt det.

Jag kan mäta framgång i sålda böcker eller i procent av mina läsare som hör av sig för att de upplevt något på grund av att jag vågade. Till och med förläggaren i mig är inte nykter nog att i det läget bara stirra på bokföring. Jag visste redan när jag började den här resan för snart två år sen, att författarskap byggs långsamt och stadigt, även på större förlag.

Om jag nu blickar fram emot 2016 så ser det ut så här för Vilse Förlag (och håll i er, för nu avslöjar jag saker som ännu inte offentliggjorts):

Till våren offentliggörs det nya omslaget till del tre, Allt som vi lovat, som min fantastiska illustratör Sean McMullin lovar kommer vara tio gånger bättre än omslaget till del två. (Vi håller på att skissa just nu och det är hur roligt som helst!)

Strax därpå släpps Light that was hidden som e-bok på Amazon, alltså den första boken i serien utgiven på engelska. Hurra!

Efter sommaren (vågar inte säga datumet än) släpps sen Allt som vi lovat, denna rysare till uppföljare där vår Lianne fyller 21 och hamnar i ännu mer utsatta situationer än hon gjort hittills.

Dessutom kan det bli så att Vilse Förlag expanderar mycket tidigare än vi först tänkt, genom att ge ut andra författare som också skriver böcker att gå vilse i. Flera författare närmade sig mig på bokmässan i jakt på hem åt sina manus. Vi svarar att dörren inte är stängd för manus, men heller inte vidöppen. Där måste finnas tid och utrymme för oss att göra andras böcker rättvisa, och allt övervägs moget och grundligt. Oavsett var vi landar här, känns det spännande att ta ytterligare steg åt det håll som vi vill.

Att starta eget förlag har varit som en dröm: overkligt, men ändå händer det. Ibland är det mörkt, ibland blir jag jagad. Ibland skiner ljuset in och tränger sig genom förläggarhuden för att nå den skapande flickan därinnför, som ler med blanka ögon åt att det som hon byggt fått liv till slut, och i sin tur berört så många andra.

/Hanna Höglund, Debutantbloggare 2014 och författare till Ljus som varit dolt och I levande mörker. Kommande bok: Allt som vi lovat.

lianne.se
hanna@lianne.se
Instagram: lianne.se

Lianne Iam Svärd

Annonser
Det här inlägget postades i Bok två, Bokmässan, Hanna Höglund, I levande mörker, Ljus som varit dolt. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Att våga och att veta hur vinsten ser ut

  1. Christina Lindström skriver:

    Vad roligt att det går så bra för dig! 🙂

  2. Carola skriver:

    Ser verkligen fram emot tredje delen! Och att första delen ges ut på engelska på Amazon är en fantastisk nyhet! Stort och varmt lycka till!

  3. Kära Syster skriver:

    Vilka enastående nyheter. Hurra!

    /Anna

  4. Thomas skriver:

    Tack Hanna för att du ville komma och hälsa på igen! Spännande att läsa om ditt ”andra år”. Förstår kluvenheten, och känslan att det är värt det fast det är slitigt och jobbigt.

    Fantastiskt kul att träffas ”på riktigt” också på Bokmässan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s