Att hålla skrivarworkshops

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om ett stundande biblioteksbesök. Men det var inte vilket besök som helst, utan mitt allra första. I alla fall som Författare där jag skulle prata om mitt skrivande, om min egen bok.

Och igår var det så dags! I spöregnet pallrade jag mig ner till Alingsås bibliotek och deras fina, nyrenoverade lokaler. Hela läslovsveckan har de olika saker på gång där, författarbesök för stora och små, tipsrundor mm. Och så en skrivarworkshop med mig. Som ni kunde läsa i det tidigare inlägget var jag lite nervös inför det, men underligt nog hade nervositeten lagt sig lagom till dagen D.

När jag kom in, redan halvdränk av regnet, noterade jag direkt att det inte var så mycket folk där. Kanske just på grund av det ösande regnet. Men jag såg ändå ett par barn stryka omkring runt området där själva workshopen skulle vara. Två av dem sneglade extra länge på mig. Min instinktiva reaktion var att mitt smink måste ha runnit i regnet, kanske hade jag rentav någonting mellan tänderna?

Sedan insåg jag. Justja. Min bild har ju faktiskt figurerat på lite olika ställen i samband med det här besöket. Kanske är det bara så – underliga, underliga tanke – att jag har blivit igenkänd!

Nåväl. Klockan slog ett och det var dags att dra igång. Det blev till slut fem barn och två vuxna. En ganska lagom grupp faktiskt. Det gav mig möjligheten att memorera alla namn, och vi kunde lära känna varandra lite mer än om det varit helt packat med barn.

Vi började i alla fall med en presentationsrunda där alla fick säga sitt namn och någonting de tycker om att göra. Det visade sig redan här finnas aspirerande författare i skaran. Extra skojigt! Efter det berättade jag om hur det kom sig att jag började skriva. Att det faktiskt började med läsandet. Min mamma läste nämligen mycket för mig, och jag började läsa själv tidigt. Men trots att jag hade tillgång till så oändligt många världar som andra skapat kände jag mig inte helt nöjd. Böckerna slutade inte alltid som jag ville, världarna såg inte riktigt ut som de jag hade i mitt huvud, och jag ville kunna påverka handlingen. Förstå då min lycka när jag till slut insåg att man faktiskt kan skapa sina egna historier! Där du kan bestämma precis hur det ska gå. Så det gjorde jag. Och har väl egentligen fortsatt med det, ända sedan dess.

Jag fortsatte med att frågade deltagarna om de var intresserade av rymden, och svaret var väl ganska svalt. Jag kände igen mig i det – väldigt mycket faktiskt – och det var lite därför jag ville skriva den här boken. Många böcker som handlar om rymden är faktabaserade och ganska torra. Visst kan det vara intressant att läsa om hur olika planeter ser ut och beter sig, men det är kanske inte så fantasifullt. Trots det är det ju faktiskt så väldigt mycket om rymden vi inte vet. Och vad gör man när man inte vet? Man hittar på! Snack är löst baserad på fakta, men mest har jag hittat på. Skapat en egen värld som andra kan gå in i.

Därefter bjöd jag in dem i min värld, och läste första kapitlet i boken. Efter det visade jag bilder på de olika karaktärerna, och berättade mer om vad som händer i resten av boken.

Sedan kom vi till själva workshop-delen. Det kändes viktigt för mig att ha ett praktiskt inslag också. För det viktigaste med att skriva är ju just att hitta på. Att få fantisera helt fritt om vad som ska hända. Det ville jag att deltagarna skulle få testa på. Därför var uppgiften att de skulle komma på en fortsättning på berättelsen. Jag läste en bit ur kapitlet då Snack, Flax och skeppsspöket Kapten Hammock precis stigit iland på den fruktade Skrotplaneten, och nu ska leta rätt på reservdelar så att de kan få sitt rymdskepp att flyga. Samtidigt måste de hålla sig undan från de fruktade robotkaninerna. Kapten Hammock varnar Snack och Flax att de absolut inte får röra någonting. Hur vackert eller lockande det än är.

Så vad händer sedan?

biblioteksbesok2Här fick deltagarna fundera fritt. Kanske bestämmer karaktärerna sig för att lämna Skrotplaneten och dra någon annanstans? Att öppna en pannkaksbar istället för att lösa mysterier? Kanske attackerar robotkaninerna? Efter en stunds funderande satte de igång. De äldre barnen skrev, och de yngre ritade hur de tänkte att historien skulle utforma sig. I just den här delen tog det en stund för dem att komma igång, men det är kanske inte så konstigt. Det vet man ju själv hur svårt det kan vara att komma på saker. Efter en stund återsamlades vi i alla fall och de fick berätta hur de tänkt.

De flesta var inne på att Snack trots allt tog någonting från Skrotplaneten, och att det lockade fram robotkaninerna. Men kanske var det så att robotkaninerna, som samlar på skrot, blev väldigt intresserade av Snacks metallben och ville samla på sig det också?

biblioteksbesok3Ett barn hade tillverkat ett hål i Skrotplaneten, ett hemligt rum dit de kunde ta sig om det blev alltför farligt. Himla praktiskt, tycker jag.

Vi avslutade med en frågestund och sedan var det tack och hej för den här gången. Trots en del nervositet inför besöket, så tycker jag att det gick alldeles strålande. Framför allt för att det kändes så naturligt. Som ett schysst samtal mer än en föreläsning.

 

 

Och faktiskt kände jag mig som Författaren. Hon på bilden. Som skrivit en bok.

 

biblioteksbesok

(eftersom jag inte kunde ta någon bild under själva samtalet blir det istället en författar-selfie med ”scenen” och boken!)

 

 

Om Camilla Linde

Skriver skräck och SF, gärna för barn och ungdom, och nördar loss på Joss Whedon.
Det här inlägget postades i Barnböcker, Camilla Linde, Debut, Författarframträdanden. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Att hålla skrivarworkshops

  1. annisvensson skriver:

    Åh, vilket härligt inlägg! Och kul att du berättar om upplägget, hur du planerat och strukturerat. Vilken rolig grej att göra med barnen och spännande det där med att bli igenkänd. Tack för ett inspirerande inlägg.

    • Camilla Linde skriver:

      Tack Anni! Inför det här besöket försökte jag google hur andra författare gjort och hittade förvånandsvärt lite om upplägg och liknande. Kanske vill folk inte avslöja sina vinnande koncept?🙂 Jag tänker bara att det är kul – och roligt – att dela med sig av sånt som funkat för mig. Så får andra plocka det de vill!

      • annisvensson skriver:

        Det tycker jag är en lysande ide. Ju mer en ger, desto mer kommer tillbaka. Tror jag. Inspireras av och gillar den där tanken med att skicka vidare…

        • Camilla Linde skriver:

          Precis så ja! Vi kommer ju alla vara i behov av stöd någon gång i livet. Och i alla fall jag vet hur tacksam jag är att människor är villiga att ge mig det. Varför skulle inte jag vilja göra detsamma?🙂

  2. annaahlund skriver:

    Vad kul det låter!🙂 Verkar ha varit ett underbart författarbesök. Härligt att de fick skapa själva, kan tänka mig att många gick hem och skrev och ritade vidare efteråt! Bra jobbat!❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s